Djupdykning i gestaltning

I somras fick jag feedback på första delen i trilogin. Det som blev det stora fokuset var min gestaltning och POV. Ibland hade jag fått till det riktigt bra men på sina ställen blev det mer berättat än gestaltat vad karaktären kände. Nu när jag skriver på del tre i trilogin har jag med det där i tänket så mycket jag kan utan att det får komma i vägen för kreativiteten. Jag måste ju ha något att redigera när jag är klar, hehe. Problemet jag upplevt är att jag har lätt för att upprepa mig. De ler och ler och ler, eller stirrar och och rynkar pannan stup i kvarten. Jag har velat ha ett skafferi att plocka ur när jag fastnat och inte hittat något nytt ord för en kroppsgest. Kanske hittade jag det där skafferiet idag med hjälp av Pinterest.

Pinterest är ett forum med bilder och texter på specifika ämnen skulle man kunna säga för er som inte är insatta i vad det är. Jag har haft Pinterest ett tag men det är först nyligen som jag verkligen fått upp ögonen för det. Det finns hur mycket skrivtips som helst att hämta där. Och nya tips kommer med e-post inom de ämnesområden som jag klickat på.

Tillbaka till gestaltnings-skafferiet. En Pin (som en bildlänk kallas) ledde mig vidare till den här boken.

master-lists-for-writers

Bryn Donovan ger en smakbit av innehållet i sin bok på sin hemsida vilket gjorde att jag genast kastade mig till Amazons hemsida (bilden länkar dit) och klickade hem den till min Kindle-app. Det är ett och annat engelskt ord/begrepp jag inte kan men det mesta förstår jag och kan översätta till en svensk motsvarighet. Äntligen har jag ett lexikon med kroppsspråk/gester jag ser i mitt huvud men inte kan sätta ord på!

Boken tar även upp massor av förslag på plottar att bygga en roman på, miljöbeskrivningar, actionscener, dialoger för olika sätt att uttrycka sig, namn på karaktärer och lite till. Jag har inte läst hela boken än men det kliar ordentligt i fingrarna att djupdyka ner i alla dessa tips och idéer.

Bokevent på lokal nivå

Eftersom jag fick förhinder att gå på den stora bokmässan i Göteborg såg jag till att komma iväg på den lokala mässan i Karlstad, Värmlands bokfestival. Där träffade jag på ett känt ansikte; Anna Wahlgren som skrivit Skuggan av henne. Passade på att köpa en bok till av henne för att ge i julklapp till någon i släkten. Bredvid henne satt Jenny Törebo som liksom Anna gett ut sin bok på egen hand via Visto förlag. En fantasybok med titeln Älvkorset. Jag hade inte väntat mig så särskilt mycket inom genren fantasy på mässan men hittade faktiskt två till.

Strax efter att jag träffat på Anna och Jenny stannade jag upp vid Martin Dunelinds bord. Där köpte jag The Dark North som är ett verk av flera mycket duktiga illustratörer. Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lucas Thelin. Efter att jag öppnade pärmen kunde jag inte slita mig från boken. Ett unikt verk som är rikt illustrerat med tillhörande korta texter av Martin Dunelind (på engelska). De korta berättelserna (och illustrationerna) är en blandning av fantasy, skräck och sience fiction. På köpet fick jag några små posters av illustratörerna. Dottern har redan beslagtagit dem för att sätta upp dem på väggen intill sina egna illustrationer.

Sist på mässan innan jag åkte hem hittade jag en bok som jag tror passar minsta dottern. Utan att veta av Sofia Jarlo. En fantasybok (givetvis) som enligt författaren kom till när hon jobbade som lärare. Sofia har även hon gett ut på eget förlag (Five directions) efter att de stora förlagen refuserade hennes fantasyberättelse. Det är väl så det är. Fantasygenren får kämpa sig fram bland mindre förlag och når ut till oss fantasyslukande läsare tack vare att det finns författare som vägrar ge upp och i slutändan startar sina egna förlag.

Under mässan blev jag erbjuden att få boktips i en cosy corner. Det slutade med att det var jag som gav tipsen, hehe. Men vi hade en mycket trevlig pratstund och jag värvade boktipskillen att gilla facebooksidan E-boksevangelisterna (länk dit hittar ni i högra listen). En facebooksida där jag, Katarina Persson och Eva-Lisa Dezmin recenserar e-böcker i olika genrer. Sammanfattningsvis var det en liten mässa som var snabbt överstökad men gav ändå en go känsla efteråt av att ha besökt den.

Kämpar med en klassiker

Inom genren fantasy är H P Lovecraft en välkänd och omtyckt författare. Jag har tidigare inte läst något av honom men kände att det var dags. Därför gick jag till biblioteket här i veckan och lånade novellsamlingen Sarnaths undergång. Redan första sidan fick jag en märklig känsla av nostalgi och klåda på samma gång. 

Språket är gammalmodigt (skrivet på 30-talet) och högtravande, inga dialoger och beskrivning följer på beskrivning. Miljöbeskrivningar in absurdum. Ändå känner jag en form av nostalgi från den perioden när jag var barn och började sluka böcker. Hemma fanns det inte så mycket att tillgå så jag tog det som fanns. Ett gammalt band av Tusen och en natt, Robinson Crusoe och andra läderinbundna böcker. För en bokslukare som ännu inte upptäckt biblioteket var detta en skatt. 

Att läsa Lovecraft är inte lätt på grund av det här med språket och avsaknaden av gestaltning. Jag bestämde mig för att lägga ner boken för gott efter sextio sidor men ett dygn senare var det något som fick mig att vilja kämpa lite till. Vet inte om jag lyckas läsa ut den men om jag gör det så kan jag sträcka på mig att jag hör till skaran (eftersom han nu verkar vara en av de stora i genren om jag lyssnar till de inbitna inom fantasy) som läst hans alster. Vet inte om jag är så särskilt stolt över det men en erfarenhet rikare är jag i alla fall. 

Den envise har segrat

Hela söndagen har jag ägnat åt att skriva på utkastet som ska bli trilogins sista del. Ni som har läst mitt föregående inlägg har tagit del av de våndorna som jag hade för en dag sedan med den här delen. Min hjärna fick inte till detaljerna riktigt så som jag ville. Logiken och trovärdigheten stod på spel. Jag hade ingen bra lösning men gav mig den på att skriva ändå. Min tanke var att jag fick lösa det sedan i redigeringen. Men så fick jag en förträfflig idé och saken löste sig med den där detaljen som störde mig.

Inte nog med att detaljen löste sig. En synopsis har jag fått till också. Ni som känner mig höjer nog undrande på ögonen för ni vet att jag inte är en synopsistyp. Inte på minsta sätt. Men jo då ser ni. Jag har lyckats få till något som räcker ganska långt. Den är inte djupgående kapitel för kapitel men det är definitivt något som kan kallas synopsis.En perfekt karta i min smak som inkluderar de karaktärer som jag behöver ha med. Jag har en lista på karaktärer bredvid datorn som ska påminna mig om dem så de inte glöms bort och samtliga kommer med i en bra balans. Synopsisen fanns bara där och jag skrev ner det i rasande fart för att inte tappa bort det. Towanda! Den envise har segrat!

Sist kan jag säga att jag researchat lastbilar. Något så ointressant har varit av stort intresse en söndag som den här.

Hur har ert skrivande fungerat den här helgen då?

Våndor med första utkastet

Efter 9000 ord kom den där välbekanta känslan att jag borde slänga skiten. Detaljerna stämmer inte och huvudkaraktären tycks oövervinnerlig. Därför har jag dragit mig för att skriva. Ska jag skriva om hela trilogin från början? Gud i himmel NEJ! Ge upp? Nej, de kan jag ju inte. Inte när jag kommit så här långt.

Lösningsfokuserad som jag är börjar jag fundera på vad jag kan göra åt saken. Vad vet jag inte än men jag tänker bannemej inte skriva om manus ett eller två. Det positiva är att jag skriver fantasy. Jag är fri att hitta på vad som helst för att få till detaljerna och få karaktären att verka sårbar. Bara jag inte tar det helt från luften när problemet uppstår. Det måste vara smart och logiskt. Och INTE upprepa mig från tidigare manus.

För att slippa ta tag i problemen har jag storstädat hela huset idag. Suget att läsa är också stort för att slippa det jag borde göra. Nu tänker jag ursäkta mig med att laga mat. Efter middagen ska jag verkligen försöka ta mig i kragen.

 

Fastnat i New York

Det jag befinner mig i just nu är en högintensiv plot/scen/struktur-tänkar-period. Manus tre som är sista delen i min ungdoms-fantasy-trilogi utspelar sig inledningsvis i New York. En stad jag aldrig varit i och inte kan platserna där scenerna äger rum. Därför har jag tagit hjälp av Google Maps. Ett suveränt verktyg där jag kan gå ner på gatunivå och röra mig på gatorna nästan som om jag var där.

Min karaktär är ganska så rörlig av sig och för att göra en så bra miljöbeskrivning som möjligt behöver jag veta hur det ser ut. På riktigt. Vanligtvis brukar jag inte grotta ner mig allt för mycket i miljöbeskrivningar i nyskrivsfasen men här var jag tvungen för att hitta rätt ställe för en viss scen. Och när jag hittade den på Google Maps kom scenerna till mig så mycket lättare. Nästan som om jag var där. Och området jag hittade är perfekt! På en viss gata ligger det tätt med butiker, pubar och restauranger medan bara två kvarter bort skabbiga lagerlokaler och kontorsbyggnader med igenbommade fönster. Att vistas där en mörk natt som min karaktär är inget jag skulle vilja göra. Särskilt inte för det som rör sig i gränderna.

Ska bara skriva ner det också. Fastnar i gatuvyerna och drömmer mig bort i handlingen.

Recension – Enda vägen

enda-vagen_haftad

Enda vägen är sista delen i en dystopisk trilogi skriven av indie-författaren Anna Jakobsson Lund. Karaktärsgalleriet är ganska stort men inte rörigt på något sätt. Snarare är balansen mellan de olika karaktärernas medverkan väl genomtänkt. De tre huvudkaraktärerna Ava, Leymah och Levi får vi följa genom hela trilogin samt deras inre demoner. Inslagen av övernaturliga förmågor som flera av karaktärerna har framställs på ett sätt som gör dem mänskliga trots det orealistiska att kunna känna av andras känslor, närvaro eller minnen. Förmågor med en baksida som lockar till droger för att döva dess effekter. Just detta beskriver Anna på ett mycket realistiskt sätt. I många andra fall (i främst amerikansk film och litteratur) romantiseras eller förenklas droger som något som går att hantera vid sidan av det vanliga livet. Påläst och väl komponerat av författaren (enligt en fd socionom).

Språket är avskalat och direkt. Passande för en dystopi där svulstiga och allt för målande ord inte riktigt passar sig (enligt mitt tycke).

I Enda vägen kämpar Ava, Levi och Leymah vidare med att hitta ett sätt att avslöja de rådsmedlemmar som skyddar hemlig information som gör att beslutssystemet bara gynnar de rika medan skiftarbetarna tvingas leva i fattigdom. Men fienderna finns inte bara i toppen av den dystopiska hierarkin utan också i de egna leden. Både karaktärer och jag är på helspänn. Ingen går att lita på. Även om de helst inte vill använda sig av våld är det en hel del blod och våldsscener som förstärker den dystopiska känslan av hopplöshet. Slutet är riktigt nervkittlande. När det återstod cirka 40 sidor var det omöjligt att förstå hur Anna skulle knyta ihop säcken men alla frågor får ett svar och när jag lade ifrån mig boken var det med en fånig stolthet att vi har en svensk författare som lyckats med bedriften att skriva en trilogi väl värd att jämföras med de stora utländska författarna som Veronica Roth eller Marie Lu.

Jag kan inte annat än imponeras av Annas hårda arbete som indieförfattare. Att ge ut på eget förlag med en bok om året är en stor bedrift. Dessutom jobbar hon på att översätta första delen ”Tredje principen” till engelska med titeln ”Articel three”. Om du vill stödja det projektet kan du göra det på Kickstarter. Men skynda dig! Det går bara att göra det fram tom 5 november.

För dig som inte vet vad Kickstarter är kan du läsa mer här på Wikipedia.