Plockepinn i gigantiskt format

I onsdags knackade snickaren på dörren 7.20 och jag öppnade i bara nattsärken. Han hade bestämt sig för att börja jobba en vecka tidigare och ville riva vår trappveranda. Det var bara att slänga på sig kläder och ut för att flytta på alla saker som stod under trappverandans tak. Förödelsen var toral när de var klara. Som ett plockepin i jätteformat. 


På bilden har jag redan hunnit rensa upp en del. Flera getingbon fanns under taket. Inga små heller. Det som ser ut som sand på takplåten i förgrunden är rester av ett badbollstort bo. Som tur var bodde de inga i det. 

Idag vid skrivande stund har de hunnit så här långt med nya hallen. 


Allt flyter på i en rasande fart med de två snickarna som är här. Trots att det är en del arbete med att röja upp efter dem (bra motion) så är det både uppiggande och spännande att följa utbygget. Jag och make fick äntligen energi att ta ner en hög häck mot grannen som bara bestod av torra pinnar och några enstaka löv i toppen. Nu får vi in lite mer ljus från det hållet (söder).

3 kilometer falu rödfärg

Första semesterdagen kavlade jag upp ärmarna och doppade penseln i färgburken. Efter bra många dagar blev vi klara med att måla panelen som delvis ska sättas upp i höst och resterande nästa år. Egentligen hade vi inte tänkt byta panel på hela huset men eftersom delar av den var i mycket dåligt skick tog vi beslutet strax innan semestern att byta allt. Det gav oss massor av jobb. Maken räknade ut att vi målat drygt 3 kilometer brädor. Minst! Jag är tacksam för att vi har en stor tomt så vi kunnat få plats med torkställningar och uppställningsplats för allt byggmaterial. Även hela baksidan var periodvis täkt av målade brädor.

Framsidan har fått nya dagvattenrör som ska kopplas på under byggets gång i höst. Denna vecka är det stiljte på utsidan efter att grävmaskinen blev klar med grävarbetena i torsdags. Uppröjning inomhus har också skett. Mycket återstår men jag har lugnat ner mig då jag blev allt för stressad över att få så mycket klart som möjligt innan jag börjar jobba 17 augusti. Snickarn ska inte bryta sig in och göra inomhusarbete än på ett tag. Först ska trappverandan byggas in och taket på hela huset läggas om.

Trots allt målande har vi hunnit med en sväng till Stockholm där vi hade underbara dagar och även en tur till mina föräldrar i andra änden av Svealand. De här sista semesterdagarna ska jag försöka njuta och koppla av. Förhoppningsvis skriva lite och umgås med mina älskade karaktärer som jag saknat hela sommaren.

Några steg närmare

Äntligen var det ingen eller inget som krävde min insats och jag kunde sätta mig en stund med manuset. Hela 400 ord rann ur mig som om jag aldrig hade haft det där uppehållet på två månader. När jag öppnade dokumentet såg jag att det var sparat senast 5 maj. Det är en så härlig känsla att få ösa ur sig ord som legat uppdämda och väntat på att få bli verkliga. Nu är jag några steg närmare att nå slutet på trilogin. Men det är fortfarande myyyycket kvar att skriva innan det blir verklighet. Det lilla räcker gott för mig just nu.

Huset då? Jo nu finns det ett enkelt tak och ramar för fönstren.

 

Huset växer

Det har hänt en hel del sedan senast jag skrev ett inlägg. Huset växer och snart är det hög tid att börja rensa och plocka undan inför att de ska snickra även på insidan av det gamla huset. Men jag har hela semestern på mig.

Idag kom takstolarna på plats. Det har jag ingen bild på eftersom allt var intäckt med presenningar när jag kom hem mot eventuellt regn. Jag har testat på att vara på de olika våningsplanen genom att kliva ut genom fönstren inifrån huset. Det är en overklig känsla att huset faktiskt håller på att bli större men det är så skönt att det äntligen är igång på riktigt. Längs hela framsidan kommer det i höst också bli en veranda längs hela framsidan. 13 meter bred och 4,5 meter djup. Ett dansgolv som heter duga.

Än så länge arbetar jag på som vanligt på jobbet. Först i mitten av juli är det min tur att släppa det och få gå hem och pyssla med hemmet och förhoppningsvis få några ord skrivna. Det går inte en dag utan att jag tänker på mitt manus. I samband med att jag bläddrade i min dotters bok om ett datorspel som heter Skyrim (medeltid miljö med drakar och magi) fick jag en snilleidé till vad min karaktär ska ha för quest till den värld hon är på väg att besöka. Även om det är paus med ordskrivandet så är det härligt att det ändå inte är det i huvudet.

Trots att det inte är så många inlägg här numera är det roligt att jag fortfarande får nya följare. Ni är varmt välkomna och jag hoppas att det snart kan handla mer om skrivande framöver. Men över sommaren blir det nog mest om bygget :)

 

Gropar och fint besök

Denna vecka har rusat iväg. Något skrivet på en kvart blev det inte. Grävandet runt huset och för grunden har tagit upp lite tid då vi har fått flytta på lite stenplattor för dagvattenrör som skulle ner och flyttat på saker i källaren för att rörmokaren skulle dra in en ny ledning för vattnet. Spännande saker händer varje dag.

Idag var det skolavslutning för barnen. Det firade vi med att äta lunch på restaurang. På vägen hem fastnade vi i en musikaffär och fick med oss en keyboard. Barnen har länge önskat sig ett piano. Eftersom vi inte har plats för en möbel som ett riktigt piano är så blev det därför en keyboard.

På lördag åker vi bort för att hälsa på mina föräldrar till på söndag. Skönt att få byta lite miljö och slippa se containern på uppfarten, de djupa larvbandspåren i gräsmattan och hålet utanför köket. Ett kaos jag gärna har men också gärna tar en liten paus ifrån.

I onsdag träffade jag Eva Karlsson som har bloggen Riktigare. Hon hade vägarna förbi mina hemtrakter i researchsyfte. En lång lunch med massor av skrivprat och en lagom promenad runt några kvarter och längs Klarälven hann vi med. Vi avskyr båda normalt att ta selfies men jag övertalade både mig själv och Eva att vi skulle gå utanför bekvämlighetszonen. Ett trevligt besök måste förevigas.

2017-06-14 13.23.02

Skrivandet – nära men ändå så långt borta

Skrivandet har verkligen stannat av helt för mig. Jag har till och med haft allvarliga tankar att lägga av. Inte för resten av mitt liv utan bara en period. Tills barnen är mer självständiga. Det skulle aldrig funka att ha pressen från ett förlag när jag behövs bättre som mamma. Inbillar jag mig i alla fall. Sedan läste jag ett citat på Eva Karlssons blogg.

”Whatever you´re meant to do, do it now. The conditions are always impossible.” Sagt av Doris Lessing.

Tankarna på manuset och mina karaktärer finns där varje dag. Jag tror inte jag kan sluta helt just därför. Det kommer bara ta lite längre tid att bli klar. Kanske det blir någon lucka att skriva i sommar men det ser inte så ljust ut på grund av det här.

IMG_3247

I två år har vi planerat för utbygge av huset och nu är vi äntligen igång. Det kommer innebära mycket jobb med att rensa bort alla onödiga saker vi samlat på oss för att kunna stuva undan det vi ska ha kvar när de efter sommaren bryter upp väggarna och gör om även på insidan. Hösten innebär tapetsering, målning och annat finlir för att bli klara. Till jul har vi i princip ett nytt hus och förhoppningsvis en lugnare tid i vårt liv.

Engagemang tar tid

För tre veckor sedan hade jag jättebra disciplin och skrev 200 ord om dagen på manuset. Sedan tvärvände det och blev noll. Åtminstone på manuset. Jag lade mer energi på ett medborgarförslag istället. Efter att jag har satt mig in i det här med särskilt begåvade barn så har jag insett att det är så många barn som missförstås kapital av lärare på sina skolor. Missförstås av vuxna som gör att de går in i depression och ångest. Det är fruktansvärt! Till och med min egen yrkeskår av socionomer ställer till det med sin okunskap. Det smärtar mitt modershjärta något katastrofalt. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting och skrev ihop ett medborgarförslag till min kommun att de ska ta fram en handlingsplan för barn och ungdomsnämnden hur dessa barn ska identifieras och få hjälp. Skolpersonal, pedagoger mfl måste få utbildning i detta. NU! Tusentals barn i vårt land blir hemmasittare, får depressioner, skadar sig själva, utvecklar ångest… Deras liv blir förstörda pga att dessa barn med högt IQ tolkas som att de minsann får anpassa sig till alla andra och följa skolundervisning på det sätt läraren tycker är lämpligast.

Ni märker säkert min ilska bakom orden. Själva har vi haft enorm tur och fått bra stöttning från skolan. Rektor och lärare (åtminstone för den stora) har varit mycket lyhörda och anpassat undervisningen. De har inte ansett att hon är särskilt begåvad men utesluter det heller inte. De erkänner tom att de behöver mer kunskap. Att erkänna sin brist på kompetens är professionellt. Vi blir aldrig fullärda. Varför skulle vi år 2017 har svar på precis allt? Jag har aldrig varit engagerad politiskt tidigare men jag vet hur svårt det kan vara för en offentligt politiskt styrd verksamhet som en kommunal verksamhet är, att få resurser att satsa på ett område. Därför skrev jag ihop detta med en annan engagerad mamma och hoppas på att politikerna förstår att det finns pengar att hämta i längden om dessa barn växer upp till friska och utbildade individer istället för till ett livslångt utanförskap med psykisk ohälsa. Jag är skarp i tonen men det här är den nakna sanningen om de särbegåvade barnen som inte får rätt hjälp. De är inte födda till Einsteins. De har bara ett annat sätt att ta till sig kunskap och tänker annorlunda än de flesta andra. Det går inte att pressa ner ett träd i en skokartong. Ett träd kan bli en skokartong men då krävs det rätt processer för att den utvecklingen ska ske. Hur svårt är det att förstå det?

Nu vet ni varför jag varit frånvarande både här och på era bloggar som jag brukar besöka. Jag brinner och behöver falna innan jag hittar tillbaka till manusvärlden.