Författarintervju: Charlotte Cederlund

Idag intervjuar jag debutanten Charlotte Cederlund som släppte sin bok Middagsmörker i januari det här året, bara sex månader efter att hon skrev förlagskontrakt med Opal. Middagsmörker skrev hon på under drygt tre års tid och precis som alla vi andra som skriver har hon slitits mellan hopp och förtvivlan att ro i hamn med att bli utgiven. Mitt eget intryck av Charlotte efter att ha följt hennes blogg är att hon är en oerhört målmedveten kvinna som vägrat ge upp. Hon har varit och är en förebild för mig i sin oförtrutna och ibland maniska drivkraft för att nå sitt mål.

Charlotte

  • Vilken bikaraktär i Middagsmörker tycker du mest om och varför?

Jag har alltid tyckt lite extra mycket om Áilis kompis Olivia. Hon är en tuff tjej som inte är rädd för att visa vad hon känner eller säga vad hon tycker. Eftersom jag gillar henne har hon fått låna lite attribut från mig; rött hår till exempel, och förkärleken till färgglada kläder. Fast Olivia är coolare än jag, hennes hår är vilt och hennes klädmatchning ibland snudd på galen!

  • Vad var största utmaningen med att skriva Middagsmörker?

Den största utmaningen har helt klart varit att jag valt att skriva om en kultur som jag inte visste något om när jag började och en miljö jag knappt har besökt. All min kunskap är inläst, jag har plöjt allt från ungdomsböcker till religionshistorisk kurslitteratur, och jag har hela tiden fått arbeta med att presentera kunskapen i texten utan att det blir för träigt och skolboksaktigt.

  • Du är själv skåning, hur fick du idén till att skriva om samer?

Haha, ja – det kan man ju fråga sig! Från början var det samiska bara en liten bihistoria i ett helt annat manus. När jag började läsa på om samisk kultur och mytologi insåg jag dock ganska så snabbt hur mycket spännande det fanns att hämta och vilket outforskat ämne det var inom den svenska litteraturen. Så jag läste på mer, kastade min gamla idé och började istället jobba på det som nu är Middagsmörker.

  • Hur ser du på att skriva en trilogi? Planerar du alla tre delarna i förväg eller låter du berättelsen komma av sig självt för varje bok?

Jag jobbar just nu på del två i trilogin och det är verkligen jättekul att få komma tillbaka till min värld och kasta in mina karaktärer i nya äventyr! Jag kände tidigt att jag ville skriva tre böcker och jag har hela tiden vetat vad grundtanken är med de två uppföljarna. Detaljerna till bok två kom dock först när Middagsmörker började bli färdig och min förhoppning är att det blir motsvarande med bok tre, att detaljerna sitter när bok två börjar bli klar.

  • Vilken eller vilka författare inspirerar dig och varför?

Det finns såklart massor av coola författare men om jag ska välja blir det nog faktiskt Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren som skrivit Engelsforstrilogin. Jag tycker att deras böcker är helt fantastiska och det är så häftigt hur deras författarskap har ökat intresset för fantasy i Sverige. Jag är övertygad om att Engelsforstrilogin banat vägen för Middagsmörker och andra svenska ungdomsfantasyböcker!

***

Om du vill veta mer om Charlotte Cederlund och vad hon skriver om kan du besöka hennes blogg. Här finns även en radiointervju där Charlotte berättar om hur Middagasmörker kom till.

En bild från Akademibokhandeln i Karlstad får också följa med.

Annonser

Författarintervju: Peter Bergting

Den här veckan är det SVUNG-vecka (Tema svenska barn- och ungdomsböcker) och då bjuder jag på en intervju med Peter Bergting. Peter är illustratör och serietecknare sedan många år tillbaka men sedan 2011 författar han också barn- och ungdomsböcker som getts ut av Semic. Han har medverkat i flera comic books som getts ut utomlands och några även i Sverige som han skrivit och illustrerat själv. Bland annat Domovoi och Tecken i skyn. Peter är också skapare till många bokomslag i genren fantasy. Bland annat nyutgåvorna i pocket av Astrid Lindgrens; Ronja, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Han har också illustrerat den grafiska romanen Gängkrig 145 skriven av Jens Lapidus. Vad gäller författandet så gav Peter ut trilogin; Legenden om Morwahyle mellan 2011 och 2013 som handlar om syskonparet Malda och Arteil vars äventyr kantas av uråldrig magi, drakar, varulvar, levande döda och andra väsen mot deras minst sagt farofyllda väg att rädda världen. Den senaste boken Trolldomsakademien: Eldhäxan kom ut i juni i år och är första boken i en kommande serie. Ni kan läsa min recension om den första boken här. Recensionen av första boken i Legenden om Morwhayle kan ni läsa här.

Bergting art1Bergting art2Bergting art3Bergting PeterDomovoiBergting art4

Du har illustrerat många omslag och flera tecknade serier genom åren. 2011 utökade du din repertoar med att ge ut första boken i trilogin Legenden om Morwhayle ut. Hur kom det sig att du började skriva på den?

Jag hade en idé till en barnbok, egentligen bilderbok, men ju mer jag bearbetade den desto mer växte den både i storlek och ålder. Från början hade jag dessutom tänkt att frugan (Sofia Bergting) skulle få skriva den. Men jag ville gärna testa vingarna själv. Jag var väldigt oerfaren som författare, verktygen fanns där, men jag visste inte varför. Ju mer jag skrev desto mer ville jag lära mig om hantverket. Om mitt manus refuserades skulle jag aldrig mer försöka, bära eller brista, så jag gav mig sjutton på att göra något som var över kritik både innehållsmässigt och språkmässigt.

Malda är en av huvudkaraktärerna från Legenden om Morwhayle som återkommer i din nya serie, Trolldomsakademien. Vad är det hos henne som gör att du valde ha med henne i den nya serien?

Hon är väldigt stark, och populär, inte en typisk hjältinna. Hon har sidor som inte är så vackra och kan vara både hjältemodig och full av tvivel på samma gång. Malda är egentligen klassiskt manodepressiv vilket gjorde henne både levande och trovärdig hoppas jag. Så med den nya serien fick hon agera lite som en brygga. I nästa bok i serien är hon inte en point-of-view karaktär men hon är ändå med.

Hur går processen till när du börjar skriva på ett manus? Gör du en synopsis eller funderar du ett tag och sedan skriver fritt?

Tyvärr börjar jag nästan alltid med en enda scen och sedan broderar boken ut sig runt den.

Händer det att du drabbas av den berömda skrivkrampen och vad gör du för att komma över den?

Jag har skrivkramp precis just nu. Enda boten är att skriva ändå, det spelar ingen roll hur dåligt det blir. Man kan alltid redigera efteråt.

r du får ett uppdrag från ett förlag att illustrera ett omslag, hur går det till? Har du fria händer att skapa motivet och vad utgår du ifrån?

Det beror på förlaget, de flesta är ganska strikta även om de inte vet vad de vill ha med en gång. Oftast lämnar jag lite skisser först som förlaget får ta ställning till. Omslaget har ibland väldigt lite med boken att göra. Det ska sälja, inget annat och jag har gjort så många nu att jag börjar bli lite blasé då många motiv och kompositioner återkommer gång på gång för att “det ska vara så”. Typ hjältarna i halvfigur tittar på läsaren.

Vad är ditt bästa tips till de som drömmer om att bli författare?

Att skriva, skriva, skriva och när man inte gör det, läsa, läsa, läsa.

Vad har du på gång just nu?

Just nu skriver jag på Trolldomsakademien del två och har inte kommit speciellt långt. Men det är dags att bita ihop och skriva på allvar. Sedan har jag fyra färdiga ungdomsböcker i byrålådan som har blivit liggandes i över ett år nu. Får jag bara tid över ska jag redigera dem också och skicka ut till förlag.

Vill ni läsa mer om vem Peter är och vad han skriver och illustrerar kan ni besöka hans hemsida här.

Gästinlägg: Katarina Persson

Idag gästbloggar Katarina Persson här på min blogg. Hon debuterade september 2013 med feel-good-romanen Nittio minuter som nu är pocketaktuell. Mindre än ett år senare, 9 juli 2014 släppte hon sin andra roman En rätt som bäst serveras kall som e-bok via Melker förlag. En bok som handlar om upprättelse, men också om hur lite vi egentligen vet om de människor vi tror vi känner.

Nittio minuter pocket        En rätt som bäst

OM EN RÄTT SOM BÄST SERVERAS KALL

Livet efter gymnasiet har inte varit skonsamt mot Christian Dyrendal. Skolans översittare bor numera hemma hos sina föräldrar. Pank, dumpad och kantstött tillbringar han sina dagar med att fundera över vad han hade kunnat göra annorlunda. 

Jannike Collin var ett av offren för Christians mobbingregim under högstadiet. Idag, tjugo år senare, har hon ett nytt namn och ett bra liv, lojala vänner och ett jobb hon älskar, men upplevelserna under tonåren har orsakat djupa sår som aldrig riktigt läkt.

En kväll stöter hon på Christian på en pub i Stockholm vilket får alla gamla minnen att väckas till liv igen, och när hon upptäcker att han inte känner igen henne föds en idé. En idé om hur hon ska få hämnd för allt han utsatte henne för och bli kvitt. Den här gången ska hon ge igen med hans egna metoder. Men så händer någonting hon aldrig hade kunnat förutse.

 

OM KATARINA PERSSON

Katarina är en produktiv författare som ständigt har minst en berättelse på gång, gärna fler. En plats på jorden hon älskar mer än andra är Milano där hon tidigare bott och gärna besöker för att finna kraft och ro för sitt skrivande. Ett land fyllt med värme, god mat och mode som hon för med sig in i sina berättelser. Det som kännetecknar Katarina är det vackra språket som hon ofta får beröm för hos sina läsare. Ett språk som rinner lika oemotståndligt som en härlig chokladfondue.

 

SEX FRÅGOR TILL KATARINA

En rätt som bäst serveras kall handlar i grunden om vad som händer med en människa som har utsatts för mobbning. Var det något som du i ett tidigt stadium bestämde att det skulle handla om när du började skriva romanen?

Ja, det var det. Det fanns med redan när idén föddes, liksom att den skulle utspela sig i Stockholm.

Huvudkaraktären Majas upplevelser av att ha varit mobbat i skolan och vill ge igen är något jag själv känner igen mig i. Är det så att Maja är en del av dig, dina egna erfarenheter?

Nej, Maja är inte jag, även om vi delar vissa erfarenheter (berättelsen är dock helt fiktiv). Men jag tror att de flesta någon gång önskat att de kunnat få revansch på människor som behandlat dem illa, och önskat att de kunde se dem vid en senare punkt i livet. Boken har också en underliggande frågeställning, närmare bestämt ”Om man skulle få en andra chans att göra ett första intryck, skulle det ändra något?” Och det är ju också en intressant tanke. Hur mycket skulle ha kunnat vara annorlunda om man mött vissa människor under andra förutsättningar?

Är det någon karaktär i En rätt som bäst serveras kall som du tycker extra mycket om och varför? Och fanns det någon karaktär som var svår att skriva?

Jag blev riktigt fäst vid dem allihop, både de två huvudpersonerna och de två birollerna, Magnus och Petra. Men jag tror jag fäste mig lite extra vid Christian. Han är sannerligen inte guds bästa barn, men trots det var det svårt att hata honom. Kanske var det för att han framträdde så oerhört tydligt för mig, jag såg honom alldeles klart för min inre syn och det faktum att han är långt ifrån perfekt gjorde honom nästan bara mer verklig. Samtidigt var det inte lätt att skildra händelseförloppet ur hans synvinkel.

Har du någon förebild bland författare? Någon du inspireras av?

Åh, det är så många, jag inspireras av många författare jag läser men på olika sätt. Men eftersom jag i skrivande stund befinner mig i Italien ligger det väl närmast till hands att säga Andrea Camilleri. Jag bara älskar hans böcker om den bufflige kommissarien på Sicilien och hans böcker har på något vis allt: humor, allvar, samhällskritik, vänskap, kärlek, värme, skildringar av en kultur, spänning… Han har en förmåga att levandegöra sina karaktärer och skriva om allvarliga saker med en gnutta humor. Det är något jag försöker lära mig av honom.

Hur känns det att släppa din andra bok redan inom ett år efter att du debuterade med Nittio minuter som nu är pocketaktuell?

Det känns bara fint! Jag tycker egentligen tajmingen var ganska perfekt. Som författare vill man inte att det ska gå för lång tid mellan böckerna så ett år känns alldeles lagom.

Har du någon ny roman på gång och finns det något du kan berätta om den utan att avslöja för mycket?

Just nu jobbar jag på ett manus som jag hoppas ska bli min tredje bok, en kortroman som även den utspelar sig i USA. Huvudpersonen är en ung tjej och den handlar om vad som händer när ens största intresse övergår till en sjuklig besatthet. Den är till stor del inspirerad av mitt allra första manus som jag skrev 2010, före Nittio Minuter.