Bokevent på lokal nivå

Eftersom jag fick förhinder att gå på den stora bokmässan i Göteborg såg jag till att komma iväg på den lokala mässan i Karlstad, Värmlands bokfestival. Där träffade jag på ett känt ansikte; Anna Wahlgren som skrivit Skuggan av henne. Passade på att köpa en bok till av henne för att ge i julklapp till någon i släkten. Bredvid henne satt Jenny Törebo som liksom Anna gett ut sin bok på egen hand via Visto förlag. En fantasybok med titeln Älvkorset. Jag hade inte väntat mig så särskilt mycket inom genren fantasy på mässan men hittade faktiskt två till.

Strax efter att jag träffat på Anna och Jenny stannade jag upp vid Martin Dunelinds bord. Där köpte jag The Dark North som är ett verk av flera mycket duktiga illustratörer. Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lucas Thelin. Efter att jag öppnade pärmen kunde jag inte slita mig från boken. Ett unikt verk som är rikt illustrerat med tillhörande korta texter av Martin Dunelind (på engelska). De korta berättelserna (och illustrationerna) är en blandning av fantasy, skräck och sience fiction. På köpet fick jag några små posters av illustratörerna. Dottern har redan beslagtagit dem för att sätta upp dem på väggen intill sina egna illustrationer.

Sist på mässan innan jag åkte hem hittade jag en bok som jag tror passar minsta dottern. Utan att veta av Sofia Jarlo. En fantasybok (givetvis) som enligt författaren kom till när hon jobbade som lärare. Sofia har även hon gett ut på eget förlag (Five directions) efter att de stora förlagen refuserade hennes fantasyberättelse. Det är väl så det är. Fantasygenren får kämpa sig fram bland mindre förlag och når ut till oss fantasyslukande läsare tack vare att det finns författare som vägrar ge upp och i slutändan startar sina egna förlag.

Under mässan blev jag erbjuden att få boktips i en cosy corner. Det slutade med att det var jag som gav tipsen, hehe. Men vi hade en mycket trevlig pratstund och jag värvade boktipskillen att gilla facebooksidan E-boksevangelisterna (länk dit hittar ni i högra listen). En facebooksida där jag, Katarina Persson och Eva-Lisa Dezmin recenserar e-böcker i olika genrer. Sammanfattningsvis var det en liten mässa som var snabbt överstökad men gav ändå en go känsla efteråt av att ha besökt den.

Tänka vitt och brett

Den omskrivning som jag gör av mitt första manus just nu handlar om att skruva till intrigerna. Också att försöka skapa något unikt i handlingen som inte finns i de vanligaste böckerna som är aktuella just nu. Att vara för mainstream tror jag är ganska vanligt i de manus som skickas in av debutanter till förlagen. Handlingen kanske är spännande och framåtdrivande, språket bra – kanske rent av perfekt – men är ändå inte tillräckligt för att bli antaget. Det ska väcka nyfikenhet, engagemang. Helst också vara så bra att berättelsen finns kvar hos läsaren i tankarna efteråt.

Om jag uppfyller detta är omöjligt att svara på eftersom det också hänger på yttre omständigheter som jag inte kan påverka. Förlagets representant som ska hitta nästa intäkt för att få ekonomin att gå ihop ska dels vara intresserad av ämnet och genren men också vara i rätt stämning. Inte för trött, grinig eller ofokuserad. Men bortsett från det så strävar jag efter att ge läsaren en anledning att läsa boken. Varför är min berättelse mer intressant än någon annans? Varför ska minst 5000 läsare anstränga sig och offra sin tid på att läsa just min berättelse? Ja, det är upp till mig att leverera det.

När jag började skriva på manuset var det bara av en ren slump för en envis bild i huvudet som inte ville släppa greppet om mig. När detta utvecklades till möjligheten att bli en hel bok, rentav en trilogi så bara skrev jag av hjärtats lust. Det var först senare som jag tog reda på mer information om hur en berättelse byggs upp med dramakurvor, intriger, karaktärsutveckling och så vidare. Det är en lång process som får ta den tid det tar. Vanliga misstag jag gjorde var att karaktärerna åt ganska ofta. Pratade om saker som inte hörde till saken, struntprat med andra ord. Dessutom var de för snälla. Fogliga och omtänksamma om varandra. Det var bara den där busen (antagonisten) där borta i horisonten som var det farliga.

Numera är karaktärerna betydligt kinkigare mot varandra (tom mot sig själva ibland). De sätter sig på tvären, ifrågasätter och krånglar till det för sig. Den där elakingen (antagonisten) har krupit in i flera karaktärer och är mer närvarande. Jag försöker hålla grytan kokande hela tiden utan att den för den skull stormkokar hela tiden. Det blir tröttsamt det också. Men vad är det unika med min berättelse då? Allt vill jag inte gå in på men det jag nämnt tidigare ligger den lite i tiden kring det här med utanförskap, att ha en annan etnisk bakgrund och tar upp människors rädsla för det som är annorlunda. Att vara kränkt och hur man hanterar det från bådas sidor (protagonist och antagonist). För att få till allt detta har jag tvingats tänka vitt och brett. Gå in i huvudet på hur det är att vara den som våldför sig på andra och vad det är som driver en människa till att göra det. Vad är det som rättfärdigar handlingen? Det har varit svårt men också oerhört nyttigt att våga se på saker ur en annan vinkel. Den här versionen hoppas jag ska tilltala något förlag så småningom men först ska det till testläsare och också ligga och vila för mognad under tiden jag skriver på del två och tre.

Redigeringsvilan över för denna gång

Det blev en lång paus den här gången men äntligen har jag kommit igång med redigeringen av utkastet på uppföljaren. Först tänkte jag skriva färdigt slutscenerna men insåg att jag har glömt alldeles för mycket för att kunna knyta ihop trådarna på rätt sätt. Jag vet hur det ska sluta men upptakten till slutet kräver att jag är i den stämning som inleder den och den har jag tappat helt. Därför fortsätter jag att redigera från där jag slutade senast och ändrar bla berättarperspektivet som hann bli första perspektiv imperfekt innan jag hoppade tillbaka till första manuset och ändrade perspektivet där.

En liten gnista hopp tändes i mig när jag läste Styxx förlags inlägg på Facebook igår. Där skriver de att de har gått igenom stora delar av maj månads manusskörd och fördelat ett tjugotal manus bland sina lektörer för läsning över sommaren. Än har jag inte fått något refuseringsbrev så då återstår det två alternativ. Antingen är mitt manus med i någon lektörs sommarläsning eller så har de inte nått fram till mitt kuvert ännu.

Jag började läsa manuset själv av ren nyfikenhet eftersom det ligger ett korrekturutkast bredvid datorn och faktiskt så tyckte jag det var riktigt bra. Bara det var en lättnad att jag inte har gjort bort mig med en klumpig inledning. Spänningen är olidlig och det skulle vara lätt att bli en nagelbitare igen.

Recension – Tårpilens år

TarpilensAr

En mängd trådar löper genom denna sinnrika och genomtänkta berättelse för att i slutet flätas samman på ett ypperligt och galant sätt. I inledningen säljs Disas mor som slav och de skiljs åt när lilla femåriga Disa kastas av från den oxdragna vagnen. Uppväxten hos det barnlösa paret som förbarmar sig över henne är inte helt kärlekslöst men ändå torftigt och krävande. När byborna förstår att Disa härstammar från häxorna – den ursprungsbefolkning som en gång levde fritt innan Härskaren tog över landet och brännmärkte dem för att förhindra dem att utöva magi – så förs hon till bålet som ska förinta henne. Det är först då hon upptäcker sina krafter och ett strapatsrikt och farligt äventyr börjar. På sin väg möter hon Lue och tillsammans beger de sig mot den förtrollade skogen Needim som är deras enda räddning från Härskaren som sänt ut sina knektar och besvärjare för att förgöra Disa. Allt för att förhindra att profetian slår in där hon sägs vara den som ska störta honom från hans enväldiga makt.

Det är en njutning att läsa det vackra språk Ojala använder i Tårpilens år. En ton som passar in på den medeltida miljö hon målar upp. Varje karaktär har en noga planerad roll. Ingen lämnas åt slumpen. Det måste ha krävts mycket planering för en så intelligent skriven berättelse. Lite avundsjuk måste jag erkänna att jag är för att Ojala har lyckats med denna bedrift, besatt som jag är av detaljer som kastas ut åt läsaren som små blänkande kiselstenar och skapar ett begripligt mönster först när man är i mål.

Under tiden jag läste gick mina tankar till den eminente författaren och min språkliga förebild Patrick Rothfuss. Ojala når inte riktigt upp till hans nivå men det är snudd på. Det gör mig saligt glad att vi har en sådan skatt av fantastiska författare i detta lilla land som berättartekniskt kan mäta sig med de utländska storsäljande författarna inom fantastiken. Flera böcker jag har läst bara det här halvåret visar att det finns en brinnande berättarglädje i genren som förtjänar att få synas betydligt mer i rampljuset än vad den gör. Men när de stora förlagen inte förmår att ge ut all denna kvalitetsfantastik är jag mycket tacksam att det finns dessa eldsjälar som bl a Lupina Ojala som vågar satsa via eget förlag (Catoblepas) för att nå ut med sina böcker.

Varmt tack Lupina för recensionsexet!

(Bild lånad från www.catoblepas.se

Har man bara bestämt sig så

Deadlines är en bra motor för att få fart på saker. I föregående inlägg skrev jag om min panik att hinna redigera klart mitt manus för att skicka in det i tid till Styxx Fantasy som bara tar emot manus i maj (och november har jag fått veta). Förlaget är inriktat mot genren fantastik men kanske inte rent ungdomsböcker utan mer mot vuxna. Mitt manus ser jag nog själv som ett ungdomsmanus men en litteraturagent uttryckte att de hade svårt att placera det så kanske finns det en chans.

Fart blev det i alla fall på mig och igår (tisdag) reste jag mig från matbordet innan de andra var klara och deklarerade att jag skulle skriva. Klockan halv elva stängde jag datorn efter att ha hunnit igenom 35 sidor. Det är snudd på att jag har nått fram till halva manuset. Det känns inte längre omöjligt att jag ska hinna gå igenom alla sidorna innan jag skickar in det till förlaget. Annars gör jag det nog ändå och förklarar läget. Det är ju såpass genomarbetat att det är fullt läsbart, kapitlen sitter där de ska och i stort sett allt som lektören påtalade i februari är i princip åtgärdat. Det återstår att plocka bort vissa stycken men det är enklare än att lägga till.

För att nå den här deadlinen måste jag lägga all läsning åt sidan. Det känns sådär. Jag har en hög med böcker och noveller att beta igenom men ska jag välja mellan mitt eget manus och läshögen är det inte ett så svårt val egentligen. Det som tar emot är de recensionsåtagandena jag har och det ger mig lite dåligt samvete men författare emellan hoppas jag att de förstår.

Hinner jag bli klar?

Styxx Fantasy söker nya manus. Detta bloggar Ylwa Karlsson om och jag kände hur paniken kom krypande. Förlaget tar bara emot manus i maj. Shit shit shit! Hur ska jag hinna? Jag har hunnit redigera en tredjedel av manuset men jag lade i och för sig ganska mycket tid på den nya inledningen. Lägger jag på dubbla kol och skippar läsandet så kanske jag hinner redigera klart innan månadens slut.

runningScreaming

Att vända sig till en litteraturagent

Jag har fått en fråga om hur man går till väga när man vänder sig till en litteraturagent. Idén att vända sig till en agent började att gro redan i somras när jag undersökte lite närmare vilka de var och vad de gjorde. Svensk Bokhandel har en bra lista på vilka som finns och direktlänkar till deras hemsidor.

Anledningen till att jag började fundera på att vända mig till en litteraturagent istället för ett förlag var (och förtfarande är) att jag vill nå ut med min trilogi utanför landet. Om ett förlag antar min första del är det inte liktydigt med att de vill satsa på att visa upp den för utländska agenter. Att vända sig till en svensk agent kräver att du inte har skickat ditt manus till något förlag samtidigt. Det blir väldigt pinsamt för agenten om de antar ditt manus och sedan skickar ut det till ett förlag som redan dissat det. Skicka därför ett nytt, fräscht och väl omarbetat manus till en agent och var tydligt med det i ditt följebrev att du inte skickat ut det till något förlag. Vad gäller typsnitt och teckenstorlek är oftast det samma som förlagen vill ha men vill man vara säker kan man söka upp information om hur de vill ha manuset på deras hemsida.

Men vad gör en agent då till skillnad från ett förlag? Om en litteraturagent skulle anta ditt manus behöver det inte vara liktydigt med att det kommer att ges ut för det måste fortfarande till att ett förlag antar det för att trycka det. Agenten hjälper till med att få manuset i ett bättre skick innan de presenterar det för lämpliga förlag, ordnar med kontraktskrivning med förlag både inom och utomlands samt förhandling kring eventuella förskott.

Om det är ett nålsöga att ta sig igenom att få sitt manus antagen av ett förlag, så kan ett antagande av en agent (för en debutant) vara som att vinna en biljett till månen. Så varför en agent? I mitt fall handlar det om att jag vill nå utomlands och få hjälp att samarbeta med ett seriöst förlag. Det händer så otroligt mycket i förlagsbranschen. Förlag säljs vidare eller läggs ner och med en trilogi vill jag inte riskera att första delen ges ut och sedan stå där med två delar som inget förlag vill ta i.

Det finns mer information om litteraturagenter på tex poddradion. Skrivarpodden har ett bra avsnitt där de intervjuar en agent som beskriver hur de jobbar och vad de letar efter för manus. LitteraturMagazinet har också en intressant artikel som är värd att läsa; Den litterära agenten under lupp.