Den envise har segrat

Hela söndagen har jag ägnat åt att skriva på utkastet som ska bli trilogins sista del. Ni som har läst mitt föregående inlägg har tagit del av de våndorna som jag hade för en dag sedan med den här delen. Min hjärna fick inte till detaljerna riktigt så som jag ville. Logiken och trovärdigheten stod på spel. Jag hade ingen bra lösning men gav mig den på att skriva ändå. Min tanke var att jag fick lösa det sedan i redigeringen. Men så fick jag en förträfflig idé och saken löste sig med den där detaljen som störde mig.

Inte nog med att detaljen löste sig. En synopsis har jag fått till också. Ni som känner mig höjer nog undrande på ögonen för ni vet att jag inte är en synopsistyp. Inte på minsta sätt. Men jo då ser ni. Jag har lyckats få till något som räcker ganska långt. Den är inte djupgående kapitel för kapitel men det är definitivt något som kan kallas synopsis.En perfekt karta i min smak som inkluderar de karaktärer som jag behöver ha med. Jag har en lista på karaktärer bredvid datorn som ska påminna mig om dem så de inte glöms bort och samtliga kommer med i en bra balans. Synopsisen fanns bara där och jag skrev ner det i rasande fart för att inte tappa bort det. Towanda! Den envise har segrat!

Sist kan jag säga att jag researchat lastbilar. Något så ointressant har varit av stort intresse en söndag som den här.

Hur har ert skrivande fungerat den här helgen då?

Manus 3 börjar ta fart

Efter fem år av skrivande börjar jag känna mig själv ganska bra och hur jag fungerar. Det gnagde en oro om jag skulle få till något bra inledningsvis när jag började skriva på manus 3 men den oron är helt borta nu. Istället njuter jag av att se utvecklingen när detaljer faller på plats allt eftersom jag skriver. Det är just det här jag älskar med skrivandet. Något jag sett lite luddigt klarnar och nya detaljer bekräftar att jag är på rätt spår. 2 kapitel är färdigskrivna och jag ska börja på kapitel 3. Cirka 2800 ord totalt hittills. Kapitlen är kortare än vad jag brukar ha dem men eftersom det är ett utkast så ägnar jag mig inte för mycket åt miljöbeskrivningar och gestaltning.

För att pausa läste jag i förmiddags i en skrivhandbok; ” ”Writing fantasy heroes – Powerful advice from pros”. En av medförfattarna, Glen Cook, kallar sig för en ‘intuitiv’ skribent. Med det menar han att han tar kontakt med ‘the sea of stories’ och låter berättelserna flöda och berätta på egen hand. Han slösar inte tid (som han själv uttrycker det) på outlines eller detaljerade karaktärsstudier. Han ser ett luddigt slut och börjar gå. Vägen mot bokens slut beskriver han som ett äventyr av upptäckter och hoppas att även läsaren kommer uppleva lika många överraskningar som han själv gör på vägen. Om allt går rätt så gör karaktärerna allt jobb själva med kanaliseringen av berättelsen.

Ungefär så är det för mig också. Karaktärerna hjälper mig att hitta rätt längs vägen och nyligen överraskade en ganska ny karaktär mig med vem han är och vilken agenda han har. Länge trodde jag att han hade med antagonisten att göra men se det hade han inte. Han har sin alldeles egna agenda och det sätter saker i en helt annan dager. Nästan så jag hörde hur kugghjulen klickade rätt och började rulla. Underbart.

Det här är min sista semestervecka och vädret är gynnsamt för många skrivtimmar innan vardagen träder in. Förhoppningsvis har jag nått 10.000 ord innan nästa vecka men inga krav är ställda. Alla ord är välkomna vare sig de är få eller många. Jag är på rätt väg. Det är det som räknas.

Svårt att lära nytt

Jag är en sådan som gärna skriver rakt upp-och-ner utan någon planering alls. Sedan en lång tid tillbaka har jag haft ambitionen att inför tredje manuset – sista delen i trilogin – göra en outline på vad som ska hända. Inte för detaljerat men ändå skriva ner viktiga hållpunkter och vändningar för att få ihop en bra story. Jo pytsan. Det gick ju åt skogen. Kanske gav jag upp för snabbt. Jag har ingen som helst erfarenhet av detta och kanske ska de ta flera veckor att få till något som är en bra karta.

På något sätt känns scenerna så torftiga och avlägsna som jag ”tänker” fram. De vibrerar inte på det sättet som när jag skriver ur tomma intet. Kanske ska det vara så? Det jag har åstadkommit är en lista på karaktärer som måste vara med. Den känns bra i alla fall. Sedan har jag börjat på en lista på frågor som måste besvaras. Behöver definitivt kompletteras. Sedan så är det ju det som ska hända. Jag har inledningen i huvudet och slutscenen. Fluffet där emellan är väldigt vagt. Något har jag pressat fram men det är mer på en övergripande nivå än konkreta scener. Det här är läskigt som fan! Fixar jag det här?

Jag laddade hem James Scott Bells senaste skrivhandbok till min Kindle-app. Den heter ”The mental game of Writing – How to overcome Obstacales. Stay creative and prodictive, and free your mind for success”. Precis vad jag behövde. Bli påmind om mitt gamla måtto – Free Your Mind! I början av boken tar han upp att om du vill vara en skrivande person (tyvärr finns det i svenska språket ingen bra motsvarighet till writer därför använder jag begreppet skrivande person) så måste du besluta dig för att vara det. Det är stor skillnad mellan att vilja vara och besluta sig för att vara en skrivande person. För mig var det enkelt. Jag har aldrig tänkt i banor att jag vill vara en skrivande person, jag ÄR en skrivande person. Det handlar inte om att jag vill bli framgångsrik författare och sälja tusentals böcker även om det vore trevligt. Jag vill skriva för att jag älskar att vara i min värld som jag själv skapat och knacka ner den på en vit skärm.

Det fick mig att besluta mig för något annat. Jag ska börja skriva utan outline. Göra som jag gjort förut. En bloggvän skrev ett inlägg med en passande rubrik nyligen. In i kaklet. För det är vad som funkar bäst för mig när hjärnan vill vara med och bestämma – skriva av bara farten och se vart man hamnar först när man är i mål. Min skrivglädje kommer när jag överraskar mig själv med alla kaninspår som jag hakar på och de verkar inte vilja visa sig när jag kämpar med en outline. Huvudsaken är att jag vet början och slut. Fluffet däremellan vet jag kommer om jag låter mig flyta med strömmen. Den kan virvla till ordentligt ibland, även hamna i någon stillsam pöl men då är det bara att grabba tag i årorna och ro sig ur den stiltjen också.

Nu grabbar jag tag i de där årorna … Hjärnan får stanna kvar på land. Men fatta – jag skriver på manus 3! :)

Njuter av min skrivbubbla

Det här flowet som har infunnit sig i mitt skrivande under semestern är underbart. Idag har jag avklarat två kapitel i min redigering. Det första kapitlet jag tog itu med krävde lite omskrivning men det andra var så bra så det behövde bara putsas på lite lätt. Nu har jag bara elva kapitel kvar vilket motsvarar lite drygt hundra sidor.

Imorgon hoppar jag in och jobbar en vecka. Då kommer det inte bli så mycket redigerat men jag ska ändå försöka snika åt mig lite tid för att få några sidor genomarbetade och skrivna om det som behövs. Särskilt det kapitlet jag ska börja med nu behöver skrivas om. Inte så mycket men ändå lite.

Efter att omskrivningar och redigering har gått så fantastiskt bra de senaste två veckorna drömmer jag om att börja jobba med utkastet på uppföljaren men också att börja outlajna del tre. För att göra det behöver jag göra en del research. Research i sig är inspirerande och väcker idéer till scener. Det jag oroar mig för är att jag ska komma på saker som kräver att jag ändrar i första manuset. IGEN! Men det är nog ett i-landsproblem. För att slippa allt för mycket omskrivningar så ska jag inte göra som med första manuset – skriva allt helt fritt från huvudet. Jag behöver en tydlig plan och karta över vad som ska hända kapitel för kapitel. Ska bli spännande när jag väl är där att testa hur det funkar. Först ska jag bli klar med manus ett.

Skrivrace

Under onsdagen hade jag ännu ett skrivrace liksom i måndags och blev klar med ytterligare ett kapitel. Mycket nyskrivet men av de 9 och en halv sidorna återanvände jag kanske två sidor och justerade texten lite så att det anpassades till rätt karaktär som framförde dialogen. Tidigare var det en annan karaktär som förde dialogen. Det har också försvunnit ett kort avsnitt där man berättar om en karaktär (släkting). Jag tyckte ganska mycket om det avsnittet men karaktären förekommer inte ens i det här manuset så det får flytta till del 2 där han dyker upp. En burdus skeppsbyggare med spännande bakgrund som jag gillar skarpt.

Senare efter middagen på onsdag kväll slängde jag ihop två nya sidor som fick ersätta inledningen på nästa kapitel. Även där kommer jag ta bort ett avsnitt men det känns bara bra eftersom jag inte längre ser att det fyller så stor funktion. Jag häpnar själv över min kapacitet att få till så många nya sidor på en och samma dag. Helt nyskrivna sidor. Från november förra året fram till nu har det knappt blivit något skrivet alls. Det är som om jag dämt upp alla orden och nu låter dem forsa ur mig. Då och då går jag ett ärende till köket eller gör något annat för att få igång blodcirkulationen.

Idag (torsdag) tar jag ledigt från skrivandet och tar tåget till Göteborg med familjen för en heldag på Liseberg. Men fredag hoppas jag bli klar med det påbörjade kapitlet. Eller så blir det under helgen.

Och så vill jag passa på att hälsa alla nya bloggläsare varmt välkomna! Ni är flera som har börjat följa min blogg och det är jättekul. Kommentera gärna mina inlägg eller gilla dem eller bara läs. Det är vilket som. Varmt välkomna är ni i alla fall!

 

Bara finliret kvar nu

Nu har jag äntligen, äntligen, ÄNTLIGEN arbetat igenom det mesta av manuset så det bara återstår att putsa till det i kanterna. Slutet ska jag också se över så att det är så optimalt som jag bara kan få till det. Det är ofattbart vilken transformation det har genomgått sedan det var hos lektör och förlag senast. Det börjar bli hög tid att fundera på det där följebrevet. Hua! Men jag ska avvakta med det tills jag har varit på Författarkliniken som är den här helgen i Stockholm. Förhoppningsvis får jag massor av bra tips och råd hur det ska formuleras. Kort och koncist. Så mycket vet jag. Gulp. Det är nästan en större utmaning än att skriva det här manuset som jag tragglat med i tre år. Fast det ska nog bli bra. Hoppas jag.

Det är en obeskrivligt härlig känsla när jag läser de sista kapitlen och knappt behöver ändra på något. Möjligen ett komma som flyttas eller läggs till och några ord som kastas om. Jag är så otroligt nyfiken på förlagens respons på det här manuset som är annorlunda på så vis att huvudkaraktären är 20 år och innehåller flera olika mytologiska aspekter som inte är så vanliga i fantastik. Några inslag är vanliga men med min alldeles egna tvist så att det inte ska kännas klyschigt eller upprepande. Efter bokmässan (som jag inte ska på) så släpper jag taget om denna del av berättelsen för att börja på den andra delen igen. Det är nästan så jag vill krossa en champagne-flaska mot manusbunten som man gör med båtar på deras jungfrufärd men nu är det varesig jungfrufärd eller riskfritt. Tror inte det skulle vara så lyckat med att posta en dyblöt pappershög som löser upp sig på vägen till mottagaren.

I morgon packas det för avresan till Stockholm på fredag. Det ska bli så otroligt kul och spännande att träffa alla dessa människor som älskar det skrivna ordet lika mycket som jag.

Musorna är med mig

Senaste tidens redigering har gått mer än bra. Allt faller på plats och jag chockar mig själv vid dagens slut hur mycket jag har utökat manuset. När jag skalade av som värst var jag nere i 116 000 ord (från 138 000) men nu efter att jag har filat på dialogerna och lagt till en ny scen så är jag uppe i 119 000 ord. Lite orolig är jag att det kanske är avskräckande för förlagen men mest är jag salig över hur det hela utvecklas. Hur jag också utvecklas. Det märks så tydligt hur mitt läsande har stärkt min förmåga att uttrycka mig skriftligt och att också se, förstå och fånga andra författares sätt att skriva.

Dialoger tyckte jag för bara ett år sedan var det svåraste – nu flyter de på helt naturligt som ett oljat urverk. Miljöbeskrivningar har jag alltid tyckt om att skriva men undrar om jag inte har blivit ett strå vassare där också. Bra kan alltid bli bättre.

Något som verkligen varit en lyckad metod är att skriva av meningar som tilltalat mig lite extra. Den bok jag läser just nu av Maggie Stiefvater (Drömtjuvarna) är full av bra meningar som jag klottrat ner i min lilla anteckningsbok som nästan alltid får följa med när jag läser. Efter att jag har läst en stund går jag tillbaka till mitt manus och hennes vackra språk smittar av sig i mitt manus utan att jag härmar henne ordagrant. Patrick Rothfuss och Cassandra Clare är andra författare som också inspirerat mig både språkmässigt och hur de bygger upp storyn. Skrivhandböcker i all ära men jag tror att läsandet har funkat bäst för min utveckling. Vad tycker ni fungerar bäst i er skrivutveckling? Berätta gärna.