Jenny Bäfvings utlåtande på manus 1 trillade in i mailen idag. Jag hinner inte skriva så mycket om det just nu men det gjorde mig lika glad som förra gången. Det klargjorde saker som jag grubblat lite på och har haft svårt att sätta fingret på. Under helgen hoppas jag kunna berätta mer om det.
Är jag boknörd eller vad? När jag träffar minstingens lärare och fritidspersonal så kan jag inte låta bli att bli tårögd. Inte för att jag är ledsen utan för deras fantastiska engagemang med att väcka barnens läslust. Min minsta går nu i ettan och hela november har de vikt till att fördjupa sig i läsningen. De har satt barnen i små läsgrupper beroende på hur duktiga de är och den gruppen min dotter är med i så spelar de ibland upp bokens handling som en teater för några andra barn. Min dotter älskar det här och läser allt hon kommer över. Mjölkpaket, tidningsrubriker, skyltar mm. Det värsta är att hon försöker också läsa vad det är jag skriver. Vi hade en hård kamp igår där jag fick stänga ner datorn och gå ut ur skrivrummet. Men tillbaka till de fantastiska lärarna. De berättar med sådant engagemang och glädje om sitt läsprojekt att jag kan inte bli annat än lycklig. Jag lade ut på twitter hur glad jag var över deras arbete och jösses vilken respons det blev. Folk retweetade och favoritmarkerade hej vilt. Det är tydligen en stor diskussionsfråga runt om i landet det här med vikten av att barn får lära sig vad läsglädje är och goda exempel behövs för att peppa andra. Och häromdagen kom tioåringen hem och var lycklig. Hon hade läst en hel rast och kommit till sidan 100. Härligt när skolan fattar och har kunskapen att väcka denna underbara läsglädje hos barnen!
Måste säga att jag är väldigt nöjd med mina 5000 ord hittills den här månaden. Bara idag har jag fått till 1800 ord trots alla uppbrott med att följa och hämta minsta dottern hos kompis. Jag har till och med hunnit läsa lite i senaste tidningen Writers Digest som jag får digitalt. Det var längesedan den var så bra som den här senaste. Bland annat handlar det om att skriva bättre dialoger, skapa dimension åt karaktärerna, vad som är framgångsrikt när man skriver uppföljare (som jag), hur man håller läsaren engagerad och en kort artikel om hur du får orden rätt efter att utkastet är färdigt med mycket mera.
Nu när kylan har slagit till har det blivit lite väl kallt i mitt ouppvärmda skrivutrymme. Det var väntat men filt, torgvantar och en dyna mellan fötterna och golvet hjälpte inte. Därför investerade jag 200 kr i ett litet element som får plats under skrivbordet bredvid symaskinen (som numera fungerar som fotpall). Den lyriska känslan av att ha en skrivlya håller i sig och det fungerar bra att stänga om sig då och då. Det är bara minsta dottern på sju år som har svårt att acceptera det. Då och då tittar hon in och hänger över axeln. Först är jag tålmodig men när hon tittar in var femte minut (om det ens är så långt emellan tillfällena) så stiger irritationen. I kväll lär det inte ske. Maken har köpt nya Skylander-spelet. De kommer att sitta där som klistrade framför tv:n.
Perfekt.
He he he he…
Jag är klaaaaaaaaar! Hela sex månader tog det att redigera och skriva om manuset från första till tredje perspektiv. Sista rycket gjorde jag idag. Putsade till och slipade på dialoger och slutstriden. Tog bort en överflödig karaktär som gjorde mest ingenting. Rensade allt övertydligt och förklarande tjafs. Jag har dubbelkollat sista kapitlet och är så jäkla nöjd. Nu ska testläsaren snart få de sista tio kapitlen inklusive epilogen för extra granskning innan det är dags att skicka ut till förlagen igen. Kanske ytterligare en testläsare som erbjudit sig ska få läsa. Först ska jag fixa till en scen som känns för hafsigt skriven. En av de nya i mitten. Det är viktigt att få ett omdöme på det när det är omgjort så jag vet om jag lyckats med hur jag vill att det ska ändras.
Det är en så härlig känsla att äntligen vara i mål. Det firades med ett stort glas bubblig rosé och en skål med popcorn. I morgon ska jag inte titta åt manuset, bara packa och planera inför resan till Göteborg med familjen på måndag.
Jag har nått mååååålet! OMG! Är det sant? Ett år, åtta månader och sju dagar tog det att färdigställa första manuset. Vilken fantastisk resa det har varit. Nu börjar en ny resa med sättning, tryckning och utskick till förlag. Ikväll ska jag fira med bubbel med maken. Jag är alldeles darrig av lycka. Tjohoooo, jag lyckades! Det går fastän man har barn och jobbar nästan hela dagarna. Ni bloggare har varit ett stort stöd för mig. Jobbet har varit helt och hållet mitt men i de tuffare stunderna har ni dragit upp mig ur leran och fått mig att kämpa på. Tack för att ni finns <3!!!
Min underbara skrivarvän Katarina har äntligen lyckats med det nästan omöjliga. Idag skrev hon under ett kontrakt med ett förlag för att ge ut sitt manus som en BOK. Jag är så lycklig för hennes skull att jag inte kan hejda tårarna. Äntligen får världen ta del av hennes berättelse. Det är är så oerhört peppande även för min egen del att det faktiskt går att nå igenom det där till synes omöjliga nålsögat. Jag önskar dig en underbar framgång med boken och alla andra böcker som kommer att komma. Du förtjänar det här efter allt hårt slit med blod, svett och tårar, men framförallt för att du är en talang och talanger ska få visas upp. Men det bästa av allt är faktiskt att du är min vän <3.
Boken jag fick av finaste Katarina (The 101 habits…) är som en injektion med positiva känslor som jag suger åt mig. Inte för att jag har varit särskilt deppig, jag är bara en sådan person som alltid vill se det som är bra och ger mig en mening och drivkraft. Ett möte med två väldigt speciella människor gör också att jag känner mig lycklig och inspirerad.
I kväll ska dottern som går i andra klass lussa i skolans matsal. Hon ska vara en tomtenissa och bära en fin röd plyschklänning med vita duniga kanter. Och så tomtemössa så klart. Vi får se om hon kommer ihåg att sjunga. Hon brukar vara så uppslukad av allt som händer runt omkring så det där med att sjunga – det är inte så viktigt :-).
Jag började på del två ikväll efter att alla andra bestyr var över hemma. Det är så hissnande att det kittlar i magen på mig. Jag har faktiskt ett helt manus bakom mig, nej en bok. För det är vad det kommer att bli oavsett vad förlagen tycker. Tack vare erbjudandet från vänner så ska den tryckas i några provexemplar. Och nu sitter jag och skriver på tvåan. Än så länge är det bara 257 ord men det går så lätt och fysiskt så kittlar det i magen av vad jag har klarat av. Just nu känner jag mig som en riktig författare. Det är stort, ogreppbart och underbart. Jag äääälskar att skriva. Nej nu ska jag fortsätta igen med första kapitlet på nästa äventyr.
Nåja, nästan :-). Den tuffa redigeringen är klar men nu återstår korrekturläsning från mina två kritiker och redigering utifrån deras kommentarer. Jag har suttit på altanen och redigerat och varit helt i min värld. Händerna och fötterna är stela av kyla och inget av det har jag märkt förrän nu :). Att jag skulle bli klar första dagen på min semester var inget jag hade räknat med. Jag försöker känna efter hur det känns men det är svårt att fatta att jag är klar. Lättad är jag förstås men jag landar nog senare idag när det har sjunkit in. Jippiiiii!
Igår kväll var jag nästan hög av positiva energier. Det var nästan omöjligt att somna. Två gånger fick jag sätta mig upp och skriva ner idéer som ploppade upp. Jag har aldrig behövt använda mig av någon anteckningsbok vid sängen men som tur är har jag varit förutseende. Vanligtvis etsar sig mina idéer fast men det som ploppade upp igår fick inte tappas bort till något pris. Det ena gällde en fras till baksidetexten till del 1. En slående kommentar om vad min karaktär hotas av. Andra gången var det en genialisk inledning till en av huvudintrigerna i del 2.
Carola Strömstedt 