Oj, jag har semester…

Idag är det tredje dagen på min semester. Först igår efter en intensiv helg gick det in i skallen att jag är ledig. Både fredag och lördag kväll var jag på Putte i parken, en festival med musik för nästan alla smaker. Det var första gången jag besökte festivalen trots att den funnits här några år. Fredagen lyssnade vi till Sean Banan men 9-åringen uppskattade det inte så mycket och åkte hem med sin pappa. Jag och 11-åriga dottern stannade kvar för att lyssna på Frontback som spelade på en mindre scen senare under kvällen. Ett band med fingerfärdiga elgitarrister. Sångerskan hade en suveränt bra röst som passade hårdrockstilen. Själva scenframträdandet kunde dock varit bättre.

Lördagen var höjdpunkten. Först såg vi Quireboys. Ett rockigt band från Storbritannien vars sångare hade tagit ett glas för mycket. Trots det gjorde de ett medryckande och härligt framträdande. En timme senare var det dags för storfavoriterna. Europe. Stämningen var magisk. Både jag och dottern hade the time of our lives. Jag sjöng med i flera gamla godingar från min tonårstid. Tyvärr förstörde stundvis några överförfriskade personer lite av nöjet emellanåt genom att trängas och bete sig otrevligt. Som tur var stannade de inte särskilt länge vid vår plats men ilskan visste nästan inga gränser när de knuffade på min dotter. Modersinstinkter är inte att leka med.


Sångaren Spike i The Quireboys.


Europe

Omskrivningen av manuset är igång på allvar. Jag försöker skriva en sida per dag. Lite annat måste jag hinna med också. Tex att bara vara. Njuta av sommaren i vår prunkande trädgård. Men det där getingsticket jag fick kunde kvittat förstås. Jag skulle leta fram några stenar till en väninna som behövde till sitt trädgårdsprojekt men se det ville inte getingen. Hon fick två stick och jag ett strax under ögonbrynet. Som tur är har jag sten precis överallt i min trädgård så vi fick ihop ett ordentligt lass ändå.

Imorgon blir det till att rensa mer ogräs och skriva lite till. Semester är underbart!

Annonser

Musiktips från en musiker

Igår vad jag med om en kul grej. Jag fick ett pling i telefonen att någon följde mig på Twitter. Nyfiken som jag är kollade jag upp det och såg att det var en tjej vid namn Sophia SoG. Vi närmare koll så visade sig att hon är sångerska i Seasons of Ghosts. Totalt okända för mig. Så det var bara att gå in på Spotify och börja lyssna på deras senaste album The Human Paradox. Redan vid de första tonerna höjde jag ögonbrynen och ett leende växte på mina läppar. Det här var min kopp te. Efter en kort stund fick jag ett personligt meddelande på Twitter i meddelandefunktionen. Då var de Sophia själv som skickade mig en länk till den här videon på youtube.

Är inte det coolt så säg? Kan tilläggas att hon har 21,8 tn följare. Why me?

Big block

Vet inte vad som hände. Det tog bara stopp. Är så trött på hela manuset att jag inte tänker se åt det på ett par dagar. Till veckan ska jag göra det när jag är på tjänsteresa och har ensamma timmar på hotellrummet, men innan, det vete katten. Bästa botmedlet är att läsa så det ska jag göra.

Helgen har tillbringats med svärföräldrar som varit på besök och så var jag på rock-konsert med 10-åringen i lördags. Helst ville hon inte slita sig från sitt nya dataspel Sims men när vi väl var på plats och Amaranthe drog igång blev det fart på både henne och mig. Synd bara att de spelade en halvtimme, sedan tog D.A.D över och då var Sims mer intressant igen. Fick henne att stanna en liten stund extra så jag fick höra några låtar av det pigga, danska rockbandet.

Finredigeringen fortsätter

Det är en härlig känsla att redigera och hinna femtio sidor på en dag. Här och var pusslar jag om meningarna så de flyter bättre men jag rensar också. Trots att jag deletat en massa tjafs så finns det fortfarande kvar onödiga meningar som tramsar till det. Åh, nej tänker jag, och det där läser mina testläsare. Skämskudden vill fram men så rycker jag på axlarna och gör det jag ska. Rensar. Stramar åt. Rensar. Och stramar åt. 200 sidor återstår och jag ser med spänning fram emot testläsarnas kommentarer. Efter deras synpunkter och omarbetning kommer det vara klart att skickas ut till förlagen igen. Förhoppningsvis kommer jag få en helt annan respons den här gången.

Till veckan får jag den här boken i brevlådan.

Runristaren

Längtar efter att få läsa den och kommer lägligt efter att jag läst färdigt två böcker varav en recension på en av dem kommer framöver.

En kul grej som jag måste berätta är att jag fick respons på twitter från en av mina favoritartister, Sharon Den Adel, som sjunger i Within Temptation. Jag nämnde att jag skrivit en hel bok inspirerad av deras ”Why not me” som inleder deras album The Unforgiven och fick veta att det är Steven O´Connell som skrivit den. Och det visar sig att hela musikalbumet The Unforgiven är baserat på illustratören Romano Molenaars comic book med samma titel, vilket jag inte hade en aning om. Nu måste jag ju bara försöka få tag på den där serieboken. Hur texten lyder kan du läsa här och hur den låter här. Vore inte det häftigt, att någon skriver ihop låtar till ett helt album baserat på ens bok? Coolt!

Rockhelg

Helgen har bestått av en massa skriv- och bokprat och en massa skrivande men också rock på Tele2 Arena i Stockholm. Biljetten jag köpt gav tillträde till The Golden Circle. Alltså allra närmast scenen. Vi blev insläppta först av alla och jag och Katarina var på plats redan två timmar innan uppträdandet började. Stämningen var hög och härligt laddad. Vi placerade oss på Joe-Perry-sidan (högra delen av scenen) så vi stod precis i vinkeln med scenen och catwalken. Bara för att ni ska få en lite känsla av vad vi såg så kan ni kolla in klippet nedan.

När jag kom hem till Röda huset (mitt hem) hittade jag den här i brevlådan. Hett efterlängtad kan jag säga. OCH signerad.

Maraminne (Schildts Söderströms)

 

Laddar för skrivhelg

På lördag har jag fyra timmar att slå ihjäl på tåget till min skrivkompis. Ingenstans att ta vägen. Inget internet att fly till. Bara manuset och en matsäck att förtära kring lunchtid. Nu om någonsin ska jag väl ta mig igenom den där scenen som aldrig vill bli färdigredigerad. Är jag bara igenom den så har jag de bästa scenerna kvar.

Igår gjorde familjen en utflykt till Gustav Frödings minnesgård – Alsters herrgård. Dagen blev överraskande varm och fin. En kopp kaffe och kaka efter promenaden ut till vassängarna vid vänern satt fint. Det är om den här platsen det sjungs i Frödings text; Strövtåg i hembygden, tonsatt av Mando Diao. Jag är så lycklig att bo så nära denna vackra natur. Särskilt nu när den är som vackrast.

20140530-141221-51141827.jpg Läs mer

Another day in a bubble

Den där febern sedan i torsdags kväll har varit jobbigt envis men idag tycks den ha släppt. Kvar är bara såpbubblan som inkapslar huvudet i en ljudreducerande värld. Jag som är så där sjukt (hehe) positiv ser att jag har betat av en del böcker under helgen. Magikernas Kung, Så Gör Jag och Lex Bok. Emellanåt har jag t o m orkat redigera i manuset. Jag är fortfarande förundrad över att se min utveckling. Det skulle vara lätt att tycka att jag har gjort ett dåligt jobb innan och gräva ner sig i det där offerhålet och sörja men det är inte riktigt min grej. Sedan är det inget dåligt jobb, bara annorlunda skrivet än hur jag vill skriva idag.

Den största märkbara skillnaden är hur jag vill gestalta och återge karaktärernas upplevelser och reaktioner. Jag har i tidigare blogginlägg (långt tillbaka) understrukit vikten av just gestaltning men inte praktiserat det riktigt fullt ut. Det är som om jag har skalat av lite lager på löken och kommit närmare kärnan. Det som de flesta stora författarna trycker på när de vill ge aspirerande författare tips, är att l ä s a. Och just det märker jag är A och O. Det är som drivmedel till bilen, läsning ger fart åt skrivandet, även inspiration och ny kunskap att ”se” det litterära språket. Någonstans mitt i allt det där så hittar man sin egen ton. Ibland springer jag in i en vägg, letar febrilt efter en dörr ut, ibland får jag ha tålamod tills jag ser dörren, sedan kör jag på igen tills nästa hinder dyker upp samma procedur upprepar sig. Men i slutändan är det ändå värt allt. I did it my way.

Och vad passar väl inte bättre än att lyssna på den här låten av Robbie Williams som uppfyller sin dröm att sjunga i Royal Albert Hall i London. Lyssna på texten för den stämmer så bra på den ibland svåra vägen att nå det man så innerligt drömmer om.