Oj, jag har semester…

Idag är det tredje dagen på min semester. Först igår efter en intensiv helg gick det in i skallen att jag är ledig. Både fredag och lördag kväll var jag på Putte i parken, en festival med musik för nästan alla smaker. Det var första gången jag besökte festivalen trots att den funnits här några år. Fredagen lyssnade vi till Sean Banan men 9-åringen uppskattade det inte så mycket och åkte hem med sin pappa. Jag och 11-åriga dottern stannade kvar för att lyssna på Frontback som spelade på en mindre scen senare under kvällen. Ett band med fingerfärdiga elgitarrister. Sångerskan hade en suveränt bra röst som passade hårdrockstilen. Själva scenframträdandet kunde dock varit bättre.

Lördagen var höjdpunkten. Först såg vi Quireboys. Ett rockigt band från Storbritannien vars sångare hade tagit ett glas för mycket. Trots det gjorde de ett medryckande och härligt framträdande. En timme senare var det dags för storfavoriterna. Europe. Stämningen var magisk. Både jag och dottern hade the time of our lives. Jag sjöng med i flera gamla godingar från min tonårstid. Tyvärr förstörde stundvis några överförfriskade personer lite av nöjet emellanåt genom att trängas och bete sig otrevligt. Som tur var stannade de inte särskilt länge vid vår plats men ilskan visste nästan inga gränser när de knuffade på min dotter. Modersinstinkter är inte att leka med.


Sångaren Spike i The Quireboys.


Europe

Omskrivningen av manuset är igång på allvar. Jag försöker skriva en sida per dag. Lite annat måste jag hinna med också. Tex att bara vara. Njuta av sommaren i vår prunkande trädgård. Men det där getingsticket jag fick kunde kvittat förstås. Jag skulle leta fram några stenar till en väninna som behövde till sitt trädgårdsprojekt men se det ville inte getingen. Hon fick två stick och jag ett strax under ögonbrynet. Som tur är har jag sten precis överallt i min trädgård så vi fick ihop ett ordentligt lass ändå.

Imorgon blir det till att rensa mer ogräs och skriva lite till. Semester är underbart!

Musiktips från en musiker

Igår vad jag med om en kul grej. Jag fick ett pling i telefonen att någon följde mig på Twitter. Nyfiken som jag är kollade jag upp det och såg att det var en tjej vid namn Sophia SoG. Vi närmare koll så visade sig att hon är sångerska i Seasons of Ghosts. Totalt okända för mig. Så det var bara att gå in på Spotify och börja lyssna på deras senaste album The Human Paradox. Redan vid de första tonerna höjde jag ögonbrynen och ett leende växte på mina läppar. Det här var min kopp te. Efter en kort stund fick jag ett personligt meddelande på Twitter i meddelandefunktionen. Då var de Sophia själv som skickade mig en länk till den här videon på youtube.

Är inte det coolt så säg? Kan tilläggas att hon har 21,8 tn följare. Why me?

Big block

Vet inte vad som hände. Det tog bara stopp. Är så trött på hela manuset att jag inte tänker se åt det på ett par dagar. Till veckan ska jag göra det när jag är på tjänsteresa och har ensamma timmar på hotellrummet, men innan, det vete katten. Bästa botmedlet är att läsa så det ska jag göra.

Helgen har tillbringats med svärföräldrar som varit på besök och så var jag på rock-konsert med 10-åringen i lördags. Helst ville hon inte slita sig från sitt nya dataspel Sims men när vi väl var på plats och Amaranthe drog igång blev det fart på både henne och mig. Synd bara att de spelade en halvtimme, sedan tog D.A.D över och då var Sims mer intressant igen. Fick henne att stanna en liten stund extra så jag fick höra några låtar av det pigga, danska rockbandet.

Finredigeringen fortsätter

Det är en härlig känsla att redigera och hinna femtio sidor på en dag. Här och var pusslar jag om meningarna så de flyter bättre men jag rensar också. Trots att jag deletat en massa tjafs så finns det fortfarande kvar onödiga meningar som tramsar till det. Åh, nej tänker jag, och det där läser mina testläsare. Skämskudden vill fram men så rycker jag på axlarna och gör det jag ska. Rensar. Stramar åt. Rensar. Och stramar åt. 200 sidor återstår och jag ser med spänning fram emot testläsarnas kommentarer. Efter deras synpunkter och omarbetning kommer det vara klart att skickas ut till förlagen igen. Förhoppningsvis kommer jag få en helt annan respons den här gången.

Till veckan får jag den här boken i brevlådan.

Runristaren

Längtar efter att få läsa den och kommer lägligt efter att jag läst färdigt två böcker varav en recension på en av dem kommer framöver.

En kul grej som jag måste berätta är att jag fick respons på twitter från en av mina favoritartister, Sharon Den Adel, som sjunger i Within Temptation. Jag nämnde att jag skrivit en hel bok inspirerad av deras ”Why not me” som inleder deras album The Unforgiven och fick veta att det är Steven O´Connell som skrivit den. Och det visar sig att hela musikalbumet The Unforgiven är baserat på illustratören Romano Molenaars comic book med samma titel, vilket jag inte hade en aning om. Nu måste jag ju bara försöka få tag på den där serieboken. Hur texten lyder kan du läsa här och hur den låter här. Vore inte det häftigt, att någon skriver ihop låtar till ett helt album baserat på ens bok? Coolt!

Rockhelg

Helgen har bestått av en massa skriv- och bokprat och en massa skrivande men också rock på Tele2 Arena i Stockholm. Biljetten jag köpt gav tillträde till The Golden Circle. Alltså allra närmast scenen. Vi blev insläppta först av alla och jag och Katarina var på plats redan två timmar innan uppträdandet började. Stämningen var hög och härligt laddad. Vi placerade oss på Joe-Perry-sidan (högra delen av scenen) så vi stod precis i vinkeln med scenen och catwalken. Bara för att ni ska få en lite känsla av vad vi såg så kan ni kolla in klippet nedan.

När jag kom hem till Röda huset (mitt hem) hittade jag den här i brevlådan. Hett efterlängtad kan jag säga. OCH signerad.

Maraminne (Schildts Söderströms)

 

Laddar för skrivhelg

På lördag har jag fyra timmar att slå ihjäl på tåget till min skrivkompis. Ingenstans att ta vägen. Inget internet att fly till. Bara manuset och en matsäck att förtära kring lunchtid. Nu om någonsin ska jag väl ta mig igenom den där scenen som aldrig vill bli färdigredigerad. Är jag bara igenom den så har jag de bästa scenerna kvar.

Igår gjorde familjen en utflykt till Gustav Frödings minnesgård – Alsters herrgård. Dagen blev överraskande varm och fin. En kopp kaffe och kaka efter promenaden ut till vassängarna vid vänern satt fint. Det är om den här platsen det sjungs i Frödings text; Strövtåg i hembygden, tonsatt av Mando Diao. Jag är så lycklig att bo så nära denna vackra natur. Särskilt nu när den är som vackrast.

20140530-141221-51141827.jpg Fortsätt läsa

Another day in a bubble

Den där febern sedan i torsdags kväll har varit jobbigt envis men idag tycks den ha släppt. Kvar är bara såpbubblan som inkapslar huvudet i en ljudreducerande värld. Jag som är så där sjukt (hehe) positiv ser att jag har betat av en del böcker under helgen. Magikernas Kung, Så Gör Jag och Lex Bok. Emellanåt har jag t o m orkat redigera i manuset. Jag är fortfarande förundrad över att se min utveckling. Det skulle vara lätt att tycka att jag har gjort ett dåligt jobb innan och gräva ner sig i det där offerhålet och sörja men det är inte riktigt min grej. Sedan är det inget dåligt jobb, bara annorlunda skrivet än hur jag vill skriva idag.

Den största märkbara skillnaden är hur jag vill gestalta och återge karaktärernas upplevelser och reaktioner. Jag har i tidigare blogginlägg (långt tillbaka) understrukit vikten av just gestaltning men inte praktiserat det riktigt fullt ut. Det är som om jag har skalat av lite lager på löken och kommit närmare kärnan. Det som de flesta stora författarna trycker på när de vill ge aspirerande författare tips, är att l ä s a. Och just det märker jag är A och O. Det är som drivmedel till bilen, läsning ger fart åt skrivandet, även inspiration och ny kunskap att ”se” det litterära språket. Någonstans mitt i allt det där så hittar man sin egen ton. Ibland springer jag in i en vägg, letar febrilt efter en dörr ut, ibland får jag ha tålamod tills jag ser dörren, sedan kör jag på igen tills nästa hinder dyker upp samma procedur upprepar sig. Men i slutändan är det ändå värt allt. I did it my way.

Och vad passar väl inte bättre än att lyssna på den här låten av Robbie Williams som uppfyller sin dröm att sjunga i Royal Albert Hall i London. Lyssna på texten för den stämmer så bra på den ibland svåra vägen att nå det man så innerligt drömmer om.

Min tid snöar bort

För varje år som går avskyr jag vintern bara mer och mer. Visst, det är kul för barnen att åka pulka och så vidare men jag vill inte skotta mer snö nu. Den här veckan har jag inte hunnit ägna mig någonting alls åt att skriva bara för det där vita som växer hejdlöst på marken och tvingar mig till träningsvärk. Det positiva är väl att jag får tid att tänka.

Nu ska man ju inte tänka så mycket när man skriver första utkastet enligt min teori, men ibland är det faktiskt bra. Brillianta små justeringar av några detaljer här och där kommer att tona upp intrigen betydligt mer och göra hela manuset (när det nu blir klart) bra mycket bättre.

Hade tänkt ta mig tid att uppdatera mig på alla underbara skrivbloggar som jag inte hunnit läsa men måste prioritera mitt manus ikväll innan jag går upp i atomer av abstinens. Så. På med julklapps-hörlurarna, igång med favoritmusiken och jag befinner mig i den värld jag mest av allt behöver just nu.

Ett litet smakprov på vad jag lyssnar på just nu. Det är nästan så man känner att domedagen är här men ändå finns det ett litet hopp, en lite strimma ljus, att världen kan räddas. Med ett mod och en styrka bortom allt mänskligt förnuft, tar sig hjältinnan an sin uppgift att kämpa mot fienden motsvarande dina värsta mardrömmar för vår överlevnad. (Halleluja vilken kliché, men oj så kul att skriva om.)

Slumpen finns inte

Ibland känns det så, att allt har en viss mening även om vi inte alltid kan se eller förstå den medan den ibland klappar till dig på käften så att det ringer i öronen. Det hände mig nu. Något vill få mig att fatta att jag ska sluta tänka inom de där begränsade ramarna som jag normalt undviker när jag skriver men ändå fastnade i. För det första var det den där allvarsamma dialogen jag fastnade i och flydde från genom att hoppa till nästa scen. Sedan kände jag att jag var på fel spår mot slutscenerna och ville hitta det rätta spåret som kan ge det där slutet som jag så gärna vill ha. Så jag satte mig med bra stämningsfull musik och ett anteckningsblock och outlinade ett spår. Ha ha – JAG OUTLINA? Nåja, nu gjorde jag det i ren desperation. Det var bara det att jag såg att jag var tvungen till att skriva två spår. Ett ur huvudkaraktärens synvinkel och ett ur en annan viktig karaktärs synvinkel. Där kom den begränsade ramen in. Jag skriver i första person. Jag kan ju inte skriva i någon annans POV. Eller? Hade jag inte sett det i någon annan bok? Jo just det! I Twilights sista bok – Så länge vi båda andas. Där delar Meyer upp boken i Bok 1, Bok 2 och Bok 3 där Bellas, Jacobs och Bellas POV igen får ”synas”. Nya uppslag kom till mig som jag kunde skriva. Och nya ramar begränsade mig. Igen. Manuset är just nu på 76700 ord och med det jag ville lägga till skulle det riskera att bli ännu längre än första manuset på 137K. 

Hur i h*** skulle jag lösa det här? Jag kunde ju inte ha ett manus på 150K. Inget förlag vill ha en debutant med ett så långt manus. Ångesten växte mer och mer och jag funderade på att avreagera mig på Facebook. Och där kom käftsmällen. Av någon anledning rullade jag fram ett tävlingssvar hur många ord boken Eld i Engelsfors-trilogin innehåller. 

161 683 ord.

Dubbelt så mycket som jag har fått ihop. Ja men kör så det ryker skriker hjärnan. Det innebär att jag har skrivit 3700 ord helt i onödan men så är det ibland. Ord måste skrivas för att ge plats för andra ord. Det kunde ha varit värre. 

De där nya scenerna är riktigt intressanta. Lite Sagan-om-ringen-inspirerade. Jag skulle kunna skriva en hel bok om bara det. Kanske gör jag det också när trilogin är över. Men just nu är jag helt utmattad av allt tänkande så det blir inga mer ord skrivna av den anledningen. Pust!

Oj, har jag en blogg?

Hej, och ett gott nytt år till er alla! Jag har haft det väldigt bra över nyårshelgen och glömt bort det mesta som har med bloggar och skrivande att göra. Glömt och glömt… Inte prioriterat. Nyårsafton firades hos grannar med några ytterligare vänner. Med lite knytkalas fick vi ihop hemlagad pasta med tre grytor att välja på och hemlagad glass som jag stod för. Mangoglass, jordubbsglass och det bästa av allt – Limoncelloglass på cintronlikör.

Jaha, är det meningen att jag ska göra en tillbakablick nu? Jag är inte mycket för tillbakablickar utan ser helst framåt. Det är inte det att jag är missnöjd över något, nej inte alls. Jag är bara för nyfiken på det som komma skall och det som har varit kan jag ju inte göra så särskilt mycket åt, bara det jag ska göra framöver. Så vad ska jag göra då? Vad förväntar jag mig? Det är ganska uppenbart, hihi. Skriva har blivit ett beroende som jag inte vill bli av med och tänker fortsätta göra i massor. Sedan hoppas jag givetvis på att något förlag ska uppmärksamma det jag skriver och falla pladask för Helenas kamp mot det onda som hela tiden ligger och lurar i skuggorna. Spännande att se vilka som debuterar i år. En av dem som jag vet är Anna Lönnqvist med debutboken Tills kärleken skiljer oss. Jag ser verkligen fram emot både boken och hennes releasfest i vår. Det kommer att bli en av höjdpunkterna i år att få träffa lika ordberoende människor som jag och sedan ser jag också fram emot mitt livs första riktigt stora konsert i sommar. Aerosmith!