Fascinerande energiknippen

I senaste inlägget skrev jag om mycket privata saker som rör min familj. Då väntade jag på att få besked om skolan skulle gå med på att göra en pedagogisk kartläggning av äldsta dottern som går i sexan för att se vilka styrkor och svagheter hon har i de olika ämnena. Detta fick jag svar på att de inte gör så här i slutet av terminen. Däremot så skulle de sätta in åtgärder för att förbättra så de lektioner som vi och dottern uttryckt att hon behöver extra stöttning i blir mer anpassade utifrån hennes behov. Till en början avsåg det bara två ämnen med efter ett mail till hennes lärare så kommer det att göras justeringar i fler ämnen. Det är obeskrivligt hur lättade både jag och dottern är. Egentligen är det inte mycket som behövs. Lite mer individuell uppföljning och lite annat material att jobba med som berikar hennes kunskaper istället för att behöva sitta och bli frustrerad över tråkiga, meningslösa saker hon kan. Eller inte kan för den delen. Hjärnan hos särskilt begåvade barn (vuxna också för den delen) vill ha ständig stimulans och när den inte får det slår kroppen och psyket bakut.

Främst är jag lättad över att dotterns lärare tog oss på allvar och inte avfärdade att hon är särskilt begåvad. Tvärtom fick jag skicka länkar till sidor som förklarar det här på ett vetenskapligt sätt och vilka krav och råd som bland annat Skolverket samt Sveriges kommuner och landsting (SKL) har på området. Under veckan kommer jag också ha ett rådgivande samtal med en konsult inom ett nätverk som kallar sig Filurum. Där finns det möjlighet till kontakt med grupper av föräldrar till särskilt begåvade barn för att utbyta erfarenheter och få stöd. Att vara förälder till ett begåvat barn är sannerligen en utmaning. De är vetgiriga, ifrågasättande, starkt känslosamma och fulla av energi. De är helt enkelt mer av allt. Men mest av allt, underbart fascinerande. Möter man dem på deras nivå får man så ofantligt mycket tillbaka.

Skrivandet går sakta men säkert framåt. Mer om det i ett annat inlägg.

Annat fokus

Hej på er! Det var längesedan jag skrev ett inlägg och har känt mig lite stressad över det. Men bara lite för jag har bestämt mig för att sluta ha ångest och dåligt samvete över sådant som egentligen inte skadar någon. Vad jag har pysslat med sedan sist är inte att skriva. Däremot har jag läst en suveränt bra bok. Wicked Game av Eva-Lisa Dezmin som har bloggen Signerat Dezmin. Tillsamman med Katarina Persson har de startat ett eget förlag DareMe Publishing efter att de tröttnade på all väntan på svar från förlag och refuseringar. Jag är megaimponerad av deras initiativ. Min finfina recension av boken kan du läsa på Goodreads.

Utöver att ha läst Wicked Game har jag läst på om särskilt begåvade barn. Jag citerar en mamma; ”Om jag berättar för dig att mitt barn behöver extra stöd i skolan skulle du kanske klappa mig tröstande på armen. Om jag berättar för dig att mitt barn är intelligent, drar du dig kanske undan och tittar på mig med förakt.”
Det här är precis den känslan jag går med sedan vi förstod att ett av våra barn (troligen båda) är särskilt begåvad(e). För den som aldrig hört begreppet kan det antigen uppfattas som störande att jag som förälder framhäver mitt barn som bättre än andra eller så tänker du; – Vilken tur att hon har ett barn som är intelligent och duktigt, Sanningen är betydligt mer komplicerad än så. Ett barn med högt IQ lär sig lättare än andra barn, det är sant, men föreställ dig att du har en mental nivå hos en tjugoåring men sitter i en klass med 11-åringar. Det som lärs ut tar du in på fem minuter och resterande 40 minuter måste du sitta av tiden och vänta in de andra. Tänk dig detta scenario repeteras varje lektion, varje dag, varje vecka, varje månad. Lägg till att du är extra känslig för andras kritik (och den är ganska hård mellan barn), pratar på en nivå som dina klasskamrater inte förstår, hatar att repetera sådant du redan kan och aldrig får lära dig något nytt som är det bästa du vet. Typ detta är vad mitt barn går igenom nu. Hon har fått fantastiskt stöd av skolan sedan skolstarten i höstas men mer behöver göras. Jag har goda förhoppningar att det kommer att lösa sig men oroar mig ändå för att de inte ska göra den pedagogiska kartläggningen jag bett om.

Jag har haft en regel att aldrig outa min familj här på bloggen men jag tycker det är viktigt att fler ska få kännedom om det här med särskilt begåvade barn. Det är så många barn som feldiagnostiseras för ADHD och andra bokstavskombinationer för att de är te x stökiga, pratiga, känsliga eller tystlåtna och introverta. De vet att de är annorlunda och det vet oftast alla andra barn också och därför undviker de dem då de inte förstår dem. Därför måste vi vuxna förstå dem och deras behov för att de ska kunna få en trygg uppväxt och skolgång som ger dem lusten att lära och få träffa andra likasinnade. Det här är något jag har börjat brinna för och kommer engagera mig mer i. Inte bara för mina barns skull utan också andras genom att sprida information och delta i en föräldragrupp som jag hoppas ska finnas lokalt. Om du är intresserad av att veta mer är det bara att googla. Det finns hur mycket som helst att läsa på nätet.

Efter att ha nördat ner mig i det här med särskilt begåvade barn ska jag försöka hitta tillbaka till skrivandet igen. Jag tror att jag lämnade mina karaktärer i en ganska så farlig situation så det är på tiden att jag räddar dem (också).

Identifiera dina karaktärer och deras livslögner

Ett sätt att hitta inspiration för mig är att läsa skrivhandböcker eller lyssna på skrivpoddar. Under förmiddagen på lördag satte jag mig ner med KM Weilands e-bok Creating Character Arcs. Med hjälp av några frågor fick jag äntligen en bild av antagonisten och vem denne är. Och varför! I min trilogi finns flera olika antagonister men där finns en antagonist med stort A. The Antagonist som är hela seriens anledning till att min protagonist har lite att kämpa emot. Med både inre och yttre omständigheter. Den här antagonisten har varit lite svår att greppa för mig. Som i all fantasy är denne ond men jag har stört mig på att hen bara är ond. Elakingar utan bakomliggande syften är irriterande och patetiska.

För att undvika detta så såg jag lösningen i några frågor som KM Weiland tipsar om i boken. Frågorna avser protagonisten men jag använde dem till antagonisten. Den personen behöver vara precis lika genomtänkt som protagonisten. Kanske inte på lika många nivåer men snudd på. Frågorna avser att identifiera karaktärens livslögn.

En av de vanligaste misstagen av författare är att skapa ett problem för karaktären som inte har med berättelsen i det stora att göra. Livslögnen ska vara tillräckligt personlig för att något ska saknas i karaktärens liv och för att en förändring ska vara nödvändig. (Dramatica by Melanie Anne Philips and Chris Huntley)

  1. Vilken bild/uppfattning har karaktären om sig själv eller världen?
  2. Vad saknar karaktären mentalt, känslomässigt eller andligt och hur uttrycker sig det?
  3. Hur reflekteras karaktärens livslögn i hennes omgivning?
  4. I inledningen, gör livslögnen karaktärens liv miserabelt? Hur i så fall? (Den här kan man hoppa över när man använder frågorna mot antagonisten).
  5. Om inte, kommer den inledande händelsen få karaktären att känna sig obekväm på grund av sin livslögn?
  6. Kräver livslögnen något eller någon annans inblandning för att närma sig problemet?
  7. Vilka är karaktärens symptom på livslögnen? (Hur yttrar de sig i karaktärens liv? Min anmärkning.)

För att identifiera livslögnen ytterligare, känner karaktären något av följande?
Rädsla?
Extrem sårbarhet?
Oförmåga att förlåta?
Skuld?

Frågorna fortsätter sedan med vad karaktären vill ha (wants) och behöver (needs).

”Protagonistens inre konflikt handlar om kriget mellan vad hon vill ha och det hon faktiskt behöver. Det är också bränslet till den yttre konflikten. Om dessa två element arbetar tillsammans så har du en berättelse och en karaktär på väg mot en perfekt harmoni.”

  1. Hur håller livslögnen karaktären tillbaka?
  2. På vilket sätt gör livslögnen karaktären olycklig?
  3. Vilken insikt/sanning  behöver karaktären för att livslögnen ska motbevisas?
  4. Hur kan karaktären motbevisas?
  5. Vad vill karaktären ha mer än allt annat?
  6. Hur är karaktärens plotmål  kopplat till eller en förlängning av vad vad hon vill ha?
  7. Tror karaktären att det hon vill ha löser problemet?
  8. Håller det som karaktären vill ha henne tillbaka från det hon  behöver?
  9. Hindrar det karaktären behöver henne från att få det hon vill ha? Eller kan hon bara få det hon vill ha  om hon får/upptäcker det hon egentligen behöver?
  10. Hur förändras livet när hon accepterar/inser vad hon egentligen behöver?

Slutligen måste man fråga sig varför karaktären tror på sin livslögn. Det är här spökena i garderoben måste identifieras. Varje orsak måste ha en anledning. Orsak och verkan ni vet. Garderobsspökena är ofta en del av karaktärens bakgrundshistoria och avslöjas för läsaren bit för bit under berättelsens gång. Främst när det gäller protagonisten. Det kan också gälla antagonisten och jag kommer att låta den karaktären även få ha sin POV framemot slutet när hen får ta mer plats och läsaren vet vem det är. När jag väl fick svar på frågorna blev det mer begripligt för mig vem antagonisten är och framför allt varför. Jag kan lättare se scener framför mig när jag vet vem hen är och vad hen vill. Det kuliga är att jag efter lite research hittade att antagonisten funnits i verkliga livet. Hen ska tom få bli den personen. Nu är personen död sedan 2000 år så jag tror inte hen har så mycket att säga om det.

 

Flummar mig fram

Så är illa har jag nog aldrig skött mitt bloggande som jag gjort nu. Ursäkten är brist på tid. Eller snarare, jag prioriterar annat. När jag väl får en lucka med egen tid ägnar jag den åt att läsa eller skriva. Mitt mål har varit att skriva minst en halvtimme om dagen. Det har inte lyckats så bra men jag ser inget misslyckande i det heller. När jag väl suttit ner har jag inte bara bankat ner bokstäver utan också tänkt. Planerat vad som ska hända i de kommande scenerna. Inte likt mig alls men jag har varit tvungen för att ha en riktning att sträva mot. Det här tänkandeT har lönat sig och gett mig ett bra märke på kartan så jag vet vart jag är på väg med sista manuset i trilogin.

Jag älskar ju att skriva mig fram till lösningarna istället för att planera varje kapitel minutiöst. När jag börjar på ett nytt kapitel skriver jag oftast en rubrik som sammanfattar vad det ska handla om. En arbetsrubrik så att jag själv kan hitta tillbaka om jag behöver ta reda på någon detalj jag glömt. Efter ett tag fick jag börja döpa dem till AAAA, BBBB osv för de började handla om helt andra saker än vad jag tänkt mig när jag inledde dem. Som tur är håller jag mig till ämnet och spretar inte iväg åt något helt obegripligt håll utan det är bara så att berättelsen vecklar ut sig i skrivande stund. Ett sätt som antagligen skulle göra en planerare tokig men en sån som mig lycklig över att få bli överraskad av min egen berättelse.

För snart två veckor sedan hade min skrivgrupp en träff igen. Lika inspirerande och kul som vid första tillfället. Vi hade testläst varandras texter och den fråga jag fick var; ”Var får du allt ifrån?” Jag blev förvånad över deras reaktion. Kanske gör mitt sätt att utveckla berättelsen allt eftersom mer fantasirik? Faktiskt så tror jag inte det. Det är nog bara så som jag är och alltid har varit. På den kreativa skrivkursen återupptäckte jag hur lätt jag har för att spotta ur mig berättelser bara genom att börja skriva. Att tänka ut dem innan är som att famla i ett stort kolsvart rum. Inget vill komma fram förrän jag börjar på en mening eller ett tema jag får till mig. Det är som om ord för ord lyser upp min väg bit för bit. Det kan vara ganska skrämmande när jag börjar på ett helt nytt skrivprojekt. Det fladdrar i magen och tvivlet gnager. Första och andra manuset är det som övertygar mig om att om jag har gjort det förut kan jag göra det igen.

En berättelse med elektricitet

Alldeles nyss klickade jag hem e-boken Story Genius av Lisa Cron från Amazon. Den behandlar det jag funderat på väldigt många gånger – vad som egentligen gör en bok bra. Alltså bortsett från ett vackert språk och en dramatisk handling. Enligt Lisa är svaret protagonistens inre resa, vad hon kämpar med och utvecklas av. Vad som betyder något för karaktären, vilka beslut hon måste ta för att övervinna sina rädslor och ändå vara sann mot sig själv. I början av min skrivkarriär gjorde jag samma misstag som tusentals andra. Jag skrev om vardagliga ting, måltider, promenader, bla-bla-prat och måltider igen blandat med det där andra som hände.

Det var min lektör som satte fingret på vilka scener det var som drev handlingen framåt och vilka som inte gjorde det. Det här applicerade jag omedelbart i mitt fortsatta skrivande att skriva scener som drev handlingen framåt. När det blir tråkigt att skriva är det en indikator på att jag skriver en meningslös scen som inte hade någon betydelse för berättelsen. Sedan utvecklade jag den här känslan omedvetet som Lisa nämner kort i en artikel på bloggen Writers in the storm. Det här med orsak och verkan. För varje kapitel så försöker jag se till att den inleds med en stämning hos karaktären men att den ska vara någon helt annan när kapitlet är slut. Har den inte förändrats har jag misslyckats med att driva handlingen framåt.

Det handlar inte om att bara utsätta karaktären för en massa saker för att driva handlingen framåt, hon måste också reagera på dem för att det ska bli en elektricitet i texten. Det kan vara hur många actionscener som helst men får jag som läsare inte fram varför de händer och vad som händer inom karaktären är det dödfött. Men ska jag vara ärligt så är mitt första utkast på en ny text långt ifrån perfekt enligt den här regeln. Och så får det vara. Det jag ändå försöker ha med mig genom hela skrivprocessen är  protagonistens utveckling. Vad vill jag att hon ska genomgå för utvecklingsprocess? Det är en fråga vars svar jag vill ha med mig som en ledstjärna ända fram till det att jag sätter punkt för berättelsen. Faktiskt så är det bara ett år sedan som jag kom på detta när jag gjorde sista redigeringen på manus 1. Innan dess var jag mest fokuserad på vad som skulle hända utanför karaktären. Nu med Lisas bok Story genius ser jag fram emot att fördjupa mig i det här ännu mer. Det som är extra kul är att hon också tar upp tips som inte är plot-relaterade, alltså tips för oss pantsers som skriver utan synopsis.

 

 

Mersmak av skrivkurs

I måndags var jag på kursen i kreativt skrivande som jag nämnde i föregående inlägg. Mycket inspirerande och gav mersmak att vilja gå fler skrivkurser. Fördelen med den här var att den arrangerades i min hemtrakt. Om jag betalar dyra tågbiljetter och hotellkostnader kan jag gå väldigt många skrivkurser om jag vill men varken pengarna eller tiden finns för det.

Inledningsvis presenterade vi oss kort och jag var den enda av tretton deltagare som skrev på ett manus. Någon skrev gärna texter tillsammans med andra men övriga hade ”bara” viljan att komma igång. Med ”bara” menar jag inget nedvärderande utan i den bemärkelse att det bara var i stadiet att vilja men inte kommit vidare då de inte visste hur de ska komma igång.

Vi fick olika teman att skriva om. Första övningen skulle vi fortsätta på en påbörjad mening. ”När jag gick hem från jobbet…” Andra övningen var att skriva i fem minuter som skulle innehålla orden; paraply, cigarettfimp och smultrondoft. I den övningen fick jag fram en riktigt spännande inledning på en historia. Den tredje övningen fick vi varsina motiv på ett vykort. Här fick jag nog fram den mest utvecklingspotentiella texten som skulle kunna bli en novell. Vet bara inte hur den ska sluta.

Avslutningsvis skulle vi skriva om; Vem är en värmlänning? Ganska oinspirerande tema enligt min mening eftersom jag fastnade i fållan att skriva en reflekterande text och inte en fiktiv text om andra karaktärer. Hade jag tänjt på ramarna hade jag säkert kunnat göra det men det var inget som föll mig in då. Oavsett så kom jag ändå igång och fick ihop en hel del.

Det här gav verkligen mersmak och jag är så glad över den skrivgrupp jag har dragit ihop som fyller behovet av samvaro med andra skrivande människor. Om en dryg vecka har vi nästa träff men det roliga är att vi har kontakt även mellan skrivträffarna via mail. Det här är det bästa initiativ jag tagit på länge.

Kurs i kreativt skrivande

Min lyckliga stjärna har lyst över mig. För drygt en vecka sedan anmälde jag mig via jobbet (ett kommunalt arbete) till en utlottning för en plats på en kurs i kreativt skrivande. Kursen är vid ett tillfälle och genomförs redan nästa vecka. Jag har aldrig gått något skrivkurs så det här ska bli superkul.

Snart närmar sig skrivgruppsträffen också. Mitt skrivliv känns ganska dött ibland när vardagen tar över men de här två sakerna peppar och inspirerar mig enormt mycket. Snart har jag testläst färdig sista manuset i skrivgruppen och då ska jag ta tag i mitt eget manus igen. Jag kom en bit på väg men Antagonisten behöver studeras närmare för att vissa saker ska bli tydligare för mig. Dessutom har jag fått feedback på delar av manus 2. Som vanligt har jag irrat bort mig i olika POV (point of view) som var en del av kritiken jag fick på första manuset för några månader sedan. Något jag tagit till mig och inte gör om när jag skriver nytt numera.

Det är fascinerande att följa sin egen utveckling. Från att ha skrivit alla typiska nybörjarfel till att vara medveten om de berättartekniska detaljerna i nyskrivandet är inspirerande och ger lusten att fortsätta utvecklas. Utmaningar har alltid varit en stark drivkraft hos mig. Nu ser jag fram emot den där skrivkursen på måndag så får vi se vad jag tar med mig i lärdom från den.