Uppföljning av byggprocessen

Det har varit en intensiv perid med bygget de senaste två veckorna. Vi har utrymt hela övervåningen utom sovrummet, på bottenvåningen har vi utrymt ett sovrum och köket. I en äldre utbyggnad bakom huset ligger vardagsrummet och ett gästrum. Där kan vi uppehålla oss när vi är hemma från jobb och skola. Vi har ingenstans att laga mat men det kvittar för jag köper färdig lagad mat. Ibland fryst mat. Funkar utmärkt eftersom det aldrig finns tid till matlagning. Varje dag måste det dammsugas fram till badrum och sovrum på övervåning för att inte dra byggdam och grus vidare in i dessa rum. 

På utsidan är det också mycket som ska städas upp, sorteras och köras till återvinningcentralen. Trä, gips, plast, elektronik och metall. Jag är väldigt glad för att vi investerade i en stor, rymlig bromsad släpkärra som klarar tyngden av allt skräp. 

Här får ni några bilder på byggprojektet. 

I det här sågspånet hittades en tidning från mars 1941. Från det brinnande världskriget som pågick då. 


Övervåningen har fått en mellanhall med ljusinsläpp från nytt större takfönster. 


Fasaden har fått ett lyft med målade brädor (sommarens slavarbete) och nya fönster. 


Längs framsidans fasad är en veranda på väg att monteras upp. Snart, snart är köket klart. Om typ två veckor eller så. Längtar efter att få börja inreda det och få lite mer normala rutiner. Men det har trots byggstöket gått väldigt bra. Vårt hus kommer bli som nytt och fungera precis så som vi drömt om i flera år. 

Plockepinn i gigantiskt format

I onsdags knackade snickaren på dörren 7.20 och jag öppnade i bara nattsärken. Han hade bestämt sig för att börja jobba en vecka tidigare och ville riva vår trappveranda. Det var bara att slänga på sig kläder och ut för att flytta på alla saker som stod under trappverandans tak. Förödelsen var toral när de var klara. Som ett plockepin i jätteformat. 


På bilden har jag redan hunnit rensa upp en del. Flera getingbon fanns under taket. Inga små heller. Det som ser ut som sand på takplåten i förgrunden är rester av ett badbollstort bo. Som tur var bodde de inga i det. 

Idag vid skrivande stund har de hunnit så här långt med nya hallen. 


Allt flyter på i en rasande fart med de två snickarna som är här. Trots att det är en del arbete med att röja upp efter dem (bra motion) så är det både uppiggande och spännande att följa utbygget. Jag och make fick äntligen energi att ta ner en hög häck mot grannen som bara bestod av torra pinnar och några enstaka löv i toppen. Nu får vi in lite mer ljus från det hållet (söder).

3 kilometer falu rödfärg

Första semesterdagen kavlade jag upp ärmarna och doppade penseln i färgburken. Efter bra många dagar blev vi klara med att måla panelen som delvis ska sättas upp i höst och resterande nästa år. Egentligen hade vi inte tänkt byta panel på hela huset men eftersom delar av den var i mycket dåligt skick tog vi beslutet strax innan semestern att byta allt. Det gav oss massor av jobb. Maken räknade ut att vi målat drygt 3 kilometer brädor. Minst! Jag är tacksam för att vi har en stor tomt så vi kunnat få plats med torkställningar och uppställningsplats för allt byggmaterial. Även hela baksidan var periodvis täkt av målade brädor.

Framsidan har fått nya dagvattenrör som ska kopplas på under byggets gång i höst. Denna vecka är det stiljte på utsidan efter att grävmaskinen blev klar med grävarbetena i torsdags. Uppröjning inomhus har också skett. Mycket återstår men jag har lugnat ner mig då jag blev allt för stressad över att få så mycket klart som möjligt innan jag börjar jobba 17 augusti. Snickarn ska inte bryta sig in och göra inomhusarbete än på ett tag. Först ska trappverandan byggas in och taket på hela huset läggas om.

Trots allt målande har vi hunnit med en sväng till Stockholm där vi hade underbara dagar och även en tur till mina föräldrar i andra änden av Svealand. De här sista semesterdagarna ska jag försöka njuta och koppla av. Förhoppningsvis skriva lite och umgås med mina älskade karaktärer som jag saknat hela sommaren.

Några steg närmare

Äntligen var det ingen eller inget som krävde min insats och jag kunde sätta mig en stund med manuset. Hela 400 ord rann ur mig som om jag aldrig hade haft det där uppehållet på två månader. När jag öppnade dokumentet såg jag att det var sparat senast 5 maj. Det är en så härlig känsla att få ösa ur sig ord som legat uppdämda och väntat på att få bli verkliga. Nu är jag några steg närmare att nå slutet på trilogin. Men det är fortfarande myyyycket kvar att skriva innan det blir verklighet. Det lilla räcker gott för mig just nu.

Huset då? Jo nu finns det ett enkelt tak och ramar för fönstren.

 

Huset växer

Det har hänt en hel del sedan senast jag skrev ett inlägg. Huset växer och snart är det hög tid att börja rensa och plocka undan inför att de ska snickra även på insidan av det gamla huset. Men jag har hela semestern på mig.

Idag kom takstolarna på plats. Det har jag ingen bild på eftersom allt var intäckt med presenningar när jag kom hem mot eventuellt regn. Jag har testat på att vara på de olika våningsplanen genom att kliva ut genom fönstren inifrån huset. Det är en overklig känsla att huset faktiskt håller på att bli större men det är så skönt att det äntligen är igång på riktigt. Längs hela framsidan kommer det i höst också bli en veranda längs hela framsidan. 13 meter bred och 4,5 meter djup. Ett dansgolv som heter duga.

Än så länge arbetar jag på som vanligt på jobbet. Först i mitten av juli är det min tur att släppa det och få gå hem och pyssla med hemmet och förhoppningsvis få några ord skrivna. Det går inte en dag utan att jag tänker på mitt manus. I samband med att jag bläddrade i min dotters bok om ett datorspel som heter Skyrim (medeltid miljö med drakar och magi) fick jag en snilleidé till vad min karaktär ska ha för quest till den värld hon är på väg att besöka. Även om det är paus med ordskrivandet så är det härligt att det ändå inte är det i huvudet.

Trots att det inte är så många inlägg här numera är det roligt att jag fortfarande får nya följare. Ni är varmt välkomna och jag hoppas att det snart kan handla mer om skrivande framöver. Men över sommaren blir det nog mest om bygget :)

 

Gropar och fint besök

Denna vecka har rusat iväg. Något skrivet på en kvart blev det inte. Grävandet runt huset och för grunden har tagit upp lite tid då vi har fått flytta på lite stenplattor för dagvattenrör som skulle ner och flyttat på saker i källaren för att rörmokaren skulle dra in en ny ledning för vattnet. Spännande saker händer varje dag.

Idag var det skolavslutning för barnen. Det firade vi med att äta lunch på restaurang. På vägen hem fastnade vi i en musikaffär och fick med oss en keyboard. Barnen har länge önskat sig ett piano. Eftersom vi inte har plats för en möbel som ett riktigt piano är så blev det därför en keyboard.

På lördag åker vi bort för att hälsa på mina föräldrar till på söndag. Skönt att få byta lite miljö och slippa se containern på uppfarten, de djupa larvbandspåren i gräsmattan och hålet utanför köket. Ett kaos jag gärna har men också gärna tar en liten paus ifrån.

I onsdag träffade jag Eva Karlsson som har bloggen Riktigare. Hon hade vägarna förbi mina hemtrakter i researchsyfte. En lång lunch med massor av skrivprat och en lagom promenad runt några kvarter och längs Klarälven hann vi med. Vi avskyr båda normalt att ta selfies men jag övertalade både mig själv och Eva att vi skulle gå utanför bekvämlighetszonen. Ett trevligt besök måste förevigas.

2017-06-14 13.23.02

Skrivandet – nära men ändå så långt borta

Skrivandet har verkligen stannat av helt för mig. Jag har till och med haft allvarliga tankar att lägga av. Inte för resten av mitt liv utan bara en period. Tills barnen är mer självständiga. Det skulle aldrig funka att ha pressen från ett förlag när jag behövs bättre som mamma. Inbillar jag mig i alla fall. Sedan läste jag ett citat på Eva Karlssons blogg.

”Whatever you´re meant to do, do it now. The conditions are always impossible.” Sagt av Doris Lessing.

Tankarna på manuset och mina karaktärer finns där varje dag. Jag tror inte jag kan sluta helt just därför. Det kommer bara ta lite längre tid att bli klar. Kanske det blir någon lucka att skriva i sommar men det ser inte så ljust ut på grund av det här.

IMG_3247

I två år har vi planerat för utbygge av huset och nu är vi äntligen igång. Det kommer innebära mycket jobb med att rensa bort alla onödiga saker vi samlat på oss för att kunna stuva undan det vi ska ha kvar när de efter sommaren bryter upp väggarna och gör om även på insidan. Hösten innebär tapetsering, målning och annat finlir för att bli klara. Till jul har vi i princip ett nytt hus och förhoppningsvis en lugnare tid i vårt liv.

Engagemang tar tid

För tre veckor sedan hade jag jättebra disciplin och skrev 200 ord om dagen på manuset. Sedan tvärvände det och blev noll. Åtminstone på manuset. Jag lade mer energi på ett medborgarförslag istället. Efter att jag har satt mig in i det här med särskilt begåvade barn så har jag insett att det är så många barn som missförstås kapital av lärare på sina skolor. Missförstås av vuxna som gör att de går in i depression och ångest. Det är fruktansvärt! Till och med min egen yrkeskår av socionomer ställer till det med sin okunskap. Det smärtar mitt modershjärta något katastrofalt. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting och skrev ihop ett medborgarförslag till min kommun att de ska ta fram en handlingsplan för barn och ungdomsnämnden hur dessa barn ska identifieras och få hjälp. Skolpersonal, pedagoger mfl måste få utbildning i detta. NU! Tusentals barn i vårt land blir hemmasittare, får depressioner, skadar sig själva, utvecklar ångest… Deras liv blir förstörda pga att dessa barn med högt IQ tolkas som att de minsann får anpassa sig till alla andra och följa skolundervisning på det sätt läraren tycker är lämpligast.

Ni märker säkert min ilska bakom orden. Själva har vi haft enorm tur och fått bra stöttning från skolan. Rektor och lärare (åtminstone för den stora) har varit mycket lyhörda och anpassat undervisningen. De har inte ansett att hon är särskilt begåvad men utesluter det heller inte. De erkänner tom att de behöver mer kunskap. Att erkänna sin brist på kompetens är professionellt. Vi blir aldrig fullärda. Varför skulle vi år 2017 har svar på precis allt? Jag har aldrig varit engagerad politiskt tidigare men jag vet hur svårt det kan vara för en offentligt politiskt styrd verksamhet som en kommunal verksamhet är, att få resurser att satsa på ett område. Därför skrev jag ihop detta med en annan engagerad mamma och hoppas på att politikerna förstår att det finns pengar att hämta i längden om dessa barn växer upp till friska och utbildade individer istället för till ett livslångt utanförskap med psykisk ohälsa. Jag är skarp i tonen men det här är den nakna sanningen om de särbegåvade barnen som inte får rätt hjälp. De är inte födda till Einsteins. De har bara ett annat sätt att ta till sig kunskap och tänker annorlunda än de flesta andra. Det går inte att pressa ner ett träd i en skokartong. Ett träd kan bli en skokartong men då krävs det rätt processer för att den utvecklingen ska ske. Hur svårt är det att förstå det?

Nu vet ni varför jag varit frånvarande både här och på era bloggar som jag brukar besöka. Jag brinner och behöver falna innan jag hittar tillbaka till manusvärlden.

Fascinerande energiknippen

I senaste inlägget skrev jag om mycket privata saker som rör min familj. Då väntade jag på att få besked om skolan skulle gå med på att göra en pedagogisk kartläggning av äldsta dottern som går i sexan för att se vilka styrkor och svagheter hon har i de olika ämnena. Detta fick jag svar på att de inte gör så här i slutet av terminen. Däremot så skulle de sätta in åtgärder för att förbättra så de lektioner som vi och dottern uttryckt att hon behöver extra stöttning i blir mer anpassade utifrån hennes behov. Till en början avsåg det bara två ämnen med efter ett mail till hennes lärare så kommer det att göras justeringar i fler ämnen. Det är obeskrivligt hur lättade både jag och dottern är. Egentligen är det inte mycket som behövs. Lite mer individuell uppföljning och lite annat material att jobba med som berikar hennes kunskaper istället för att behöva sitta och bli frustrerad över tråkiga, meningslösa saker hon kan. Eller inte kan för den delen. Hjärnan hos särskilt begåvade barn (vuxna också för den delen) vill ha ständig stimulans och när den inte får det slår kroppen och psyket bakut.

Främst är jag lättad över att dotterns lärare tog oss på allvar och inte avfärdade att hon är särskilt begåvad. Tvärtom fick jag skicka länkar till sidor som förklarar det här på ett vetenskapligt sätt och vilka krav och råd som bland annat Skolverket samt Sveriges kommuner och landsting (SKL) har på området. Under veckan kommer jag också ha ett rådgivande samtal med en konsult inom ett nätverk som kallar sig Filurum. Där finns det möjlighet till kontakt med grupper av föräldrar till särskilt begåvade barn för att utbyta erfarenheter och få stöd. Att vara förälder till ett begåvat barn är sannerligen en utmaning. De är vetgiriga, ifrågasättande, starkt känslosamma och fulla av energi. De är helt enkelt mer av allt. Men mest av allt, underbart fascinerande. Möter man dem på deras nivå får man så ofantligt mycket tillbaka.

Skrivandet går sakta men säkert framåt. Mer om det i ett annat inlägg.

Annat fokus

Hej på er! Det var längesedan jag skrev ett inlägg och har känt mig lite stressad över det. Men bara lite för jag har bestämt mig för att sluta ha ångest och dåligt samvete över sådant som egentligen inte skadar någon. Vad jag har pysslat med sedan sist är inte att skriva. Däremot har jag läst en suveränt bra bok. Wicked Game av Eva-Lisa Dezmin som har bloggen Signerat Dezmin. Tillsamman med Katarina Persson har de startat ett eget förlag DareMe Publishing efter att de tröttnade på all väntan på svar från förlag och refuseringar. Jag är megaimponerad av deras initiativ. Min finfina recension av boken kan du läsa på Goodreads.

Utöver att ha läst Wicked Game har jag läst på om särskilt begåvade barn. Jag citerar en mamma; ”Om jag berättar för dig att mitt barn behöver extra stöd i skolan skulle du kanske klappa mig tröstande på armen. Om jag berättar för dig att mitt barn är intelligent, drar du dig kanske undan och tittar på mig med förakt.”
Det här är precis den känslan jag går med sedan vi förstod att ett av våra barn (troligen båda) är särskilt begåvad(e). För den som aldrig hört begreppet kan det antigen uppfattas som störande att jag som förälder framhäver mitt barn som bättre än andra eller så tänker du; – Vilken tur att hon har ett barn som är intelligent och duktigt, Sanningen är betydligt mer komplicerad än så. Ett barn med högt IQ lär sig lättare än andra barn, det är sant, men föreställ dig att du har en mental nivå hos en tjugoåring men sitter i en klass med 11-åringar. Det som lärs ut tar du in på fem minuter och resterande 40 minuter måste du sitta av tiden och vänta in de andra. Tänk dig detta scenario repeteras varje lektion, varje dag, varje vecka, varje månad. Lägg till att du är extra känslig för andras kritik (och den är ganska hård mellan barn), pratar på en nivå som dina klasskamrater inte förstår, hatar att repetera sådant du redan kan och aldrig får lära dig något nytt som är det bästa du vet. Typ detta är vad mitt barn går igenom nu. Hon har fått fantastiskt stöd av skolan sedan skolstarten i höstas men mer behöver göras. Jag har goda förhoppningar att det kommer att lösa sig men oroar mig ändå för att de inte ska göra den pedagogiska kartläggningen jag bett om.

Jag har haft en regel att aldrig outa min familj här på bloggen men jag tycker det är viktigt att fler ska få kännedom om det här med särskilt begåvade barn. Det är så många barn som feldiagnostiseras för ADHD och andra bokstavskombinationer för att de är te x stökiga, pratiga, känsliga eller tystlåtna och introverta. De vet att de är annorlunda och det vet oftast alla andra barn också och därför undviker de dem då de inte förstår dem. Därför måste vi vuxna förstå dem och deras behov för att de ska kunna få en trygg uppväxt och skolgång som ger dem lusten att lära och få träffa andra likasinnade. Det här är något jag har börjat brinna för och kommer engagera mig mer i. Inte bara för mina barns skull utan också andras genom att sprida information och delta i en föräldragrupp som jag hoppas ska finnas lokalt. Om du är intresserad av att veta mer är det bara att googla. Det finns hur mycket som helst att läsa på nätet.

Efter att ha nördat ner mig i det här med särskilt begåvade barn ska jag försöka hitta tillbaka till skrivandet igen. Jag tror att jag lämnade mina karaktärer i en ganska så farlig situation så det är på tiden att jag räddar dem (också).