Ett steg i taget

Det blir inte många inlägg här vilket beror på att livet händer. Jag prioriterar att finnas till för mina barn i första hand, i andra hand kommer skrivandet. Nu testläser jag två manus dessutom. Mycket spännande och lärorikt. Trots allt detta har jag hunnit peta lite i mitt eget manus. Det går otroligt sakta framåt men så länge det går framåt så är jag helnöjd. Alla krav på prestation har jag lagt av mig för det skulle ta knäcken av mig.

Ibland funderar jag på om jag ska lägga skrivandet på hyllan eftersom det känns som om jag inte kommer bli klar förrän jag går i pension om sisådär 20 år. Sedan påminner jag mig om att det är skrivandet i sig som är roligt, inte målet att vara klar. Det kommer också vara fantastiskt kul när trilogin är klar men jag inser att skrivandet är en oas där jag hämtar energi för att orka vara den stabila mamman för mina barn. De har en tuff period i livet och det viktigaste är att alltid finnas där när de behöver mig.

Just nu har jag kommit till kapitel nio i utkastet på sista delen i trilogin. Lite drygt 16.000 ord. Det är en bedrift om något efter en hektisk höst. Så nej, sluta skriva gör jag inte, men bloggandet får bli lite mer sporadiskt än vad det en gång var.

Första skrivgruppsträffen

Idag träffades min skrivgrupp för första gången. Det var först lite trixigt att få till en tid som passade alla men till slut fick vi till det. På nästan två timmar hann vi berätta om oss själva, vad vi skriver och lite om våra skrivprocesser. En av medlemmarna kände jag lite lätt sedan innan eftersom vi ses emellanåt på arbetet och den andra medlemmen var en cybervän genom Facebook. Eftersom det var första träffen vi sågs berättade vi om oss själva, vad vi skriver på och hur skrivprocessen ser ut.

Vi har olika erfarenheter som kommer bli en tillgång för oss alla på olika sätt. För min del var det inspirerande att få prata om skrivande i allmänhet med likasinnade. Höra hur andra gör och få nya infallsvinklar. Kvällen innan hade jag plockat ut en text från första delen i trilogin och redigerat den till max innan den fick följa med på träffen. Själv upplevde jag texten som styltig men fick feedbacken att texten flöt på bra och att de fångades direkt av den och av stämningen. Framöver gäller det att våga lämna ifrån sig mindre färdig text.

Det planer vi har för framtiden är att träffas varannan månad, dela texter för feedback men också att eventuellt åka någonstans till en avskild och lugn miljö för att skriva en hel helg. Här i Värmland har vi flera herrgårdar som erbjuder logi och lugna miljöer. Att åka till typ London var alldeles för distraherande som en av deltagarna så klok påpekade. Har man aldrig varit där vill man ju gärna uppleva staden också. Det här kommer att bli hur bra som helst. Är du med i någon skrivgrupp och vad är din erfarenhet av den?

Några raders lycka

Efter några månaders skrivpaus har jag öppnat manuset och skrivit. Bara drygt en sida, men ändå. Det känns fantastiskt. Och jag har ingen press på mig själv att skriva massor eller ens varje dag. Än. Jag är bara glad att livet normaliserats och att skrivglädjen fortfarande finns kvar. Det där med att ge ut något har jag skjutit långt på framtiden. Hur långt vet jag inte men jag undviker pekpinnar så långt som möjligt. Pekpinnar, deadlines och liknande krav dödar min kreativitet. Men det betyder inte att jag inte har några mål. Jag SKA skriva klart min trilogi. Hur lång tid det än kommer att ta. Och det ska ges ut i bokform på ett eller annat sätt.

Ska jag vara ärlig har jag haft många tveksamma tankar kring sista delens innehåll, om handlingen och intrigerna kommer räcka, vara tillräckligt bra och locka läsaren hela vägen till slutet. Men vad sista tidens upplevelser lärt mig så vet jag att bara jag släpper taget och bara skriver för att det är kul plus med måttot ”free your mind” så kommer det här bli hur bra som helst.

Hur jag hanterar tvivel

Det hjälpte att läsa manuset från början efter att Jante, den pösmunken, trängde ut mig ur skrivrummet. Jag börjar lära lite om mig själv och de signaler som säger att något skaver i manuset. När jag började läsa hittade jag tillbaka till känslan och framförallt tråden. Den där riktningen som inte får göra konstiga hopp eller krumbukter i berättarflödet. Ibland är magkänslan diffus och ibland megastor i form av självkränkande tankar.

Det där diffusa kan jag hitta genom att ta en eller ett par skrivfria dagar och bara fundera på scenen. Mala den lite fram och tillbaka. Då ser jag oftast vad det är jag missat och rättar till det. När det stora Tvivlet sätter in, det megastora när man funderar på att ge upp och hitta någon annan fritidssysselsättning, då har jag lärt mig att jag tappat tråden. Helheten i manuset. Scenerna har rört ihop sig och jag vet inte vad jag redigerat dit eller bort. Karaktärerna blir luddiga och jag förstår inte vad de vill, vad deras mål är eller varför de ens finns med i värsta fall.

Jag blir sällan orolig när det där megatvivlet sätter in. Alltså orolig för att jag aldrig mer vill skriva eller att manuset kanske inte går att rädda. Jag ger det alltid några dagar och gör något helt annat. Slutar tänka på manuset (om det går) och läser, läser, läser, läser. Det mest effektiva att komma över tvivlet för mig är att lyssna på skrivarpoddar. Men främst Helpingwritersbecomauthors. Det är K.M Weiland från bloggen med samma namn som berättar om en massa olika skrivtips. Varje avsnitt kan vara allt från 10 till 20 minuter. Oftast går det bara några minuter in i poddavsnittet och hjärnan är på högvarv. Oftast hör jag heller inte vad hon säger mot slutet eftersom jag är så inne i mina egna funderingar hur jag kan utveckla en scen, karaktär eller något annat. Så vill du ha korta, koncisa skrivtips kan jag verkligen rekommendera hennes poddavsnitt.

Hur hanterar ni era tvivel?

Vad vill dina karaktärer?

I mitt första utkast hade jag missat det här med karaktärens mål och motivation fullständigt. Som tur var satsade jag på en lektör som visade mig på just detta problemet plus några fler brister. Jag var en rookie och hade börjat skriva på en berättelse mer som ett infall. Inte för att; Nu ska jag skriva en bok och bli berömd. Det där att vilja bli utgiven växte i takt med att historien blev mer intakt och med det förstod jag också att det krävdes vissa saker för att nå igenom bruset av alla manus som ständigt väller in hos förlagen. Ett av alla de saker som krävs är att karaktären har ett mål.

I första utkastet kastade jag in min karaktär i en svår situation som ledde till en annan svår sak som hon var tvungen att ta tag i men så gled berättelsen in på en massa andra saker som inte hade med målet att göra. Folk träffades, fikade, pratade och gjorde mest ingenting. Först mot slutet började min karaktär vakna till liv igen och fortsatte att fundera på sitt mål. Fast inte så mycket. Men bara ett mål räcker inte. Vad är det som motiverar karaktären att nå sitt mål? Vad driver henne att nå målbilden? Går det? Och i så fall hur? Här tycker jag att det klassiska ordspråket passar så bra in.

”Det är inte målet som är det viktiga – Det är vägen dit.”

Min karaktärs mål är inte så lätt att uppnå eftersom det hänger på andras åsikter. Att bli respekterad. I första utkastet var utanförskapet bara tydligt i inledningen och en liten bit in i berättelsen. Sedan träffade hon på trevliga människor som ville hjälpa henne men herregud, hur kul är det att läsa om trevliga människor som alltid ställer upp? Jag hade med en hotbild som pyrde i bakgrunden men den blev aldrig så närvarande att det kändes spännande förrän mot slutet. Nu har jag gjort om en trevlig karaktär till något av en antagonist som rör om i den där mål- och motivationsgrytan.

Lektören skrev i sin feedback bland annat så här; ”Så fort handlingen växlar upp och tätnar så lyfter det även rent språkligt; blir mer målande, uttrycksfullt och energiskt.” Det här blev väldigt tydligt för mig när hon satte ord på det och något jag anammade direkt. Nu snuddar vi vid det här med dramakurvan som också är viktig men för att koppla ihop det här med karaktärens motivation så jobbar jag numera på att alltid ha regelbundna inslag där karaktärens motivation matas. Helst alla viktigare karaktärers motivation. Ibland blir karaktärens reaktion att vilja slippa ta tag i problemet och dra någonstans eller som när fållan blir så trång att det inte går att fly så reagerar de med att gå in i konflikten. Och det är just det senare jag är ute efter för det mesta, för det är det som driver handlingen framåt. Det är där jag brinner och känner passionen i mitt skrivande. Konflikten gentemot karaktärens motivation är min motor och anledningen till att jag älskar att skriva. Att hitta irrblossen som får berättelsen av leva.

Skriver igen

Efter ett halvår öppnade jag filen med uppföljaren till LOA som jag kallar trilogin numera. Skrivbegäret blev alldeles för stort och jag fann mig också sitta helt ensam i huset efter att alla de andra gett sig iväg på olika aktiviteter. Ett sådan tillfälle får man bara inte kasta bort. Sagt och gjort, jag öppnade filen och var inställd på att skriva det där slutet på utkastet som i princip var färdigt. När första kapitlet stirrade tillbaka på mig så blev jag påmind om att berättarperspektivet var ju helt fel. I första person. Det ska vara i tredje efter den omfattande omskrivningen jag gjorde på första delen. Inte kunde jag skriva slutet nu? Inledningen var helt fel också. Stämde inte alls utifrån vad som hade hänt i första delen.

Så jag skrev om. Hela 1700 nya ord. Om jag skrev så mycket varje dag (skulle räcka med 1600 ord) så skulle jag uppnå NaNoWriMos mål i november med det tempot. Men det skulle aldrig fresta mig. Så mycket skulle jag aldrig hinna skriva annat än på helger. En kväll kanske jag uppnår 500 ord. Tusen om jag ligger i. Nä, NaNoWriMo skulle snarare stressa mig och skapa prestationskrav som tar död på kreativiteten. Mitt arbetssätt att skriva så fort jag kommer åt och vara nöjd med det har varit min framgångsfaktor. Med nästan heltidsarbete och barn att ta hand om på kvällarna kräver det min uppmärksamhet men besattheten till att få skriva driver mig mer än disciplinen. Ni andra som deltar i NaNoWriMo sänder jag mina största lyckönskningar och hejarop! Särskilt extra till er som har familj. Hur hinner ni?

2300 ord

Motivationen är på topp nu. Hela 2300 ord har jag skrivit idag och har hundra sidor kvar att redigera innan jag gör sista finputsningen. Till veckan ska jag ringa några förlag och hoppas på att de inte har tagit semester redan. Jag kommer att bli klar tidigare än beräknat med den här farten och behöver veta om förlagen kan tänka sig att ta emot mitt manus i form av en bok istället för lösblad. Jag är fortfarande på moln efter erbjudandet att få manuset tryckt i provexemplar :). Det är något skumt med mitt liv. Alla mål jag ställer upp infrias. Ibland har det tagit flera år innan jag har nått dem men med envishet och tålamod når jag alltid dit jag vill. Jag SKA nå målet att ge ut en (tre) bok (böcker)!!!