Stukad och uppgiven

När jag såg den där loggan på kuvertet jag lyfte upp ur brevlådan sög det till i magen, en pirrande skön känsla som snabbt förbyttes till ett smärtsamt hugg.
Ett brev?
Det kunde bara betyda dåliga nyheter. Jo då ser ni, en standardrefusering. Från just det förlag jag hade störst hopp om.

Tårarna brände i ögonen och jag bet ihop för att inte börja lipa inför barnen och deras kompisar. Om jag ändå hade fått något litet mer förklarat varför det inte gick hem hos dem. Någon endaste liten förklaring, något som kunde ingett mig en liten, liten strimma hopp om jag bara arbetade om det. Ingenting sådant fanns det att läsa ut av brevet. Bara det vanliga att de beslutat om att inte anta det.

Nu har jag två val. Antingen öppna manuset och se över vad jag kan ändra och skriva om eller satsa på att göra om den där medeltidsnovellen till en roman. Det senare känns mer lockande för att på något sätt känna att jag kommer vidare. Samtidigt vill jag inte ge upp trilogin helt heller. Jag försöker peppa mig med att även de stora refuserats mångdubbelt fler gånger än mig. Det är inte det att manuset inte blev antaget utan jag hade hoppas på något i refuseringsbrevet som sade något mer än bara nej, något sorts bevis på att jag är på rätt väg. Nu vet jag inte alls vilken väg jag ska gå. Väldigt jobbigt och förvirrande.

Antagligen tar jag mig ur det här, kavlar upp ärmarna och spottar i nävarna för att ta nya tag. Just nu är jag inte alls där och tänker krypa undan ett tag för att slicka mina sår med att läsa.

Annons

Ibland är det bra att leka struts

Det tror jag i alla fall. För det är vad jag har valt att göra med första manuset. Givetvis finns det brister i det som behöver åtgärdas, det gör det i alla manus mer eller mindre. Men paniken och ångesten jag kände efter att ha läst flera bra böcker så kom det där tvivlet över mig. Igen. Sedan blev du ju inte bättre när en refusering damp ner i samma veva.

Jag har lyssnat på era råd – tusen tack för ert underbara stöd! Det värmer och peppar. Vad skulle jag göra utan er?
Så nu har jag tillåtit mig att ”glömma bort” manus ett för ett tag och lagt allt krut på manus två. Idag har jag hunnit igenom tusen ord och det känns bra på alla vis. Handlingen är driven men också huvudkaraktären till skillnad från första delen. Det är väl det som har stört mig en del. I första delen är hon mer ”drabbad” av saker men när jag analyserade det mer på djupet så är det inte riktigt så illa som jag till en början trodde. Hon drabbas inte helt apropå som jag fick för mig, kanske var det mer så i de första versionerna, utan hon drabbas insåg jag senare av händelser som en konsekvens av hennes egna handlingar. En välkommen insikt som underlättar att släppa loss i redigeringen av uppföljaren.

Ser nu att jag nått över halva utkastet. Bara att köra på tills det är dags att skriva klart slutet. Bearbetar det fortfarande i huvudet tillsvidare.

Rekordsnabbt svar

Första refuseringen trillade in i mejlen idag. Bara tre veckor efter att jag skickade in det till just det förlaget. Förstår att jag får en standardrefusering efter den korta tiden. Då måste de ha bestämt sig redan innan de ens läst det. Kanske söker de efter något särskilt i de här tuffa tiderna och refuserar utan en blinkning allt som inte är i närheten?

Trots detta nederlag, eller kanske just därför så öppnade jag filen med uppföljaren och började redigera. Motgångar får mig ibland att reagera med att drämma igen dörren som en tonåring och envist fortsätta på det jag höll på med. ”Jag ska minsann visa dem…” tänker jag. Samtidigt är det allt för många gånger jag tänker att det bara är skit det jag skriver. Klart att ingen vill läsa det tramset och så slår jag det ur hågen nästa sekund och skriver ändå. En berg-och-dalbana värdig Balder på Liseberg. (En bana som får magen att stanna kvar tio meter upp i luften där du befann dig för en hundradels sekund sedan.)

Redigerandet påbörjades där jag slutade sist. Egentligen borde jag skriva klart slutet men berättarperspektivet är fel och det stör mig så mycket att jag inte kan förbise det. Sedan funderar jag på att klämma in korta kapitel med händelser som sker parallellt med huvudkaraktärens aktiviteter på en helt annan plats. Finns lite att grubbla på. Skönt att ha det att ägna sig åt och döva nederlaget med. Fast jag vet inte om jag kan se det som ett nederlag med den där refuseringen. Inte ett personligt i alla fall när de uppenbarligen inte läst det alls. Med litteraturagentens svar i minnet att texten var okej rakt igenom så är jag inte allt för ledsen.

Så kom refuseringen då

Men vad annat hade jag att vänta mig? Ett mirakel? Varför inte? Sådana har ju hänt förut. Texten tyckte de var okej hela vägen men de kunde inte se till vilken målgrupp boken vänder sig. Det gör mig lite frågande. Finns inte målgruppen young adult/unga vuxna i Sverige? Är det bara ett amerikanskt begrepp? Eller måste man skriva om finniga, hormonstinna tonåringar för att det ska räknas som en ungdomsbok? Det skulle förstöra min plot fullständigt och inte bara det, jag skulle bli så uttråkad av att skriva om handlingen i gymnasiemiljö att det är dödsdömt redan i tankestadiet.

jag är tacksam att jag var så förutseende att jag reserverade tid hos min lektör så hon kan ta hand om det redan nästa vecka. Hon får gärna komma med tips på hur jag kan tydliggöra det där med målgrupp (som inte inbegriper gymnasiemiljö). Även om det var väntat känner jag mig en aning stukad. Nu ska jag slicka såren och fortsätta kämpa på med andra delen. Ibland är det långt till målen. Nästan lite för långt. Men vad är väl sex refuseringar som jag hittills samlat på mig? Löjligt lite om man jämför med Stephen King. Och för att inte tala om Robert M Pirsing som refuserades 121 gånger. Jag peppar mig med följande länk – särskilt slutklämmen.

Två nej på samma dag

Jaha, då fick jag nej från två förlag på samma dag. Hoppet står nu till de två återstående förlagen. Vet faktiskt inte hur jag ska göra om jag får nej från de andra också. Alltså, ska jag släppa manus 2 som jag kommit in i så bra för att skriva om manus 1, eller ska jag fortsätta med manus 2 så att jag har ett första utkast och sedan jobba på manus 1. Eller kanske skriva något helt annat? Mitt svar blir nog att jag tar en dag i taget. Jag skriver faktiskt för att det är kul och det blir vad det blir.

Hmm… Jag är inte ett dugg trött på mina karaktärer men det vore lite kul att testa något helt nytt. Sedan jag köpte sista delen av Legenden om Morwhayle i lördags till min åttaåring, har jag tänkt att det finns alldeles för lite fantasy för barn. Och varför inte skriva en sådan bok själv? Har inget ide än om vad, åtminstone ingen tydlig story från A till Ö, bara olika tänkbara karaktärer. Tål att tänkas på.

Första refuseringen

Tänk att man kan vara så glad för en refusering. Kändes inte som ett ”Tack, men nej tack.” De förklarade att de har ändrat sin profil sedan de startade förlaget och nu vänder sig till en äldre målgrupp. Min karaktär hade visserligen slutat gymnasiet men de uppfattade den som en ungdomsbok och hänvisade mig till ett annat förlag och önskade mig lycka till. Och jag håller med dem, det är en ungdomsbok. Men just det där att de tog sig tid att föreslå ett annat förlag gladde mig och det nämnda förlaget har redan mitt manus sedan några veckor. Det känns så oerhört skönt med respons. Nu har jag betat av en refusering och är ett steg närmare ett antagande.

Perfekt eller inte perfekt – det är frågan

Det har varit tyst här ett par dagar. Det beror på att jag inte har haft så mycket att säga. Jag redigerar och redigerar och det känns som om det tar en evighet. Jag går igenom varje kapitel två gånger på cirka arton sidor och när jag backar tillbaka känns det som om jag är tillbaka på ruta ett. Ändå vill jag jobba igenom kapitlen två gånger för jag upptäcker alltid någon liten sak som jag missat och när jag gör sista genomgången från början ska det verkligen vara den sista.

Jag har läst i min peppbibel, The 101 habits of highly successful novelist ni vet. Där hittade jag ett citat som är mycket klokt.

The secret is not to try to be perfect. If you try to be perfect, you procrastinate, you go over and over what you wrote, you make no forward motion. Trying to be perfect doesn´t produce masterpieces, only agony and slow writing.
Stephen J Cannell

Vet ändå inte om jag kan våga ta till mig det där riktigt. Jag grubblar hela tiden på om det jag har totat ihop är tillräckligt bra för förlagen. Ja, för förlagen. Vet inte längre vad jag tycker själv. Nyligen fick jag för mig att ändra på lite regler som fantasy oftast innehåller för att göra den påhittade världen mer trovärdig. Jag har inte gjort några ändringar än men om jag gör det kräver det en djup genomgång igen med en del omskrivningar. Och jag vet inte om jag orkar det. Ska jag lyssna på citatet och våga att inte vara perfekt. Har jag råd med det? Varför inte? Senaste tiden har jag slappnat av mer inför refuseringar och ser det mer som något som måste betas av. Det jag har fått ihop är långt ifrån ett utkast längre och borde fungera som det är. Men som sagt, jag vet inte själv vad jag tycker. Kanske borde jag skriva det där personliga brevet efter att redigeringen är klar bara för att fokusera på annat ett tag.

Livlig fantasi

Jag jobbar på men valde bort era bloggar idag. Sorry ;(. Istället ägnade jag mig åt att läsa och redigera ikväll för hela slanten – nästan.

Det började på jobbet och fortsatte en stund hemma. Jag sökte på google på förlag och refuseringar. Jag undrade om förlagen själva via egna bloggar eventuellt skrev något om hur det egentligen går till. Kontentan blev att jag började känna mig nedstämd. Nej, det kändes verkligen inte bra. Modet sjönk och då slutade jag läsa. Nu mår jag bättre igen efter att ha ägnat mig åt mitt underbara manus. Det må hända att jag blir refuserad men då funderar jag på att kanske släppa min trilogi lite och låta min surmulna farbror få ta lite mer plats. Det har spökat lite grå tomtar i skogen också. De får höra hemma i en barnbok. Sedan var det en rysare som ploppade upp på vägen hem som gjorde att jag höll på att köra av vägen. Farligt med livlig fantasi. Det var den där långtradern framför mig som väckte idéerna. Det fick mig att nostalgiskt minnas novellsamlingen som gavs ut på 80-talet som hette just Rysare. De ligger kvar någonstans hemma hos mina föräldrar. Kanske jag ska ta mig en titt i dem när jag hälsar på dem nästa helg :)?

Hör upp alla ni som har refuserats

Jag har ännu inte behövt mötas av detta så nedslående brev som förklarar att ens manus har refuserats eftersom jag inte har skickat in något manus än. Jag är beredd på att det kommer att hända för det är mer vanligt än att efter första försöket få ett telefonsamtal eller mail där förläggaren beskriver att de har nockats av ett mästerverk. Även innan jag har skickat in mitt manus har jag mina tvivel ibland om jag verkligen är riktigt klok. Men jag är fast besluten i att jag ska nå mitt mål trots att oddsen är små. Det jag tröstar mig med och även vill ge till er som kämpar att få sitt manus är den här länken. Artikeln beskriver hur kända författare innan deras karriär har refuserats. En del horribla motiveringar som kan få vem som helst att ge upp har slunkit ur förläggarna. Med det här vill jag inge er lite mer mod och djävlaranamma att det går – om man bara är envis och tålmodig.

Låt oss ha en TOWANDA inom oss och kämpa för vårt mål. För er som inte är bekanta med filmen ”Stekta gröna tomater” så är Towanda ett begrepp i filmen där en kvinna gör uppror mot samhällets inrutade kulturmönster och börjar tro på sig själv och struntar i andras åsikter och krav på henne att följa det traditionella mönstret som husfru. Nu menar jag inte att ni ska kicka ut maken eller så :) utan finn den inre krigaren att tro på dig själv att man kan det man vill. Skriv ett manus!!! Tro på det!!! Kämpa för det!!! Älska det! Hata det! Lev för det! För vi KAN!!!