Svårt att lära nytt

Jag är en sådan som gärna skriver rakt upp-och-ner utan någon planering alls. Sedan en lång tid tillbaka har jag haft ambitionen att inför tredje manuset – sista delen i trilogin – göra en outline på vad som ska hända. Inte för detaljerat men ändå skriva ner viktiga hållpunkter och vändningar för att få ihop en bra story. Jo pytsan. Det gick ju åt skogen. Kanske gav jag upp för snabbt. Jag har ingen som helst erfarenhet av detta och kanske ska de ta flera veckor att få till något som är en bra karta.

På något sätt känns scenerna så torftiga och avlägsna som jag ”tänker” fram. De vibrerar inte på det sättet som när jag skriver ur tomma intet. Kanske ska det vara så? Det jag har åstadkommit är en lista på karaktärer som måste vara med. Den känns bra i alla fall. Sedan har jag börjat på en lista på frågor som måste besvaras. Behöver definitivt kompletteras. Sedan så är det ju det som ska hända. Jag har inledningen i huvudet och slutscenen. Fluffet där emellan är väldigt vagt. Något har jag pressat fram men det är mer på en övergripande nivå än konkreta scener. Det här är läskigt som fan! Fixar jag det här?

Jag laddade hem James Scott Bells senaste skrivhandbok till min Kindle-app. Den heter ”The mental game of Writing – How to overcome Obstacales. Stay creative and prodictive, and free your mind for success”. Precis vad jag behövde. Bli påmind om mitt gamla måtto – Free Your Mind! I början av boken tar han upp att om du vill vara en skrivande person (tyvärr finns det i svenska språket ingen bra motsvarighet till writer därför använder jag begreppet skrivande person) så måste du besluta dig för att vara det. Det är stor skillnad mellan att vilja vara och besluta sig för att vara en skrivande person. För mig var det enkelt. Jag har aldrig tänkt i banor att jag vill vara en skrivande person, jag ÄR en skrivande person. Det handlar inte om att jag vill bli framgångsrik författare och sälja tusentals böcker även om det vore trevligt. Jag vill skriva för att jag älskar att vara i min värld som jag själv skapat och knacka ner den på en vit skärm.

Det fick mig att besluta mig för något annat. Jag ska börja skriva utan outline. Göra som jag gjort förut. En bloggvän skrev ett inlägg med en passande rubrik nyligen. In i kaklet. För det är vad som funkar bäst för mig när hjärnan vill vara med och bestämma – skriva av bara farten och se vart man hamnar först när man är i mål. Min skrivglädje kommer när jag överraskar mig själv med alla kaninspår som jag hakar på och de verkar inte vilja visa sig när jag kämpar med en outline. Huvudsaken är att jag vet början och slut. Fluffet däremellan vet jag kommer om jag låter mig flyta med strömmen. Den kan virvla till ordentligt ibland, även hamna i någon stillsam pöl men då är det bara att grabba tag i årorna och ro sig ur den stiltjen också.

Nu grabbar jag tag i de där årorna … Hjärnan får stanna kvar på land. Men fatta – jag skriver på manus 3! :)

Annonser

Tänka vitt och brett

Den omskrivning som jag gör av mitt första manus just nu handlar om att skruva till intrigerna. Också att försöka skapa något unikt i handlingen som inte finns i de vanligaste böckerna som är aktuella just nu. Att vara för mainstream tror jag är ganska vanligt i de manus som skickas in av debutanter till förlagen. Handlingen kanske är spännande och framåtdrivande, språket bra – kanske rent av perfekt – men är ändå inte tillräckligt för att bli antaget. Det ska väcka nyfikenhet, engagemang. Helst också vara så bra att berättelsen finns kvar hos läsaren i tankarna efteråt.

Om jag uppfyller detta är omöjligt att svara på eftersom det också hänger på yttre omständigheter som jag inte kan påverka. Förlagets representant som ska hitta nästa intäkt för att få ekonomin att gå ihop ska dels vara intresserad av ämnet och genren men också vara i rätt stämning. Inte för trött, grinig eller ofokuserad. Men bortsett från det så strävar jag efter att ge läsaren en anledning att läsa boken. Varför är min berättelse mer intressant än någon annans? Varför ska minst 5000 läsare anstränga sig och offra sin tid på att läsa just min berättelse? Ja, det är upp till mig att leverera det.

När jag började skriva på manuset var det bara av en ren slump för en envis bild i huvudet som inte ville släppa greppet om mig. När detta utvecklades till möjligheten att bli en hel bok, rentav en trilogi så bara skrev jag av hjärtats lust. Det var först senare som jag tog reda på mer information om hur en berättelse byggs upp med dramakurvor, intriger, karaktärsutveckling och så vidare. Det är en lång process som får ta den tid det tar. Vanliga misstag jag gjorde var att karaktärerna åt ganska ofta. Pratade om saker som inte hörde till saken, struntprat med andra ord. Dessutom var de för snälla. Fogliga och omtänksamma om varandra. Det var bara den där busen (antagonisten) där borta i horisonten som var det farliga.

Numera är karaktärerna betydligt kinkigare mot varandra (tom mot sig själva ibland). De sätter sig på tvären, ifrågasätter och krånglar till det för sig. Den där elakingen (antagonisten) har krupit in i flera karaktärer och är mer närvarande. Jag försöker hålla grytan kokande hela tiden utan att den för den skull stormkokar hela tiden. Det blir tröttsamt det också. Men vad är det unika med min berättelse då? Allt vill jag inte gå in på men det jag nämnt tidigare ligger den lite i tiden kring det här med utanförskap, att ha en annan etnisk bakgrund och tar upp människors rädsla för det som är annorlunda. Att vara kränkt och hur man hanterar det från bådas sidor (protagonist och antagonist). För att få till allt detta har jag tvingats tänka vitt och brett. Gå in i huvudet på hur det är att vara den som våldför sig på andra och vad det är som driver en människa till att göra det. Vad är det som rättfärdigar handlingen? Det har varit svårt men också oerhört nyttigt att våga se på saker ur en annan vinkel. Den här versionen hoppas jag ska tilltala något förlag så småningom men först ska det till testläsare och också ligga och vila för mognad under tiden jag skriver på del två och tre.

Mellan raderna

Katarina nämnde i ett inlägg på sin blogg om känslor som väcks och inte väcks när man skriver en text som sedan inte motsvaras mot vad man förväntat sig när man läser igenom den. På ett ungefär så. Det är något jag kämpat med mycket i det senaste kapitlet som jag redigerat. Jag har hoppat lite fram och tillbaka mellan några kapitel men återkommit till det här för att få det så rätt jag kan. Det är den där stämningen jag vill skapa utan att tala om det med demonstrationsskyltar för läsaren. Att läsaren ska förstå vad som händer mellan raderna. Inte ens karaktären begriper vad hon känner. Hon omtolkar dem och bara läsaren ska förstå vad som egentligen händer inom karaktären.

Gestaltningen är oerhört viktig i det här. Jag älskar att gestalta och har sällan problem med det numera men här har jag utmanats ordentligt för att inte klanta till det. Blickar, miner, dialoger mellan karaktärer och inre tankar ska balansera på en tråd som inte får brista. Det är lätt att tvivla på sig själv i de här stunderna. Hur ska jag bäst presentera denna subtila känsla, förnimmelse av att något håller på att hända och ändå inte vara som en elefant på läsarens fötter? Bästa sättet är helt enkelt att skriva, tänka, skriva om och tänka…

Sedan i onsdags ansåg jag mig ha redigerat klart kapitlet för den här vändan. Känslan var obeskrivlig när jag insåg att jag äntligen kan komma vidare. Nu ska jag ta tag i den där scenen/kapitlet där jag nyligen fick en blixtrande bra idé hur jag ska utveckla intrigen. Det håller på att bli något bra av det här tror jag.

Att fastna i sin skapade värld

I många skrivhandböcker (om hur man skriver fantasy) så varnas det om att inte beskriva den egna påhittade världen allt för mycket. Jag kan förstå att det är frestande att sida efter sida berätta om den fantastiska värld som växt fram i ens tankar och få läsaren att känna samma kärlek till den som du själv. Särskilt om den är storslagen och episk a´la Sagan-om-ringen-världen. Jag har inte skapat en sådan fantastisk värld som J. J. R. Tolkien på långa världar men visst, jag gillar den. Och jag beskrev den. I mitt första utkast. Inte så där passionerat och utförligt som vissa nybörjare kan göra men ändå lite väl mycket för att det skulle passa sig.

Lite rätt gjorde jag ändå. Jag beskrev den genom karaktärernas ögon och i dialoger. Men det blev ändå lite för mycket. Bland annat var jag så förtjust i en scen där ett hem beskrevs och då särskilt ett par kandelabrar med mytologisk anknytning. Jisses vad jag beskrev dessa i detalj. Och vad vackra det var! Nu finns de inte kvar sedan förra redigeringsvändan. Kill your darlings you know. Hemmet finns kvar men det kommer att skalas ner till de där tre meningarna som oftast räcker för att läsaren själv ska fylla i resten med sin egen fantasi.

För en rookie som mig – ser mig fortfarande som det efter fem år av skrivande då jag ständigt lär mig något nytt – så har jag sedan ett par år fattat det här med drama. Att bygga berättelsen på en spännande handling och inte på karaktärernas värld. Det här utvecklas och finslipas hela tiden och det är nog först i den här redigeringsvändan som jag verkligen ser vad scenerna behöver för att hålla ihop med nästa och nästa och nästa… Den där tråden som ska engagera och sysselsätta läsaren. Väcka engagemang och frågor som de bara måste få svar på. Inga lätta grejer men roligt.

Min urbana fantasyvärld har utvecklats en hel del i huvudet under de här åren och kommer behöva utvecklas ännu mer då det finns olika världar som integrerar med varandra och får större betydelse i de uppföljande två delarna. Allt det här måste stanna i mitt huvud och pytsas ut i lagom doser och på rätt sätt för att inte stjälpa hela berättelsen. Det skulle vara lätt att tyngas av den här utmaningen av komplexitet, särskilt med planer på en trilogi, men jag är envis och tålmodig av naturen så jag gnetar på. Sida för sida. Kapitel för kapitel.

 

Perfektionistens fördelar

Det här inlägget blev jag inspirerad att skriva utifrån ett inlägg på en av mina amerikanska favoritbloggar; Writers in the storm. Ett av inläggen tar upp vad det betyder att vara en perfektionists. Eftersom jag själv anser mig vara en detaljist och perfektionist så log jag igenkännande. Men för en gångs skull var det i positiva ordalag. Inte det där att man petar i detaljer och aldrig blir klar. Visst, det är en av sidorna men för en perfektionist behöver det inte vara negativt. Som i mitt fall, jag vill helt enkelt få texten så bra som jag bara kan och helst mer därtill. Då får det helt enkelt ta tid. Att jag ändrat och redigerat på ett manus i nästan fem år gör mig inte stressad eller nedslagen på något sätt. Till och med så är jag inne på att skriva klart hela trilogin innan jag skickar in det till förlagen.

Om jag skulle välja det så vet jag inte hur lång tid det skulle ta. Kanske åtta år till? Fast så länge tror jag inte att jag orkar vänta. Riktigt så tålmodig är jag inte. Annars är det ännu ett kännetecken för perfektionisten. Tålmodighet. Och så är det en annan grej som inlägget tog upp. Att det är roligt att hitta manusets brister för då finns det något att fixa och rätta till. Exakt så är det för mig. Som ett barn går jag igång på idéer hur jag kan fixa till manuset och få det att bära bättre än vad det gjorde tidigare.

Det är nämligen en dålig sida jag hade när jag började skriva på första manuset. Jag var så detaljfixerad att jag inte såg helheten. Den röda tråden hade många knutar och avbrott som jag upptäckt allteftersom i redigeringsarbetet och av det har perfektionisten lärt sig något till nästa gång.

Se helheten först och plocka sedan ut detaljerna.

Alla mina tillkortakommanden har jag sett som något jag lämnar bakom mig och tar några kliv framåt. Att utvecklas är det roligaste som finns. Att ständigt putsa på sina färdigheter och skala fram berättelsen till rätt skärpa är den perfekta utmaningen. Jag kommer antagligen aldrig bli nöjd men jag har ändå förmågan att tillåta mig att vara tillräckligt nöjd emellanåt och testa berättelsens bärighet hos förlagen. Refuseringarna är ibland tyngande men oftast så är de väntade. Det där och det där … och det där … ja, det kunde ju ha varit bättre tänker jag när jag ser tillbaka på scenerna. Jahapp. Bara att kavla upp ärmarna och fixa till :)

Vägen till helvetet

Läste nyligen en underbar artikel på min favoritsida på nätet, Writers Digest. Den handlar om hur du blir en tuffare och bättre författare. Första punkten var så rolig men samtidigt så klockren; ”Embrace the road to Hell.” Bland annat så hämtar de flera citat från några kända författare på vad det innebär att skriva.

Hemingway: ”The first draft of anything is shit.”

Anais Nin: ”If you do not breathe trough writing, if you do not cry out in writing, or sing in writing, then dont write. Because our culture has no use for it.”

Rådet är att komma över den där tron (om man nu har det) att det är enkelt och smärtfritt att skriva en bok. Det existerar inte någon väg till en färdig bok utan lidanden.
”Följ din besatthet”, var en annan punkt med slutklämmen att skriva är inte bara en teknik med olika regler som ska följas utan också en besatthet. Det är något jag kan skriva under på. Men ibland är det svårt att dra gränslinjen mellan vad som är besatthet eller passion, kanske är det någon symbios mellan de där två tingen, en sorts hatkärlek.

I en annan punkt liknar författare skrivandet av en bok med en sjukdom (disease). Orwell kallade skrivandet av en bok för ”horrible, exhausting, struggle, like a long boat of some painful illness.” Artikeln påpekar att förväntningarna av omdelbar glädje och njutning av skrivandet säkert har dödat många blivande böcker när det visat sig att det inte är så enkelt. I mitt fall kan jag säga att om det hade varit lika lätt att skriva en bok som det är att läsa den hade jag aldrig gett mig in på det här. Det är utmaningarna som driver mig vidare. Så är det i allt jag företar mig. Finns inte motgångarna tröttnar jag.

Men så är det tvivlen. Dessa tvivel om manuset saknar en röd och begriplig tråd. Karaktärerna är för lama. Språket för dåligt. Dramakurvorna för tråkiga, and so on… Precis som alla andra känner jag på det sättet men djupt inom mig finns också en trotsig tonåring som vägrar frossa i tvivlets självömkan och ge upp. Oftast tar hon över ganska snabbt när tvivlet vill lägga sin skugga över mig men det händer att jag dippar så djupt att jag inte tror någonting om mig själv. Tack och lov händer det mycket sällan men tvivlar, ja det gör jag. Särskilt nu när jag skickar ut manuset till olika förlag. Vem vill satsa på en fantasybok i det här nästan fantasyfobiska landet? Och från en debutant? Lilla jag – vem tror jag att jag är egentligen?

Jag gör som jag inleder inlägget med – I embrace the road to Hell. För jag ÄR en fantasynörd. Jag älskar att läsa det och jag älskar framförallt att skriva det. Och om jag inte får göra det så är jag ingenting. Därför har jag bestämt mig. Vill inget förlag ge ut det så gör jag det själv. Vägen dit är säkert oerhört tuff men har andra klarat det så kan jag. Men först får vi se vad förlagen säger. En sak i taget.

Stork sväljer groda

Hinner jag bli klar?

Styxx Fantasy söker nya manus. Detta bloggar Ylwa Karlsson om och jag kände hur paniken kom krypande. Förlaget tar bara emot manus i maj. Shit shit shit! Hur ska jag hinna? Jag har hunnit redigera en tredjedel av manuset men jag lade i och för sig ganska mycket tid på den nya inledningen. Lägger jag på dubbla kol och skippar läsandet så kanske jag hinner redigera klart innan månadens slut.

runningScreaming