Identifiera dina karaktärer och deras livslögner

Ett sätt att hitta inspiration för mig är att läsa skrivhandböcker eller lyssna på skrivpoddar. Under förmiddagen på lördag satte jag mig ner med KM Weilands e-bok Creating Character Arcs. Med hjälp av några frågor fick jag äntligen en bild av antagonisten och vem denne är. Och varför! I min trilogi finns flera olika antagonister men där finns en antagonist med stort A. The Antagonist som är hela seriens anledning till att min protagonist har lite att kämpa emot. Med både inre och yttre omständigheter. Den här antagonisten har varit lite svår att greppa för mig. Som i all fantasy är denne ond men jag har stört mig på att hen bara är ond. Elakingar utan bakomliggande syften är irriterande och patetiska.

För att undvika detta så såg jag lösningen i några frågor som KM Weiland tipsar om i boken. Frågorna avser protagonisten men jag använde dem till antagonisten. Den personen behöver vara precis lika genomtänkt som protagonisten. Kanske inte på lika många nivåer men snudd på. Frågorna avser att identifiera karaktärens livslögn.

En av de vanligaste misstagen av författare är att skapa ett problem för karaktären som inte har med berättelsen i det stora att göra. Livslögnen ska vara tillräckligt personlig för att något ska saknas i karaktärens liv och för att en förändring ska vara nödvändig. (Dramatica by Melanie Anne Philips and Chris Huntley)

  1. Vilken bild/uppfattning har karaktären om sig själv eller världen?
  2. Vad saknar karaktären mentalt, känslomässigt eller andligt och hur uttrycker sig det?
  3. Hur reflekteras karaktärens livslögn i hennes omgivning?
  4. I inledningen, gör livslögnen karaktärens liv miserabelt? Hur i så fall? (Den här kan man hoppa över när man använder frågorna mot antagonisten).
  5. Om inte, kommer den inledande händelsen få karaktären att känna sig obekväm på grund av sin livslögn?
  6. Kräver livslögnen något eller någon annans inblandning för att närma sig problemet?
  7. Vilka är karaktärens symptom på livslögnen? (Hur yttrar de sig i karaktärens liv? Min anmärkning.)

För att identifiera livslögnen ytterligare, känner karaktären något av följande?
Rädsla?
Extrem sårbarhet?
Oförmåga att förlåta?
Skuld?

Frågorna fortsätter sedan med vad karaktären vill ha (wants) och behöver (needs).

”Protagonistens inre konflikt handlar om kriget mellan vad hon vill ha och det hon faktiskt behöver. Det är också bränslet till den yttre konflikten. Om dessa två element arbetar tillsammans så har du en berättelse och en karaktär på väg mot en perfekt harmoni.”

  1. Hur håller livslögnen karaktären tillbaka?
  2. På vilket sätt gör livslögnen karaktären olycklig?
  3. Vilken insikt/sanning  behöver karaktären för att livslögnen ska motbevisas?
  4. Hur kan karaktären motbevisas?
  5. Vad vill karaktären ha mer än allt annat?
  6. Hur är karaktärens plotmål  kopplat till eller en förlängning av vad vad hon vill ha?
  7. Tror karaktären att det hon vill ha löser problemet?
  8. Håller det som karaktären vill ha henne tillbaka från det hon  behöver?
  9. Hindrar det karaktären behöver henne från att få det hon vill ha? Eller kan hon bara få det hon vill ha  om hon får/upptäcker det hon egentligen behöver?
  10. Hur förändras livet när hon accepterar/inser vad hon egentligen behöver?

Slutligen måste man fråga sig varför karaktären tror på sin livslögn. Det är här spökena i garderoben måste identifieras. Varje orsak måste ha en anledning. Orsak och verkan ni vet. Garderobsspökena är ofta en del av karaktärens bakgrundshistoria och avslöjas för läsaren bit för bit under berättelsens gång. Främst när det gäller protagonisten. Det kan också gälla antagonisten och jag kommer att låta den karaktären även få ha sin POV framemot slutet när hen får ta mer plats och läsaren vet vem det är. När jag väl fick svar på frågorna blev det mer begripligt för mig vem antagonisten är och framför allt varför. Jag kan lättare se scener framför mig när jag vet vem hen är och vad hen vill. Det kuliga är att jag efter lite research hittade att antagonisten funnits i verkliga livet. Hen ska tom få bli den personen. Nu är personen död sedan 2000 år så jag tror inte hen har så mycket att säga om det.

 

En berättelse med elektricitet

Alldeles nyss klickade jag hem e-boken Story Genius av Lisa Cron från Amazon. Den behandlar det jag funderat på väldigt många gånger – vad som egentligen gör en bok bra. Alltså bortsett från ett vackert språk och en dramatisk handling. Enligt Lisa är svaret protagonistens inre resa, vad hon kämpar med och utvecklas av. Vad som betyder något för karaktären, vilka beslut hon måste ta för att övervinna sina rädslor och ändå vara sann mot sig själv. I början av min skrivkarriär gjorde jag samma misstag som tusentals andra. Jag skrev om vardagliga ting, måltider, promenader, bla-bla-prat och måltider igen blandat med det där andra som hände.

Det var min lektör som satte fingret på vilka scener det var som drev handlingen framåt och vilka som inte gjorde det. Det här applicerade jag omedelbart i mitt fortsatta skrivande att skriva scener som drev handlingen framåt. När det blir tråkigt att skriva är det en indikator på att jag skriver en meningslös scen som inte hade någon betydelse för berättelsen. Sedan utvecklade jag den här känslan omedvetet som Lisa nämner kort i en artikel på bloggen Writers in the storm. Det här med orsak och verkan. För varje kapitel så försöker jag se till att den inleds med en stämning hos karaktären men att den ska vara någon helt annan när kapitlet är slut. Har den inte förändrats har jag misslyckats med att driva handlingen framåt.

Det handlar inte om att bara utsätta karaktären för en massa saker för att driva handlingen framåt, hon måste också reagera på dem för att det ska bli en elektricitet i texten. Det kan vara hur många actionscener som helst men får jag som läsare inte fram varför de händer och vad som händer inom karaktären är det dödfött. Men ska jag vara ärligt så är mitt första utkast på en ny text långt ifrån perfekt enligt den här regeln. Och så får det vara. Det jag ändå försöker ha med mig genom hela skrivprocessen är  protagonistens utveckling. Vad vill jag att hon ska genomgå för utvecklingsprocess? Det är en fråga vars svar jag vill ha med mig som en ledstjärna ända fram till det att jag sätter punkt för berättelsen. Faktiskt så är det bara ett år sedan som jag kom på detta när jag gjorde sista redigeringen på manus 1. Innan dess var jag mest fokuserad på vad som skulle hända utanför karaktären. Nu med Lisas bok Story genius ser jag fram emot att fördjupa mig i det här ännu mer. Det som är extra kul är att hon också tar upp tips som inte är plot-relaterade, alltså tips för oss pantsers som skriver utan synopsis.

 

 

Mersmak av skrivkurs

I måndags var jag på kursen i kreativt skrivande som jag nämnde i föregående inlägg. Mycket inspirerande och gav mersmak att vilja gå fler skrivkurser. Fördelen med den här var att den arrangerades i min hemtrakt. Om jag betalar dyra tågbiljetter och hotellkostnader kan jag gå väldigt många skrivkurser om jag vill men varken pengarna eller tiden finns för det.

Inledningsvis presenterade vi oss kort och jag var den enda av tretton deltagare som skrev på ett manus. Någon skrev gärna texter tillsammans med andra men övriga hade ”bara” viljan att komma igång. Med ”bara” menar jag inget nedvärderande utan i den bemärkelse att det bara var i stadiet att vilja men inte kommit vidare då de inte visste hur de ska komma igång.

Vi fick olika teman att skriva om. Första övningen skulle vi fortsätta på en påbörjad mening. ”När jag gick hem från jobbet…” Andra övningen var att skriva i fem minuter som skulle innehålla orden; paraply, cigarettfimp och smultrondoft. I den övningen fick jag fram en riktigt spännande inledning på en historia. Den tredje övningen fick vi varsina motiv på ett vykort. Här fick jag nog fram den mest utvecklingspotentiella texten som skulle kunna bli en novell. Vet bara inte hur den ska sluta.

Avslutningsvis skulle vi skriva om; Vem är en värmlänning? Ganska oinspirerande tema enligt min mening eftersom jag fastnade i fållan att skriva en reflekterande text och inte en fiktiv text om andra karaktärer. Hade jag tänjt på ramarna hade jag säkert kunnat göra det men det var inget som föll mig in då. Oavsett så kom jag ändå igång och fick ihop en hel del.

Det här gav verkligen mersmak och jag är så glad över den skrivgrupp jag har dragit ihop som fyller behovet av samvaro med andra skrivande människor. Om en dryg vecka har vi nästa träff men det roliga är att vi har kontakt även mellan skrivträffarna via mail. Det här är det bästa initiativ jag tagit på länge.

Hur du planerar för en trilogi

För några kvällar sedan lyssnade jag på min favoritpodd, Helping wtiters become authors som leds av K.M Weiland. Avsnittet hette How to outline a series of bestselling books och är daterat 16 januari 2017. K.M Weiland berättar på ett enkelt och strukturerat sätt hur du bäst bygger upp en bra och framgångsrik trilogi. Det här avsnittet finns också att läsa på hennes hemsida.

Oavsett om poddavsnittet leder till ett framgångsrikt manus eller inte så var det upplyftande att lyssna på och inse att jag är på rätt väg i mitt eget trilogibyggande på ren magkänsla. Jag tänkte i det här blogginlägget varva mina egna reflektioner över mitt eget trilogiarbete med stöd av de punkter som hon tar upp.

Första frågan: Ska man skriva en outline på hela trilogin först?
Nej, är Weilands svar. Hon menar på att en outline är aldrig den slutliga berättelsen. Berättelsen ändras allt eftersom den skrivs och får eget liv när man börjar med utkastet. Jag skulle vilja lägga till att den förändras ännu mer vid redigeringen av utkastet. Det är då du får en känsla för vad som fungerar och vad som måste läggas till och tas bort. Så skriv den övergripande outlinen under arbetets gång men inte för alla tre böckerna på en gång. Du måste komma fram till hur slutet ska se ut, dels för varje bok och slutligen för hela serien.

Min egen erfarenhet är att jag först skrev första utkastet utan någon outline. Trilogin fanns inte ens i min föreställningsvärd när jag började. Det kom till mig först under tiden jag skrev och berättelsen växte inuti mitt huvud. Sedan efter att jag redigerat ett antal vändor på första delen började jag skriva utkastet på del två. Jag körde samma princip som med första, ”Bara skriv så växer berättelsen av sig självt”. Och det gjorde den. En outline skapades i mitt huvud som var mer detaljerad för den delen jag skrev på och mer övergripande över alla tre delarna. Jag antecknade ned de mest viktiga händelserna men någon strukturerad skriftlig outline skrev jag aldrig. Hur hela serien skulle sluta kom till mig tidigt och det har varit ett bra och nödvändigt mål för att jag ska ha känt mig trygg med att få en genomgående tråd i alla delarna.

Andra frågan: Hur ska jag skapa en plot för hela serien utan att varje bok känns ofullständig?
Personligen hatar jag böcker i en serie där första och/eller andra boken slutar utan att ge mig svar på hur den huvudsakliga konflikten löste sig. Lämna aldrig en för stor cliffhanger i slutet av bok ett eller bok två där huvudfrågan inte får något svar! En bok ska helst ha flera konflikter. En huvudkonflikt för varje bok som läsaren får svar på i slutet av boken, mindre konflikter som antingen löser sig eller leder vidare till nästa konflikt. Sedan ska du ha en huvudkonflikt som överskuggar hela trilogin och får sin slutliga lösning i bok tre.

Tredje frågan: Hur ska jag strukturera de olika delarna?
Här säger Weiland att det är viktigt att ha god förståelse för struktur. Det räcker inte att förlita sig på en singelboks enklare ekvation av händelser där allt är uppklarat i bokens slut. I en trilogi gäller det att ha kontroll på det känslomässiga flödet genom hela serien.Hon beskriver vidare att det är vanligt att första delen handlar om att protagonisten stöter på ett problem som denne övervinner på något sätt. I den andra delen fördjupas problemet och karaktären möter en svår förlust innan denne i tredje delen möter problemets klimax och reser sig som en hjälte.

Mittenboken bör med andra ord signalera skiftet in i det djupare mörkret och sluta med en känsla att allt blev inte helt bra men tillräckligt för att läsaren ska känna sig hoppfull.

Fjärde frågan: Hur planerar du kopplingen mellan de tre böckerna?
Som Weiland tog upp på andra frågan så ska varje bok var en egen solid berättelse med vars egna lösa trådar knyts samman i varje enskild bok. Men de lösa trådar som avser den överhängande konflikten ska finnas med genom alla böckerna för att lösas upp/knytas ihop i den slutliga boken. Det råd Weiland ger för att du ska hitta nästa grundfråga för varje bok är att fråga dig;

  • Vilken del av den huvudsakliga konflikten kommer att vara mest pressande för karaktären i nästa bok?
  • Vad ska den nästa individuella huvudkonflikten bestå av i nästa bok?

 

I mitt bygge av trilogin har jag en huvudkonflikt som spänner över hela trilogin som karaktären presenteras för i första boken. I den har jag en egen huvudkonflikt som får en lösning i slutet av boken men där vissa lösa trådar finns kvar som är kopplade till nästa del. I bok två så fördjupar jag problemet där en del har med seriens huvudkonflikt att göra och en del med bokens tema. Karaktären möter svåra förluster och huvudantagonisten som lurar ute i mörkret kommer henne allt närmare i hasorna och får allt större konsekvenser i hennes liv. I slutet sker ytterligare en förlust men där finns givetvis också ett hopp som ska locka läsaren vidare in i tredje boken. I tredje delen intensifieras tempot och huvudkonflikten för serien blir mycket påtaglig i andra halvan för att nå sitt klimax i slutscenen. Alla tre delarna har sitt eget tema. Första boken handlar om utanförskap, den andra om att våga välja en egen väg än vad andra vill. Den tredje får vi se vad det blir eftersom jag jobbar på utkastet på den just nu men bör ha något med konflikten gentemot huvudantagonisten att göra. Att tvingas möta något som inte bara kan förgöra henne själv utan allt annat som är gott i världen.

(I det här inlägget har jag valt begreppet outline och inte synopsis eftersom i utlandet definieras synopsis som en sammanfattning av ett färdigt manus du gör till en agent/förlag efter att manuset är klart.)

Djupdykning i gestaltning

I somras fick jag feedback på första delen i trilogin. Det som blev det stora fokuset var min gestaltning och POV. Ibland hade jag fått till det riktigt bra men på sina ställen blev det mer berättat än gestaltat vad karaktären kände. Nu när jag skriver på del tre i trilogin har jag med det där i tänket så mycket jag kan utan att det får komma i vägen för kreativiteten. Jag måste ju ha något att redigera när jag är klar, hehe. Problemet jag upplevt är att jag har lätt för att upprepa mig. De ler och ler och ler, eller stirrar och och rynkar pannan stup i kvarten. Jag har velat ha ett skafferi att plocka ur när jag fastnat och inte hittat något nytt ord för en kroppsgest. Kanske hittade jag det där skafferiet idag med hjälp av Pinterest.

Pinterest är ett forum med bilder och texter på specifika ämnen skulle man kunna säga för er som inte är insatta i vad det är. Jag har haft Pinterest ett tag men det är först nyligen som jag verkligen fått upp ögonen för det. Det finns hur mycket skrivtips som helst att hämta där. Och nya tips kommer med e-post inom de ämnesområden som jag klickat på.

Tillbaka till gestaltnings-skafferiet. En Pin (som en bildlänk kallas) ledde mig vidare till den här boken.

master-lists-for-writers

Bryn Donovan ger en smakbit av innehållet i sin bok på sin hemsida vilket gjorde att jag genast kastade mig till Amazons hemsida (bilden länkar dit) och klickade hem den till min Kindle-app. Det är ett och annat engelskt ord/begrepp jag inte kan men det mesta förstår jag och kan översätta till en svensk motsvarighet. Äntligen har jag ett lexikon med kroppsspråk/gester jag ser i mitt huvud men inte kan sätta ord på!

Boken tar även upp massor av förslag på plottar att bygga en roman på, miljöbeskrivningar, actionscener, dialoger för olika sätt att uttrycka sig, namn på karaktärer och lite till. Jag har inte läst hela boken än men det kliar ordentligt i fingrarna att djupdyka ner i alla dessa tips och idéer.

Hur jag hanterar tvivel

Det hjälpte att läsa manuset från början efter att Jante, den pösmunken, trängde ut mig ur skrivrummet. Jag börjar lära lite om mig själv och de signaler som säger att något skaver i manuset. När jag började läsa hittade jag tillbaka till känslan och framförallt tråden. Den där riktningen som inte får göra konstiga hopp eller krumbukter i berättarflödet. Ibland är magkänslan diffus och ibland megastor i form av självkränkande tankar.

Det där diffusa kan jag hitta genom att ta en eller ett par skrivfria dagar och bara fundera på scenen. Mala den lite fram och tillbaka. Då ser jag oftast vad det är jag missat och rättar till det. När det stora Tvivlet sätter in, det megastora när man funderar på att ge upp och hitta någon annan fritidssysselsättning, då har jag lärt mig att jag tappat tråden. Helheten i manuset. Scenerna har rört ihop sig och jag vet inte vad jag redigerat dit eller bort. Karaktärerna blir luddiga och jag förstår inte vad de vill, vad deras mål är eller varför de ens finns med i värsta fall.

Jag blir sällan orolig när det där megatvivlet sätter in. Alltså orolig för att jag aldrig mer vill skriva eller att manuset kanske inte går att rädda. Jag ger det alltid några dagar och gör något helt annat. Slutar tänka på manuset (om det går) och läser, läser, läser, läser. Det mest effektiva att komma över tvivlet för mig är att lyssna på skrivarpoddar. Men främst Helpingwritersbecomauthors. Det är K.M Weiland från bloggen med samma namn som berättar om en massa olika skrivtips. Varje avsnitt kan vara allt från 10 till 20 minuter. Oftast går det bara några minuter in i poddavsnittet och hjärnan är på högvarv. Oftast hör jag heller inte vad hon säger mot slutet eftersom jag är så inne i mina egna funderingar hur jag kan utveckla en scen, karaktär eller något annat. Så vill du ha korta, koncisa skrivtips kan jag verkligen rekommendera hennes poddavsnitt.

Hur hanterar ni era tvivel?

Lätt att glömma miljöbeskrivningen

När jag hade redigerat klart ett kapitel och skulle börja på nästa så hade jag svårt att få till inledningen. Det skavde och skavde och ingenting blev rätt. Scenen kändes så abrupt och plötslig. Men när jag höll på med något helt annat så kom jag på vad felet var. Jag hade glömt miljöbeskrivningen. Att introducera läsaren om var karaktären befann sig eftersom det var en annan plats än där föregående kapitel slutat.

Och när man talar om trollen så kom ett inlägg på Writers Digest någon dag senare om just det här med miljöbeskrivningar. I artikeln så fokuserar de på de vanligaste misstagen man gör och ett av dem var att man glömmer dem. Jag brukar komma ihåg dem eftersom jag tycker om att skriva sådana. Ge läsaren en möjlighet att skapa sig en egen bild utan att jag överdriver. Det var en annan miss som oftast görs av nybörjare. Man skriver för mycket miljöbeskrivning så storyn tappar fokus. Nu tror inte jag att jag gör det för jag nöjer mig med högst två meningar, ibland tre beroende på.

Det jag däremot är sämre på är att använda mig av är dofter. I allra första utkastet fanns de överallt men jag insåg vad jobbigt det blev att läsa dem. Det var liksom inte boken Parfymen jag skrev. Så jag rensade och nu har det slagit över lite åt andra hållet istället. Skönt ändå att mitt undermedvetna reagerar och ringer i de små klockorna när jag missar något. Gå gärna in och läs artikeln (länk ovan) om de fem vanligaste felen med miljöbeskrivningar och vad man kan göra åt dem. Bra miljöbeskrivningar kan lyfta en bok från okej till wow! enligt Mary Buckham som också skrivit böcker i ämnet. Kan bara hålla med.