Tankar på manus och prioriteringar

Det blir inte mycket skrivet under veckorna. Inget alls om jag ska vara ärlig. Lediga helger gör jag ett ryck däremot och kan producera 1000 till 2000 ord per dag beroende på vad vi har inbokat. När jag inte skriver är manuset ständigt i huvudet och surrar. I helgen hoppas jag få till en date med The Antagonist och göra en intervju. Det är så mycket som jag inte vet om den här personen samtidigt som hen ständigt cirkulerar i kulisserna. Med den intervjun hoppas jag få fram fler idéer till spännande scener i sista delen som jag jobbar på just nu.

Utöver detta ska jag (vi) städa, planera barnkalas, skissa på nytt kök inför utbygge av hus och säkert något mer som dyker upp. Oavsett så ska jag försöka göra sånt som får mig att må bra. Förra helgen blev det för mycket av måsten så jag tvingades sjukskriva mig på måndagen för att orka med. Inte bra. Nog för att det var familjen som prioriterades den helgen men jag är också en familjemedlem och mina behov måste också få ta plats då och då. Detta är egentligen inget problem för de andra. Det är mest jag tror jag som tror att de inte klarar sig utan mig. Inser att jag måste prioritera mig själv mer än vad jag gör.

Annons

Nu har Trump ställt till det för min karaktär

Det här hade jag inte räknat med eller ens kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. USAs president har lyckats förhindra att min huvudkaraktär flyttar till New York! Hennes födelseattest säger att hon är född i Mexiko City. Jag är så arg så jag står och stampar. Här har jag de senaste månaderna förälskat mig i New York efter en massa researcharbete och vandrat runt på gator i Google Erth-programmet för att skriva realistiska scener – så får hon inte flytta dit. AAAAAAAAAAAAARRRRGGGGH!

Visserligen skriver jag fantasy så jag kan hitta på vad jag vill men eftersom det är urban fantasy så utspelar sig handlingen i vår verkliga värld så jag måste ta hänsyn till verkliga regler också. Men jag har ett kort i ärmen som jag tänker använda. Hon får helt enkelt ta sig in illegalt. Bara det att jag måste skriva om inledningen. Det ska jag göra ändå eftersom det bara är första utkastet jag skriver på. Nu smider jag elaka planer att den där presidenten ska få en plats i manuset och jag tänker inte vara snäll mot honom. Faktiskt så hade jag planer på att blanda in presidenten ändå men efter de här utspelen han har för sig att stänga ute vissa medborgare så lär det bli hett runt öronen på honom i mitt manus.

Bortsett från konsekvenserna för mitt manus så skrämmer det mig vad det är som händer där borta på andra sidan havet. Precis som Pigge Werkelin tipsar om i en artikel i Aftonbladet så ska jag bojkotta alla produkter från USA från och med nu. Pengar verkar som sagt vara det enda han begriper sig på och när omvärlden inte längre vill ha med dem att göra så blir det snart märkbart i hans kassa.

Våndor med första utkastet

Efter 9000 ord kom den där välbekanta känslan att jag borde slänga skiten. Detaljerna stämmer inte och huvudkaraktären tycks oövervinnerlig. Därför har jag dragit mig för att skriva. Ska jag skriva om hela trilogin från början? Gud i himmel NEJ! Ge upp? Nej, de kan jag ju inte. Inte när jag kommit så här långt.

Lösningsfokuserad som jag är börjar jag fundera på vad jag kan göra åt saken. Vad vet jag inte än men jag tänker bannemej inte skriva om manus ett eller två. Det positiva är att jag skriver fantasy. Jag är fri att hitta på vad som helst för att få till detaljerna och få karaktären att verka sårbar. Bara jag inte tar det helt från luften när problemet uppstår. Det måste vara smart och logiskt. Och INTE upprepa mig från tidigare manus.

För att slippa ta tag i problemen har jag storstädat hela huset idag. Suget att läsa är också stort för att slippa det jag borde göra. Nu tänker jag ursäkta mig med att laga mat. Efter middagen ska jag verkligen försöka ta mig i kragen.

 

Svårt att ställa om

Jag hade inte väntat mig något annat men det är ändå frustrerande. Att gå in i nyskriv-läge tar tid. Jag hade trots det lite flyt härom dagen och ska nu börja på kapitel 2. Hjärnan vill hela tiden analysera och bedöma allt jag skriver. Mycket tid går åt till att försöka korrigera min edit-läge till skriv-läge. Rädslan att jag inte ska få till en bra och hållbar intrig genom hela manus tre ligger och stör, ändå vet jag att om jag bara skriver så kommer det lösa sig.

För att undvika den här inre konflikten så gör jag en massa andra saker istället. Kollar facebook, instagram, bloggar men helst undviker jag datorn överhuvudtaget. Enda fördelen är att jag har fått ut en massa skräp ur förråden som jag också dragit mig för under semestern att ta tag i. Nu är altanen fullproppad med sopsäckar och prylar som ska slängas.

För att försöka få lite inspiration plockade jag fram lite faktaböcker om svunna riken och mytologier men det gav inte så mycket. Bara en bekräftelse på att den plan jag har är den jag bör hålla. Läste i James Scott Bells senaste skrivhandbok ”The mental game of writing” att det kan ta månader att ställa om från edit-läge till skriv-läge. För övrigt en mycket bra bok som peppar en att skriva vidare. Och det är vad jag tänker göra. Fortsätta tvinga mig att sitta vid datorn varje dag och skriva minst tre meningar. Det har funkat hittills.

Mina ”ticks”

Min testläsare hade ett bra uttryck för bristande saker man upprepar i sitt skrivande. ”Ticks.” Mina ticks är att jag slarvar med gestaltningen. Jag älskar att gestalta. Så till den milda grad att jag förstör dem med att klämma in beskrivande ord och berättar istället för att visa. Många gånger har jag varit övertygad om att jag visat när jag istället berättat. Som tur är har jag fått superbra hjälp med detta och fått upp ögonen vad det är för fel jag gör. Läsaren vill jobba för att skapa sig en egen bild av saker. Som filmmanus-författaren Andrew Stanton (Hitta Nemo, Toy Story och Wall-E) har sagt;

”the audience actually wants to work for their meal. They just dont´t want to know that they are doing that. That´s your job as a storyteller – to hide the fact that you´re making them work for their meal. We´re born problem-solvers. We´re compelled to deduct and to deduce because that´s what we do in real life.”

Handlingen i sig, karaktärerna  och dramakurvan samt slutet fick fint beröm. Det jag behöver skriva om är inledningen. Få in käftsmällen redan i första meningen. Jag tror jag vet ganska säkert vilken scen det är som ska få bli den nya inledningen. Några meningar får flyttas så viktig information inte går förlorad men annars bör det bli ett ganska enkelt jobb.

Ett annat ticks jag hade i manuset var att jag några enstaka gånger hoppade in i andra karaktärers POV. Tanken var att jag skulle skriva två karaktärers POV, mest en karaktärs POV egentligen. Men ibland har jag känslomässigt gått in i bikaraktärerna så djupt att jag råkat skriva ur deras POV. Det blir väldigt konstigt för läsaren. Om jag ska vända det till en fördel är att jag enligt testläsaren inte har några scablonmässiga karaktärer. Jag har gått in för att lära känna även dem och gett dem egna personligheter.

För övrigt känns det äntligen, tack vare den fina feedbacken, som om det här manuset har växt färdigt med alla omskrivningar. Finputsningen av det tänker jag vänta med ett par månader. Det är alltid bra att låta det vila innan man kan se på det igen med nya fräscha ögon. Under tiden det vilar ger jag mig i kast med att skriva en outline på manus 2. Främst på en parallell handling som sker samtidigt som huvudkaraktären gör andra saker. Det mesta av huvudkaraktärens scener är redan skrivna i ett första utkast förutom slutscenerna. Anledningen var att jag fastnade och kom inte vidare. Nu vet jag att det beror på den här parallella handlingen som måste stråla samman med huvudkaraktärens.

Sedan hoppas jag hinna börja skriva en outline även på manus 3 i sommar. Bara så jag vet att jag inte missar något i manus 2 inför att det blir dags att skriva på manus 3.

Tänka vitt och brett

Den omskrivning som jag gör av mitt första manus just nu handlar om att skruva till intrigerna. Också att försöka skapa något unikt i handlingen som inte finns i de vanligaste böckerna som är aktuella just nu. Att vara för mainstream tror jag är ganska vanligt i de manus som skickas in av debutanter till förlagen. Handlingen kanske är spännande och framåtdrivande, språket bra – kanske rent av perfekt – men är ändå inte tillräckligt för att bli antaget. Det ska väcka nyfikenhet, engagemang. Helst också vara så bra att berättelsen finns kvar hos läsaren i tankarna efteråt.

Om jag uppfyller detta är omöjligt att svara på eftersom det också hänger på yttre omständigheter som jag inte kan påverka. Förlagets representant som ska hitta nästa intäkt för att få ekonomin att gå ihop ska dels vara intresserad av ämnet och genren men också vara i rätt stämning. Inte för trött, grinig eller ofokuserad. Men bortsett från det så strävar jag efter att ge läsaren en anledning att läsa boken. Varför är min berättelse mer intressant än någon annans? Varför ska minst 5000 läsare anstränga sig och offra sin tid på att läsa just min berättelse? Ja, det är upp till mig att leverera det.

När jag började skriva på manuset var det bara av en ren slump för en envis bild i huvudet som inte ville släppa greppet om mig. När detta utvecklades till möjligheten att bli en hel bok, rentav en trilogi så bara skrev jag av hjärtats lust. Det var först senare som jag tog reda på mer information om hur en berättelse byggs upp med dramakurvor, intriger, karaktärsutveckling och så vidare. Det är en lång process som får ta den tid det tar. Vanliga misstag jag gjorde var att karaktärerna åt ganska ofta. Pratade om saker som inte hörde till saken, struntprat med andra ord. Dessutom var de för snälla. Fogliga och omtänksamma om varandra. Det var bara den där busen (antagonisten) där borta i horisonten som var det farliga.

Numera är karaktärerna betydligt kinkigare mot varandra (tom mot sig själva ibland). De sätter sig på tvären, ifrågasätter och krånglar till det för sig. Den där elakingen (antagonisten) har krupit in i flera karaktärer och är mer närvarande. Jag försöker hålla grytan kokande hela tiden utan att den för den skull stormkokar hela tiden. Det blir tröttsamt det också. Men vad är det unika med min berättelse då? Allt vill jag inte gå in på men det jag nämnt tidigare ligger den lite i tiden kring det här med utanförskap, att ha en annan etnisk bakgrund och tar upp människors rädsla för det som är annorlunda. Att vara kränkt och hur man hanterar det från bådas sidor (protagonist och antagonist). För att få till allt detta har jag tvingats tänka vitt och brett. Gå in i huvudet på hur det är att vara den som våldför sig på andra och vad det är som driver en människa till att göra det. Vad är det som rättfärdigar handlingen? Det har varit svårt men också oerhört nyttigt att våga se på saker ur en annan vinkel. Den här versionen hoppas jag ska tilltala något förlag så småningom men först ska det till testläsare och också ligga och vila för mognad under tiden jag skriver på del två och tre.

Hur jag hanterar tvivel

Det hjälpte att läsa manuset från början efter att Jante, den pösmunken, trängde ut mig ur skrivrummet. Jag börjar lära lite om mig själv och de signaler som säger att något skaver i manuset. När jag började läsa hittade jag tillbaka till känslan och framförallt tråden. Den där riktningen som inte får göra konstiga hopp eller krumbukter i berättarflödet. Ibland är magkänslan diffus och ibland megastor i form av självkränkande tankar.

Det där diffusa kan jag hitta genom att ta en eller ett par skrivfria dagar och bara fundera på scenen. Mala den lite fram och tillbaka. Då ser jag oftast vad det är jag missat och rättar till det. När det stora Tvivlet sätter in, det megastora när man funderar på att ge upp och hitta någon annan fritidssysselsättning, då har jag lärt mig att jag tappat tråden. Helheten i manuset. Scenerna har rört ihop sig och jag vet inte vad jag redigerat dit eller bort. Karaktärerna blir luddiga och jag förstår inte vad de vill, vad deras mål är eller varför de ens finns med i värsta fall.

Jag blir sällan orolig när det där megatvivlet sätter in. Alltså orolig för att jag aldrig mer vill skriva eller att manuset kanske inte går att rädda. Jag ger det alltid några dagar och gör något helt annat. Slutar tänka på manuset (om det går) och läser, läser, läser, läser. Det mest effektiva att komma över tvivlet för mig är att lyssna på skrivarpoddar. Men främst Helpingwritersbecomauthors. Det är K.M Weiland från bloggen med samma namn som berättar om en massa olika skrivtips. Varje avsnitt kan vara allt från 10 till 20 minuter. Oftast går det bara några minuter in i poddavsnittet och hjärnan är på högvarv. Oftast hör jag heller inte vad hon säger mot slutet eftersom jag är så inne i mina egna funderingar hur jag kan utveckla en scen, karaktär eller något annat. Så vill du ha korta, koncisa skrivtips kan jag verkligen rekommendera hennes poddavsnitt.

Hur hanterar ni era tvivel?

Med näsan i boken

Som vanligt har den här veckan rusat på som alla andra veckor. I måndags bestämde jag mig hux flux att gå upp i arbetstid från 85 till 90%. Minsta dottern har börjat (på egen begäran) ta sig till och från skolan helt själv. Så jag har inte samma panik att kasta mig iväg till fritids för att hämta henne. Ändå känns det att jag får mindre tid att hinna med hushållssysslorna här hemma. Det är till att ställa sig vid spisen direkt jag kommer innanför dörren. Sedan om jag har tur är det inget annat som pockar på när det inte är aktiviteter som bågskytte, tvätt och uppröjning av hem eller skjuts av något barn som ska åt något håll.

Denna vecka har alltså inte ägnats så mycket åt skrivande. Däremot läsning. I listan här till höger under GOOGREADS ser ni de senast lästa böckerna. Bland annat ”Writing Fantasy – The top 100 best strategies för writing fantasy stories”. Otroligt inspirerande och givande för mitt eget skrivande. Den ingår i kurslitteraturen till skrivkursen Att Skriva Fantasylitteratur som jag sökt. Jag har fått uppslag till flera blogginlägg genom att läsa den. Problemet är bara att få tiden att skriva dem. Jag har knappt ens hunnit läsa vare sig bloggar, facebook eller andra sociala medier denna vecka. Vet inte hur jag tänkte där när jag gick upp i arbetstid. Jag försöker ett tag, sedan är det väl bara att backa och gå ner i tid om det inte håller.

Dialogproblem

I en vecka har jag kämpat med en dialog som inte vill komma till sin rätt. Och jag som längtade så mycket efter att skriva just den här dialogen. Jag skriver. Raderar. Skriver. Raderar osv. Går upp och gör något annat för att slippa vränga på hjärnan som om det vore skalet av en halv, urgröpt apelsin. Går tillbaka och skriver igen. Raderar. Tänker. Gör något annat. Tänker. Läser. Får en snilleblixt. Tänker. Öppnar laptopen och … nä. Det blev inte heller bra. En vacker dag blir den nog bra. För ger jag inte upp så kan det ju inte bli sämre. Och på vägen har envisheten lärt mig något. Jag måste ju se det positiva i det för då är det lättare att hänga i och fortsätta försöka.

Snabb eller långsam skrivprocess

Läste ett inlägg hos Katarina om en man som förordade att skriva en bok på bara två veckor. Det går helt emot vad jag själv kommit fram till hur min skrivprocess fungerar. Sedan snart en månad tillbaka har jag slappnat av i tanken och kravet att redigera om första manuset inom en bestämd tid. Det får ta den tid det tar. Jag har aldrig varit mycket för deadlines. Stressar upp mig och missar viktiga detaljer.

Utan dessa krav på mig har jag blivit ännu mer kreativ och vågar se andra vinklingar som manuset kan ta. En karaktär tex som har varit moderlig och omhändertagande kan jag nu se förvandlas till en misstänksam person som inte alls ger min huvudkaraktär Helena så stora fördelar. Med ens har jag en bättre intrig i flera scener med den här personlighetsförändringen jag inte velat/kunnat se tidigare.

När jag har gett mig den här oändliga tiden så kan jag se på manuset med andra ögon och blir inte lika lat. Jag blundar inte för förändringar som kan ta tid att skriva om utan jag vågar utveckla dem i tanken och kanske skriver jag om när jag väl kommer till det partiet i texten där det här händer. Men vad menar jag med oändlig tid? Det vet jag inte exakt själv och det är lite det som är meningen. Jag pillar i texten närhelst det passar mig och på något sätt har det hunnits med mer på skrivpassen nu.

Lektören gav mig en bra grund att redigera ”rätt” manuset och nu när förlagen ändå refuserade det så bröt jag ihop och kom igen. Nu går jag helt på magkänsla och idéer jag får från skrivhandböcker när jag redigerar och magkänslan har jag lärt mig mer och mer att lita på. Sedan är det okej att det får ta tid. Det är ingen tävling! Så någon tvåveckorsroman lär det aldrig bli skriven för min del. I´m cool. (Just nu i alla fall).

Hur fungerar er skrivprocess som bäst? Ska det vara en deadline eller skriver ni typ bara när andan faller på och tänker däremellan?