Jag skulle ju sluta!

På kort tid har jag fått två förfrågningar om att recensera böcker. En förfrågan från en för mig bekant författare som jag recenserat tidigare och den andra från ett stort förlag om en bok jag länge legat i startgroparna för att läsa bara den släpps. Jag har egentligen tagit ett beslut att sluta recensera nordisk fantastik för att hinna skriva på mitt eget. Så gick det med det. Men sedan är det stopp med recensioner! Kanske inte för alltid men inget mer just nu. Jag måste verkligen prioritera min trilogi så den blir klar någon gång.

Mitt mål för det här året är att skriva klart utkastet på sista delen i min trilogi Amaunet. Sedan under hösten är det dags att ta tag i första delen och finputsa på de saker min beta-läsare kommit fram till behöver justeras. Men utkastet jag jobbar på just nu tar sin tid. Mest för att jag inte hinner. När jag väl skriver går det undan och jag har tänkt att jag ska försöka vara mindre detaljerad än vad jag är med gestaltning, miljöer och dialoger för att få ett bra skal att jobba vidare på sedan. Det går inte så bra. Jag har aldrig varit bra på att skriva sammanfattande. Allt ska med på en gång, känslostämning, gestaltning, dynamik, miljöer, karaktärsbygget, you name it. Huvudsaken är väl att jag skriver och jag måste bli bättre på att utnyttja de små tidsluckorna som uppstår i vardagen.

Jul och nyår har varit bra och jag kan meddela er som läste tidigare inlägg om det där med julklappsförbud. Jag fick några julklappar jag också (flera stycken) och maken blev jätteglad för julklappen han fick av mig. Idag gav jag mig själv en gåva. Hudvårds- och makeuprådgivning. Det blev ganska dyrt men det var det värt. Med åren har huden blivit allt torrare och rosacea (hudrodnad i ansiktet) gör den inte bättre. Nu har jag äntligen hittat produkter som inte får mig att se ut som en fjällande guldtetrafisk.

 

Annons

Klar med omskrivning och redigering

Det är ofattbart men jag är faktiskt klar med omskrivningen av manus 1 nästan tre veckor före deadline. Känslan är … Öh, jag vet inte riktigt vad jag känner. Lättnad? Det gör jag nog men det har inte riktigt gått in i huvudet än att jag är klar. Mot slutet lade jag på ett extra kol eftersom jag samtidigt fick respons på kapitlen och testläsaren hann ikapp mig.

Omskrivningen gick mycket lättare än vad jag förväntade mig. Ett kapitel är helt nytt och flera kraftigt omskrivna men det mesta har jag kunnat återanvända. Stycken har fått stryka på foten. Både bra och dåliga. Nu väntar jag på slutdomen om slutet levererar. Om det är värt att läsa de 380 sidorna. Efter den domen ska jag berätta lite mer om mina brister som jag jobbat stenhårt med att förbättra de sista sidorna.

Tänka vitt och brett

Den omskrivning som jag gör av mitt första manus just nu handlar om att skruva till intrigerna. Också att försöka skapa något unikt i handlingen som inte finns i de vanligaste böckerna som är aktuella just nu. Att vara för mainstream tror jag är ganska vanligt i de manus som skickas in av debutanter till förlagen. Handlingen kanske är spännande och framåtdrivande, språket bra – kanske rent av perfekt – men är ändå inte tillräckligt för att bli antaget. Det ska väcka nyfikenhet, engagemang. Helst också vara så bra att berättelsen finns kvar hos läsaren i tankarna efteråt.

Om jag uppfyller detta är omöjligt att svara på eftersom det också hänger på yttre omständigheter som jag inte kan påverka. Förlagets representant som ska hitta nästa intäkt för att få ekonomin att gå ihop ska dels vara intresserad av ämnet och genren men också vara i rätt stämning. Inte för trött, grinig eller ofokuserad. Men bortsett från det så strävar jag efter att ge läsaren en anledning att läsa boken. Varför är min berättelse mer intressant än någon annans? Varför ska minst 5000 läsare anstränga sig och offra sin tid på att läsa just min berättelse? Ja, det är upp till mig att leverera det.

När jag började skriva på manuset var det bara av en ren slump för en envis bild i huvudet som inte ville släppa greppet om mig. När detta utvecklades till möjligheten att bli en hel bok, rentav en trilogi så bara skrev jag av hjärtats lust. Det var först senare som jag tog reda på mer information om hur en berättelse byggs upp med dramakurvor, intriger, karaktärsutveckling och så vidare. Det är en lång process som får ta den tid det tar. Vanliga misstag jag gjorde var att karaktärerna åt ganska ofta. Pratade om saker som inte hörde till saken, struntprat med andra ord. Dessutom var de för snälla. Fogliga och omtänksamma om varandra. Det var bara den där busen (antagonisten) där borta i horisonten som var det farliga.

Numera är karaktärerna betydligt kinkigare mot varandra (tom mot sig själva ibland). De sätter sig på tvären, ifrågasätter och krånglar till det för sig. Den där elakingen (antagonisten) har krupit in i flera karaktärer och är mer närvarande. Jag försöker hålla grytan kokande hela tiden utan att den för den skull stormkokar hela tiden. Det blir tröttsamt det också. Men vad är det unika med min berättelse då? Allt vill jag inte gå in på men det jag nämnt tidigare ligger den lite i tiden kring det här med utanförskap, att ha en annan etnisk bakgrund och tar upp människors rädsla för det som är annorlunda. Att vara kränkt och hur man hanterar det från bådas sidor (protagonist och antagonist). För att få till allt detta har jag tvingats tänka vitt och brett. Gå in i huvudet på hur det är att vara den som våldför sig på andra och vad det är som driver en människa till att göra det. Vad är det som rättfärdigar handlingen? Det har varit svårt men också oerhört nyttigt att våga se på saker ur en annan vinkel. Den här versionen hoppas jag ska tilltala något förlag så småningom men först ska det till testläsare och också ligga och vila för mognad under tiden jag skriver på del två och tre.

Njuter av min skrivbubbla

Det här flowet som har infunnit sig i mitt skrivande under semestern är underbart. Idag har jag avklarat två kapitel i min redigering. Det första kapitlet jag tog itu med krävde lite omskrivning men det andra var så bra så det behövde bara putsas på lite lätt. Nu har jag bara elva kapitel kvar vilket motsvarar lite drygt hundra sidor.

Imorgon hoppar jag in och jobbar en vecka. Då kommer det inte bli så mycket redigerat men jag ska ändå försöka snika åt mig lite tid för att få några sidor genomarbetade och skrivna om det som behövs. Särskilt det kapitlet jag ska börja med nu behöver skrivas om. Inte så mycket men ändå lite.

Efter att omskrivningar och redigering har gått så fantastiskt bra de senaste två veckorna drömmer jag om att börja jobba med utkastet på uppföljaren men också att börja outlajna del tre. För att göra det behöver jag göra en del research. Research i sig är inspirerande och väcker idéer till scener. Det jag oroar mig för är att jag ska komma på saker som kräver att jag ändrar i första manuset. IGEN! Men det är nog ett i-landsproblem. För att slippa allt för mycket omskrivningar så ska jag inte göra som med första manuset – skriva allt helt fritt från huvudet. Jag behöver en tydlig plan och karta över vad som ska hända kapitel för kapitel. Ska bli spännande när jag väl är där att testa hur det funkar. Först ska jag bli klar med manus ett.

Skrivrace

Under onsdagen hade jag ännu ett skrivrace liksom i måndags och blev klar med ytterligare ett kapitel. Mycket nyskrivet men av de 9 och en halv sidorna återanvände jag kanske två sidor och justerade texten lite så att det anpassades till rätt karaktär som framförde dialogen. Tidigare var det en annan karaktär som förde dialogen. Det har också försvunnit ett kort avsnitt där man berättar om en karaktär (släkting). Jag tyckte ganska mycket om det avsnittet men karaktären förekommer inte ens i det här manuset så det får flytta till del 2 där han dyker upp. En burdus skeppsbyggare med spännande bakgrund som jag gillar skarpt.

Senare efter middagen på onsdag kväll slängde jag ihop två nya sidor som fick ersätta inledningen på nästa kapitel. Även där kommer jag ta bort ett avsnitt men det känns bara bra eftersom jag inte längre ser att det fyller så stor funktion. Jag häpnar själv över min kapacitet att få till så många nya sidor på en och samma dag. Helt nyskrivna sidor. Från november förra året fram till nu har det knappt blivit något skrivet alls. Det är som om jag dämt upp alla orden och nu låter dem forsa ur mig. Då och då går jag ett ärende till köket eller gör något annat för att få igång blodcirkulationen.

Idag (torsdag) tar jag ledigt från skrivandet och tar tåget till Göteborg med familjen för en heldag på Liseberg. Men fredag hoppas jag bli klar med det påbörjade kapitlet. Eller så blir det under helgen.

Och så vill jag passa på att hälsa alla nya bloggläsare varmt välkomna! Ni är flera som har börjat följa min blogg och det är jättekul. Kommentera gärna mina inlägg eller gilla dem eller bara läs. Det är vilket som. Varmt välkomna är ni i alla fall!

 

Hjälp, ett växande manus

Första semesterveckan har varit så perfekt som den kan bli. Jag har pysslat i trädgården med synbart resultat och skrivit ett helt nytt kapitel som ska ersätta ett gammalt. Jag hade som mål att skriva en sida om dagen men tjohej vilket skrivflöde jag har haft när jag tagit mig tid med manuset. Det som oroar mig är att manuset sväller med antal sidor igen. Men så peppas jag av Siri Pettersens första bok i hennes trilogi Korpringarna. Inte för att jag jämför mig med henne på något sätt. Hua! Aldrig i livet! Men just det där att hon debuterade med en 600 sidor tjock bok.

Det måste betyda att det är möjligt. Och jag anstränger mig det hårdaste jag kan att allt som skrivs ska driva handlingen framåt. Allt ska väcka läslusten och viljan att veta mer. Just nu motsvarar manuset 380 boksidor så egentligen jämfört med Siris bok så är det inte så mycket. Men fortsätter det så här så kommer jag passera 400 sidor i sommar. Intriger och handling utvecklas hela tiden. Och att jag ändrat en karaktärs personlighet från ödmjuk till … jag vad ska jag säga, inte direkt elak men ändå på ett sätt – Det har varit den bästa förändringen av allt.

Förändringen kräver mycket omskrivningar men allt som gör berättelsen bättre är bara roligt att skriva om. Nu har jag precis passerat halva manuset och har ambitionen att bli klar i sommar. Bäst att lägga på ett kol. Idag regnar det så jag har goda förutsättningar att komma en bit.Målet är att bli klar med ett helt kapitel idag.

Fulltecknad vecka

Veckan som gått har varit full av trevliga aktiviteter. Studentfirande, upprensning av ris i trädgården och barnens fantastiskt fina skolavslutning. Efter deras fina sånger och tal av rektor och lärare bar det av hem med färska jordgubbar och glass i stora lass. Medan ugnspannkakan var i ugnen åt vi jordgubbarna och glassen. Lite bakvänt att äta efterrätten först men firar man sommarlov så får det vara lite knasigt bakvänt med rutinerna.

Mitt skrivande går lite på sparlåga men det går ändå framåt. Nuvarande kapitel som jag redigerar behöver skrivas om helt. Spänningen mellan två personer ska byggas upp, ett hopp skapas som sedan ska raseras med buller och bång. Det är inte lätt att vara huvudkaraktär i min berättelse. Ju längre jag jobbar på det här manuset desto elakare blir jag. Och ju elakare jag är desto bättre blir berättelsen och även roligare att skriva på den. Snart är jag halvvägs genom manuset. I sommar ska det bli klart för att sedan ligga och vila inför finputsningsredigeringen. Men den biten vet jag inte när den hinns med. För kommer jag in på skrivkursen i höst är det del två som ska skrivas. Kanske så lika bra att del 1 får vila i si så där ett år. Gulp…

 

Kollega gånger 2

I fredags var det dags för personalfest för min arbetsplats. Nästan 300 personer slöt upp. Temat för årets fest var 70-tal. Det var många färgglada utstyrslar flera kollegor kom dit i. Några riktigt fula men underbart härliga just för att de bjöd på sig själva. För egen del valde jag att vara neutral med dagens mode. Att klä ut mig är sällan något jag finner nöje i. Egentligen beror det väl på brist på ork att leta efter passande kläder och att stilen på sådana här teman sällan lockar mig. Livebandet som stod för underhållningen lockade inte heller med sin 70-tals-countrystil. Dolly Parton och gänget får gärna roa någon annan än mig.

Trots detta hade jag fram till livebandets uppträdande väldigt trevligt. Särskilt med tanke på att jag hamnade bredvid en av våra nya kollegor som visade sig vara en lika skrivglad författarwannabe som jag. Det var ju givet vad vi pratade om under middagen. Första gången jag träffar på någon på min ort som har samma intresse och skrattar igenkännande åt de där plötsliga infallen man har när man måste anteckna ner något innan idén är borta lika fort som den kom. Vi kommer definitivt prata mer skrivande på våra kafferaster framöver.

Nu ska jag ta mig an manuset igen efter ett par dagars vila då Jante tog plats i mitt skrivrum. Det verkar som han har pyst sin väg. Kanske han har tagit kafferast han också och skrattar med sina kollegor om dessa idioter som tror att de kan skriva och dessutom fått för sig att få det utgivet. Kul för dem. Dags att kavla upp ärmarna. En anledning till att jag tvivlar brukar bero på att jag tappat tråden så nu ska jag läsa manuset från början och se vad det är jag har ändrat och inte.

Mellan raderna

Katarina nämnde i ett inlägg på sin blogg om känslor som väcks och inte väcks när man skriver en text som sedan inte motsvaras mot vad man förväntat sig när man läser igenom den. På ett ungefär så. Det är något jag kämpat med mycket i det senaste kapitlet som jag redigerat. Jag har hoppat lite fram och tillbaka mellan några kapitel men återkommit till det här för att få det så rätt jag kan. Det är den där stämningen jag vill skapa utan att tala om det med demonstrationsskyltar för läsaren. Att läsaren ska förstå vad som händer mellan raderna. Inte ens karaktären begriper vad hon känner. Hon omtolkar dem och bara läsaren ska förstå vad som egentligen händer inom karaktären.

Gestaltningen är oerhört viktig i det här. Jag älskar att gestalta och har sällan problem med det numera men här har jag utmanats ordentligt för att inte klanta till det. Blickar, miner, dialoger mellan karaktärer och inre tankar ska balansera på en tråd som inte får brista. Det är lätt att tvivla på sig själv i de här stunderna. Hur ska jag bäst presentera denna subtila känsla, förnimmelse av att något håller på att hända och ändå inte vara som en elefant på läsarens fötter? Bästa sättet är helt enkelt att skriva, tänka, skriva om och tänka…

Sedan i onsdags ansåg jag mig ha redigerat klart kapitlet för den här vändan. Känslan var obeskrivlig när jag insåg att jag äntligen kan komma vidare. Nu ska jag ta tag i den där scenen/kapitlet där jag nyligen fick en blixtrande bra idé hur jag ska utveckla intrigen. Det håller på att bli något bra av det här tror jag.

Perfektionistens fördelar

Det här inlägget blev jag inspirerad att skriva utifrån ett inlägg på en av mina amerikanska favoritbloggar; Writers in the storm. Ett av inläggen tar upp vad det betyder att vara en perfektionists. Eftersom jag själv anser mig vara en detaljist och perfektionist så log jag igenkännande. Men för en gångs skull var det i positiva ordalag. Inte det där att man petar i detaljer och aldrig blir klar. Visst, det är en av sidorna men för en perfektionist behöver det inte vara negativt. Som i mitt fall, jag vill helt enkelt få texten så bra som jag bara kan och helst mer därtill. Då får det helt enkelt ta tid. Att jag ändrat och redigerat på ett manus i nästan fem år gör mig inte stressad eller nedslagen på något sätt. Till och med så är jag inne på att skriva klart hela trilogin innan jag skickar in det till förlagen.

Om jag skulle välja det så vet jag inte hur lång tid det skulle ta. Kanske åtta år till? Fast så länge tror jag inte att jag orkar vänta. Riktigt så tålmodig är jag inte. Annars är det ännu ett kännetecken för perfektionisten. Tålmodighet. Och så är det en annan grej som inlägget tog upp. Att det är roligt att hitta manusets brister för då finns det något att fixa och rätta till. Exakt så är det för mig. Som ett barn går jag igång på idéer hur jag kan fixa till manuset och få det att bära bättre än vad det gjorde tidigare.

Det är nämligen en dålig sida jag hade när jag började skriva på första manuset. Jag var så detaljfixerad att jag inte såg helheten. Den röda tråden hade många knutar och avbrott som jag upptäckt allteftersom i redigeringsarbetet och av det har perfektionisten lärt sig något till nästa gång.

Se helheten först och plocka sedan ut detaljerna.

Alla mina tillkortakommanden har jag sett som något jag lämnar bakom mig och tar några kliv framåt. Att utvecklas är det roligaste som finns. Att ständigt putsa på sina färdigheter och skala fram berättelsen till rätt skärpa är den perfekta utmaningen. Jag kommer antagligen aldrig bli nöjd men jag har ändå förmågan att tillåta mig att vara tillräckligt nöjd emellanåt och testa berättelsens bärighet hos förlagen. Refuseringarna är ibland tyngande men oftast så är de väntade. Det där och det där … och det där … ja, det kunde ju ha varit bättre tänker jag när jag ser tillbaka på scenerna. Jahapp. Bara att kavla upp ärmarna och fixa till :)