Flummar mig fram

Så är illa har jag nog aldrig skött mitt bloggande som jag gjort nu. Ursäkten är brist på tid. Eller snarare, jag prioriterar annat. När jag väl får en lucka med egen tid ägnar jag den åt att läsa eller skriva. Mitt mål har varit att skriva minst en halvtimme om dagen. Det har inte lyckats så bra men jag ser inget misslyckande i det heller. När jag väl suttit ner har jag inte bara bankat ner bokstäver utan också tänkt. Planerat vad som ska hända i de kommande scenerna. Inte likt mig alls men jag har varit tvungen för att ha en riktning att sträva mot. Det här tänkandeT har lönat sig och gett mig ett bra märke på kartan så jag vet vart jag är på väg med sista manuset i trilogin.

Jag älskar ju att skriva mig fram till lösningarna istället för att planera varje kapitel minutiöst. När jag börjar på ett nytt kapitel skriver jag oftast en rubrik som sammanfattar vad det ska handla om. En arbetsrubrik så att jag själv kan hitta tillbaka om jag behöver ta reda på någon detalj jag glömt. Efter ett tag fick jag börja döpa dem till AAAA, BBBB osv för de började handla om helt andra saker än vad jag tänkt mig när jag inledde dem. Som tur är håller jag mig till ämnet och spretar inte iväg åt något helt obegripligt håll utan det är bara så att berättelsen vecklar ut sig i skrivande stund. Ett sätt som antagligen skulle göra en planerare tokig men en sån som mig lycklig över att få bli överraskad av min egen berättelse.

För snart två veckor sedan hade min skrivgrupp en träff igen. Lika inspirerande och kul som vid första tillfället. Vi hade testläst varandras texter och den fråga jag fick var; ”Var får du allt ifrån?” Jag blev förvånad över deras reaktion. Kanske gör mitt sätt att utveckla berättelsen allt eftersom mer fantasirik? Faktiskt så tror jag inte det. Det är nog bara så som jag är och alltid har varit. På den kreativa skrivkursen återupptäckte jag hur lätt jag har för att spotta ur mig berättelser bara genom att börja skriva. Att tänka ut dem innan är som att famla i ett stort kolsvart rum. Inget vill komma fram förrän jag börjar på en mening eller ett tema jag får till mig. Det är som om ord för ord lyser upp min väg bit för bit. Det kan vara ganska skrämmande när jag börjar på ett helt nytt skrivprojekt. Det fladdrar i magen och tvivlet gnager. Första och andra manuset är det som övertygar mig om att om jag har gjort det förut kan jag göra det igen.

Annonser

Vet inte vart jag är på väg

Som vanligt har jag snubblat över ett kaninspår i mitt skrivande och har ingen aning om vart det kommer bära iväg med historien. Jag skulle kunna bli orolig och analysera om det här är ett onödigt stickspår som slösar med min tid men det tänker jag inte göra. Det är så här mitt skrivande fungerar. Något, oftast någon oväntad karaktär dyker upp och rör om i grytan. Det här är en icke-synopsisplanerande skrivande persons vardag. De här oväntade vändningarna väcker alltid förvåning, frågor. Vad ska det här vara bra för? Skriver jag helt åt fanders om jag fortsätter på den inslagna vägen? Men mest väcker det nyfikenhet och glädje.

Som i de flesta andra fall har de här kaninspåren lett mig till en lösning jag aldrig kunnat föreställa mig. Det gäller att ha en stor tillit till sig själv att våga följa kaninspåren och inte vara rädd för att jag skriver något i onödan. Inget skrivs i onödan. Om den rädslan skulle få styra skulle jag inte våga skriva någonting alls. Att skriva för mig är som att ha läsarens frågor i huvudet emellanåt. Hur ska det här sluta? Trots att jag vet slutet. Helt galet underbart.

Svårt att lära nytt

Jag är en sådan som gärna skriver rakt upp-och-ner utan någon planering alls. Sedan en lång tid tillbaka har jag haft ambitionen att inför tredje manuset – sista delen i trilogin – göra en outline på vad som ska hända. Inte för detaljerat men ändå skriva ner viktiga hållpunkter och vändningar för att få ihop en bra story. Jo pytsan. Det gick ju åt skogen. Kanske gav jag upp för snabbt. Jag har ingen som helst erfarenhet av detta och kanske ska de ta flera veckor att få till något som är en bra karta.

På något sätt känns scenerna så torftiga och avlägsna som jag ”tänker” fram. De vibrerar inte på det sättet som när jag skriver ur tomma intet. Kanske ska det vara så? Det jag har åstadkommit är en lista på karaktärer som måste vara med. Den känns bra i alla fall. Sedan har jag börjat på en lista på frågor som måste besvaras. Behöver definitivt kompletteras. Sedan så är det ju det som ska hända. Jag har inledningen i huvudet och slutscenen. Fluffet där emellan är väldigt vagt. Något har jag pressat fram men det är mer på en övergripande nivå än konkreta scener. Det här är läskigt som fan! Fixar jag det här?

Jag laddade hem James Scott Bells senaste skrivhandbok till min Kindle-app. Den heter ”The mental game of Writing – How to overcome Obstacales. Stay creative and prodictive, and free your mind for success”. Precis vad jag behövde. Bli påmind om mitt gamla måtto – Free Your Mind! I början av boken tar han upp att om du vill vara en skrivande person (tyvärr finns det i svenska språket ingen bra motsvarighet till writer därför använder jag begreppet skrivande person) så måste du besluta dig för att vara det. Det är stor skillnad mellan att vilja vara och besluta sig för att vara en skrivande person. För mig var det enkelt. Jag har aldrig tänkt i banor att jag vill vara en skrivande person, jag ÄR en skrivande person. Det handlar inte om att jag vill bli framgångsrik författare och sälja tusentals böcker även om det vore trevligt. Jag vill skriva för att jag älskar att vara i min värld som jag själv skapat och knacka ner den på en vit skärm.

Det fick mig att besluta mig för något annat. Jag ska börja skriva utan outline. Göra som jag gjort förut. En bloggvän skrev ett inlägg med en passande rubrik nyligen. In i kaklet. För det är vad som funkar bäst för mig när hjärnan vill vara med och bestämma – skriva av bara farten och se vart man hamnar först när man är i mål. Min skrivglädje kommer när jag överraskar mig själv med alla kaninspår som jag hakar på och de verkar inte vilja visa sig när jag kämpar med en outline. Huvudsaken är att jag vet början och slut. Fluffet däremellan vet jag kommer om jag låter mig flyta med strömmen. Den kan virvla till ordentligt ibland, även hamna i någon stillsam pöl men då är det bara att grabba tag i årorna och ro sig ur den stiltjen också.

Nu grabbar jag tag i de där årorna … Hjärnan får stanna kvar på land. Men fatta – jag skriver på manus 3! :)

Skrivrace

Under onsdagen hade jag ännu ett skrivrace liksom i måndags och blev klar med ytterligare ett kapitel. Mycket nyskrivet men av de 9 och en halv sidorna återanvände jag kanske två sidor och justerade texten lite så att det anpassades till rätt karaktär som framförde dialogen. Tidigare var det en annan karaktär som förde dialogen. Det har också försvunnit ett kort avsnitt där man berättar om en karaktär (släkting). Jag tyckte ganska mycket om det avsnittet men karaktären förekommer inte ens i det här manuset så det får flytta till del 2 där han dyker upp. En burdus skeppsbyggare med spännande bakgrund som jag gillar skarpt.

Senare efter middagen på onsdag kväll slängde jag ihop två nya sidor som fick ersätta inledningen på nästa kapitel. Även där kommer jag ta bort ett avsnitt men det känns bara bra eftersom jag inte längre ser att det fyller så stor funktion. Jag häpnar själv över min kapacitet att få till så många nya sidor på en och samma dag. Helt nyskrivna sidor. Från november förra året fram till nu har det knappt blivit något skrivet alls. Det är som om jag dämt upp alla orden och nu låter dem forsa ur mig. Då och då går jag ett ärende till köket eller gör något annat för att få igång blodcirkulationen.

Idag (torsdag) tar jag ledigt från skrivandet och tar tåget till Göteborg med familjen för en heldag på Liseberg. Men fredag hoppas jag bli klar med det påbörjade kapitlet. Eller så blir det under helgen.

Och så vill jag passa på att hälsa alla nya bloggläsare varmt välkomna! Ni är flera som har börjat följa min blogg och det är jättekul. Kommentera gärna mina inlägg eller gilla dem eller bara läs. Det är vilket som. Varmt välkomna är ni i alla fall!

 

Hjälp, ett växande manus

Första semesterveckan har varit så perfekt som den kan bli. Jag har pysslat i trädgården med synbart resultat och skrivit ett helt nytt kapitel som ska ersätta ett gammalt. Jag hade som mål att skriva en sida om dagen men tjohej vilket skrivflöde jag har haft när jag tagit mig tid med manuset. Det som oroar mig är att manuset sväller med antal sidor igen. Men så peppas jag av Siri Pettersens första bok i hennes trilogi Korpringarna. Inte för att jag jämför mig med henne på något sätt. Hua! Aldrig i livet! Men just det där att hon debuterade med en 600 sidor tjock bok.

Det måste betyda att det är möjligt. Och jag anstränger mig det hårdaste jag kan att allt som skrivs ska driva handlingen framåt. Allt ska väcka läslusten och viljan att veta mer. Just nu motsvarar manuset 380 boksidor så egentligen jämfört med Siris bok så är det inte så mycket. Men fortsätter det så här så kommer jag passera 400 sidor i sommar. Intriger och handling utvecklas hela tiden. Och att jag ändrat en karaktärs personlighet från ödmjuk till … jag vad ska jag säga, inte direkt elak men ändå på ett sätt – Det har varit den bästa förändringen av allt.

Förändringen kräver mycket omskrivningar men allt som gör berättelsen bättre är bara roligt att skriva om. Nu har jag precis passerat halva manuset och har ambitionen att bli klar i sommar. Bäst att lägga på ett kol. Idag regnar det så jag har goda förutsättningar att komma en bit.Målet är att bli klar med ett helt kapitel idag.

Det plötsliga nedslaget

Klyschan ”blixt från klar himmel” vill jag inte gärna använda mig av men typ så var vad som hände idag. Jag hade precis startat datorn på jobbet och skulle till att kolla mailen. Manuset och mina karaktärer var flera mil bort. Trodde jag. Pang – och där kom en idé på hur en scen kan skrivas om och bli sjujädrans mycket bättre än den är nu. Alltså, var kommer de där idéerna ifrån? När man är som minst förberedd så drabbar de där superidéerna min skrivarhjärna som tydligen alltid går på någon sorts växel utan att jag har en aning om det. Hur häftigt som helst. Det är det här som är en av anledningarna till att jag älskar att skriva. Arbetsmotivationen var ju inte särskilt hög efter det kan jag säga.

Min chef skrattade gott åt mig när jag berättade detta. Under lunchen hade hon försökt hälsa på mig när vi möttes på torget och tvingats flaxa med armarna mitt framför ansiktet på mig för att jag skulle se att det var hon. Typiskt mig att gå i min egen värld. Som tur är så drömmer jag mig inte bort när jag ska sköta mitt vanliga jobb. Den där pangidén antecknade jag snabbt ner i mitt älskade One Note i telefonen som synkar med datorns One Note. Sedan var det bara att hugga tag i systeminställningarna och få rätt kostnadsstyrningar och behörigheter. (Jag är systemförvaltare för den som inte minns eller har hängt här tillräckligt länge för att veta det.)

Jag hoppas hinna redigera en del i helgen men jag lär knappast hinna fram till den scenen som jag fick pangidén till. Däremot kan jag förbereda scenerna innan så de smälter ihop med det som ska ske. Jag kan säga så mycket att idén handlar om att utveckla en karaktärs jävlighet. För övrigt en karaktär som i tidigare versioner har varit en mycket ödmjuk och sliskigt förstående person. Riktigt roligt att se den här karaktärens personlighetsförändring och manusets utveckling. Men roligast är nog hur fantastisk hjärnan är på att hitta på de mest oväntade händelserna i en story.

Världsbygge pågår

Det är lite tyst här på bloggen men arbete pågår för fullt i mitt huvud. Det handlar om vad mina karaktärer vill. Mia hade ett tankeväckande inlägg om detta nyligen och det fick igång mina hjärnceller. Mest av allt undrar jag vad huvudantagonisten vill. Och varför. Vilka mål har hen? I det stora hela har jag givetvis haft ett hum om detta men nu har jag insett att ett hum inte räcker. Därför går jag och tänker mycket på detta. Skapar upp någon sorts världsbild som har en mening. Ett syfte.

Jag vill inte att antagonisten ska vara elak och ond ut i varje cell. Hen ska också vara sympatisk och flerdimensionell. Men på vilkens sätt och framförallt i vilket sammanhang.  Ja. Sammanhang. Det är en stor fråga det också. Inte så stor att jag famlar blint. Jag har hum:et men jag nöjer mig inte längre med det. Jag vill ha jaha:et. Långsamt växer det fram något som jag tror ska funka.

Att få ordning på det här känns som A och O innan jag kan tänka mig att gå vidare med trilogin. Första delen påverkas mycket lite av det här världsbygget men när jag ger mig på uppföljaren igen måste det här vara genomtänkt och klart. Och för att inte tala om när det är dags att skriva tredje och sista delen. Jag har varit en gambler on the road tidigare. Skrivit helt fritt med endast en eller två milstolpar som liknat Eifeltorn. De behöver brytas ner och bli lite fler, lite mer som radiomaster som täcker kartan jag rör mig över. Bästa sällskapet i det här jobbet är Spotify, anteckningsprogrammet One Note och drakmuggen med te. Kvällarna är räddade.