Musorna är med mig

Senaste tidens redigering har gått mer än bra. Allt faller på plats och jag chockar mig själv vid dagens slut hur mycket jag har utökat manuset. När jag skalade av som värst var jag nere i 116 000 ord (från 138 000) men nu efter att jag har filat på dialogerna och lagt till en ny scen så är jag uppe i 119 000 ord. Lite orolig är jag att det kanske är avskräckande för förlagen men mest är jag salig över hur det hela utvecklas. Hur jag också utvecklas. Det märks så tydligt hur mitt läsande har stärkt min förmåga att uttrycka mig skriftligt och att också se, förstå och fånga andra författares sätt att skriva.

Dialoger tyckte jag för bara ett år sedan var det svåraste – nu flyter de på helt naturligt som ett oljat urverk. Miljöbeskrivningar har jag alltid tyckt om att skriva men undrar om jag inte har blivit ett strå vassare där också. Bra kan alltid bli bättre.

Något som verkligen varit en lyckad metod är att skriva av meningar som tilltalat mig lite extra. Den bok jag läser just nu av Maggie Stiefvater (Drömtjuvarna) är full av bra meningar som jag klottrat ner i min lilla anteckningsbok som nästan alltid får följa med när jag läser. Efter att jag har läst en stund går jag tillbaka till mitt manus och hennes vackra språk smittar av sig i mitt manus utan att jag härmar henne ordagrant. Patrick Rothfuss och Cassandra Clare är andra författare som också inspirerat mig både språkmässigt och hur de bygger upp storyn. Skrivhandböcker i all ära men jag tror att läsandet har funkat bäst för min utveckling. Vad tycker ni fungerar bäst i er skrivutveckling? Berätta gärna.

Annons

Skyfflar sylt

Den här redigeringsvändan går jag igenom min första testläsares kommentarer och det är många intressanta saker jag upptäcker som behöver rensas bort. Mer än det hon pekat på. Främst det syltiga, jolmiga som jag lyckats klämma in i meningarna. Speciellt i mötet mellan de två huvudkaraktärerna. Till och med hela meningar som skriker läsaren-fattar-nog-inget-så-det-är-bäst-jag-förklarar. Det är så äckligt så jag mår nästan illa på riktigt. Och så vill den där skämskudden kväva mig för att det känns så pinsamt. Herregud, det där har jag låtit mina stackars testläsare läsa, tänker jag. Vad ska de tro om mig? Och så sätter jag fart och rensar bland orden och meningarna och det känns genast bättre.

Egentligen borde jag ha haft samma taktik genom hela manuset som jag hade från kapitel 17. Då gick jag igenom kapitlet om och om igen tills det inte skavde någonstans. Och det märkte min första testläsare (inte fått svar från den andra än) att det var en tydlig skillnad från det kapitlet. Och jag vet exakt hur jag tänkte när jag började jobba på det sättet. Läsaren skulle själv få undra en hel del. Det är ju därför man vill läsa vidare. Det måste inte finnas svar på precis allt. Och så förstärkte jag karaktärens tillkortakommanden inför det slutliga eldprovet.

Hittills har jag redigerat 135 sidor och manuset är mer än 2500 ord kortare. Nu ska jag fortsätta skyffla sylt och fundera på frågor till ett nytt gästinlägg av en hemlig författare.

Färdigtapetserat

I början av veckan ägnade vi två dagar åt att tapetsera 7-åringens rum. Det blev riktigt bra med harmoniska gröna färger som verkar lugnande för sinnet. När man börjar ettan kan man ju inte ha Mamma Mu på väggen. Hon har aldrig trivts att sitta på sitt rum men nu har hon stängt in sig då och då och sagt att hon inte vill bli störd. Jag vet inte vad hon gör men hon verkar trivas och det är huvudsaken. Trots detta tidskrävande arbete med tapetseringen har jag ändå ägnat mig åt manuset på kvällarna. Jag vill verkligen bli klar och nu återstår de två slutkapitlen innan jag ger mig i kast med testläsarens feedback på de första sexton kapitlen. Två kapitel låter lite men de är på ungefär arton sidor vardera och jag går igenom ett kapitel om och om igen tills det sitter som en smäck.

Något som har påverkat redigeringen och språket positivt i mitt manus är Vindens namn (del 1) av Patrick Rothfuss. Jag gillar hans språk som flyter lätt och ledigt. Karaktärernas distinkta personliga egenskaper. Gestaltningen. Allt. Som tur är finns det en fortsättning men först ska jag läsa Låt vargarna komma av Carol Rifka Brunt.

Delete-knappen går varm

Helgen har gett bra utrymme för lite redigerande. Jag nådde mitt mål att nå fram till sidan 200 och det totala sidantalet minskar ständigt. Det är ett ihärdigt tryckande på den där delete-knappen och det känns obeskrivligt skönt att bli av med tjafset. Allt som är ovidkommande raderas och de där pärlorna plockar jag ut och får fram essensen av världsbyggandet. Lägger till lite annat som förhöjer stämningen. Ibland backar jag och läser det jag redigerat och blir riktigt glad över vilken förändring som har skett med både berättelsen, språket och karaktärerna.

Otåligheten finns ändå där. Att bli klar. Men jag är tacksam för den otåligheten för det är den som får mig att varje dag försöka redigera så mycket jag bara kan. Sakta men säkert närmar jag mig den slutliga finishen för att sedan få skicka ut det till förlagen igen. Redan nu polerar jag i tanken på ett personligt brev. Helt annorlunda mot det förra. Jag har mycket i tankarna; Manus, karaktärer, marknadsföring, serie-version av manuset, del 2 och del 3, förlag, omslag. Trevliga tankar som pushar mig framåt.

Here we go again

Anade att det var på väg. Den berömda skrivkrampen eller vad jag ska kalla det. Orden finns inte där helt enkelt. Och de ord som finns där, gör det hela styltigt och smaklöst. Ja, även språklöst. Jag vet precis vad som är orsaken. Har läst alldeles för dålig litteratur. Nu måste jag lova mig att i fortsättningen inte tvinga mig till att läsa färdigt en bok av princip. Ja ja ja. Jag vet att jag alldeles nyligen sa att jag inte gör saker av princip men det här var ett undantag. Ni ser i widgeten till höger vilken jag läst senast. Sedan började jag på Mormor hälsar… av Fredrik Backman. Säkert en alldeles utomordentligt rolig bok. Bara man accepterar det barnsliga språket. Det är en bragd att skriva en bok med det språket men jag ger upp. JAG VILL LÄSA EN BRA BOK!!! Därför ger jag mig i kast med Magikernas kung av Lev Grossman. Jag gillade ju den första skapligt. Den är skriven i tredje person också som jag behöver ”fylla på” för att få igång mitt eget skrivande. Det här är så himla frustrerande när jag vill skriva och det bara är tvärstopp. Bara att acceptera, läsa och invänta ordflödet med andra ord.

Reflektioner

Igår fick jag ner 1700 ord och känner mig väldigt tacksam över det flyt jag har just nu. Egentligen borde det flyta på lika bra till the end av manuset men det kommer säkert dagar av tvivel att språket är skit eller att jag fastnar i en liten löjlig detalj. Det värsta hotet är tröttheten som alltid drabbar mig under veckokvällarna. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill och försöker så stockar sig orden i fingrarna. I huvudet kan jag ha scenen klar för mig men att få ur mig något är lika segt som att trycka ut kola ur en tandkrämstub (vad nu kola skulle ha där att göra). Det är helgerna som gäller för att få något gjort på allvar.

De senaste dagarna sedan jag blev provocerad av bloggtiteln; Have vampiers lost their bite? på Bonnier Carlsens blogg så har resterande upptaktsscener fallit på plats i huvudet. Det är anledningen till att jag tror att det kommer att flyta på ganska smärtfritt de kommande 30 000 orden (minst). För en del kanske 90 000 är mycket för att vara ett utkast men jag skriver ganska färdig text redan från början. Jag vill få med gestaltning så mycket som möjligt men hakar jag upp mig, går jag vidare och tänker att det tar jag sedan. Lika dant är det med miljöbeskrivningarna. De får göra störst avkall i första utkastet men ibland fuskar jag och unnar mig att lägga ner tid på dem bara för att jag tycker så mycket om att skriva dem. Jag är definitivt inte den som målar ut miljön sida efter sida. Tidigt lärde jag mig genom att studera böcker som var bra på miljöbeskrivningar att det räcker med bara en till tre meningar. Högst tre! Det finns alltid undantag men lagom är bäst. Det är inte mängden ord som gör bilden klarare för läsaren utan nyckelorden. De där orden som är laddade med något och skjutsar läsaren vidare i sin egen fantasi så man tror att man har läst hur det såg ut när man tänker tillbaka. Utmaningen är att hitta nyckelorden och lita på att läsaren gör resten av arbetet. Så är det med gestaltningen också. En bra skriven bok är för mig lite av magi när den är skriven på det sättet jag beskriver och det är utmaningen som jag älskar med mitt eget skrivande.

PS: Det här är mitt 500:ade blogginlägg

Usch, blä, och fy

Det känns som om jag gnäller lite väl mycket nu för att vara mig. Nu kommer jag att gnälla över hur dåligt mitt språk är i manuset som jag har skickat ut till förlagen. Berättelsen är jättebra men hrm … språket. Det kunde vara bättre kan jag säga. Mycket bättre. När jag har fått refuseringar från alla förlag ska jag nog anlita en lektör – efter ytterligare en redigering. Har till och med tänkt tanken att ge upp det här med att skriva. Vad ska det vara bra för? Jag hinner ju inte och skriver som en kratta. Men ser ni, jag lyckas inte hålla fast vid den tanken särskilt länge. Då tänker jag: ”Ja men gör det bättre då. Gå en kurs. Skriv för att det är kul. Läs hur andra skriver och ta till dig deras sätt. Inte tonen givetvis utan huuur.” Ja, ja. Det är väl till att fortsätt då, men manus ett får allt lov att vänta lite till. Tvåan börjar bli lite intressant nu och jag vill inte lämna skrivfasen riktigt än.

Den pyrande ilskan har dämpats

Jag fick tid att gå igenom några sidor igår och humöret blev genast mycket bättre. Mina kollegor fick stå ut med några vresiga kommentarer igår men jag tror att jag har skött mig lite bättre idag. En sak jag upptäckte när jag läste mitt manus var att jag hade lättare för att hitta ett flyt i språket efter att ha läst ganska mycket i några dagar. Borde läsa betydligt mer än vad jag hinner. Det som gjorde mig glad efter de här dagarna utan mitt manus var att jag kände mig mer nöjd med vad jag skrivit än innan den påtvingade pausen. Inget ont som har något gott med sig.

Vad är det som gör att en bok säljer?

För mig är en bok bra när jag gillar karaktärerna, dras in i handlingen och hela tiden undrar hur det ska gå. När jag fängslas så djupt att jag måste tvinga mig att lägga ifrån mig boken. För att en bok ska kunna uppfylla det här krävs det mer än en bra handling och ett bra språk. En ton som ger karaktärerna liv, ett djup och får mig att känna samma sak som dem. Kvinnliga karaktärer med styrka och mod tilltalar mig mest. Kanske därför som jag skriver om en sådan kvinna själv? De ska också ha svagheter men inte så svaga att de blir mesiga.

Jag tror att de här ingredienserna gäller för de flesta av oss (om vi bortser från just de kvinnliga karaktärerna) och att det är  just det här som krävs för att en bok ska sälja bra. Tonen är extra viktig. Men vad är tonen? Jag tror mig ha hittat en mycket bra beskrivning (i WD). Huvudsakligen upplever vi berättelsen från någons perspektiv. Jag-perspektivet till exempel, där karaktären själv uttrycker sin känslor och inte författaren (berättaren ur det tredje perspektivet). Det betyder inte att det är det starkaste sättet att uppleva karaktärens känslor.

En färgstark karaktär (oberoende av perspektiv) eller låt oss säga protagonisten, ska ha en bild/åsikt kring berättelsens huvudproblem. I slutet av boken ska den vara annorlunda. Protagonisten måste ha utvecklats och tagit det steget som hen inte kunde, ville eller vågade i början. Ju större motstånd och hinder, desto större är spänningen och lockelsen att läsa.

Det är många komplexa detaljer att tänka på när man skriver en bok. Ju mer komplext desto roligare. Jag har insett att det här är en del av tjustningen i att skriva. Inte bara att komma på en handling utan också få den att vrida sig och böja sig som en slingrig orm och nästan slå knut på sig själv. Få karaktärerna att bli tredimensionella och väcka något hos läsaren. Beundran, hat, kärlek irritation … vad som helst.

Jag är inte rätt person att döma om jag har lyckats med det här men jag har i alla fall gjort ett försök. Jag är inte ens rädd för att jag har misslyckats med det. Jag är bara så upplyft av upptäckten att jag gillar utmaningen med att försöka.

Redigera favoritromanen

Varje vecka får jag nyhetsbrev från Writer´s Digest University. De innehåller allt som kan intressera en skrivande själ. I ett av dem fanns det ett förslag att pröva sig på att redigera sin favoritbok. Det lät ganska intressant. Jag är ju i full färd med att gå igenom mitt eget manus i minsta detalj och kritiken vänds obönhörligt mot mig själv. Det skulle faktiskt vara spännande och intressant att vända den mot ett proffs. Och vad kan jag som lekman? Hur kan jag tro att jag ska kunna kritisera ett fullblodsproffs? Jo jag anser nog att jag skulle kunna det. Med min uppfattning om hur jag (tror) tycker en bok ska vara skriven på ett korrekt sätt skulle det faktiskt vara en utmaning som lockar mig. Jag minns när jag läste Under kupolen av Stephen King hur mycket jag retade mig på detaljer som lätt hade kunnat uteslutas för att korta ner den enormt tjocka boken på över tusen sidor. Ingen är perfekt och det är en tröst att även proffs som King him self inte alltid skriver med glasklar skärpa. Mitt självförtroende stiger några pinnhål när även den bäste gör misstag.