Skrivandet – nära men ändå så långt borta

Skrivandet har verkligen stannat av helt för mig. Jag har till och med haft allvarliga tankar att lägga av. Inte för resten av mitt liv utan bara en period. Tills barnen är mer självständiga. Det skulle aldrig funka att ha pressen från ett förlag när jag behövs bättre som mamma. Inbillar jag mig i alla fall. Sedan läste jag ett citat på Eva Karlssons blogg.

”Whatever you´re meant to do, do it now. The conditions are always impossible.” Sagt av Doris Lessing.

Tankarna på manuset och mina karaktärer finns där varje dag. Jag tror inte jag kan sluta helt just därför. Det kommer bara ta lite längre tid att bli klar. Kanske det blir någon lucka att skriva i sommar men det ser inte så ljust ut på grund av det här.

I två år har vi planerat för utbygge av huset och nu är vi äntligen igång. Det kommer innebära mycket jobb med att rensa bort alla onödiga saker vi samlat på oss för att kunna stuva undan det vi ska ha kvar när de efter sommaren bryter upp väggarna och gör om även på insidan. Hösten innebär tapetsering, målning och annat finlir för att bli klara. Till jul har vi i princip ett nytt hus och förhoppningsvis en lugnare tid i vårt liv.

Annonser

Funderar på ondskan

De råd man läser om hur man bygger en antagonist (om denne nu är en karaktär, mänsklig som omänsklig) så ska ju hen ha ett mål och ett syfte. Antagonisten ska också korsa och hindra protagonistens väg mot sitt mål. Så långt är jag med. Men nu när jag skriver utkastet på sista delen så tvingas jag gå på ett djupare plan. Det är detaljer som saknas som jag måste reda ut innan jag kommer vidare. Jag vet vem antagonisten är samtidigt som jag inte är helt 100% säker. Vad sysslar hen med om dagarna? Vilka är de goda sidorna? När ska hen dyka upp i sin sanna person?

Jag har flera antagonister i trilogin men det finns Antagonisten med stort A. Han/hon som alltid funnits där som ett hotande orosmoln i protagonistens värld. Jag har försökt undfly att forska i vem den här individen är men kom till en punkt där jag helt enkelt måste ta tjuren vid hornen om det här utkastet ska fungera. Under helgen som var fanns inte tillfälle att skriva men istället har jag utnyttjat tiden till att tänka. Det är fördelen när vardagen hindrar själva ordskrivandet. Tankearbetet kan fortsätta och lite närmare har jag kommit de där detaljerna jag behöver veta för att fortsätta skriva. Inte helt och fullt men lite.

Den här veckan och eventuellt fram till jul kommer vara lika fullproppad med måsten så tankearbetet fortsätter. Känner hur abstinensen börjar riva och sno runt som en elddrake i kroppen efter att få skriva. Inte ens bloggen hinner jag med eller läsa era andras bloggar. Önskar att dygnet hade fler timmar. Men antagligen skulle de genast fyllas av andra måsten. Antagligen går den här tidsbristen över när barnen är större.

Disciplinens egna vägar

Ända sedan jag blev klar med första manuset i trilogin i maj så har jag varit bestämd med att jag absoluta inte ska gå tillbaka och redigera på det förrän andra manuset är färdigskrivet.
Det har skitit sig.
Allt för många tankar om rättelser och justeringar har cirkulerat i huvudet för att jag ska kunna hålla mig ifrån det. Det är främst temat som jag vill justera. Tydliggöra det i inledningen och koppla ihop det med ett slut som blir logiskt. Mer logiskt än innan. Temat speglar mycket av det vi ser hända i Europa just nu. Bemötandet av människor med en annan bakgrund. Kanske är det en yrkesskada jag har som ex-socionom men jag anammar det där om att gräva där jag står.

Temat var inte tydligt för mig när jag började skriva på storyn men ingenting var tydligt då. Jag bara skrev för att få ur mig karaktären ur huvudet. Att skriva helt utan mål eller några som helst riktlinjer kräver mycket efterarbete men jag har lärt mig otroligt mycket på vägen. Så mycket mer än att förtydliga temat gör jag inte nu. Det innebär att den här redigeringsomgången inte borde ta så lång tid. Några karaktärers inställning ska putsas till (inklusive huvudkaraktärens) och så är det den slutliga upplösningen som måste klicka lite mer extra än i nuvarande version. Det borde kunna fixas till inom tre månader. Sedan hoppas jag kunna få skrivro för uppföljaren utan störande tankar på första manuset. Hoppas kan jag ju, he he.

Vad vill jag skriva?

Arbetet med andra manuset, den fristående fortsättningen på LOA, har scenmässigt allt det där jag gillar inom fantasy. Spänning, en gnutta mystik, snabba scenbyten som vindlar vidare med en tydlig tråd, intriger, främmande väsen och andra världar. Det här andra manuset har ett betydligt högre tempo än det första. Här slipper jag bygga relationerna eftersom de redan har knutit an till varandra i den första boken. Ändå börjar jag fundera på första delen, om den kan göras ännu rappare och tajtare. En mer djupgående intrig från ett visst kapitel som är startskottet till det oundvikliga mötet mellan det goda och det onda. Om jag skulle bli ombedd att göra det för att det ska bli utgivet skulle jag göra det utan att tveka. Det är ju trots allt mitt allra första seriösa manus och har jag arbetat om det tusen gånger så kan jag lika gärna arbeta om det etttusenen gånger.

Exempel på böcker jag tycker har de där härliga och oväntade vindlingarna är Brandon Mulls böcker om Fablehaven, eller Rick Riordans böcker om Percy Jackson. De vänder sig mer till barn från 12 år och uppåt men jag vill hellre skriva för unga vuxna, som Cassandra Clare med sin The Mortal Instruments-serie. Den har också de där ingredienserna av vindlande scener som hela tiden bär berättelsen framåt och bjuder på oförutsedda händelser, magiska väsen, gnisslande men odödlig kärlek, det onda mot det goda. Ja, episkt helt enkelt. Det är vad jag vill och ska skriva. Episkt.

Tuff match för debutanter

Det slår mig att vara debutant i litteraturens värld är som att vara kvinna i en mansdominerande värld. När jag läser inledningar av väletablerade författare (utländska) så märker jag hur mycket segare de är innan det händer något. Är det för att de inte har pressen på sig att fånga läsaren lika snabbt som en mindre etablerad författare har på sig? Ungefär som att vara kvinna och tvingas bevisa inför sina arbetskamrater på en mansdominerad arbetsplats att hon är kompetent genom att prestera tio gånger bättre. Jag förstår logiken men ändå inte riktigt fullt ut. En väletablerad författare som skrivit böcker i tjugo- till trettio år borde anstränga sig att fånga nya läsare med att locka in dem i sin text. De kan inte alltid leva på gamla meriter – eller kan de det? Uppenbarligen. Det här var bara något som slog mig när jag började läsa en bok av Joyce Carol Oates så det är inget jag anser gäller över lag. Bara en reflektion över hur det kan vara. Jag har läst Oates förut och gillade Dödgrävarens dotter väldigt mycket eftersom hon har ett målande språk och får karaktärerna så levande. Antagligen kommer jag att gilla Lilla Himlafågel också som jag började på men det får gärna hända något snart. Det behöver inte vara action, ond bråd död eller liknande, bara något som fångar min nyfikenhet att vilja veta hur det ska gå. Jag läser vidare så får vi se om hon lyckas.