Svårt att lära nytt

Jag är en sådan som gärna skriver rakt upp-och-ner utan någon planering alls. Sedan en lång tid tillbaka har jag haft ambitionen att inför tredje manuset – sista delen i trilogin – göra en outline på vad som ska hända. Inte för detaljerat men ändå skriva ner viktiga hållpunkter och vändningar för att få ihop en bra story. Jo pytsan. Det gick ju åt skogen. Kanske gav jag upp för snabbt. Jag har ingen som helst erfarenhet av detta och kanske ska de ta flera veckor att få till något som är en bra karta.

På något sätt känns scenerna så torftiga och avlägsna som jag ”tänker” fram. De vibrerar inte på det sättet som när jag skriver ur tomma intet. Kanske ska det vara så? Det jag har åstadkommit är en lista på karaktärer som måste vara med. Den känns bra i alla fall. Sedan har jag börjat på en lista på frågor som måste besvaras. Behöver definitivt kompletteras. Sedan så är det ju det som ska hända. Jag har inledningen i huvudet och slutscenen. Fluffet där emellan är väldigt vagt. Något har jag pressat fram men det är mer på en övergripande nivå än konkreta scener. Det här är läskigt som fan! Fixar jag det här?

Jag laddade hem James Scott Bells senaste skrivhandbok till min Kindle-app. Den heter ”The mental game of Writing – How to overcome Obstacales. Stay creative and prodictive, and free your mind for success”. Precis vad jag behövde. Bli påmind om mitt gamla måtto – Free Your Mind! I början av boken tar han upp att om du vill vara en skrivande person (tyvärr finns det i svenska språket ingen bra motsvarighet till writer därför använder jag begreppet skrivande person) så måste du besluta dig för att vara det. Det är stor skillnad mellan att vilja vara och besluta sig för att vara en skrivande person. För mig var det enkelt. Jag har aldrig tänkt i banor att jag vill vara en skrivande person, jag ÄR en skrivande person. Det handlar inte om att jag vill bli framgångsrik författare och sälja tusentals böcker även om det vore trevligt. Jag vill skriva för att jag älskar att vara i min värld som jag själv skapat och knacka ner den på en vit skärm.

Det fick mig att besluta mig för något annat. Jag ska börja skriva utan outline. Göra som jag gjort förut. En bloggvän skrev ett inlägg med en passande rubrik nyligen. In i kaklet. För det är vad som funkar bäst för mig när hjärnan vill vara med och bestämma – skriva av bara farten och se vart man hamnar först när man är i mål. Min skrivglädje kommer när jag överraskar mig själv med alla kaninspår som jag hakar på och de verkar inte vilja visa sig när jag kämpar med en outline. Huvudsaken är att jag vet början och slut. Fluffet däremellan vet jag kommer om jag låter mig flyta med strömmen. Den kan virvla till ordentligt ibland, även hamna i någon stillsam pöl men då är det bara att grabba tag i årorna och ro sig ur den stiltjen också.

Nu grabbar jag tag i de där årorna … Hjärnan får stanna kvar på land. Men fatta – jag skriver på manus 3! :)

Annons

Hoppla vad tiden går

I helgen besökte jag och övriga familjen mina föräldrar och passade på att gå på en marknad. En sådan marknad som kryllar av marknadsstånd (700 st) och spännande karuseller. Givetvis köpte jag hemkokta karameller, det får inte missas och två kartonger med chokladtoppar. Lite annat krafts blev det också till barnen. Mina ben är ganska så trötta efter allt vandrande men det första jag gjorde när vi kom hem var att dra på mig träningskläder och ge mig ut på en joggingrunda. Jag har äntligen efter viss envishet tränat upp musklerna så benen inte smärtar efter 50 meter utan jag kan ta mig 6 km (inkl gång) utan att plågas av smärtor i benen nedanför knät. En stor seger för mig som alltid gett upp och trott att jag aldrig kan ha löpning som motion. I våras var jag som en 80-åring och kunde knappt ta mig ur bilen utan att ta i. Nu är jag fem kilo lättare och trippar enkelt uppför trapporna till mitt jobb på fjärde plan.

Bloggande har det inte blivit så mycket av och inte har jag hunnit läsa andras bloggar heller. Manuset har jag petat lite i eftersom jag prioriterat det före surfande. Men mest har tiden gått åt till familjen. Nu måste jag försöka sätta upp en gräns där jag får min tid om jag ska komma någonstans. Det är svårt när barnen vill ha min uppmärksamhet och allt annat i hushållet ska ha en skapligt fungerande nivå utan att man snubblar över saker och alla ska ha rena kläder att ta på sig. Därför har jag inget spännande att berätta om kring mitt skrivande mer än att jag igår utnyttjade ett erbjudande som följde med i goodiebagen från Författarkliniken. Gratis respons på två textsidor av Ann Ljungberg. Jag valde att skicka inledningen på mitt andra manus, uppföljaren till Legenden om Amaunet. Ska bli spännande att se vad hon tycker om det.

Vägen till helvetet

Läste nyligen en underbar artikel på min favoritsida på nätet, Writers Digest. Den handlar om hur du blir en tuffare och bättre författare. Första punkten var så rolig men samtidigt så klockren; ”Embrace the road to Hell.” Bland annat så hämtar de flera citat från några kända författare på vad det innebär att skriva.

Hemingway: ”The first draft of anything is shit.”

Anais Nin: ”If you do not breathe trough writing, if you do not cry out in writing, or sing in writing, then dont write. Because our culture has no use for it.”

Rådet är att komma över den där tron (om man nu har det) att det är enkelt och smärtfritt att skriva en bok. Det existerar inte någon väg till en färdig bok utan lidanden.
”Följ din besatthet”, var en annan punkt med slutklämmen att skriva är inte bara en teknik med olika regler som ska följas utan också en besatthet. Det är något jag kan skriva under på. Men ibland är det svårt att dra gränslinjen mellan vad som är besatthet eller passion, kanske är det någon symbios mellan de där två tingen, en sorts hatkärlek.

I en annan punkt liknar författare skrivandet av en bok med en sjukdom (disease). Orwell kallade skrivandet av en bok för ”horrible, exhausting, struggle, like a long boat of some painful illness.” Artikeln påpekar att förväntningarna av omdelbar glädje och njutning av skrivandet säkert har dödat många blivande böcker när det visat sig att det inte är så enkelt. I mitt fall kan jag säga att om det hade varit lika lätt att skriva en bok som det är att läsa den hade jag aldrig gett mig in på det här. Det är utmaningarna som driver mig vidare. Så är det i allt jag företar mig. Finns inte motgångarna tröttnar jag.

Men så är det tvivlen. Dessa tvivel om manuset saknar en röd och begriplig tråd. Karaktärerna är för lama. Språket för dåligt. Dramakurvorna för tråkiga, and so on… Precis som alla andra känner jag på det sättet men djupt inom mig finns också en trotsig tonåring som vägrar frossa i tvivlets självömkan och ge upp. Oftast tar hon över ganska snabbt när tvivlet vill lägga sin skugga över mig men det händer att jag dippar så djupt att jag inte tror någonting om mig själv. Tack och lov händer det mycket sällan men tvivlar, ja det gör jag. Särskilt nu när jag skickar ut manuset till olika förlag. Vem vill satsa på en fantasybok i det här nästan fantasyfobiska landet? Och från en debutant? Lilla jag – vem tror jag att jag är egentligen?

Jag gör som jag inleder inlägget med – I embrace the road to Hell. För jag ÄR en fantasynörd. Jag älskar att läsa det och jag älskar framförallt att skriva det. Och om jag inte får göra det så är jag ingenting. Därför har jag bestämt mig. Vill inget förlag ge ut det så gör jag det själv. Vägen dit är säkert oerhört tuff men har andra klarat det så kan jag. Men först får vi se vad förlagen säger. En sak i taget.

Har man bara bestämt sig så

Deadlines är en bra motor för att få fart på saker. I föregående inlägg skrev jag om min panik att hinna redigera klart mitt manus för att skicka in det i tid till Styxx Fantasy som bara tar emot manus i maj (och november har jag fått veta). Förlaget är inriktat mot genren fantastik men kanske inte rent ungdomsböcker utan mer mot vuxna. Mitt manus ser jag nog själv som ett ungdomsmanus men en litteraturagent uttryckte att de hade svårt att placera det så kanske finns det en chans.

Fart blev det i alla fall på mig och igår (tisdag) reste jag mig från matbordet innan de andra var klara och deklarerade att jag skulle skriva. Klockan halv elva stängde jag datorn efter att ha hunnit igenom 35 sidor. Det är snudd på att jag har nått fram till halva manuset. Det känns inte längre omöjligt att jag ska hinna gå igenom alla sidorna innan jag skickar in det till förlaget. Annars gör jag det nog ändå och förklarar läget. Det är ju såpass genomarbetat att det är fullt läsbart, kapitlen sitter där de ska och i stort sett allt som lektören påtalade i februari är i princip åtgärdat. Det återstår att plocka bort vissa stycken men det är enklare än att lägga till.

För att nå den här deadlinen måste jag lägga all läsning åt sidan. Det känns sådär. Jag har en hög med böcker och noveller att beta igenom men ska jag välja mellan mitt eget manus och läshögen är det inte ett så svårt val egentligen. Det som tar emot är de recensionsåtagandena jag har och det ger mig lite dåligt samvete men författare emellan hoppas jag att de förstår.

Mycket kan hända en måndag

Sådana här måndagar skulle jag vilja ha fler av. Jag har varit ledig idag för att följa med lilltjejen till doktorn för att få bättre mediciner mot hennes allergi som snart drar igång med pollensäsongen. Till frukost överraskade jag med jordgubbssmoothie. Aldrig att jag hinner det en vardagsmorgon. Läkarbesöket gick jättebra och eftersom dottern fått ledigt från skolan passade vi på att äta lunch på stan och shoppa. Hon har aldrig velat följa med mig tidigare på shopping som den stora tjejen men oj vad mysigt vi hade det. Hon fick titta i precis vilken affär hon ville så givetvis blev det leksaksaffären och spelbutiken. H&M en kort sväng också.

Medan dottern testade sitt nya tv-spel passade jag på att köra iväg några skraltiga sekelskiftesstolar till auktionsverket. Nu vill vi ha nytt och fräscht, framförallt ljusa möbler istället för tunga, mörka, antika 1800-talsmöbler som vi inte vågat tacka nej till från våra föräldrar. När de väl var bortforslade var det dags att baka cake-pops. Jösses vad goda de blev. Livsfarligt godis.

Nu är kycklingen i ugnen så här ska redigeras en liten stund om jag får vara ifred. Sånt vet man aldrig så noga när man av andra uppfattas vara den som vet och kan allt. Jag fick ändå mycket redigerat igår när jag tvingades stänga av wi-fi på datorn för att dottern skulle få bandbredd att se på Netflix. Disciplinen är inte vad den borde vara ibland.

Och så var helgen snart över

Helgen inleddes med att minsta dottern spydde ner sig och sängen på fredagkvällen. Nästan hela helgen har gått åt till att tvätta rent allt. Himla skönt att vi bor i hus och har fri tillgång till tvättmaskin och att den är ny och stor. Också skönt att magsjukan gick över på ett par timmar så vi fick sova skapligt. På lördag var det till att släpa sig in till stan så stora dottern fick klippa sig och färga topparna blodröda. En del klädshopping blev det också. Inget skrivet den dagen.

Idag (söndag) försökte jag sätta mig och redigera under förmiddagen men med rastlös, frisk och pigg liten dottern som kom in i min skrivlya typ varannan minut var det lönlöst. Mitt tålamod var inte särskilt stort kan jag säga och sa några mindre väl valda ord. Till slut när hon äntligen hittade en film som hon ville se smet jag in i skrivarlyan och hann redigera en sida. Efter det har huggtänder, horn och ormtunga försvunnit tack och lov för allas trevnad. Faktiskt så blev jag så snäll att jag följde med minstingen på en promenad utan protest när filmen var slut. Då kröp det även i mina ben efter stillasittandet.

Det går segt med redigeringen men det gör det alltid när handlingen går i ett lugnare tempo. Det är de där vardagliga händelserna som är mindre roliga att skriva även om jag alltid försöker ser till att det finns ett driv i varje mening och dialog. Kanske är det för att jag har så svårt att få till sammanhängande skrivtid och måste dutta dit orden då och då som jag aldrig kommer igång? Helgerna är enda tiden då jag kan få sitta en längre tid med manuset men om det blir uppbokat med annat så kan jag inte ta igen det under veckorna då min uppmärksamhet måste vara på familjen. Då är det bara när barnen lagt sig som tiden finns och då är min zombihjärna så trött att jag bara orkar peta i en mening på sin höjd. Antar att det går över med åren. Tålamod Carola. Tålamoood…

Redigering av manus 2

Nu när novellen äntligen har lämnat mig så har jag påbörjat redigeringen av manus 2 på Legenden om Amaunet igen. Det känns så otroligt skönt och roligt att vara tillbaka i det arbetet igen. Att vara tillbaka hos mina älskade karaktärer i deras värld och det de tampas med. Det har varit frestande att påbörja en synopsis på manus 3 men nu tänker jag inte göra några utsvävningar igen utan gör klart det jag påbörjat. Jag är bra på att ha många bollar i luften på mitt dagarbete men när det gäller mina berättelser vill jag inte hafsa omkring bland olika manus hur som helst. Då blir inget klart och det retar mig mer än att nya berättelser pockar på och vill ut.

Att jag skrev novellen som avbrott i min trilogi var för att jag ville prova på formatet och att jag hade precis alla scener klart för mig. Det jag lärde mig och kan ta med mig till trilogin är att synopsis inte är så tokigt som jag upplevt det tidigare. Men jag tycker ändå om konceptet att få vara fri i mitt skapande och inte styras allt för mycket av en allt för strikt mall. Jag är lugn och trygg med att kasta mig in i nya berättelser (tänker mest på del 3 nu) och inte har mer än en början en mitt och ett slut. Självklart har jag trådar som måste knytas ihop som inte får tappas bort men jag tänker att det löser sig precis som det allt brukar göra. Men först är det manus 2 som gäller.

Våndas och drömmer om solen

Fortfarande tyst från agenten. Jag tror jag blir hispig snart. När det ringde ett 08-nummer i min mobil idag hoppade hjärtat över några slag och svetten bröt ut. Och så var det bara någon från Linas matkasse. Suck! (Fast jag sa fulare saker efter att jag hade lagt på.)

För att distrahera mig (när jobbet inte gör det) så kollar jag resor till Thailand. Jag har aldrig varit där men nu ser det ut som om hela familjen ska dit till hösten. Vi har inte bokat något än men förhoppningsvis gör vi det ikväll. Efter det ska jag försöka återgå till mitt skrivande på novellen. Det är inte mycket kvar nu innan första utkastet är klart. Sedan får den vila och jag ger mig i kast med manus 2 på LOA igen. Helst skulle jag vilja isolera mig för att planera fram slutscenerna i detalj så det bara är att sätta igång och skriva färdigt det. Kanske jag hoppar på sista delen i trilogin och gör ett utkast på den också efter det. Måste verkligen ta mig i kragen även om den här väntan på besked är ruggigt förlamande.

Varför skriver jag?

Det tror jag är en väldigt viktig fråga att ställa sig om man menar allvar med sitt författarskap. Varför skriver jag? För egen del så handlar det om kärleken till orden, behovet av att uttrycka sig och skapa egna världar. Häromdagen köpte jag The Writers Compass av Nancy Ellen Dodd som tar upp just den här frågan. ”Vill du skriva eller pratar du bara om att du vill skriva?” frågar hon. För mig handlar det inte bara om att jag vill. Jag måste. Går det för lång tid (ett par dagar) så börjar jag få abstinensliknande symptom. En kliande obehaglig känsla i kroppen som gör mig rastlös. Jag blir lättretlig, frustrerad och går det för långt blir jag nästan monstruös mot mina närmaste. Får jag bara en timme att skriva vid ett sådant tillfälle så blir jag som ett lamm efteråt. Tillfreds med mig själv och nöjd över att ha fått skapa. Det här är ett beroende jag gärna vill leva med och jag hoppas att min familj kan stå ut med det beroendet. Om jag skulle tvingas sluta är det som om en djup avgrund öppnar sig och vill sluka mig in i sitt mörker av förtvivlan för att sedan sakta förinta mig till något sladdrigt apatiskt paket.

Att ge sig på att skriva en trilogi som jag gör kräver inte bara en vilja av stål eller disciplin. Det kräver ett commitment (hittar inget bra motsvarande ord på svenska) där mitt skrivande prioriteras före allt annat. Givetvis kommer min familj i första hand men ibland måste även de stå tillbaka för att jag ska må bra. För mår inte jag bra så är jag ingen bra mamma. Med lite kompromissande från alla så fungerar det faktiskt. Varje liten stund jag har över, även om det bara är en halvtimme eller en kvart så utnyttjar jag den. Då är jag en så mycket snällare och bättre mamma däremellan.

Det är så många jag träffat sedan jag började skriva som berättar att de också drömmer om att skriva en bok. Ja men gör det då, säger jag till dem. Vad hindrar dig? Kan jag så kan dem. Sätt dig ner. Skriv. Bry dig inte om om det är bra eller dåligt. Skriv! Många har så många ursäkter och undanflykter. ”Men jag vet ju inte vad jag ska skriva om”, säger en del. Jag hävdar att det vet de visst. Bara de släpper kravet att de måste ha en början en mitt och ett slut. Det räcker att skriva bara några rader om precis vad som helst. Ingen blir författare över en natt. Det är en process som tar tid och för att nå dit om det är det man siktar mot så är det bara att skriva och skriva och skriva och skriva… Och läsa också då förstås.

Jag skriver för att jag måste – och måste är att vilja.

Snart flyger det ut ur boet

Nu har jag fått fin fin feedback på baksidestexten och efter en liten justering så ska jag börja på det personliga brevet. Men det blir först ikväll efter jobb, mat och läxläsning. Sedan. Då blir det till att kaxa upp sig lagom mycket och tota ihop något som väcker intresse för mig och det jag skrivit. Helst kort och sakligt. Hmm. Minst sagt en utmaning för någon som har en förmåga att breda ut sina ord. Försöker hitta inspiration på Writers Digests hemsida men det bästa sättet är egentligen att bara skriva. Spit it out. Just do it. Max en A4. Helst inte ens det. Ugh!