Flummar mig fram

Så är illa har jag nog aldrig skött mitt bloggande som jag gjort nu. Ursäkten är brist på tid. Eller snarare, jag prioriterar annat. När jag väl får en lucka med egen tid ägnar jag den åt att läsa eller skriva. Mitt mål har varit att skriva minst en halvtimme om dagen. Det har inte lyckats så bra men jag ser inget misslyckande i det heller. När jag väl suttit ner har jag inte bara bankat ner bokstäver utan också tänkt. Planerat vad som ska hända i de kommande scenerna. Inte likt mig alls men jag har varit tvungen för att ha en riktning att sträva mot. Det här tänkandeT har lönat sig och gett mig ett bra märke på kartan så jag vet vart jag är på väg med sista manuset i trilogin.

Jag älskar ju att skriva mig fram till lösningarna istället för att planera varje kapitel minutiöst. När jag börjar på ett nytt kapitel skriver jag oftast en rubrik som sammanfattar vad det ska handla om. En arbetsrubrik så att jag själv kan hitta tillbaka om jag behöver ta reda på någon detalj jag glömt. Efter ett tag fick jag börja döpa dem till AAAA, BBBB osv för de började handla om helt andra saker än vad jag tänkt mig när jag inledde dem. Som tur är håller jag mig till ämnet och spretar inte iväg åt något helt obegripligt håll utan det är bara så att berättelsen vecklar ut sig i skrivande stund. Ett sätt som antagligen skulle göra en planerare tokig men en sån som mig lycklig över att få bli överraskad av min egen berättelse.

För snart två veckor sedan hade min skrivgrupp en träff igen. Lika inspirerande och kul som vid första tillfället. Vi hade testläst varandras texter och den fråga jag fick var; ”Var får du allt ifrån?” Jag blev förvånad över deras reaktion. Kanske gör mitt sätt att utveckla berättelsen allt eftersom mer fantasirik? Faktiskt så tror jag inte det. Det är nog bara så som jag är och alltid har varit. På den kreativa skrivkursen återupptäckte jag hur lätt jag har för att spotta ur mig berättelser bara genom att börja skriva. Att tänka ut dem innan är som att famla i ett stort kolsvart rum. Inget vill komma fram förrän jag börjar på en mening eller ett tema jag får till mig. Det är som om ord för ord lyser upp min väg bit för bit. Det kan vara ganska skrämmande när jag börjar på ett helt nytt skrivprojekt. Det fladdrar i magen och tvivlet gnager. Första och andra manuset är det som övertygar mig om att om jag har gjort det förut kan jag göra det igen.

Jag skulle ju sluta!

På kort tid har jag fått två förfrågningar om att recensera böcker. En förfrågan från en för mig bekant författare som jag recenserat tidigare och den andra från ett stort förlag om en bok jag länge legat i startgroparna för att läsa bara den släpps. Jag har egentligen tagit ett beslut att sluta recensera nordisk fantastik för att hinna skriva på mitt eget. Så gick det med det. Men sedan är det stopp med recensioner! Kanske inte för alltid men inget mer just nu. Jag måste verkligen prioritera min trilogi så den blir klar någon gång.

Mitt mål för det här året är att skriva klart utkastet på sista delen i min trilogi Amaunet. Sedan under hösten är det dags att ta tag i första delen och finputsa på de saker min beta-läsare kommit fram till behöver justeras. Men utkastet jag jobbar på just nu tar sin tid. Mest för att jag inte hinner. När jag väl skriver går det undan och jag har tänkt att jag ska försöka vara mindre detaljerad än vad jag är med gestaltning, miljöer och dialoger för att få ett bra skal att jobba vidare på sedan. Det går inte så bra. Jag har aldrig varit bra på att skriva sammanfattande. Allt ska med på en gång, känslostämning, gestaltning, dynamik, miljöer, karaktärsbygget, you name it. Huvudsaken är väl att jag skriver och jag måste bli bättre på att utnyttja de små tidsluckorna som uppstår i vardagen.

Jul och nyår har varit bra och jag kan meddela er som läste tidigare inlägg om det där med julklappsförbud. Jag fick några julklappar jag också (flera stycken) och maken blev jätteglad för julklappen han fick av mig. Idag gav jag mig själv en gåva. Hudvårds- och makeuprådgivning. Det blev ganska dyrt men det var det värt. Med åren har huden blivit allt torrare och rosacea (hudrodnad i ansiktet) gör den inte bättre. Nu har jag äntligen hittat produkter som inte får mig att se ut som en fjällande guldtetrafisk.

 

Manus 3 börjar ta fart

Efter fem år av skrivande börjar jag känna mig själv ganska bra och hur jag fungerar. Det gnagde en oro om jag skulle få till något bra inledningsvis när jag började skriva på manus 3 men den oron är helt borta nu. Istället njuter jag av att se utvecklingen när detaljer faller på plats allt eftersom jag skriver. Det är just det här jag älskar med skrivandet. Något jag sett lite luddigt klarnar och nya detaljer bekräftar att jag är på rätt spår. 2 kapitel är färdigskrivna och jag ska börja på kapitel 3. Cirka 2800 ord totalt hittills. Kapitlen är kortare än vad jag brukar ha dem men eftersom det är ett utkast så ägnar jag mig inte för mycket åt miljöbeskrivningar och gestaltning.

För att pausa läste jag i förmiddags i en skrivhandbok; ” ”Writing fantasy heroes – Powerful advice from pros”. En av medförfattarna, Glen Cook, kallar sig för en ‘intuitiv’ skribent. Med det menar han att han tar kontakt med ‘the sea of stories’ och låter berättelserna flöda och berätta på egen hand. Han slösar inte tid (som han själv uttrycker det) på outlines eller detaljerade karaktärsstudier. Han ser ett luddigt slut och börjar gå. Vägen mot bokens slut beskriver han som ett äventyr av upptäckter och hoppas att även läsaren kommer uppleva lika många överraskningar som han själv gör på vägen. Om allt går rätt så gör karaktärerna allt jobb själva med kanaliseringen av berättelsen.

Ungefär så är det för mig också. Karaktärerna hjälper mig att hitta rätt längs vägen och nyligen överraskade en ganska ny karaktär mig med vem han är och vilken agenda han har. Länge trodde jag att han hade med antagonisten att göra men se det hade han inte. Han har sin alldeles egna agenda och det sätter saker i en helt annan dager. Nästan så jag hörde hur kugghjulen klickade rätt och började rulla. Underbart.

Det här är min sista semestervecka och vädret är gynnsamt för många skrivtimmar innan vardagen träder in. Förhoppningsvis har jag nått 10.000 ord innan nästa vecka men inga krav är ställda. Alla ord är välkomna vare sig de är få eller många. Jag är på rätt väg. Det är det som räknas.

Svårt att lära nytt

Jag är en sådan som gärna skriver rakt upp-och-ner utan någon planering alls. Sedan en lång tid tillbaka har jag haft ambitionen att inför tredje manuset – sista delen i trilogin – göra en outline på vad som ska hända. Inte för detaljerat men ändå skriva ner viktiga hållpunkter och vändningar för att få ihop en bra story. Jo pytsan. Det gick ju åt skogen. Kanske gav jag upp för snabbt. Jag har ingen som helst erfarenhet av detta och kanske ska de ta flera veckor att få till något som är en bra karta.

På något sätt känns scenerna så torftiga och avlägsna som jag ”tänker” fram. De vibrerar inte på det sättet som när jag skriver ur tomma intet. Kanske ska det vara så? Det jag har åstadkommit är en lista på karaktärer som måste vara med. Den känns bra i alla fall. Sedan har jag börjat på en lista på frågor som måste besvaras. Behöver definitivt kompletteras. Sedan så är det ju det som ska hända. Jag har inledningen i huvudet och slutscenen. Fluffet där emellan är väldigt vagt. Något har jag pressat fram men det är mer på en övergripande nivå än konkreta scener. Det här är läskigt som fan! Fixar jag det här?

Jag laddade hem James Scott Bells senaste skrivhandbok till min Kindle-app. Den heter ”The mental game of Writing – How to overcome Obstacales. Stay creative and prodictive, and free your mind for success”. Precis vad jag behövde. Bli påmind om mitt gamla måtto – Free Your Mind! I början av boken tar han upp att om du vill vara en skrivande person (tyvärr finns det i svenska språket ingen bra motsvarighet till writer därför använder jag begreppet skrivande person) så måste du besluta dig för att vara det. Det är stor skillnad mellan att vilja vara och besluta sig för att vara en skrivande person. För mig var det enkelt. Jag har aldrig tänkt i banor att jag vill vara en skrivande person, jag ÄR en skrivande person. Det handlar inte om att jag vill bli framgångsrik författare och sälja tusentals böcker även om det vore trevligt. Jag vill skriva för att jag älskar att vara i min värld som jag själv skapat och knacka ner den på en vit skärm.

Det fick mig att besluta mig för något annat. Jag ska börja skriva utan outline. Göra som jag gjort förut. En bloggvän skrev ett inlägg med en passande rubrik nyligen. In i kaklet. För det är vad som funkar bäst för mig när hjärnan vill vara med och bestämma – skriva av bara farten och se vart man hamnar först när man är i mål. Min skrivglädje kommer när jag överraskar mig själv med alla kaninspår som jag hakar på och de verkar inte vilja visa sig när jag kämpar med en outline. Huvudsaken är att jag vet början och slut. Fluffet däremellan vet jag kommer om jag låter mig flyta med strömmen. Den kan virvla till ordentligt ibland, även hamna i någon stillsam pöl men då är det bara att grabba tag i årorna och ro sig ur den stiltjen också.

Nu grabbar jag tag i de där årorna … Hjärnan får stanna kvar på land. Men fatta – jag skriver på manus 3! :)

Mina ”ticks”

Min testläsare hade ett bra uttryck för bristande saker man upprepar i sitt skrivande. ”Ticks.” Mina ticks är att jag slarvar med gestaltningen. Jag älskar att gestalta. Så till den milda grad att jag förstör dem med att klämma in beskrivande ord och berättar istället för att visa. Många gånger har jag varit övertygad om att jag visat när jag istället berättat. Som tur är har jag fått superbra hjälp med detta och fått upp ögonen vad det är för fel jag gör. Läsaren vill jobba för att skapa sig en egen bild av saker. Som filmmanus-författaren Andrew Stanton (Hitta Nemo, Toy Story och Wall-E) har sagt;

the audience actually wants to work for their meal. They just dont´t want to know that they are doing that. That´s your job as a storyteller – to hide the fact that you´re making them work for their meal. We´re born problem-solvers. We´re compelled to deduct and to deduce because that´s what we do in real life.”

Handlingen i sig, karaktärerna  och dramakurvan samt slutet fick fint beröm. Det jag behöver skriva om är inledningen. Få in käftsmällen redan i första meningen. Jag tror jag vet ganska säkert vilken scen det är som ska få bli den nya inledningen. Några meningar får flyttas så viktig information inte går förlorad men annars bör det bli ett ganska enkelt jobb.

Ett annat ticks jag hade i manuset var att jag några enstaka gånger hoppade in i andra karaktärers POV. Tanken var att jag skulle skriva två karaktärers POV, mest en karaktärs POV egentligen. Men ibland har jag känslomässigt gått in i bikaraktärerna så djupt att jag råkat skriva ur deras POV. Det blir väldigt konstigt för läsaren. Om jag ska vända det till en fördel är att jag enligt testläsaren inte har några scablonmässiga karaktärer. Jag har gått in för att lära känna även dem och gett dem egna personligheter.

För övrigt känns det äntligen, tack vare den fina feedbacken, som om det här manuset har växt färdigt med alla omskrivningar. Finputsningen av det tänker jag vänta med ett par månader. Det är alltid bra att låta det vila innan man kan se på det igen med nya fräscha ögon. Under tiden det vilar ger jag mig i kast med att skriva en outline på manus 2. Främst på en parallell handling som sker samtidigt som huvudkaraktären gör andra saker. Det mesta av huvudkaraktärens scener är redan skrivna i ett första utkast förutom slutscenerna. Anledningen var att jag fastnade och kom inte vidare. Nu vet jag att det beror på den här parallella handlingen som måste stråla samman med huvudkaraktärens.

Sedan hoppas jag hinna börja skriva en outline även på manus 3 i sommar. Bara så jag vet att jag inte missar något i manus 2 inför att det blir dags att skriva på manus 3.

Klar med omskrivning och redigering

Det är ofattbart men jag är faktiskt klar med omskrivningen av manus 1 nästan tre veckor före deadline. Känslan är … Öh, jag vet inte riktigt vad jag känner. Lättnad? Det gör jag nog men det har inte riktigt gått in i huvudet än att jag är klar. Mot slutet lade jag på ett extra kol eftersom jag samtidigt fick respons på kapitlen och testläsaren hann ikapp mig.

Omskrivningen gick mycket lättare än vad jag förväntade mig. Ett kapitel är helt nytt och flera kraftigt omskrivna men det mesta har jag kunnat återanvända. Stycken har fått stryka på foten. Både bra och dåliga. Nu väntar jag på slutdomen om slutet levererar. Om det är värt att läsa de 380 sidorna. Efter den domen ska jag berätta lite mer om mina brister som jag jobbat stenhårt med att förbättra de sista sidorna.

Tänka vitt och brett

Den omskrivning som jag gör av mitt första manus just nu handlar om att skruva till intrigerna. Också att försöka skapa något unikt i handlingen som inte finns i de vanligaste böckerna som är aktuella just nu. Att vara för mainstream tror jag är ganska vanligt i de manus som skickas in av debutanter till förlagen. Handlingen kanske är spännande och framåtdrivande, språket bra – kanske rent av perfekt – men är ändå inte tillräckligt för att bli antaget. Det ska väcka nyfikenhet, engagemang. Helst också vara så bra att berättelsen finns kvar hos läsaren i tankarna efteråt.

Om jag uppfyller detta är omöjligt att svara på eftersom det också hänger på yttre omständigheter som jag inte kan påverka. Förlagets representant som ska hitta nästa intäkt för att få ekonomin att gå ihop ska dels vara intresserad av ämnet och genren men också vara i rätt stämning. Inte för trött, grinig eller ofokuserad. Men bortsett från det så strävar jag efter att ge läsaren en anledning att läsa boken. Varför är min berättelse mer intressant än någon annans? Varför ska minst 5000 läsare anstränga sig och offra sin tid på att läsa just min berättelse? Ja, det är upp till mig att leverera det.

När jag började skriva på manuset var det bara av en ren slump för en envis bild i huvudet som inte ville släppa greppet om mig. När detta utvecklades till möjligheten att bli en hel bok, rentav en trilogi så bara skrev jag av hjärtats lust. Det var först senare som jag tog reda på mer information om hur en berättelse byggs upp med dramakurvor, intriger, karaktärsutveckling och så vidare. Det är en lång process som får ta den tid det tar. Vanliga misstag jag gjorde var att karaktärerna åt ganska ofta. Pratade om saker som inte hörde till saken, struntprat med andra ord. Dessutom var de för snälla. Fogliga och omtänksamma om varandra. Det var bara den där busen (antagonisten) där borta i horisonten som var det farliga.

Numera är karaktärerna betydligt kinkigare mot varandra (tom mot sig själva ibland). De sätter sig på tvären, ifrågasätter och krånglar till det för sig. Den där elakingen (antagonisten) har krupit in i flera karaktärer och är mer närvarande. Jag försöker hålla grytan kokande hela tiden utan att den för den skull stormkokar hela tiden. Det blir tröttsamt det också. Men vad är det unika med min berättelse då? Allt vill jag inte gå in på men det jag nämnt tidigare ligger den lite i tiden kring det här med utanförskap, att ha en annan etnisk bakgrund och tar upp människors rädsla för det som är annorlunda. Att vara kränkt och hur man hanterar det från bådas sidor (protagonist och antagonist). För att få till allt detta har jag tvingats tänka vitt och brett. Gå in i huvudet på hur det är att vara den som våldför sig på andra och vad det är som driver en människa till att göra det. Vad är det som rättfärdigar handlingen? Det har varit svårt men också oerhört nyttigt att våga se på saker ur en annan vinkel. Den här versionen hoppas jag ska tilltala något förlag så småningom men först ska det till testläsare och också ligga och vila för mognad under tiden jag skriver på del två och tre.