Mellan raderna

Katarina nämnde i ett inlägg på sin blogg om känslor som väcks och inte väcks när man skriver en text som sedan inte motsvaras mot vad man förväntat sig när man läser igenom den. På ett ungefär så. Det är något jag kämpat med mycket i det senaste kapitlet som jag redigerat. Jag har hoppat lite fram och tillbaka mellan några kapitel men återkommit till det här för att få det så rätt jag kan. Det är den där stämningen jag vill skapa utan att tala om det med demonstrationsskyltar för läsaren. Att läsaren ska förstå vad som händer mellan raderna. Inte ens karaktären begriper vad hon känner. Hon omtolkar dem och bara läsaren ska förstå vad som egentligen händer inom karaktären.

Gestaltningen är oerhört viktig i det här. Jag älskar att gestalta och har sällan problem med det numera men här har jag utmanats ordentligt för att inte klanta till det. Blickar, miner, dialoger mellan karaktärer och inre tankar ska balansera på en tråd som inte får brista. Det är lätt att tvivla på sig själv i de här stunderna. Hur ska jag bäst presentera denna subtila känsla, förnimmelse av att något håller på att hända och ändå inte vara som en elefant på läsarens fötter? Bästa sättet är helt enkelt att skriva, tänka, skriva om och tänka…

Sedan i onsdags ansåg jag mig ha redigerat klart kapitlet för den här vändan. Känslan var obeskrivlig när jag insåg att jag äntligen kan komma vidare. Nu ska jag ta tag i den där scenen/kapitlet där jag nyligen fick en blixtrande bra idé hur jag ska utveckla intrigen. Det håller på att bli något bra av det här tror jag.

Vad vill dina karaktärer?

I mitt första utkast hade jag missat det här med karaktärens mål och motivation fullständigt. Som tur var satsade jag på en lektör som visade mig på just detta problemet plus några fler brister. Jag var en rookie och hade börjat skriva på en berättelse mer som ett infall. Inte för att; Nu ska jag skriva en bok och bli berömd. Det där att vilja bli utgiven växte i takt med att historien blev mer intakt och med det förstod jag också att det krävdes vissa saker för att nå igenom bruset av alla manus som ständigt väller in hos förlagen. Ett av alla de saker som krävs är att karaktären har ett mål.

I första utkastet kastade jag in min karaktär i en svår situation som ledde till en annan svår sak som hon var tvungen att ta tag i men så gled berättelsen in på en massa andra saker som inte hade med målet att göra. Folk träffades, fikade, pratade och gjorde mest ingenting. Först mot slutet började min karaktär vakna till liv igen och fortsatte att fundera på sitt mål. Fast inte så mycket. Men bara ett mål räcker inte. Vad är det som motiverar karaktären att nå sitt mål? Vad driver henne att nå målbilden? Går det? Och i så fall hur? Här tycker jag att det klassiska ordspråket passar så bra in.

”Det är inte målet som är det viktiga – Det är vägen dit.”

Min karaktärs mål är inte så lätt att uppnå eftersom det hänger på andras åsikter. Att bli respekterad. I första utkastet var utanförskapet bara tydligt i inledningen och en liten bit in i berättelsen. Sedan träffade hon på trevliga människor som ville hjälpa henne men herregud, hur kul är det att läsa om trevliga människor som alltid ställer upp? Jag hade med en hotbild som pyrde i bakgrunden men den blev aldrig så närvarande att det kändes spännande förrän mot slutet. Nu har jag gjort om en trevlig karaktär till något av en antagonist som rör om i den där mål- och motivationsgrytan.

Lektören skrev i sin feedback bland annat så här; ”Så fort handlingen växlar upp och tätnar så lyfter det även rent språkligt; blir mer målande, uttrycksfullt och energiskt.” Det här blev väldigt tydligt för mig när hon satte ord på det och något jag anammade direkt. Nu snuddar vi vid det här med dramakurvan som också är viktig men för att koppla ihop det här med karaktärens motivation så jobbar jag numera på att alltid ha regelbundna inslag där karaktärens motivation matas. Helst alla viktigare karaktärers motivation. Ibland blir karaktärens reaktion att vilja slippa ta tag i problemet och dra någonstans eller som när fållan blir så trång att det inte går att fly så reagerar de med att gå in i konflikten. Och det är just det senare jag är ute efter för det mesta, för det är det som driver handlingen framåt. Det är där jag brinner och känner passionen i mitt skrivande. Konflikten gentemot karaktärens motivation är min motor och anledningen till att jag älskar att skriva. Att hitta irrblossen som får berättelsen av leva.

Planerar för att planera

Helgen kommer jag ägna åt att packa och skriva listor som ska bockas av. Möjligen hinner jag peta lite i manuset, det hinns det som hinns. Nästa vecka (fredag) åker hela familjen till Thailand och dit får inte datorn följa med och därmed inte manuset heller. Däremot ett skrivblock och en bra penna. Under de två veckor vi kommer att vara borta har jag tänkt att jag ska utnyttja tiden i solstolen och strandpromenaderna till att planera bland annat;

  • Slutet på del 2
  • Stora delar av handlingen i del 3. Alltså en grov synopsis med milstolpar.
  • Antagonistens mål och kopplingar till andra saker som händer och sker.
  • En skiss på möjlig förändring av första manuset där en karaktär ska få lite mer utrymme även mot slutet och skjuta på en händelse till lite senare in i manuset.

Det är sällan jag får tiden att tänka numera när det finns familjemedlemmar som gärna uppskattar min åsikt och medverkan i allehanda saker. Tänka är egentligen något av en favoritsysselsättning för mig. Har alltid varit det. Troligen är det därför jag tycker om att skriva eftersom det är ett sätt att verkställa tankarna, befästa dem till något konkret. I alla fall … Nu ska jag ta mig tiden till att tänka och hoppas få tänka tankar som inte avbryts var femte minut. Och musiken är förberedd genom att jag har laddat ner musik som kan spelas offline på Spotify. Musik skapar rätt stämning men främst är den en boost för inspirationen.

Först hade jag tänkt ta med mig två böcker men om jag ska hinna tänka mellan varven lär jag bara hinna en bok. Odinsbarn. Och den är tjock så den bör räcka några dagar om jag varvar med tankearbete och upplevelsesafari. Kanske får jag uppslag till en ny fantasybok? Inte omöjligt eftersom jag älskar mytologier och det finns det gott om i Thailand.

Hur detaljerad ska man vara?

Transportsträckor är det tråkigaste som finns att läsa. Därför försöker jag också hålla dem väldigt korta när jag själv skriver. Hoppas jag. Men jag vet inte om jag lyckas. Det jag börjat fundera på de senaste dagarna är varför mitt manus sväller ut så mycket. Efter att ha redigerat halva utkastet så ligger det nu på 90200 ord och då är inte ens slutet skrivet. Plus att jag ska skriva in parallellscener med bikaraktärer som gör andra saker under tiden som huvudkaraktären kör sitt spår. Jag tror inte transportsträckorna är problemet när jag tänker efter. Det är bara så otroligt mycket som händer som leder vidare till nästa scen och nästa scen.

Om någon skulle be mig att ta bort någon scen så skulle jag möjligen kunna göra något åt inledningen och strama upp den men jag skulle hamna på över 90 K i alla fall. Något jag vill undvika är sega partier och var finns de i mitt manus/utkast? De skulle jag kunna skala av men det värsta är att jag kan inte se de där scenerna som saktar ner tempot. Kanske det inte finns några?

Jag är för mycket uppe i smeten inser jag och jag får väl köra på som vanligt. Bättre att häva ur mig allt det jag behöver så får jag väl skala bort det som blir för mycket sedan. Hellre åt det hållet än att behöva pressa fram något bara för att fylla ut. Och jag som var rädd att inte kunna fylla en andra bok med tillräckligt med sidor. Ha! Tji fick jag.

Tjock bok

Ibland är det bra att leka struts

Det tror jag i alla fall. För det är vad jag har valt att göra med första manuset. Givetvis finns det brister i det som behöver åtgärdas, det gör det i alla manus mer eller mindre. Men paniken och ångesten jag kände efter att ha läst flera bra böcker så kom det där tvivlet över mig. Igen. Sedan blev du ju inte bättre när en refusering damp ner i samma veva.

Jag har lyssnat på era råd – tusen tack för ert underbara stöd! Det värmer och peppar. Vad skulle jag göra utan er?
Så nu har jag tillåtit mig att ”glömma bort” manus ett för ett tag och lagt allt krut på manus två. Idag har jag hunnit igenom tusen ord och det känns bra på alla vis. Handlingen är driven men också huvudkaraktären till skillnad från första delen. Det är väl det som har stört mig en del. I första delen är hon mer ”drabbad” av saker men när jag analyserade det mer på djupet så är det inte riktigt så illa som jag till en början trodde. Hon drabbas inte helt apropå som jag fick för mig, kanske var det mer så i de första versionerna, utan hon drabbas insåg jag senare av händelser som en konsekvens av hennes egna handlingar. En välkommen insikt som underlättar att släppa loss i redigeringen av uppföljaren.

Ser nu att jag nått över halva utkastet. Bara att köra på tills det är dags att skriva klart slutet. Bearbetar det fortfarande i huvudet tillsvidare.

Nu får det bli mer ordning på mitt skrivande

Efter några dagar hos svärföräldrarna i Stockholmstrakten är det dags att ta tag i redigeringen av manus två på allvar. Jag har latat mig tillräckligt nu. Visserligen hade jag med mig datorn med manuset när vi reste men det fanns inte så mycket tid över för manusarbete. På måndagen frossade vi i tårtor och kakor på Taxinge slott och sedan var jag allt för däst och mätt för att orka tänka. Har ni varit på Taxinge slott någon gång? Det är sjukt mycket godsaker att äta där. Om man gillar tårtor. Där hittade jag för övrigt en mugg som jag blev totalt förälskad i. En keramikmugg med en liten drake klättrande på kanten som om den vill smaka på innehållet.

Muggen var givetvis väldigt dyr men dottern fick en av farfar och hon lovade att jag skulle få låna den vilket jag redan har gjort. Vet precis vad jag ska önska mig till min födelsedag i november. He he he.

2015-07-27 13.07.19

Nu ska jag fortsätta redigera på utkastet till del två. Stora, svarta moln börjar hopa sig över deras himmel där jag befinner mig nu.

Studerar ett proffs hur gestaltning och adjektiv går till

När jag läser en riktigt bra bok fastnar jag aldrig i obekväma meningsformuleringar och kan  obehindrat försvinna in i berättelsen. Jag kan förundras över språket som aldrig tycks slå krokben, jag kan njuta av metaforer som inte är plumpa eller fula. Det här väcker nyfikenhet hos mig hur författaren egentligen gör och det händer att jag gör som jag gjorde i morse, börjar läsa om boken men på slumpvisa ställen men mer medvetet. Patrick Rothfuss använder sig av extremt lite adjektiv i sina dialogavslut. Han gör det bara när det behövs och gestaltningen inte kan hjälpa till. Hans gestaltningar är oklanderliga, självklara och enkla.

Gestaltning är något jag själv jobbat hårt med att utveckla. Första utkastet jag lämnade till en av mina testläsare fick ständigt påpekanden på att det var för mycket tell istället för show. Jag hade inga som helst kunskaper då hur en bok skulle skrivas så därför kan jag bara skratta åt mitt okunniga misstag. Efter flera omskrivningar och redigering har jag blivit betydligt bättre på det här och försöker akta mig så långt det går att använda mig av adjektiv och istället gestalta. Ibland går det inte att låta bli. Det är inte ens lämpligt att låta bli. När det är så är väldigt svårt att förklara mer än när gestaltning inte är möjligt. Ibland är det helt enkelt rösten som säger mer än kroppsspråket. Ett tydligt exempel om jag ska leta fram ett, är när varesig kroppen eller ansiktsmimiken med avsikt inte ska visa något utan sättet karaktären säger sin mening på. ”…”, sa han bestämt. är ett sådant exempel. Finns säkert fler men beror som sagt helt på intentionen författaren har.

Vilket fall som helst är det här en kul grej att studera närmare vad det är som gör att en bok är bra. Dramaturgin, språket, gestaltningen – alla berättartekniska detaljer är bara att hämta från proffsen. Det svåraste tycker jag ändå dramaturgin är. Den är inte lika enkel och självklar samtidigt som jag tycker om att hela tiden sträva efter att bibehålla framåtrörelsen och läsarens vilja att veta hur det ska gå. Men om jag lyckas med det är svårt att bedöma själv. Det är då det är bra med testläsare och lektörer som kan peka på var jag behöver spänna strängen.