Ett steg i taget

Det blir inte många inlägg här vilket beror på att livet händer. Jag prioriterar att finnas till för mina barn i första hand, i andra hand kommer skrivandet. Nu testläser jag två manus dessutom. Mycket spännande och lärorikt. Trots allt detta har jag hunnit peta lite i mitt eget manus. Det går otroligt sakta framåt men så länge det går framåt så är jag helnöjd. Alla krav på prestation har jag lagt av mig för det skulle ta knäcken av mig.

Ibland funderar jag på om jag ska lägga skrivandet på hyllan eftersom det känns som om jag inte kommer bli klar förrän jag går i pension om sisådär 20 år. Sedan påminner jag mig om att det är skrivandet i sig som är roligt, inte målet att vara klar. Det kommer också vara fantastiskt kul när trilogin är klar men jag inser att skrivandet är en oas där jag hämtar energi för att orka vara den stabila mamman för mina barn. De har en tuff period i livet och det viktigaste är att alltid finnas där när de behöver mig.

Just nu har jag kommit till kapitel nio i utkastet på sista delen i trilogin. Lite drygt 16.000 ord. Det är en bedrift om något efter en hektisk höst. Så nej, sluta skriva gör jag inte, men bloggandet får bli lite mer sporadiskt än vad det en gång var.

Annonser

Att fastna i sin skapade värld

I många skrivhandböcker (om hur man skriver fantasy) så varnas det om att inte beskriva den egna påhittade världen allt för mycket. Jag kan förstå att det är frestande att sida efter sida berätta om den fantastiska värld som växt fram i ens tankar och få läsaren att känna samma kärlek till den som du själv. Särskilt om den är storslagen och episk a´la Sagan-om-ringen-världen. Jag har inte skapat en sådan fantastisk värld som J. J. R. Tolkien på långa världar men visst, jag gillar den. Och jag beskrev den. I mitt första utkast. Inte så där passionerat och utförligt som vissa nybörjare kan göra men ändå lite väl mycket för att det skulle passa sig.

Lite rätt gjorde jag ändå. Jag beskrev den genom karaktärernas ögon och i dialoger. Men det blev ändå lite för mycket. Bland annat var jag så förtjust i en scen där ett hem beskrevs och då särskilt ett par kandelabrar med mytologisk anknytning. Jisses vad jag beskrev dessa i detalj. Och vad vackra det var! Nu finns de inte kvar sedan förra redigeringsvändan. Kill your darlings you know. Hemmet finns kvar men det kommer att skalas ner till de där tre meningarna som oftast räcker för att läsaren själv ska fylla i resten med sin egen fantasi.

För en rookie som mig – ser mig fortfarande som det efter fem år av skrivande då jag ständigt lär mig något nytt – så har jag sedan ett par år fattat det här med drama. Att bygga berättelsen på en spännande handling och inte på karaktärernas värld. Det här utvecklas och finslipas hela tiden och det är nog först i den här redigeringsvändan som jag verkligen ser vad scenerna behöver för att hålla ihop med nästa och nästa och nästa… Den där tråden som ska engagera och sysselsätta läsaren. Väcka engagemang och frågor som de bara måste få svar på. Inga lätta grejer men roligt.

Min urbana fantasyvärld har utvecklats en hel del i huvudet under de här åren och kommer behöva utvecklas ännu mer då det finns olika världar som integrerar med varandra och får större betydelse i de uppföljande två delarna. Allt det här måste stanna i mitt huvud och pytsas ut i lagom doser och på rätt sätt för att inte stjälpa hela berättelsen. Det skulle vara lätt att tyngas av den här utmaningen av komplexitet, särskilt med planer på en trilogi, men jag är envis och tålmodig av naturen så jag gnetar på. Sida för sida. Kapitel för kapitel.

 

Sätter fötterna tillrätta i startblocken

Nu är alla recensioner (utom en) skrivna som jag åtagit mig. Endast en novell återstår att läsa och tycka till om. Jag känner mig lättad över att jag är klar med de här recensionsuppdragen och pirrig inför att ta tag i manuset på allvar. Det har varit roligt och lärorikt att få recensionsböcker och skriva vad jag tycker om dem men med nästan heltidsjobb, barn att passa upp på och ett hem att ta hand om är tiden knapp. Ska jag nå mitt mål med att bli klar med den här omskrivningen av mitt manus (del 1) så funkar det inte att ha tusen bollar i luften. Strax före jul insåg jag inte det här och var till och med på vippen att börja satsa på bågskytte också. Det finns en gräns för hur mycket jag mäktar med och för några veckor sedan frågade jag mig själv hur rimligt det egentligen är att göra alla de saker jag vill. Det som fanns kvar på listan vad jag verkligen, verkligen ville var att skriva. Så nu är det det jag kommer satsa på under våren och kanske också sommaren.

Efter den här omarbetningen som jag planerar är det sista gången jag skickar ut det till förlagen. Om jag får en positiv refusering skriver jag antagligen om det igen men annars är det dags att förpassa det till skrivbordslådan och satsa på något nytt. Någonstans finns det en gräns. Jag har några nya förlag i åtanke som jag ska skicka till, även några små men jag tillåter mig också att vara lite kräsen. Det finns förlag som jag inte tycker ger ut helt igenom kvalitativa böcker och då får mitt manus hellre förbli outgivet.

I ett tidigare inlägg förvarnade jag om att jag kommer att sluta blogga fram till september men där har jag ändrat mig. Jag har insett att bloggen är en bra ventil under tiden som jag skriver. Det poppar upp saker som jag behöver dryfta och få andras åsikter om och det tar jag hellre här på bloggen än facebook. Det blir kanske inte inlägg varje vecka men högst troligt varannan vecka som minst.

Nu ska jag kicka igång skrivandet med att läsa om manuset från början för att komma in i rätt stämning. Det är trots allt två månader sedan jag skrev på det. Shit vad det här ska bli kul!!! Hoppas nu också att detta blir det killermanus som jag vill få det till så fler kan få ta del av det. Om nu något förlag vågar satsa på det förstås… Det är ju trots allt ungdomsfantasy.

Snabb eller långsam skrivprocess

Läste ett inlägg hos Katarina om en man som förordade att skriva en bok på bara två veckor. Det går helt emot vad jag själv kommit fram till hur min skrivprocess fungerar. Sedan snart en månad tillbaka har jag slappnat av i tanken och kravet att redigera om första manuset inom en bestämd tid. Det får ta den tid det tar. Jag har aldrig varit mycket för deadlines. Stressar upp mig och missar viktiga detaljer.

Utan dessa krav på mig har jag blivit ännu mer kreativ och vågar se andra vinklingar som manuset kan ta. En karaktär tex som har varit moderlig och omhändertagande kan jag nu se förvandlas till en misstänksam person som inte alls ger min huvudkaraktär Helena så stora fördelar. Med ens har jag en bättre intrig i flera scener med den här personlighetsförändringen jag inte velat/kunnat se tidigare.

När jag har gett mig den här oändliga tiden så kan jag se på manuset med andra ögon och blir inte lika lat. Jag blundar inte för förändringar som kan ta tid att skriva om utan jag vågar utveckla dem i tanken och kanske skriver jag om när jag väl kommer till det partiet i texten där det här händer. Men vad menar jag med oändlig tid? Det vet jag inte exakt själv och det är lite det som är meningen. Jag pillar i texten närhelst det passar mig och på något sätt har det hunnits med mer på skrivpassen nu.

Lektören gav mig en bra grund att redigera ”rätt” manuset och nu när förlagen ändå refuserade det så bröt jag ihop och kom igen. Nu går jag helt på magkänsla och idéer jag får från skrivhandböcker när jag redigerar och magkänslan har jag lärt mig mer och mer att lita på. Sedan är det okej att det får ta tid. Det är ingen tävling! Så någon tvåveckorsroman lär det aldrig bli skriven för min del. I´m cool. (Just nu i alla fall).

Hur fungerar er skrivprocess som bäst? Ska det vara en deadline eller skriver ni typ bara när andan faller på och tänker däremellan?

Sparlåga på det mesta

Det är extremt sparsamt med inlägg på den här bloggen nu och även med mina besök på andra bloggar. Inget allvarligt har hänt men helt lugnt är det inte. Jobbet kräver mycket just nu vilket var väntat (inplanerat) och hemma behövs jag för min familj. Flera bloggvänner har tagit upp liknande ämne på sina bloggar och jag hakar på, det är för stressande och tidsödande att hinna komma på och skriva intressanta inlägg och läsa alla bloggar varje dag. Det här har stressat mig en lång tid och efter två veckors mediavila i Thailand så har jag kommit fram till att jag mår mycket bättre utan den ständiga hetsen att hinna med och vara uppdaterad på allt.

Tyvärr har skrivandet också hamnat lite på sparlåga men det beror mest på aktiviteter som kommit emellan. Jag försöker ändå att peta i någon mening så fort jag kommer åt. Entusiasmen att få till den här första delen i trilogin är stor och jag vill att den ska bli så presentabel som möjligt. Mer än presentabel. Riktigt fantastiskt jävla bra helt enkelt! Efter varje utskick till förlagen (har bara gjort två omgångar) så tror jag att nu – nu är det bra, men ändå så upptäcker jag massor med nya saker efteråt som behöver fixas till och ändras. Gör jag de jag har i åtanke nu kommer det att göra stor skillnad. Det gör det väl alltid men ändå … ni fattar vad jag menar.

Hur det går med redigeringen kommer jag med andra ord inte uppdatera lika ofta som tidigare. Lägger hellre den tiden på att faktiskt redigera istället för att berätta om det. En stor tyngd har släppt från axlarna efter detta beslut (ja det är en klyschig mening men på bloggar får man klyscha till det). Jag känner att kreativiteten inte tar lika mycket stryk och det tjänar mitt manus också på.

Vi ses! Men inte lika ofta.

Tillbaka till trilogin

Efter att jag öppnade och läste i både första och andra delen av trilogin växte självförtroendet igen efter att ha varit djupt nere i tåspetsarna på skorna. Jag har till och med börjat redigera. Tankarna far runt och planerar struktur, dramakurvor och annat som kan stärka båda manusen. Fast första manuset rör jag inte. Då blir jag aldrig klar. Helst vill jag kasta mig på trean direkt efter att jag skrivit ett utkast på andra delens slut. Bara så jag har ett material att jobba med sedan när jag tar itu med förlagsprocessen igen. Om jag nu väljer att gå via förlag och inte ger ut själv vill säga.

Den nya tjänsten som Type and Tell erbjuder måste jag säga verkar ganska lockande.

Vältrat mig i självömkan

Sedan den där standardrefuseringen trillade in i min mail för en och en halv vecka sedan sjönk mitt självförtroende lika djupt och snabbt som börskraschen 1929.
BIG depression!
Jag har varit lika skör som den första frostiga isen på ett tjärn. Negativa tankar har kvävt min skrivglädje och nästan tagit död på min dröm om att en dag bli utgiven. Jag gjorde ett försök att börja skriva om min novell men gnistan blev inte tillräcklig för att jag skulle orka hålla i och fortsätta.

Det förvånar mig att jag reagerade så kraftigt. Oftast reagerar jag med ilska och trotsig tjurighet när saker går emot mig och hellre känner jag så än den här depressiva ynkligheten.
Men det är på väg att vända…

De senaste dagarna har jag snubblat över artiklar, facebookinlägg och blogginlägg som bombarderar mig med uppmuntrande ord. Och budskapet är så löjligt enkelt.

Gör din dröm! Skit i vad förlagen vill ha. Skriv!

För det är ju faktiskt det som är det roliga. Att skriva. Att bli utgiven är ett mål men inte mitt huvudsakliga mål har jag kommit fram till. Jag kan inte bygga mitt romanskrivande på att det jag skapar måste ges ut i bokform. Det dödar min kreativitet, min skrivglädje och kärleken till att skapa egna världar. När jag insåg detta så föll en stor tung sten och jag bestämde mig för att ge fan i vad det är förlagen vill ha. (Ursäkta språkbruket men det krävdes kraftuttryck för att få mig själv att fatta.)

Det otroliga är att mina tankar har vandrat tillbaka till andra delen i trilogin. Det roliga är att jag märker hur mycket jag tycker om att vara där och vandra omkring i karaktärernas miljöer, peta i deras liv och fundera ut vad de ska göra härnäst. Kanske jag öppnar dokumentet till andra delen igen i helgen och fortsätter där jag slutade men jag lägger inga krav på mig. Än så länge är jag bara tacksam för att komma på mig själv med att njuta av tankearbetet. Mina planer börjar formulera sig som så att jag skiter i förlagen ett tag och skriver färdigt trilogin. Även tredje delen som surrar där bak i huvudet. När jag är redo, då köper jag in redaktörshjälp och kanske ger ut själv om jag inte har turen att få hjälp av ett mindre förlag.