Identifiera dina karaktärer och deras livslögner

Ett sätt att hitta inspiration för mig är att läsa skrivhandböcker eller lyssna på skrivpoddar. Under förmiddagen på lördag satte jag mig ner med KM Weilands e-bok Creating Character Arcs. Med hjälp av några frågor fick jag äntligen en bild av antagonisten och vem denne är. Och varför! I min trilogi finns flera olika antagonister men där finns en antagonist med stort A. The Antagonist som är hela seriens anledning till att min protagonist har lite att kämpa emot. Med både inre och yttre omständigheter. Den här antagonisten har varit lite svår att greppa för mig. Som i all fantasy är denne ond men jag har stört mig på att hen bara är ond. Elakingar utan bakomliggande syften är irriterande och patetiska.

För att undvika detta så såg jag lösningen i några frågor som KM Weiland tipsar om i boken. Frågorna avser protagonisten men jag använde dem till antagonisten. Den personen behöver vara precis lika genomtänkt som protagonisten. Kanske inte på lika många nivåer men snudd på. Frågorna avser att identifiera karaktärens livslögn.

En av de vanligaste misstagen av författare är att skapa ett problem för karaktären som inte har med berättelsen i det stora att göra. Livslögnen ska vara tillräckligt personlig för att något ska saknas i karaktärens liv och för att en förändring ska vara nödvändig. (Dramatica by Melanie Anne Philips and Chris Huntley)

  1. Vilken bild/uppfattning har karaktären om sig själv eller världen?
  2. Vad saknar karaktären mentalt, känslomässigt eller andligt och hur uttrycker sig det?
  3. Hur reflekteras karaktärens livslögn i hennes omgivning?
  4. I inledningen, gör livslögnen karaktärens liv miserabelt? Hur i så fall? (Den här kan man hoppa över när man använder frågorna mot antagonisten).
  5. Om inte, kommer den inledande händelsen få karaktären att känna sig obekväm på grund av sin livslögn?
  6. Kräver livslögnen något eller någon annans inblandning för att närma sig problemet?
  7. Vilka är karaktärens symptom på livslögnen? (Hur yttrar de sig i karaktärens liv? Min anmärkning.)

För att identifiera livslögnen ytterligare, känner karaktären något av följande?
Rädsla?
Extrem sårbarhet?
Oförmåga att förlåta?
Skuld?

Frågorna fortsätter sedan med vad karaktären vill ha (wants) och behöver (needs).

”Protagonistens inre konflikt handlar om kriget mellan vad hon vill ha och det hon faktiskt behöver. Det är också bränslet till den yttre konflikten. Om dessa två element arbetar tillsammans så har du en berättelse och en karaktär på väg mot en perfekt harmoni.”

  1. Hur håller livslögnen karaktären tillbaka?
  2. På vilket sätt gör livslögnen karaktären olycklig?
  3. Vilken insikt/sanning  behöver karaktären för att livslögnen ska motbevisas?
  4. Hur kan karaktären motbevisas?
  5. Vad vill karaktären ha mer än allt annat?
  6. Hur är karaktärens plotmål  kopplat till eller en förlängning av vad vad hon vill ha?
  7. Tror karaktären att det hon vill ha löser problemet?
  8. Håller det som karaktären vill ha henne tillbaka från det hon  behöver?
  9. Hindrar det karaktären behöver henne från att få det hon vill ha? Eller kan hon bara få det hon vill ha  om hon får/upptäcker det hon egentligen behöver?
  10. Hur förändras livet när hon accepterar/inser vad hon egentligen behöver?

Slutligen måste man fråga sig varför karaktären tror på sin livslögn. Det är här spökena i garderoben måste identifieras. Varje orsak måste ha en anledning. Orsak och verkan ni vet. Garderobsspökena är ofta en del av karaktärens bakgrundshistoria och avslöjas för läsaren bit för bit under berättelsens gång. Främst när det gäller protagonisten. Det kan också gälla antagonisten och jag kommer att låta den karaktären även få ha sin POV framemot slutet när hen får ta mer plats och läsaren vet vem det är. När jag väl fick svar på frågorna blev det mer begripligt för mig vem antagonisten är och framför allt varför. Jag kan lättare se scener framför mig när jag vet vem hen är och vad hen vill. Det kuliga är att jag efter lite research hittade att antagonisten funnits i verkliga livet. Hen ska tom få bli den personen. Nu är personen död sedan 2000 år så jag tror inte hen har så mycket att säga om det.

 

En berättelse med elektricitet

Alldeles nyss klickade jag hem e-boken Story Genius av Lisa Cron från Amazon. Den behandlar det jag funderat på väldigt många gånger – vad som egentligen gör en bok bra. Alltså bortsett från ett vackert språk och en dramatisk handling. Enligt Lisa är svaret protagonistens inre resa, vad hon kämpar med och utvecklas av. Vad som betyder något för karaktären, vilka beslut hon måste ta för att övervinna sina rädslor och ändå vara sann mot sig själv. I början av min skrivkarriär gjorde jag samma misstag som tusentals andra. Jag skrev om vardagliga ting, måltider, promenader, bla-bla-prat och måltider igen blandat med det där andra som hände.

Det var min lektör som satte fingret på vilka scener det var som drev handlingen framåt och vilka som inte gjorde det. Det här applicerade jag omedelbart i mitt fortsatta skrivande att skriva scener som drev handlingen framåt. När det blir tråkigt att skriva är det en indikator på att jag skriver en meningslös scen som inte hade någon betydelse för berättelsen. Sedan utvecklade jag den här känslan omedvetet som Lisa nämner kort i en artikel på bloggen Writers in the storm. Det här med orsak och verkan. För varje kapitel så försöker jag se till att den inleds med en stämning hos karaktären men att den ska vara någon helt annan när kapitlet är slut. Har den inte förändrats har jag misslyckats med att driva handlingen framåt.

Det handlar inte om att bara utsätta karaktären för en massa saker för att driva handlingen framåt, hon måste också reagera på dem för att det ska bli en elektricitet i texten. Det kan vara hur många actionscener som helst men får jag som läsare inte fram varför de händer och vad som händer inom karaktären är det dödfött. Men ska jag vara ärligt så är mitt första utkast på en ny text långt ifrån perfekt enligt den här regeln. Och så får det vara. Det jag ändå försöker ha med mig genom hela skrivprocessen är  protagonistens utveckling. Vad vill jag att hon ska genomgå för utvecklingsprocess? Det är en fråga vars svar jag vill ha med mig som en ledstjärna ända fram till det att jag sätter punkt för berättelsen. Faktiskt så är det bara ett år sedan som jag kom på detta när jag gjorde sista redigeringen på manus 1. Innan dess var jag mest fokuserad på vad som skulle hända utanför karaktären. Nu med Lisas bok Story genius ser jag fram emot att fördjupa mig i det här ännu mer. Det som är extra kul är att hon också tar upp tips som inte är plot-relaterade, alltså tips för oss pantsers som skriver utan synopsis.

 

 

Hur du planerar för en trilogi

För några kvällar sedan lyssnade jag på min favoritpodd, Helping wtiters become authors som leds av K.M Weiland. Avsnittet hette How to outline a series of bestselling books och är daterat 16 januari 2017. K.M Weiland berättar på ett enkelt och strukturerat sätt hur du bäst bygger upp en bra och framgångsrik trilogi. Det här avsnittet finns också att läsa på hennes hemsida.

Oavsett om poddavsnittet leder till ett framgångsrikt manus eller inte så var det upplyftande att lyssna på och inse att jag är på rätt väg i mitt eget trilogibyggande på ren magkänsla. Jag tänkte i det här blogginlägget varva mina egna reflektioner över mitt eget trilogiarbete med stöd av de punkter som hon tar upp.

Första frågan: Ska man skriva en outline på hela trilogin först?
Nej, är Weilands svar. Hon menar på att en outline är aldrig den slutliga berättelsen. Berättelsen ändras allt eftersom den skrivs och får eget liv när man börjar med utkastet. Jag skulle vilja lägga till att den förändras ännu mer vid redigeringen av utkastet. Det är då du får en känsla för vad som fungerar och vad som måste läggas till och tas bort. Så skriv den övergripande outlinen under arbetets gång men inte för alla tre böckerna på en gång. Du måste komma fram till hur slutet ska se ut, dels för varje bok och slutligen för hela serien.

Min egen erfarenhet är att jag först skrev första utkastet utan någon outline. Trilogin fanns inte ens i min föreställningsvärd när jag började. Det kom till mig först under tiden jag skrev och berättelsen växte inuti mitt huvud. Sedan efter att jag redigerat ett antal vändor på första delen började jag skriva utkastet på del två. Jag körde samma princip som med första, ”Bara skriv så växer berättelsen av sig självt”. Och det gjorde den. En outline skapades i mitt huvud som var mer detaljerad för den delen jag skrev på och mer övergripande över alla tre delarna. Jag antecknade ned de mest viktiga händelserna men någon strukturerad skriftlig outline skrev jag aldrig. Hur hela serien skulle sluta kom till mig tidigt och det har varit ett bra och nödvändigt mål för att jag ska ha känt mig trygg med att få en genomgående tråd i alla delarna.

Andra frågan: Hur ska jag skapa en plot för hela serien utan att varje bok känns ofullständig?
Personligen hatar jag böcker i en serie där första och/eller andra boken slutar utan att ge mig svar på hur den huvudsakliga konflikten löste sig. Lämna aldrig en för stor cliffhanger i slutet av bok ett eller bok två där huvudfrågan inte får något svar! En bok ska helst ha flera konflikter. En huvudkonflikt för varje bok som läsaren får svar på i slutet av boken, mindre konflikter som antingen löser sig eller leder vidare till nästa konflikt. Sedan ska du ha en huvudkonflikt som överskuggar hela trilogin och får sin slutliga lösning i bok tre.

Tredje frågan: Hur ska jag strukturera de olika delarna?
Här säger Weiland att det är viktigt att ha god förståelse för struktur. Det räcker inte att förlita sig på en singelboks enklare ekvation av händelser där allt är uppklarat i bokens slut. I en trilogi gäller det att ha kontroll på det känslomässiga flödet genom hela serien.Hon beskriver vidare att det är vanligt att första delen handlar om att protagonisten stöter på ett problem som denne övervinner på något sätt. I den andra delen fördjupas problemet och karaktären möter en svår förlust innan denne i tredje delen möter problemets klimax och reser sig som en hjälte.

Mittenboken bör med andra ord signalera skiftet in i det djupare mörkret och sluta med en känsla att allt blev inte helt bra men tillräckligt för att läsaren ska känna sig hoppfull.

Fjärde frågan: Hur planerar du kopplingen mellan de tre böckerna?
Som Weiland tog upp på andra frågan så ska varje bok var en egen solid berättelse med vars egna lösa trådar knyts samman i varje enskild bok. Men de lösa trådar som avser den överhängande konflikten ska finnas med genom alla böckerna för att lösas upp/knytas ihop i den slutliga boken. Det råd Weiland ger för att du ska hitta nästa grundfråga för varje bok är att fråga dig;

  • Vilken del av den huvudsakliga konflikten kommer att vara mest pressande för karaktären i nästa bok?
  • Vad ska den nästa individuella huvudkonflikten bestå av i nästa bok?

 

I mitt bygge av trilogin har jag en huvudkonflikt som spänner över hela trilogin som karaktären presenteras för i första boken. I den har jag en egen huvudkonflikt som får en lösning i slutet av boken men där vissa lösa trådar finns kvar som är kopplade till nästa del. I bok två så fördjupar jag problemet där en del har med seriens huvudkonflikt att göra och en del med bokens tema. Karaktären möter svåra förluster och huvudantagonisten som lurar ute i mörkret kommer henne allt närmare i hasorna och får allt större konsekvenser i hennes liv. I slutet sker ytterligare en förlust men där finns givetvis också ett hopp som ska locka läsaren vidare in i tredje boken. I tredje delen intensifieras tempot och huvudkonflikten för serien blir mycket påtaglig i andra halvan för att nå sitt klimax i slutscenen. Alla tre delarna har sitt eget tema. Första boken handlar om utanförskap, den andra om att våga välja en egen väg än vad andra vill. Den tredje får vi se vad det blir eftersom jag jobbar på utkastet på den just nu men bör ha något med konflikten gentemot huvudantagonisten att göra. Att tvingas möta något som inte bara kan förgöra henne själv utan allt annat som är gott i världen.

(I det här inlägget har jag valt begreppet outline och inte synopsis eftersom i utlandet definieras synopsis som en sammanfattning av ett färdigt manus du gör till en agent/förlag efter att manuset är klart.)

Funderar på ondskan

De råd man läser om hur man bygger en antagonist (om denne nu är en karaktär, mänsklig som omänsklig) så ska ju hen ha ett mål och ett syfte. Antagonisten ska också korsa och hindra protagonistens väg mot sitt mål. Så långt är jag med. Men nu när jag skriver utkastet på sista delen så tvingas jag gå på ett djupare plan. Det är detaljer som saknas som jag måste reda ut innan jag kommer vidare. Jag vet vem antagonisten är samtidigt som jag inte är helt 100% säker. Vad sysslar hen med om dagarna? Vilka är de goda sidorna? När ska hen dyka upp i sin sanna person?

Jag har flera antagonister i trilogin men det finns Antagonisten med stort A. Han/hon som alltid funnits där som ett hotande orosmoln i protagonistens värld. Jag har försökt undfly att forska i vem den här individen är men kom till en punkt där jag helt enkelt måste ta tjuren vid hornen om det här utkastet ska fungera. Under helgen som var fanns inte tillfälle att skriva men istället har jag utnyttjat tiden till att tänka. Det är fördelen när vardagen hindrar själva ordskrivandet. Tankearbetet kan fortsätta och lite närmare har jag kommit de där detaljerna jag behöver veta för att fortsätta skriva. Inte helt och fullt men lite.

Den här veckan och eventuellt fram till jul kommer vara lika fullproppad med måsten så tankearbetet fortsätter. Känner hur abstinensen börjar riva och sno runt som en elddrake i kroppen efter att få skriva. Inte ens bloggen hinner jag med eller läsa era andras bloggar. Önskar att dygnet hade fler timmar. Men antagligen skulle de genast fyllas av andra måsten. Antagligen går den här tidsbristen över när barnen är större.

Den envise har segrat

Hela söndagen har jag ägnat åt att skriva på utkastet som ska bli trilogins sista del. Ni som har läst mitt föregående inlägg har tagit del av de våndorna som jag hade för en dag sedan med den här delen. Min hjärna fick inte till detaljerna riktigt så som jag ville. Logiken och trovärdigheten stod på spel. Jag hade ingen bra lösning men gav mig den på att skriva ändå. Min tanke var att jag fick lösa det sedan i redigeringen. Men så fick jag en förträfflig idé och saken löste sig med den där detaljen som störde mig.

Inte nog med att detaljen löste sig. En synopsis har jag fått till också. Ni som känner mig höjer nog undrande på ögonen för ni vet att jag inte är en synopsistyp. Inte på minsta sätt. Men jo då ser ni. Jag har lyckats få till något som räcker ganska långt. Den är inte djupgående kapitel för kapitel men det är definitivt något som kan kallas synopsis.En perfekt karta i min smak som inkluderar de karaktärer som jag behöver ha med. Jag har en lista på karaktärer bredvid datorn som ska påminna mig om dem så de inte glöms bort och samtliga kommer med i en bra balans. Synopsisen fanns bara där och jag skrev ner det i rasande fart för att inte tappa bort det. Towanda! Den envise har segrat!

Sist kan jag säga att jag researchat lastbilar. Något så ointressant har varit av stort intresse en söndag som den här.

Hur har ert skrivande fungerat den här helgen då?

Vet inte vart jag är på väg

Som vanligt har jag snubblat över ett kaninspår i mitt skrivande och har ingen aning om vart det kommer bära iväg med historien. Jag skulle kunna bli orolig och analysera om det här är ett onödigt stickspår som slösar med min tid men det tänker jag inte göra. Det är så här mitt skrivande fungerar. Något, oftast någon oväntad karaktär dyker upp och rör om i grytan. Det här är en icke-synopsisplanerande skrivande persons vardag. De här oväntade vändningarna väcker alltid förvåning, frågor. Vad ska det här vara bra för? Skriver jag helt åt fanders om jag fortsätter på den inslagna vägen? Men mest väcker det nyfikenhet och glädje.

Som i de flesta andra fall har de här kaninspåren lett mig till en lösning jag aldrig kunnat föreställa mig. Det gäller att ha en stor tillit till sig själv att våga följa kaninspåren och inte vara rädd för att jag skriver något i onödan. Inget skrivs i onödan. Om den rädslan skulle få styra skulle jag inte våga skriva någonting alls. Att skriva för mig är som att ha läsarens frågor i huvudet emellanåt. Hur ska det här sluta? Trots att jag vet slutet. Helt galet underbart.

Manus 3 börjar ta fart

Efter fem år av skrivande börjar jag känna mig själv ganska bra och hur jag fungerar. Det gnagde en oro om jag skulle få till något bra inledningsvis när jag började skriva på manus 3 men den oron är helt borta nu. Istället njuter jag av att se utvecklingen när detaljer faller på plats allt eftersom jag skriver. Det är just det här jag älskar med skrivandet. Något jag sett lite luddigt klarnar och nya detaljer bekräftar att jag är på rätt spår. 2 kapitel är färdigskrivna och jag ska börja på kapitel 3. Cirka 2800 ord totalt hittills. Kapitlen är kortare än vad jag brukar ha dem men eftersom det är ett utkast så ägnar jag mig inte för mycket åt miljöbeskrivningar och gestaltning.

För att pausa läste jag i förmiddags i en skrivhandbok; ” ”Writing fantasy heroes – Powerful advice from pros”. En av medförfattarna, Glen Cook, kallar sig för en ‘intuitiv’ skribent. Med det menar han att han tar kontakt med ‘the sea of stories’ och låter berättelserna flöda och berätta på egen hand. Han slösar inte tid (som han själv uttrycker det) på outlines eller detaljerade karaktärsstudier. Han ser ett luddigt slut och börjar gå. Vägen mot bokens slut beskriver han som ett äventyr av upptäckter och hoppas att även läsaren kommer uppleva lika många överraskningar som han själv gör på vägen. Om allt går rätt så gör karaktärerna allt jobb själva med kanaliseringen av berättelsen.

Ungefär så är det för mig också. Karaktärerna hjälper mig att hitta rätt längs vägen och nyligen överraskade en ganska ny karaktär mig med vem han är och vilken agenda han har. Länge trodde jag att han hade med antagonisten att göra men se det hade han inte. Han har sin alldeles egna agenda och det sätter saker i en helt annan dager. Nästan så jag hörde hur kugghjulen klickade rätt och började rulla. Underbart.

Det här är min sista semestervecka och vädret är gynnsamt för många skrivtimmar innan vardagen träder in. Förhoppningsvis har jag nått 10.000 ord innan nästa vecka men inga krav är ställda. Alla ord är välkomna vare sig de är få eller många. Jag är på rätt väg. Det är det som räknas.

Tänka vitt och brett

Den omskrivning som jag gör av mitt första manus just nu handlar om att skruva till intrigerna. Också att försöka skapa något unikt i handlingen som inte finns i de vanligaste böckerna som är aktuella just nu. Att vara för mainstream tror jag är ganska vanligt i de manus som skickas in av debutanter till förlagen. Handlingen kanske är spännande och framåtdrivande, språket bra – kanske rent av perfekt – men är ändå inte tillräckligt för att bli antaget. Det ska väcka nyfikenhet, engagemang. Helst också vara så bra att berättelsen finns kvar hos läsaren i tankarna efteråt.

Om jag uppfyller detta är omöjligt att svara på eftersom det också hänger på yttre omständigheter som jag inte kan påverka. Förlagets representant som ska hitta nästa intäkt för att få ekonomin att gå ihop ska dels vara intresserad av ämnet och genren men också vara i rätt stämning. Inte för trött, grinig eller ofokuserad. Men bortsett från det så strävar jag efter att ge läsaren en anledning att läsa boken. Varför är min berättelse mer intressant än någon annans? Varför ska minst 5000 läsare anstränga sig och offra sin tid på att läsa just min berättelse? Ja, det är upp till mig att leverera det.

När jag började skriva på manuset var det bara av en ren slump för en envis bild i huvudet som inte ville släppa greppet om mig. När detta utvecklades till möjligheten att bli en hel bok, rentav en trilogi så bara skrev jag av hjärtats lust. Det var först senare som jag tog reda på mer information om hur en berättelse byggs upp med dramakurvor, intriger, karaktärsutveckling och så vidare. Det är en lång process som får ta den tid det tar. Vanliga misstag jag gjorde var att karaktärerna åt ganska ofta. Pratade om saker som inte hörde till saken, struntprat med andra ord. Dessutom var de för snälla. Fogliga och omtänksamma om varandra. Det var bara den där busen (antagonisten) där borta i horisonten som var det farliga.

Numera är karaktärerna betydligt kinkigare mot varandra (tom mot sig själva ibland). De sätter sig på tvären, ifrågasätter och krånglar till det för sig. Den där elakingen (antagonisten) har krupit in i flera karaktärer och är mer närvarande. Jag försöker hålla grytan kokande hela tiden utan att den för den skull stormkokar hela tiden. Det blir tröttsamt det också. Men vad är det unika med min berättelse då? Allt vill jag inte gå in på men det jag nämnt tidigare ligger den lite i tiden kring det här med utanförskap, att ha en annan etnisk bakgrund och tar upp människors rädsla för det som är annorlunda. Att vara kränkt och hur man hanterar det från bådas sidor (protagonist och antagonist). För att få till allt detta har jag tvingats tänka vitt och brett. Gå in i huvudet på hur det är att vara den som våldför sig på andra och vad det är som driver en människa till att göra det. Vad är det som rättfärdigar handlingen? Det har varit svårt men också oerhört nyttigt att våga se på saker ur en annan vinkel. Den här versionen hoppas jag ska tilltala något förlag så småningom men först ska det till testläsare och också ligga och vila för mognad under tiden jag skriver på del två och tre.

En inblick i fantasyns historia

För ett tag sedan läste jag ut ”Tusen år av Fantasy – Resan till Mordor” skriven av Bo Eriksson. Det är en bok som ingår i kurslitteraturen till den skrivkurs jag anmält mig till i höst. När jag kommit halvvägs började jag bli ganska orolig. Den innehåller enormt detaljerade fakta från berättelser i bibeln, eddan och andra medeltida berättelser som är grunden till mycket av dagens fantasylitteratur. Bland annat Sagan-om-ringen-trilogin av J.J.R Tolkien. Hur skulle jag kunna banka in all denna fakta inför en tentamen undrade jag smått skräckslaget. Det verkade lika meningslöst som att lära in när alla sveriges kungar föddes och dog. Jag har läst andra kurser på universitet där jag inför omtentamen lärde mig en engelsk bok om ekonomi helt utantill i ren desperation. Vad skulle det här bli? När jag läste kursplanen förstod jag syftet med boken och blev lugn igen. Målet är att redogöra för och kritiskt reflektera över fantasylitteraturens traditioner och genrer.

Ja men då så. Boken gav mig en mycket bra historisk bild över traditioner i fantasylitteraturen. De flesta väsen har ett ursprung långt tillbaka i medeltiden. Vissa härstammar långt utanför europas gränser. Det mest fascinerande är att människor verkligen på allvar har trott att det funnits cykloper, enfotingar, drakar och annat oknytt. Detta har sedan följt med i berättelser som förts vidare från mun till mun för att sedan antecknas ned av någon skrivkunnig och sedan i sin tur använts i nya berättelser med nya vinklingar. Alltså, vilken skatt våra förfäder skapade med sin fantasi som vi idag fortfarande kan ta del av och utveckla vidare till något nytt och fräscht!

Jag har själv hämtat inspiration från mytologier och av det skapat min egen värld. När jag läser på i ämnet får jag nya uppslag som pusslar ihop så att regler och syften med världen blir mer och mer komplex. Inte så komplex att det blir svårbegripligt och rörigt. Snarare att sammanhangen mellan olika detaljer blir naturliga och vävs ihop på ett trovärdigt sätt. Jag har fortfarande en del kvar att jobba med när det gäller mitt världsbygge. Precis som med karaktärerna är världen minst lika viktig att få till så läsaren upplever den intressant och spännande.

Oftast är det ganska enkla medel som behövs för att få till så detaljerna i den påhittade världen blir trovärdiga. Men ibland händer det att det enkla blir svårt. Fantasylitteratur kräver att man vågar tänka utanför ramarna. Tänja på verkligheten som man känner den till något annat men ändå att den ska ge någon sorts igenkänning hos läsaren. Jag har haft svårt (trots min vilda fantasi) att få till antagonistens värld och kultur som skiljer sig från protagonistens. Jag vill inte att antagonisten ska vara helt genomond och göra onda saker för sakens skull. Varför är det så viktigt att förgöra världen? Varför offra så många liv utan mening? Jag har några trådar som jag ska väva vidare på i min berättelse. Det kanske inte blir en tätvävd Gore-TEX-kappa. Kanske mer en grovt virkad slöja.

Det här blogginlägget börjar bli lite långt nu men jag vill avsluta med att slöjor är det där enkla jag pratar om. Slöjor som lägger ett skimmer av mystik över berättelsen. Det behöver inte vara en hel encyklopedi med förklaringar om hur världen ser ut och fungerar. Mystiken väcker nyfikenhet, spänning och framförallt läsarens egen fantasi. Encyklopedier är uttröttande och hemska läsdödare. Om man inte använder dem som researchmaterial då förstås för att skapa slöjor :)

Mellan raderna

Katarina nämnde i ett inlägg på sin blogg om känslor som väcks och inte väcks när man skriver en text som sedan inte motsvaras mot vad man förväntat sig när man läser igenom den. På ett ungefär så. Det är något jag kämpat med mycket i det senaste kapitlet som jag redigerat. Jag har hoppat lite fram och tillbaka mellan några kapitel men återkommit till det här för att få det så rätt jag kan. Det är den där stämningen jag vill skapa utan att tala om det med demonstrationsskyltar för läsaren. Att läsaren ska förstå vad som händer mellan raderna. Inte ens karaktären begriper vad hon känner. Hon omtolkar dem och bara läsaren ska förstå vad som egentligen händer inom karaktären.

Gestaltningen är oerhört viktig i det här. Jag älskar att gestalta och har sällan problem med det numera men här har jag utmanats ordentligt för att inte klanta till det. Blickar, miner, dialoger mellan karaktärer och inre tankar ska balansera på en tråd som inte får brista. Det är lätt att tvivla på sig själv i de här stunderna. Hur ska jag bäst presentera denna subtila känsla, förnimmelse av att något håller på att hända och ändå inte vara som en elefant på läsarens fötter? Bästa sättet är helt enkelt att skriva, tänka, skriva om och tänka…

Sedan i onsdags ansåg jag mig ha redigerat klart kapitlet för den här vändan. Känslan var obeskrivlig när jag insåg att jag äntligen kan komma vidare. Nu ska jag ta tag i den där scenen/kapitlet där jag nyligen fick en blixtrande bra idé hur jag ska utveckla intrigen. Det håller på att bli något bra av det här tror jag.