Identifiera dina karaktärer och deras livslögner

Ett sätt att hitta inspiration för mig är att läsa skrivhandböcker eller lyssna på skrivpoddar. Under förmiddagen på lördag satte jag mig ner med KM Weilands e-bok Creating Character Arcs. Med hjälp av några frågor fick jag äntligen en bild av antagonisten och vem denne är. Och varför! I min trilogi finns flera olika antagonister men där finns en antagonist med stort A. The Antagonist som är hela seriens anledning till att min protagonist har lite att kämpa emot. Med både inre och yttre omständigheter. Den här antagonisten har varit lite svår att greppa för mig. Som i all fantasy är denne ond men jag har stört mig på att hen bara är ond. Elakingar utan bakomliggande syften är irriterande och patetiska.

För att undvika detta så såg jag lösningen i några frågor som KM Weiland tipsar om i boken. Frågorna avser protagonisten men jag använde dem till antagonisten. Den personen behöver vara precis lika genomtänkt som protagonisten. Kanske inte på lika många nivåer men snudd på. Frågorna avser att identifiera karaktärens livslögn.

En av de vanligaste misstagen av författare är att skapa ett problem för karaktären som inte har med berättelsen i det stora att göra. Livslögnen ska vara tillräckligt personlig för att något ska saknas i karaktärens liv och för att en förändring ska vara nödvändig. (Dramatica by Melanie Anne Philips and Chris Huntley)

  1. Vilken bild/uppfattning har karaktären om sig själv eller världen?
  2. Vad saknar karaktären mentalt, känslomässigt eller andligt och hur uttrycker sig det?
  3. Hur reflekteras karaktärens livslögn i hennes omgivning?
  4. I inledningen, gör livslögnen karaktärens liv miserabelt? Hur i så fall? (Den här kan man hoppa över när man använder frågorna mot antagonisten).
  5. Om inte, kommer den inledande händelsen få karaktären att känna sig obekväm på grund av sin livslögn?
  6. Kräver livslögnen något eller någon annans inblandning för att närma sig problemet?
  7. Vilka är karaktärens symptom på livslögnen? (Hur yttrar de sig i karaktärens liv? Min anmärkning.)

För att identifiera livslögnen ytterligare, känner karaktären något av följande?
Rädsla?
Extrem sårbarhet?
Oförmåga att förlåta?
Skuld?

Frågorna fortsätter sedan med vad karaktären vill ha (wants) och behöver (needs).

”Protagonistens inre konflikt handlar om kriget mellan vad hon vill ha och det hon faktiskt behöver. Det är också bränslet till den yttre konflikten. Om dessa två element arbetar tillsammans så har du en berättelse och en karaktär på väg mot en perfekt harmoni.”

  1. Hur håller livslögnen karaktären tillbaka?
  2. På vilket sätt gör livslögnen karaktären olycklig?
  3. Vilken insikt/sanning  behöver karaktären för att livslögnen ska motbevisas?
  4. Hur kan karaktären motbevisas?
  5. Vad vill karaktären ha mer än allt annat?
  6. Hur är karaktärens plotmål  kopplat till eller en förlängning av vad vad hon vill ha?
  7. Tror karaktären att det hon vill ha löser problemet?
  8. Håller det som karaktären vill ha henne tillbaka från det hon  behöver?
  9. Hindrar det karaktären behöver henne från att få det hon vill ha? Eller kan hon bara få det hon vill ha  om hon får/upptäcker det hon egentligen behöver?
  10. Hur förändras livet när hon accepterar/inser vad hon egentligen behöver?

Slutligen måste man fråga sig varför karaktären tror på sin livslögn. Det är här spökena i garderoben måste identifieras. Varje orsak måste ha en anledning. Orsak och verkan ni vet. Garderobsspökena är ofta en del av karaktärens bakgrundshistoria och avslöjas för läsaren bit för bit under berättelsens gång. Främst när det gäller protagonisten. Det kan också gälla antagonisten och jag kommer att låta den karaktären även få ha sin POV framemot slutet när hen får ta mer plats och läsaren vet vem det är. När jag väl fick svar på frågorna blev det mer begripligt för mig vem antagonisten är och framför allt varför. Jag kan lättare se scener framför mig när jag vet vem hen är och vad hen vill. Det kuliga är att jag efter lite research hittade att antagonisten funnits i verkliga livet. Hen ska tom få bli den personen. Nu är personen död sedan 2000 år så jag tror inte hen har så mycket att säga om det.

 

Flummar mig fram

Så är illa har jag nog aldrig skött mitt bloggande som jag gjort nu. Ursäkten är brist på tid. Eller snarare, jag prioriterar annat. När jag väl får en lucka med egen tid ägnar jag den åt att läsa eller skriva. Mitt mål har varit att skriva minst en halvtimme om dagen. Det har inte lyckats så bra men jag ser inget misslyckande i det heller. När jag väl suttit ner har jag inte bara bankat ner bokstäver utan också tänkt. Planerat vad som ska hända i de kommande scenerna. Inte likt mig alls men jag har varit tvungen för att ha en riktning att sträva mot. Det här tänkandeT har lönat sig och gett mig ett bra märke på kartan så jag vet vart jag är på väg med sista manuset i trilogin.

Jag älskar ju att skriva mig fram till lösningarna istället för att planera varje kapitel minutiöst. När jag börjar på ett nytt kapitel skriver jag oftast en rubrik som sammanfattar vad det ska handla om. En arbetsrubrik så att jag själv kan hitta tillbaka om jag behöver ta reda på någon detalj jag glömt. Efter ett tag fick jag börja döpa dem till AAAA, BBBB osv för de började handla om helt andra saker än vad jag tänkt mig när jag inledde dem. Som tur är håller jag mig till ämnet och spretar inte iväg åt något helt obegripligt håll utan det är bara så att berättelsen vecklar ut sig i skrivande stund. Ett sätt som antagligen skulle göra en planerare tokig men en sån som mig lycklig över att få bli överraskad av min egen berättelse.

För snart två veckor sedan hade min skrivgrupp en träff igen. Lika inspirerande och kul som vid första tillfället. Vi hade testläst varandras texter och den fråga jag fick var; ”Var får du allt ifrån?” Jag blev förvånad över deras reaktion. Kanske gör mitt sätt att utveckla berättelsen allt eftersom mer fantasirik? Faktiskt så tror jag inte det. Det är nog bara så som jag är och alltid har varit. På den kreativa skrivkursen återupptäckte jag hur lätt jag har för att spotta ur mig berättelser bara genom att börja skriva. Att tänka ut dem innan är som att famla i ett stort kolsvart rum. Inget vill komma fram förrän jag börjar på en mening eller ett tema jag får till mig. Det är som om ord för ord lyser upp min väg bit för bit. Det kan vara ganska skrämmande när jag börjar på ett helt nytt skrivprojekt. Det fladdrar i magen och tvivlet gnager. Första och andra manuset är det som övertygar mig om att om jag har gjort det förut kan jag göra det igen.

Första skrivgruppsträffen

Idag träffades min skrivgrupp för första gången. Det var först lite trixigt att få till en tid som passade alla men till slut fick vi till det. På nästan två timmar hann vi berätta om oss själva, vad vi skriver och lite om våra skrivprocesser. En av medlemmarna kände jag lite lätt sedan innan eftersom vi ses emellanåt på arbetet och den andra medlemmen var en cybervän genom Facebook. Eftersom det var första träffen vi sågs berättade vi om oss själva, vad vi skriver på och hur skrivprocessen ser ut.

Vi har olika erfarenheter som kommer bli en tillgång för oss alla på olika sätt. För min del var det inspirerande att få prata om skrivande i allmänhet med likasinnade. Höra hur andra gör och få nya infallsvinklar. Kvällen innan hade jag plockat ut en text från första delen i trilogin och redigerat den till max innan den fick följa med på träffen. Själv upplevde jag texten som styltig men fick feedbacken att texten flöt på bra och att de fångades direkt av den och av stämningen. Framöver gäller det att våga lämna ifrån sig mindre färdig text.

Det planer vi har för framtiden är att träffas varannan månad, dela texter för feedback men också att eventuellt åka någonstans till en avskild och lugn miljö för att skriva en hel helg. Här i Värmland har vi flera herrgårdar som erbjuder logi och lugna miljöer. Att åka till typ London var alldeles för distraherande som en av deltagarna så klok påpekade. Har man aldrig varit där vill man ju gärna uppleva staden också. Det här kommer att bli hur bra som helst. Är du med i någon skrivgrupp och vad är din erfarenhet av den?

Den envise har segrat

Hela söndagen har jag ägnat åt att skriva på utkastet som ska bli trilogins sista del. Ni som har läst mitt föregående inlägg har tagit del av de våndorna som jag hade för en dag sedan med den här delen. Min hjärna fick inte till detaljerna riktigt så som jag ville. Logiken och trovärdigheten stod på spel. Jag hade ingen bra lösning men gav mig den på att skriva ändå. Min tanke var att jag fick lösa det sedan i redigeringen. Men så fick jag en förträfflig idé och saken löste sig med den där detaljen som störde mig.

Inte nog med att detaljen löste sig. En synopsis har jag fått till också. Ni som känner mig höjer nog undrande på ögonen för ni vet att jag inte är en synopsistyp. Inte på minsta sätt. Men jo då ser ni. Jag har lyckats få till något som räcker ganska långt. Den är inte djupgående kapitel för kapitel men det är definitivt något som kan kallas synopsis.En perfekt karta i min smak som inkluderar de karaktärer som jag behöver ha med. Jag har en lista på karaktärer bredvid datorn som ska påminna mig om dem så de inte glöms bort och samtliga kommer med i en bra balans. Synopsisen fanns bara där och jag skrev ner det i rasande fart för att inte tappa bort det. Towanda! Den envise har segrat!

Sist kan jag säga att jag researchat lastbilar. Något så ointressant har varit av stort intresse en söndag som den här.

Hur har ert skrivande fungerat den här helgen då?

Fastnat i New York

Det jag befinner mig i just nu är en högintensiv plot/scen/struktur-tänkar-period. Manus tre som är sista delen i min ungdoms-fantasy-trilogi utspelar sig inledningsvis i New York. En stad jag aldrig varit i och inte kan platserna där scenerna äger rum. Därför har jag tagit hjälp av Google Maps. Ett suveränt verktyg där jag kan gå ner på gatunivå och röra mig på gatorna nästan som om jag var där.

Min karaktär är ganska så rörlig av sig och för att göra en så bra miljöbeskrivning som möjligt behöver jag veta hur det ser ut. På riktigt. Vanligtvis brukar jag inte grotta ner mig allt för mycket i miljöbeskrivningar i nyskrivsfasen men här var jag tvungen för att hitta rätt ställe för en viss scen. Och när jag hittade den på Google Maps kom scenerna till mig så mycket lättare. Nästan som om jag var där. Och området jag hittade är perfekt! På en viss gata ligger det tätt med butiker, pubar och restauranger medan bara två kvarter bort skabbiga lagerlokaler och kontorsbyggnader med igenbommade fönster. Att vistas där en mörk natt som min karaktär är inget jag skulle vilja göra. Särskilt inte för det som rör sig i gränderna.

Ska bara skriva ner det också. Fastnar i gatuvyerna och drömmer mig bort i handlingen.

Startar en skrivgrupp

Mycket av skriv- och författarrelaterade evenemang sker främst i Stockholm eller i någon av de andra större städerna i landet. Jag som bor en bit från dessa städer måste boka dyra tågbiljetter och dessutom hoppas på att tåget överhuvudtaget går i tid eller kommer fram. Det är nämligen inte alltid de gör det heller. Jag offrar gärna denna tid och pengar det kostar emellanåt men oftast får jag inte ihop pusslet med övriga livet. Inte om jag vill fylla på skrivinspirationen med mer jämna mellanrum än typ en gång om halv- eller helåret.

Men det går att ändra på. Efter att jag läste bloggen Boktycke och hennes inlägg om vad de gör i deras skrivgrupp så blev jag inspirerad att vara med i en sådan aktiv skrivgrupp. Här i min egen trakt. Om det finns några sådana skrivgrupper i mina trakter vet jag inte men kom på idén att jag kunde starta en egen grupp. Jag har en kollega jag träffar i fikarummet någon gång emellanåt som jag visste skrev på en roman samt en annan tjej jag blev vän med via facebook utifrån att hon deltog i en kurs för Ann Ljungberg. Båda har visat intresse för en skrivgrupp och nu ska vi försöka hitta en tid där vi kan träffas en första gång för att lära känna varandra och berätta om vårt skrivande.

Det känns både läskigt och spännande på samma gång. Jag har svårt att berätta om handlingen i min trilogi inför andra men med skrivande människor brukar det gå lite lättare. I det här sammanhanget kommer det att bli en bra träning samt att vi kan lära av varandra.

Att ge efter för kreativiteten

Mitt försök att skapa en outline som jag också skrev om i föregående inlägg blev aldrig lyckat. En anledning tror jag var att jag ansträngde mig för hårt, skulle vara duktig och ”göra rätt”. Jag har fortfarande ingen färdig outline men när jag satte mig för att fortsätta skriva på första kapitlet på manus 3 igår så blev det inget skrivet. Däremot i One Note-appen (där jag för anteckningar) när flera scen-idéer ploppade upp i huvudet. De scener jag antecknat har reducerat ångesten till att få till ett spännande och intrigfullt manus till i princip noll. Det är precis tillräckligt för att jag ska kunna orientera mig fram till slutet och veta att de där slukhålen till luckor fylls i bara jag sätter igång att skriva.

”Dä orner säj” som vi säger i Värmland. På svenska; Det ordnar sig. Ett måtto jag gillar ta till när en del av mig blir lite darrig inför en större utmanande uppgift. Det är inte så bara att knyta ihop säcken till en trilogi.