Nu har Trump ställt till det för min karaktär

Det här hade jag inte räknat med eller ens kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. USAs president har lyckats förhindra att min huvudkaraktär flyttar till New York! Hennes födelseattest säger att hon är född i Mexiko City. Jag är så arg så jag står och stampar. Här har jag de senaste månaderna förälskat mig i New York efter en massa researcharbete och vandrat runt på gator i Google Erth-programmet för att skriva realistiska scener – så får hon inte flytta dit. AAAAAAAAAAAAARRRRGGGGH!

Visserligen skriver jag fantasy så jag kan hitta på vad jag vill men eftersom det är urban fantasy så utspelar sig handlingen i vår verkliga värld så jag måste ta hänsyn till verkliga regler också. Men jag har ett kort i ärmen som jag tänker använda. Hon får helt enkelt ta sig in illegalt. Bara det att jag måste skriva om inledningen. Det ska jag göra ändå eftersom det bara är första utkastet jag skriver på. Nu smider jag elaka planer att den där presidenten ska få en plats i manuset och jag tänker inte vara snäll mot honom. Faktiskt så hade jag planer på att blanda in presidenten ändå men efter de här utspelen han har för sig att stänga ute vissa medborgare så lär det bli hett runt öronen på honom i mitt manus.

Bortsett från konsekvenserna för mitt manus så skrämmer det mig vad det är som händer där borta på andra sidan havet. Precis som Pigge Werkelin tipsar om i en artikel i Aftonbladet så ska jag bojkotta alla produkter från USA från och med nu. Pengar verkar som sagt vara det enda han begriper sig på och när omvärlden inte längre vill ha med dem att göra så blir det snart märkbart i hans kassa.

Annons

Funderar på en prolog

Jag har upplevt att de flesta skrivråden avråder från prologer. Detta för att de oftast är en infodump och inte tillför handlingen något. Nu är det inte alls den där infodumpen jag vill tvinga på läsaren för att hen ska förstå handlingen eller karaktären bättre. Det är en scen som däremot leder in på att karaktärens liv var turbulent redan från start. Från födelsen. Scenen är tänkt att visa att det finns andra makter som ville påverka henne redan då. Kärnan i manuset är att karaktären inte är som andra, inte ens inom den grupp/värld hon tillhör. Att hon får kämpa för att passa in. Den här prologen skulle i så fall tydliggöra det tidigare hos läsaren genom att vara ett frö hos läsaren som kan ligga och gro bak i huvudet. Väcka både oro och föraningar på ett annat sätt och lite tidigare än efter 100 sidor in i manuset. Men om prologen får den effekten vet jag inte. Tillsvidare får det fortsätta gro i mitt huvud tills jag redigerat klart.

Vilken uppgift tycker ni att en prolog ska fylla?

Det plötsliga nedslaget

Klyschan ”blixt från klar himmel” vill jag inte gärna använda mig av men typ så var vad som hände idag. Jag hade precis startat datorn på jobbet och skulle till att kolla mailen. Manuset och mina karaktärer var flera mil bort. Trodde jag. Pang – och där kom en idé på hur en scen kan skrivas om och bli sjujädrans mycket bättre än den är nu. Alltså, var kommer de där idéerna ifrån? När man är som minst förberedd så drabbar de där superidéerna min skrivarhjärna som tydligen alltid går på någon sorts växel utan att jag har en aning om det. Hur häftigt som helst. Det är det här som är en av anledningarna till att jag älskar att skriva. Arbetsmotivationen var ju inte särskilt hög efter det kan jag säga.

Min chef skrattade gott åt mig när jag berättade detta. Under lunchen hade hon försökt hälsa på mig när vi möttes på torget och tvingats flaxa med armarna mitt framför ansiktet på mig för att jag skulle se att det var hon. Typiskt mig att gå i min egen värld. Som tur är så drömmer jag mig inte bort när jag ska sköta mitt vanliga jobb. Den där pangidén antecknade jag snabbt ner i mitt älskade One Note i telefonen som synkar med datorns One Note. Sedan var det bara att hugga tag i systeminställningarna och få rätt kostnadsstyrningar och behörigheter. (Jag är systemförvaltare för den som inte minns eller har hängt här tillräckligt länge för att veta det.)

Jag hoppas hinna redigera en del i helgen men jag lär knappast hinna fram till den scenen som jag fick pangidén till. Däremot kan jag förbereda scenerna innan så de smälter ihop med det som ska ske. Jag kan säga så mycket att idén handlar om att utveckla en karaktärs jävlighet. För övrigt en karaktär som i tidigare versioner har varit en mycket ödmjuk och sliskigt förstående person. Riktigt roligt att se den här karaktärens personlighetsförändring och manusets utveckling. Men roligast är nog hur fantastisk hjärnan är på att hitta på de mest oväntade händelserna i en story.

Skriver med rak nacke

Jag har länge haft problem med stel nacke pga skrivandet. Det gjorde enormt mycket genom att skapa mig skrivutrymme i mitt gamla syrum med ordentligt bord och skön skrivbordsstol jämfört med den fåtölj jag satt uppkrupen i tidigare. Men det var fortfarande inte optimalt med skrivbord och bra stol. Nacken böjdes fortfarande nedåt för att kunna läsa på skärmen. Men i gamla syrum kan man hitta bra saker. Jag hittade ett tillbehör till symaskinen som egentligen ska underlätta att breda ut tyget över en bredare skiva men den skivan visade sig passa utmärkt som ”bord” till min MacBook. Dessutom har den fötter som kan justeras så ”bordet” kan höjas eller sänkas ett par centimeter. Det märks redan skillnad i nacken och jag är nöjd med att jag tog tag i saken. Helst vill jag ha en stor skärm men det får bli en framtida investering.

Vad gäller skrivandet har jag äntligen tagit mig igenom scenen som segade ner skrivlusten. Det jag har lärt om mig själv är att det är mycket roligare att skriva när jag är på toppen av dramakurvorna men för att inte göra läsaren utmattad måste de där lugnare partierna in. Då är det bara att bita ihop och skriva sig igenom dem. Jag försöker ändå göra dem intressanta med karaktärer som inte är sams till hundra procent. Lite småkiv, oenigheter och retsamma kommentarer får hålla liv i glöden. Nu är karaktärerna äntligen på rätt plats där det händer grejer och dramakurvan stiger liksom skrivlusten. Shit vad kul det är att skriva igen! Och på söndag kör vi barnen till mormor och morfar för några dagar (sportlov). Då kommer jag ha massor av skrivtid i två kvällar i rad.

 

Medeltidsroman i byrålådan

Att be andra läsa ens texter och sedan få deras värdefulla kommentarer är en fantastisk hjälp för att utvecklas i den komplicerade skrivkonsten. Nu har jag fått feedback från två personer som läst novellen jag skrev under tre veckor och utifrån deras respons så har jag har kommit fram till ett beslut.
Medeltidsberättelsen måste bli en roman.
Som novell är den full av luckor och tempot alldeles för högt. (Inte konstigt att jag blev helt utpumpad av att skriva den). Och skalar jag bort saker för att få ner den till en vanlig kortnovell tappar den så mycket att den blir blasé. När jag skrev den fick jag tvinga mig att hålla tillbaka för att till varje pris få ihop en novell och ingen ny roman. Jag ville så gärna skriva en novell för att pröva på det formatet men uppenbarligen så är den här berättelsen inte lämpad för det. Det finns alldeles för mycket intriger och sidohändelser som inte vill gå förlorade. I nuvarande form som novell utlovar den saker som den inte kan hålla. Bara en roman kan ge det utrymmet berättelsen kräver och det känns så skönt att äntligen ha kommit fram till det beslutet.

Nu får den ligga i ”byrålådan” tills andra delen (och kanske också tredje delen) på trilogin är klar. Det kommer krävas mycket research för att jag ska kunna fylla de luckor som gapar tomma och att det som ska fyllas där blir så realistiskt som möjligt för tidsepoken. Ett angenämt arbete eftersom historia alltid varit ett intressant ämne.

En förträffligt underbar jul

I skrivande stund så har svärföräldrarna precis lämnat oss och jag har lite tid för mig själv. Julen har varit precis så härlig som jag hade hoppats på. Barnen är nöjda med sina julklappar och även jag med mina. Jag sitter i min nya ljusblå mysdress och blir fingrarna för kalla som de kan bli så har jag nu ett par härliga, ulliga handledsvärmare i långhårig alpackeull.

Jag har mitt i allt julstök dragit mig undan ett par gånger till min skrivvrå och redigerat lite. Det har gått ganska trögt men så bestämde jag mig för att inte låta mig fastna allt för djupt i språket. Det är trots allt bara första redigeringsvändan på första utkastet (manus 2). Ordmängden har ökat ca 2000 ord från start så det är uppe i 82 000 ord men då är inte slutet skrivet ännu. Jag har funderat lite på slutet. Själva upplösningen får kvarstå men det är inledningen till den som jag vill dra ut på mer. Det är något jag själv ogillar med böcker att upplösningen på den uppbyggda intrigen sker allt för snabbt. Man ska suga lite på karamellen och våndas, känna hur det kryper och sticker i kroppen av spänning innan en twist öppnar på locket och ger svaret. Där har jag lite att grubbla på hur jag ska få till den där sträckbänken. Och när jag är klar med den är jag säkert uppe i ytterligare 30 000 ord. Minst.

Hoppas ni har haft en lika härlig jul som jag och god fortsättning bästa bloggläsare!

Mer redigering i huvudet än på papper

De senaste dagarna har jag fastnat mer i hur man skriver än att faktiskt skriva/redigera i mitt manus. Men det har varit intressant och givande. Det har lett till att jag fått nya idéer hur jag ska ändra lite i en scen som jag jobbar på just nu. Nu har jag en mycket eminent testläsare (K) som kan väldigt mycket om sådana här saker så det är inte mycket som är nytt när jag läser om skrivregler men de ruskar om mig och får mig att vakna på nytt när jag repeterar dem. Bland annat så läste jag en mycket bra artikel i senaste Writers Digest (september 2014) om ”Pacing and tension”. Fart och spänning. Det finns flera saker man kan ta till för att få till de där två sakerna.

Handling
Förändring
Cliffhangers
Dialog
In media res – Starta mitt i en händelse istället för att börja varje scen från vad som händer innan.
Förläng händelser (Prolong outcomes). På sina ställen kan det här sakta ner men rätt använt kan det här öka läsarens intresse för karaktären och om den kommer att klara sig.
Korta kapitel och scener
Summering – Beskriv kort vad som har hänt istället för att göra en utförlig steg-för-steg-scen.
Ordval och meningsbyggnad – Använda ord som är kärnfulla och starka i sig. Korta krispiga meningar som inte svävar iväg med en massa innehåll.

Jag skulle kunna brodera ut alla de här punkterna men det skulle ta alldeles för mycket tid och plats i det här inlägget. Om du vill fördjupa dig mer finns massor av litteratur i det här ämnet. James Scott Bell är en guru vars skrivhandböcker jag gärna läser för att få sådana här bra tips. Ovanstående punkter från Writers Digest senaste nummer fick mig att fundera på vad det är som gör att en bok är bra och får mig att verkligen sluka den. Nu är det förstås väldig många faktorer inblandade som gör en bok riktigt bra men personligen gillar jag intriger av alla de slag som skapar någon form av motstånd för karaktären så att dennes agenda inte blir som hen tänkt sig. Periodvis får det givetvis löpa på smärtfritt och tempot är lågt men jag vill ändå känna att jag ska ha en anledning att läsa vidare.

För att komma till saken så retade jag mig på en av mina scener där konflikten tog slut alldeles för snabbt. Karaktären gav med sig redan efter första motargumentet som en fånig ulltoffla och båda karaktärerna blev vänner igen. När jag läste om de här sätten man kan ta till för att skruva upp spänningen kom det där härliga Zinget hur jag skulle göra. Konflikten ska fortsätta och ligga och pyra mellan dem även när karaktären har lämnat rummet. Det låter så himla enkelt men när man väl är mitt i skrivandet så är inte min hjärna inställd på allt det där berättartekniska. Och ska inte alltid vara det heller. Det är därför vi måste redigera. Och redigera. Och redigera. Göra om och göra rätt. Fascinerande hur en berättelse växer fram ur komposten, full av näringsrik skit som jag spytt ur mig och sedan bit för bit förädlas till något frodigt, vackert, starkt och förhoppningsvis läsvärt. Ur det mesta gödsel kan en bra historia växa fram bara man har tålamod och är vaken för vad magkänslan säger dig.

Omyndiga huliganer

Trädgården skriker efter en trädgårdsmästare som kan röja undan det där som hotar att kväva allt det vackra. Jag hade planerat att  göra något åt det i helgen men nationaldag med underhållning och glasstillverkning tog upp all min tid. Under lördagen lyckades jag rensa en kvadratmeter innan hotfulla moln och middagsplanering jagade in mig. Dessförinnan fick jag faktiskt tid till lite redigering. I en bowlinghall. Den jag brukar vara i när dottern är på kalas på Leklandet som ligger strax intill. Vanligtvis brukar det vara ganska fridfullt att skriva i ett skumt hörn en bit från de bowlande människorna. Men idag överfölls jag nästan av en livsfarlig ettåring som först sträckte sig över ett räcke för att dra mig i håret under förtjust joller. Sedan lyckades detta barn ta sig ner till mitt etage, klättra upp på en stol och nästan rycka tag i min dator innan mamman vaknade och med förebrående min tog undan sitt barn. Hur kunde jag understå mig att inte gulla med hennes barn? BAH! Jag satt ju där just för att slippa barn! Och såg hon inte att jag jobbade? Huliganen lyckades pysa sin kos med mamman och jag fick en del redigerat till slut. Nästan så jag darrar fortfarande av denna dramatiska skräckupplevelse.

Fredag och manglad som en trasa

Äntligen fredag säger jag bara. Jag är helt slut efter jobbet och inser att jag måste dra i handbromsen innan jag kraschlandar. Tack och lov har jag lärt mig var gränsen går och kan säga ifrån innan det går åt skogen. Nu släpper jag jobbtänket och njuter av att det är helg. Nyligen bestämde vi att familjen ska besöka badhuset inne i stan under senare lördag eftermiddag när alla andra förbereder sig inför middagen. Själva äter vi nog middagen på restaurang. Blir pigg och glad av bara tanken på det.

Sedan tisdagen när jag fick lektörsutlåtandet har jag som väntat funderat på en alternativ ”inledning” till det nya mitten som jag ska skapa. Det mesta kommer att skrivas om helt för att förtydliga huvudkaraktärens mål och framhäva lite mer läskigheter, tuffa utmaningar även för minst två bikaraktärer som ska få det hett om öronen och dra in huvudkaraktären så hon tvingas in i ännu mer jävelskap. När det gäller berättarperspektivet behåller jag nog första person. I andra manuset är hotet närvarande i allra högsta grad trots första person och jag tror jag ska lyckas med det även i första manuset. Jenny, lektören, pekade på att antagonisten förpassas för långt bort i den aktiva handlingen i och med att de bara upplevs genom karaktärens tankar och känslor samt i dialog genom att en annan karaktär berättar OM antagonisten och det hot det innebär. Jag har studerat några böcker i jagperspektiv och med stöd av dem och mitt andra manus vet jag att jag kan få antagonisten betydligt mer närvarande genom direkt konfrontation. Om jag ska skriva ur antagonistens synvinkel tror jag att jag kan hamn i för mycket dravel igen. Direktkontakt är mer min grej. Pang. Tjoff. Smock. Skräll. Ja ni vet. Vad tror ni? Funkar det? Jag tror i alla fall det.

Kaninspår i all ära

För att fortsätta lite på det där som jag diskuterat med några av mina bloggläsare i föregående inlägg, hur man skriver slutet. Varje bok i en trilogi får inte sluta (inte för mig i alla fall) med en stor cliffhanger som lämnar läsaren snopen och frustrerad. Det kan finnas något som lämnas obesvarat och inspirera läsaren till att föreställa sig lösningen själv men ändå lämna de viktigaste svaren så man kan lägga ifrån sig boken och vara nöjd. Det var jag nära att misslyckas med i del två jag skriver på nu.

Kaninspår i all ära som jag kallar mina stickspår men efter att ha lämnat den sista scenen för en middagspaus i går kväll kliade och kröp det oroligt i kroppen. Något var på väg att gå åt helt fel håll och jag visste precis vad det var för fel jag höll på att göra. Istället för att börja summera och dra åt säcken öppnade jag den ännu mer. Jag gav fart åt nya uppdrag och äventyr. Har fått blodad tand för det kan jag säga men som tur är är jag bra på att lyssna på min kropp och vad den känner. Efter middagen backade jag en halv sida och skrev om den. Min karaktär har ett sista uppdrag och det finns inte plats för fler. Däremot får det gärna komma i tredje delen och där kan det här kaninspåret på en stor stor betydelse. Bra med magar som också vill blanda sig i och skriva, he he.