Recension – Alfa och Omega

alfa_och_omega_cover

Oskar Källner har via sitt eget förlag Fafner förlag gett ut ännu en antologi där han samlat sina senaste noveller. När jag fick frågan om jag ville recensera den så tvekade jag inte en sekund trots att jag har bestämt mig för att sluta recensera böcker på ett tag för att hinna med mitt eget skrivande. Den här ville jag bara läsa för Källner har aldrig gjort mig besviken med någon av sina texter. Definitivt inte den här gången heller.

Som vanligt imponerar Källner med noveller som bär dig bortom alla kända världar till ett universum fyllt av de mest fantastiska varelser, väsen och teknologier. Vid ett recensionstillfälle kallade jag Källner för en poetisk Isaak Asimov. Detta är också med som en blurb på baksidan av omslaget. Upprinnelsen till den kommentaren var i samband med en recension om en novell som också finns med i den här samlingen och heter Tills tiden skiljer oss åt. Jag är fortfarande lika förälskad i den berättelsen som spänner över miljarder och åter miljarder av år. Sofia mister sin älskade man i cancer och beslutar sig för att hitta ett botemedel och återkomma med det från framtiden dit hon kommer ta sig genom att sova i en kryobädd. Då och då vaknar hon upp med hjälp av sin robot som hon namnger med samma namn som sin bortgångne make. Genom sin besatthet tar hon sig längre och längre in i framtiden i ett hissnande äventyr av mänsklig och universell utveckling.

Flera andra noveller har samma hissnande visioner och teknologier som vidgar min bild av framtiden och universum till något gränslöst vackert och ja, jag säger det igen – poetiskt. Det är inte skrivet med poetiska ord men de världar Källner tar mig med till kittlar och berör mitt medvetande på ett högre plan än någon annan science-fictionförfattare har lyckats med.

Första novellen i antologin Vid världens ände, blev en ny favorit.  Här gör vi bekantskap med en framtida konstnär som planerar livesända sin egen död samtidigt som han skapar sitt sista mästerverk innan världen går under.

En annan favorit jag läst förut är Stockholms drottning från antologin Stadens väsen. Ett Stockholm befolkat av drakar och andra mindre trevliga varelser att se upp för. Bland annat Bacchio, en minotaur som är motorcykelgängets ledare och gör livet surt för de flesta. Den unge draken Pug misslyckas tillsammans med sin mänskliga vän Beth att utföra ett uppdrag. Som straff måste de ge sig utanför murarna där ondskan regerar för att stjäla ett paket åt den ledande drakdrottningen. Ett uppdrag som innebär en säker död.

Gamma är en novell där jag märkligt nog inte begriper något av de teknologiska termerna men ändå känner mig lyrisk över den galet häftiga cybervärlden. Novellen inleds ”Gamma  sträckte ut sig genom kvantskummet. Virtuella fotoner och elektroner kittlade hennes subtidskropp.” Alltså, även om jag skriver själv kan jag inte låta bli att ställa mig frågan; Var får han allt ifrån? Novellen som avslutar antologin liknar ingenting annat jag läst. Så galet obegripligt samtidigt så vackert berättad om en framtid bortom all begriplighet. Förlåt om jag upprepar mig men, det här är poesi för själen.

Antologin innehåller sju noveller där samtliga varit publicerade i andra antologier av blandade författare. Det fantastiskt vackra omslaget är gjort av Andreas Raninger. Om du vill köpa boken finns den på BokusAdlibris, CDON.

Tack Oskar Källner för recensionsexemplaret!

(Bild lånad från Fafner förlags hemsida)

Bokevent på lokal nivå

Eftersom jag fick förhinder att gå på den stora bokmässan i Göteborg såg jag till att komma iväg på den lokala mässan i Karlstad, Värmlands bokfestival. Där träffade jag på ett känt ansikte; Anna Wahlgren som skrivit Skuggan av henne. Passade på att köpa en bok till av henne för att ge i julklapp till någon i släkten. Bredvid henne satt Jenny Törebo som liksom Anna gett ut sin bok på egen hand via Visto förlag. En fantasybok med titeln Älvkorset. Jag hade inte väntat mig så särskilt mycket inom genren fantasy på mässan men hittade faktiskt två till.

Strax efter att jag träffat på Anna och Jenny stannade jag upp vid Martin Dunelinds bord. Där köpte jag The Dark North som är ett verk av flera mycket duktiga illustratörer. Peter Bergting, Henrik Pettersson, Joakim Ericsson, Magnus Olsson och Lucas Thelin. Efter att jag öppnade pärmen kunde jag inte slita mig från boken. Ett unikt verk som är rikt illustrerat med tillhörande korta texter av Martin Dunelind (på engelska). De korta berättelserna (och illustrationerna) är en blandning av fantasy, skräck och sience fiction. På köpet fick jag några små posters av illustratörerna. Dottern har redan beslagtagit dem för att sätta upp dem på väggen intill sina egna illustrationer.

Sist på mässan innan jag åkte hem hittade jag en bok som jag tror passar minsta dottern. Utan att veta av Sofia Jarlo. En fantasybok (givetvis) som enligt författaren kom till när hon jobbade som lärare. Sofia har även hon gett ut på eget förlag (Five directions) efter att de stora förlagen refuserade hennes fantasyberättelse. Det är väl så det är. Fantasygenren får kämpa sig fram bland mindre förlag och når ut till oss fantasyslukande läsare tack vare att det finns författare som vägrar ge upp och i slutändan startar sina egna förlag.

Under mässan blev jag erbjuden att få boktips i en cosy corner. Det slutade med att det var jag som gav tipsen, hehe. Men vi hade en mycket trevlig pratstund och jag värvade boktipskillen att gilla facebooksidan E-boksevangelisterna (länk dit hittar ni i högra listen). En facebooksida där jag, Katarina Persson och Eva-Lisa Dezmin recenserar e-böcker i olika genrer. Sammanfattningsvis var det en liten mässa som var snabbt överstökad men gav ändå en go känsla efteråt av att ha besökt den.

Härmar favoritförfattare

Gestaltning är oerhört viktigt för att en text ska bli läsvärd och intressant. Det här är något jag anammat och blivit bra på om jag ska tro mina testläsare. Givetvis gör jag missar, vem gör inte det? Men jag låter mig inte bli lat av sådant beröm utan försöker utveckla det ännu mer. Vissa författare är väldigt bra på det här. Maggie Stiefvater och Cassandra Clare för att nämna några av mina favoriter. När jag läser deras böcker får jag en väldigt tydlig bild av hur miljöer och karaktärer ser ut. Men hur gör de? Därför läser jag nu om boken Fallna änglars stad av Clare och skriver ner nästan varje gestaltning av både karaktärer och miljöer. Allt från den enklaste till den mer metaforiska liknelsen. 

Det här är så oerhört lärorikt att på ett sätt vandra i den författarens ordspår. Det händer att jag fastnar i min egen text när jag vill gestalta något som jag ser så tydligt framför mig men inte kan sätta ord på. Med hjälp av den anteckningsbok som jag dedikerat till bara sådana här meningar så kommer jag att ha en bok nära till hands sedan, bara att slå upp och låta mig inspireras.

Just gestaltning har jag egentligen fascinerats av hela mitt liv. Jag är den där typen som studerar människors hållning och rörelser i smyg för att tolka dem, läsa av hur de mår och är som person. De gestaltningsbiblar som finns ger mig inte riktigt det jag vill ha. Verkligheten och redan färdiga böcker ger mig betydligt mer material som känns mer genuina på något sätt.

Hittade en liten skatt

I helgen besökte jag mina föräldrar som bor på annan ort och passade på att leta lite i bokhyllorna. Det mesta har jag tagit med mig det jag vill ha men dessa serieböcker hittade jag.


Favoriter som jag läste huuuur många gånger som helst. Tyvärr finns inte första delen men den ska jag nog försöka hitta vid något lämpligt tillfälle. Jag vet att jag har sett samma serie när jag var på en comiconmässa för några år sedan, så jag vet att det finns nya upplagor.

Sedan så hittade jag också den här. En stor favorit i tonåren.


Det roliga med den här novellsamlingen är att Isaac berättar lite om uppkomsten och refuseringar kring novellerna. Inte ens han har haft det lätt. Det som jag häpnade mest över var att vissa redaktörer i USA på den tiden gick in och ändrade i författarens text utan att fråga eller ens nämna det. Finns inte ord för hur fräckt det är att gör en sådan sak. Att det kanske behöver göras justeringar innan publicering är inte konstigt men varför i hela friden inte ta upp det med författaren?

Denna vecka är sista arbetsveckan innan semestern och det ska bli jätteskönt att få koppla av, göra vad som faller mig in. Framförallt vill jag komma igång och jobba på mitt utkast till uppföljaren av manuset som nu ligger ute hos förlagen. Det har gått en månad utan att jag har skrivit en rad. Detta hänger ihop med att jag satsat allt på att läsa klart alla recensionsböcker jag fått och nu är detta klart. Jag hoppas kunna öppna dokumentet till veckan om det inte blir en massa andra saker ivägen. Vi väntar ett lass grus till uppfarten, arkitekten ska komma och visa förslag på hur vi kan bygga ut huset och jag har lovat dottern att färga hennes hår någon kväll. Längtar verkligen till den där ledigheten.

Språkligt balsam

I flera månader har jag gått och längtat tills jag betat av läshögen så djupt att jag kunde börja med Patrick Rothfuss ”En vis mans fruktan” del 1. Att läsa hans böcker är som balsam för mitt eget skrivande. Hans språk är som ljuv musik för min hungrande skrivsjäl. Han inspirerar mig på ett nästan magiskt sätt och gör underverk med mitt skrivande och sätt att uttrycka mig. För er som inte har läst något av honom ger jag ett exempel ur ovanstående bok där huvudkaraktären sitter på en scen och spelar luta:

”Jag spelade hårt som en hagelskur, som en hammare som bankar i mässing. Jag spelade milt som solen över höstvete, lågt som ett enda darrande löv. Snart började jag bli andfådd av ansträngningen. Läpparna blev som ett tunt, blodlöst streck över ansiktet. När jag tvingade mig igenom mittersta refrängen ruskade jag på huvudet för att få håret ur ögonen. Svetten flög i en båge och smattrade ut över scengolvets trä. Jag andades tungt, bröstet arbetade som en blåsbälg, kämpade som en löddrig häst.” 

Hans metaforer och gestaltningar är så självklara och enkla att jag nästan gråter. Jag är inte i närheten av hans briljanta språk men det färgar ändå av sig så att meningarna inte känns lika papperstorra och knastriga som tidigare. Jag blir mer vaken för vad mina karaktärer vill säga och uttrycka. Som om jag får en palett med färger utan att behöva konstruera färgerna själv och kan måla i fler nyanser än innan. Det är inte det att jag härmar och tar efter hans ord och meningar, utan det är som om jag lättare hittar min egen inre melodi och ser med klarare ögon. Det här blir väldigt flummigt beskrivet men jag kan inte förklara det på annat sätt. Rothfuss är för mig om solen är för växterna. Utan sol ingen fotosyntes. Nu krånglar jag till det ännu mer men jag hoppas ni förstår vad jag menar förutom att det är en hyllning till en av mina favoritförfattare. Har ni någon författare som påverkar er på ett liknande sätt i ert skrivande?

Synopsis och poddradio

Sent igår när alla lagt sig kunde jag äntligen sätta mig i min tankeverkstadfåtölj och tänka. För det första var det en konstig känsla när jag kom hem från jobbet igår och inte hade något tydligt att jobba på med manuset – Det var ju klart och ivägskickat. Som en osalig ande gick jag omkring och visste inte vad jag skulle ta tag i. Tvätta? Nej den var klar. Städa? Nej det hade jag ingen lust till. Laga mat? Nej det gjorde maken. Så när alla var i säng och bara jag var vaken och det var för tidigt att lägga sig satte jag hörlurarna i öronen med musik från spotify för att tänka ut en mellanscen som jag grunnat länge på i andra manusets slut. Jag vet själva slutet men jag saknade själva scenen som skulle leda till den. Så kom jag äntligen på den och plottade ner den.

Det här med synopsis är något som jag dragit mig för eftersom jag känt att det har hindrat mig. Jag har ofta ett väldigt bra flöde när jag är i skrivfasen. Det kan hända att jag inte vet hur jag ska komma vidare till nästa scen men då skriver jag bara ner något. Jag tillåter mig att det får vara rena skiten. Det löser sig alltid sedan. Och det gör det. Alltid. Men så skriver jag ibland partier som jag i skrivande stund tycker är jättebra men i sitt sammanhang – eller med ett större perspektiv inte alls blir så bra. Ett stickspår som inte leder vidare till nästa på det mest optimala sättet. Heléne på Boklam skriver lite om detta med synopsis och har flera bra länkar på tips hur man får till en bra synopsis. Jag är aldrig vrång och ska försöka mig på detta nu. Nu är ju tvåan i princip färdigplottad eftersom utkastet är färdigt förutom det allra sista hur säcken knyts ihop. Nu finns det inte bara i mitt huvud utan också i en enkel synopsis. Hurra vad jag är bra! Ännu ett steg i min utveckling.

Efter att jag fått till den där synopsisen så var jag så nöjd och pigg att jag fortfarande inte ville lägga mig utan att få njuta av min seger. Det var då jag hittade ett riktigt bra poddprogram av författarna Frida Skybäck och Agnes Hellström. Ett måste för alla som drömmer om att bli utgivna. Även för den som precis fått kontrakt, gett ut en eller två böcker så är det väldigt intressant det de pratar om. Nämligen bokkontrakt. En podd jag definitivt ska prenumerera på!

Klicka på bilden så kommer du till bokförlaget Forums sida som berättar lite mer om podden som de nyligen startat.

forfattarbild_skyback_hells

Författarintervju: Peter Bergting

Den här veckan är det SVUNG-vecka (Tema svenska barn- och ungdomsböcker) och då bjuder jag på en intervju med Peter Bergting. Peter är illustratör och serietecknare sedan många år tillbaka men sedan 2011 författar han också barn- och ungdomsböcker som getts ut av Semic. Han har medverkat i flera comic books som getts ut utomlands och några även i Sverige som han skrivit och illustrerat själv. Bland annat Domovoi och Tecken i skyn. Peter är också skapare till många bokomslag i genren fantasy. Bland annat nyutgåvorna i pocket av Astrid Lindgrens; Ronja, Mio min Mio och Bröderna Lejonhjärta. Han har också illustrerat den grafiska romanen Gängkrig 145 skriven av Jens Lapidus. Vad gäller författandet så gav Peter ut trilogin; Legenden om Morwahyle mellan 2011 och 2013 som handlar om syskonparet Malda och Arteil vars äventyr kantas av uråldrig magi, drakar, varulvar, levande döda och andra väsen mot deras minst sagt farofyllda väg att rädda världen. Den senaste boken Trolldomsakademien: Eldhäxan kom ut i juni i år och är första boken i en kommande serie. Ni kan läsa min recension om den första boken här. Recensionen av första boken i Legenden om Morwhayle kan ni läsa här.

Bergting art1Bergting art2Bergting art3Bergting PeterDomovoiBergting art4

Du har illustrerat många omslag och flera tecknade serier genom åren. 2011 utökade du din repertoar med att ge ut första boken i trilogin Legenden om Morwhayle ut. Hur kom det sig att du började skriva på den?

Jag hade en idé till en barnbok, egentligen bilderbok, men ju mer jag bearbetade den desto mer växte den både i storlek och ålder. Från början hade jag dessutom tänkt att frugan (Sofia Bergting) skulle få skriva den. Men jag ville gärna testa vingarna själv. Jag var väldigt oerfaren som författare, verktygen fanns där, men jag visste inte varför. Ju mer jag skrev desto mer ville jag lära mig om hantverket. Om mitt manus refuserades skulle jag aldrig mer försöka, bära eller brista, så jag gav mig sjutton på att göra något som var över kritik både innehållsmässigt och språkmässigt.

Malda är en av huvudkaraktärerna från Legenden om Morwhayle som återkommer i din nya serie, Trolldomsakademien. Vad är det hos henne som gör att du valde ha med henne i den nya serien?

Hon är väldigt stark, och populär, inte en typisk hjältinna. Hon har sidor som inte är så vackra och kan vara både hjältemodig och full av tvivel på samma gång. Malda är egentligen klassiskt manodepressiv vilket gjorde henne både levande och trovärdig hoppas jag. Så med den nya serien fick hon agera lite som en brygga. I nästa bok i serien är hon inte en point-of-view karaktär men hon är ändå med.

Hur går processen till när du börjar skriva på ett manus? Gör du en synopsis eller funderar du ett tag och sedan skriver fritt?

Tyvärr börjar jag nästan alltid med en enda scen och sedan broderar boken ut sig runt den.

Händer det att du drabbas av den berömda skrivkrampen och vad gör du för att komma över den?

Jag har skrivkramp precis just nu. Enda boten är att skriva ändå, det spelar ingen roll hur dåligt det blir. Man kan alltid redigera efteråt.

r du får ett uppdrag från ett förlag att illustrera ett omslag, hur går det till? Har du fria händer att skapa motivet och vad utgår du ifrån?

Det beror på förlaget, de flesta är ganska strikta även om de inte vet vad de vill ha med en gång. Oftast lämnar jag lite skisser först som förlaget får ta ställning till. Omslaget har ibland väldigt lite med boken att göra. Det ska sälja, inget annat och jag har gjort så många nu att jag börjar bli lite blasé då många motiv och kompositioner återkommer gång på gång för att “det ska vara så”. Typ hjältarna i halvfigur tittar på läsaren.

Vad är ditt bästa tips till de som drömmer om att bli författare?

Att skriva, skriva, skriva och när man inte gör det, läsa, läsa, läsa.

Vad har du på gång just nu?

Just nu skriver jag på Trolldomsakademien del två och har inte kommit speciellt långt. Men det är dags att bita ihop och skriva på allvar. Sedan har jag fyra färdiga ungdomsböcker i byrålådan som har blivit liggandes i över ett år nu. Får jag bara tid över ska jag redigera dem också och skicka ut till förlag.

Vill ni läsa mer om vem Peter är och vad han skriver och illustrerar kan ni besöka hans hemsida här.