Hur man skriver en bra början

Eftersom jag fördjupat mig i det här med inledning så har jag också läst lite råd och tips kring hur en bra början på ett manus bör byggas upp. Den expert (enligt min åsikt) som jag oftast återvänder till och läser är James Scott Bell. Han har många bra handböcker och den som jag bläddrat i kring det här med inledning är Plot & Structure. Den nedersta boken på bilden.

På sidan 72 sammanfattar han ett bra exempel på vad en inledning ska innehålla (fritt översatt):

Första meningen: ”Janice Capshaw tyckte om att springa på natten.” Följer regeln: Öppna med en namnad karaktär i rörelse.

Nästa två meningar: Författaren förklarar något om hennes springande, hennes ungefärliga ålder och hennes tillstånd (hälsa).

Nästa fem meningar: Vi får veta mer om tid och plats. Platsens beskrivning och stämningen.

Och så fortsätter han med lite mer och kommer till det första tecknet av problem och karaktärens reaktion. Det är det här som jag har utvecklat sedan föregående version. Första versionen var inte dålig men den hängde inte riktigt lika bra ihop med slutscenen. I mening sexton presenterar jag vad hennes problem är. Lite tidigare än vad James föreslår (mening trettio). Sedan följer en kort fördjupning om varför det är hennes problem och hur hon reagerar på den. Allt fick jag ihop innan jag läste James förslag på en framgångsrik inledning för att kolla upp att jag inte var ute på fel spår. Känns extra bra att jag prickade det så rätt.

När jag skriver utkast vill jag inte bry mig om så många skrivtekniska regler eftersom det hindrar min kreativitet men vissa saker blir mer och mer grundläggande kunskap att de följer med även när jag skriver utkasten. Gestaltningen är en sådan sak. Men jag har en känsla av det här med inledningar också kommer att följa med framöver när jag skriver utkast. För när jag tänker fram mina manus så behöver jag bara tre scener för att börja skriva. En inledning, en mitthandling och slutscenen. Jag behöver alltså en början och ett slut för att komma till skott och nu tror jag att jag kommer få betydligt bättre kopplingar mellan de två scenerna än jag fått tidigare. Det låter kanske som en självklar sak men när man som jag inte skriver utifrån en synopsis utan bara kastar sig rakt ut i det fria så är det lätt att det blir lite hipp som happ. Kanske jag har haft tur eller så är det skicklighet som gjort att jag ändå träffat ganska mitt i prick tidigare.

Det är oavsett oerhört upplyftande att se hur mycket den här nya inledningen gör för hela manuset. Just nu är jag där att jag knappt kan bärga mig tills det är klart och vill inte göra annat än att sitta och skriva. Det gör att jag inte hinner kolla bloggar som jag brukar och Facebook som jag nästan aldrig kollar ändå faller ännu längre ner på prioskalan. Och för att inte tala om Twitter eller Instagram. Så nu vet ni bloggare som är vana att jag tittar in ganska ofta hos er varför jag inte hälsar på i samma utsträckning. Inget personligt utan bara en omprioritering från min sida. Självklart vill jag hänga med vad som händer hos er och ert skrivande men jag läser ikapp mig under mer utspridda dagar istället.

Perfektionisten andas ut

Mitt råd — Ta skrivråd med en liten nypa salt. Även mitt råd. Efter att jag läste några kapitel ur James Scott Bells skrivhandbok Conflict and Suspense fick jag nästan panik över saker jag missat. Trodde jag. Jag fick för mig att manuset innehöll en massa brister men efter viss granskning så var slukhålen redan igenskyfflade. Och efter att ha börjat läsa Vindens namn (del ett) av Patrick Rothfuss så använde han samma berättartekniska lösningar som jag — och han ligger på New York Times bästsäljarlista. Kan han kan jag! Fasen vad jag ska krångla till det ibland. Det finns inget svart eller vitt i det här med hur man bygger upp en story. JSB har skrivit jäkligt bra skrivhandböcker men jag får nog lära mig att vara mer kritisk mot honom än mot mig själv. Gurus är inte hälsosamt. Bara lite…

För övrigt har jag flera spännande noveller att läsa. Recensioner på dem kommer allteftersom. Håll utkik, för den här bloggen tar inte semester.

Slukhålen öppnar sig

Versionen av manuset jag skickade till lektören hade ett slukhål i mitten vilket jag inte var förvånad över när hon satte lampan på det. Så det partiet har jag skrivit om helt. Sedan har jag fortsatt mitt envetna jobb att skriva om berättarperspektivet och har ungefär tre till fyra kapitel kvar. Efter vägen har jag hittat fler slukhål. Inga stora som rymmer lastbilar och hus utan de där små som hjul eller foten fastnar i. Tillräckligt djupa för att skapa frågor hos läsaren som aldrig får något svar.

De här groparna, slukhålen eller vad man nu ska kalla dem, har jag åtgärdat allteftersom men efter att jag började läsa James Scott Bells handbok Conflict & Suspense har jag kommit på fler sådana slukhål. Ju mer jag läste desto mer kom jag på vad jag hade missat. Försöker jag vara realistisk är det inget jättearbete att åtgärda dem men min hjärna vill göra dem till ett oöverskridligt hinder. Att jag kanske borde börja skriva något annat och dumpa den där första delen. För del två på trilogin som jag skrivit ett nästan färdigt utkast på – DEN har minsan alla de där scenerna, meningarna av kontinuerliga ”konflikter” och karaktären strävar ständigt för att nå det hon vill men hinder dyker hela tiden upp.

Det är inte det att jag har brist på lösningar, tvärtom. Så snart jag kommit på bristen så har jag genast en lösning på vad som skulle kunna hända istället. Men jag börjar bli ganska trött på att ständigt skriva om och peta överallt. Varför kan det aldrig bli klart? Ja, svaret beror ju helt på mig. Och oerfarenhet. Det här är ju faktiskt mitt första riktiga manus med avsikt att bli en bok. Men för att peppa mig själv försöker jag tänka att; Hellre får det ta sin tid och att det blir ett väldigt väl genomarbetat manus, än ett manus fullt av slukhål.

 

Dags att jobba igen

Nu ger jag mig i kast med den här inför tvåan. Understrykningspennan är med och anteckningsboken strax intill utfall att jag få nya genialiska idéer till berättelsen. Det brukar dyka upp lite nya fräscha ”plotar” när jag läser skrivhandböcker.

 

Blev glad i kväll

Jag läste lite ur James Scott Bells; Revision and self-editing och blev väldigt glad över de råd han ger och att jag redan naturligt har följt dem. Till exempel det här med att skapa konflikt eller spänning i en dialog eller i handlingen över huvud taget. Inga vardagliga bestyr eller förskönande ombeskrivningar. Nej påt bara! När mina dialoger blir för slätstrukna tröttnar jag och låter någon bli vrång. Då är det genast lite roligare igen. Jag har slagit på mig själv ganska ofta och tyckt att jag varit dålig på dialoger men i kväll kände jag att jag faktiskt, på ett omedvetet sätt, strävar efter driv och konflikt. Något som sticker ut och berör. Skönt. Jag behövde verkligen läsa det :).

Här kommer ett bra citat ur boken;

Orchestration means you create characters who are sufficiently different from each other to allow för conflict and tension. Since dialogue is best when it is an extension of action, you give your characters different agendas in a scene, and the dialogue almost takes care of itself.

För övrigt kan jag meddela att jag har 272 av 409 sidor kvar att redigera. Ca 300 ord har reducerats och manuset ligger nu på 143 824 ord.

Passade på att beställa böcker

Det var lugnt på jobbet idag och jag beställde två böcker; Breathing life into your character och 45 master character. Jag har ganska färgstarka karaktärer men jag vill ändå veta mer om det där med karaktärernas egenskaper som gör att läsaren kan ta dem till sig.

Nyligen läste jag i Revision and selfediting av James Scott Bell och fick en aha-upplevelse när det gäller flashbacks. Dvs när man beskriver något som har hänt tidigare. Rådet är att undvika ordet ”hade”. Använd det högst en gång, möjligen två men inte mer. Det räcker att första meningen innehåller ”hade”.

Tex:
Bengt hade varit bra på fotboll. Han hade försökt att komma in i laget, och tränaren hade sagt att han var bra.
”Jag tror jag låter dig börja som mittback,” hade tränaren sagt till honom direkt efter träningen.
Bengt hade varit överlycklig.

Istället:
Bengt hade varit bra på fotboll. Han försökte komma in i laget, och tränaren sa att han var bra.
”Jag tror jag låter dig börja som mittback,” sa tränaren till honom direkt efter träningen.
Bengt var överlycklig.

I första förslaget blir det väldigt mycket ”hade” men jag är inte 100% bekväm med andra meningen heller. Kanske är det ovanan? Jag förstår ändå vart James vill komma och det köper jag.