Det plötsliga nedslaget

Klyschan ”blixt från klar himmel” vill jag inte gärna använda mig av men typ så var vad som hände idag. Jag hade precis startat datorn på jobbet och skulle till att kolla mailen. Manuset och mina karaktärer var flera mil bort. Trodde jag. Pang – och där kom en idé på hur en scen kan skrivas om och bli sjujädrans mycket bättre än den är nu. Alltså, var kommer de där idéerna ifrån? När man är som minst förberedd så drabbar de där superidéerna min skrivarhjärna som tydligen alltid går på någon sorts växel utan att jag har en aning om det. Hur häftigt som helst. Det är det här som är en av anledningarna till att jag älskar att skriva. Arbetsmotivationen var ju inte särskilt hög efter det kan jag säga.

Min chef skrattade gott åt mig när jag berättade detta. Under lunchen hade hon försökt hälsa på mig när vi möttes på torget och tvingats flaxa med armarna mitt framför ansiktet på mig för att jag skulle se att det var hon. Typiskt mig att gå i min egen värld. Som tur är så drömmer jag mig inte bort när jag ska sköta mitt vanliga jobb. Den där pangidén antecknade jag snabbt ner i mitt älskade One Note i telefonen som synkar med datorns One Note. Sedan var det bara att hugga tag i systeminställningarna och få rätt kostnadsstyrningar och behörigheter. (Jag är systemförvaltare för den som inte minns eller har hängt här tillräckligt länge för att veta det.)

Jag hoppas hinna redigera en del i helgen men jag lär knappast hinna fram till den scenen som jag fick pangidén till. Däremot kan jag förbereda scenerna innan så de smälter ihop med det som ska ske. Jag kan säga så mycket att idén handlar om att utveckla en karaktärs jävlighet. För övrigt en karaktär som i tidigare versioner har varit en mycket ödmjuk och sliskigt förstående person. Riktigt roligt att se den här karaktärens personlighetsförändring och manusets utveckling. Men roligast är nog hur fantastisk hjärnan är på att hitta på de mest oväntade händelserna i en story.

Annons

Intensivt liv

Det låter värre, bättre än vad rubriken egentligen säger. Livet sker helt enkelt. Hela tiden. Det där med att hänga med på alla sociala medier är inte riktigt livet för mig. Det kan gå dagar utan att jag öppnar facebook eller läser bloggar. Sorry, ni som skriver inlägg varje dag. Nu är klockan sent på onsdag kväll och jag har ägnat mig åt familjevardagliga saker som att ha varit en närvarande mamma. Ett underbart liv som jag trivs med och prioriterar före allt annat. Även före skrivandet om så krävs.

Fast lite redigerande har jag ändå gjort. Helgen ägnades åt badhus, städande och redigering däremellan. Backade några sidor, nästan till första sidan och kortade in meningar. Jag har en tendens att göra dem liiite för långa ibland. Inte superlånga men ändå onödigt långa. Det blir mer kraft att då och då göra dem mer snärtiga. Rakt på sådär. Tror det blir jättebra om jag får in det i fingrarna framöver.

För övrigt så kom en hett efterlängtad bok idag!

Den kommer att vara en perfekt inspirationskälla medan jag skriver. Föregående bok ”Röta” har jag haft liggande intill datorn och slumpmässigt öppnat en sida och läst några rader för att sedan återgå till redigeringen. Vissa kan helt enkelt det där med att skapa text det sprakar och slår gnistor om. Hoppas det kan spraka och gnistra lite mer i min egen text efter att jag inspirerats och redigerat denna evighetslånga bearbetning av första delen i trilogin. Det som värmde extra mycket var vem boken tillägnats; ”Till alla som skriver för sin första utgivning”. Är inte det inspirerande så säg?

Sätter fötterna tillrätta i startblocken

Nu är alla recensioner (utom en) skrivna som jag åtagit mig. Endast en novell återstår att läsa och tycka till om. Jag känner mig lättad över att jag är klar med de här recensionsuppdragen och pirrig inför att ta tag i manuset på allvar. Det har varit roligt och lärorikt att få recensionsböcker och skriva vad jag tycker om dem men med nästan heltidsjobb, barn att passa upp på och ett hem att ta hand om är tiden knapp. Ska jag nå mitt mål med att bli klar med den här omskrivningen av mitt manus (del 1) så funkar det inte att ha tusen bollar i luften. Strax före jul insåg jag inte det här och var till och med på vippen att börja satsa på bågskytte också. Det finns en gräns för hur mycket jag mäktar med och för några veckor sedan frågade jag mig själv hur rimligt det egentligen är att göra alla de saker jag vill. Det som fanns kvar på listan vad jag verkligen, verkligen ville var att skriva. Så nu är det det jag kommer satsa på under våren och kanske också sommaren.

Efter den här omarbetningen som jag planerar är det sista gången jag skickar ut det till förlagen. Om jag får en positiv refusering skriver jag antagligen om det igen men annars är det dags att förpassa det till skrivbordslådan och satsa på något nytt. Någonstans finns det en gräns. Jag har några nya förlag i åtanke som jag ska skicka till, även några små men jag tillåter mig också att vara lite kräsen. Det finns förlag som jag inte tycker ger ut helt igenom kvalitativa böcker och då får mitt manus hellre förbli outgivet.

I ett tidigare inlägg förvarnade jag om att jag kommer att sluta blogga fram till september men där har jag ändrat mig. Jag har insett att bloggen är en bra ventil under tiden som jag skriver. Det poppar upp saker som jag behöver dryfta och få andras åsikter om och det tar jag hellre här på bloggen än facebook. Det blir kanske inte inlägg varje vecka men högst troligt varannan vecka som minst.

Nu ska jag kicka igång skrivandet med att läsa om manuset från början för att komma in i rätt stämning. Det är trots allt två månader sedan jag skrev på det. Shit vad det här ska bli kul!!! Hoppas nu också att detta blir det killermanus som jag vill få det till så fler kan få ta del av det. Om nu något förlag vågar satsa på det förstås… Det är ju trots allt ungdomsfantasy.

Nya grepp = omfattande omskrivningar

Mitt nyårslöfte var/är att jag det här året ska skriva om mitt refuserade manus bara utifrån vad min magkänsla säger (och inte skicka det till lektör igen). Hittills går det riktigt bra. Jag lyssnar och analyserar till allt som skaver. Ibland har jag gått i flera dagar och funderat tills jag kommit på en bra lösning. Vid ett tillfälle fastnade jag i en mening som jag tampades med en hel dags tills jag frågade mig varför. Svaret kom ganska snabbt. Scenen var ovidkommande. Den tillförde inte handlingen något av vikt och drev inte berättelsen framåt.

När jag upptäckte det här blev jag glad att jag den här gången stannade upp och tittade på problemet från ett annat perspektiv. Klev utanför bubblan och inte gjorde det jag annars har gjort ibland, stoppade huvudet i sanden och gick vidare. Ibland är det nödvändigt att göra så, rent av ett måste när man skrivet de första utkasten. Men det här handlar inte om något utkast utan om finpolering av ett många gånger genomarbetat manus.

Min plan att förändra en karaktärs personlighet från vänlig och ödmjuk till misstänksam och motsträvig har fått mig att inse att det är en så genialisk ändring att det gett nya idéer. Idéer som förändrar hela berättelsen. Läsaren kommer att få helt nya saker att fundera på och spänningen öka betydligt mer. Även om detta kommer att kräva omfattande omskrivning är jag väldigt exalterad över det hela. Varför tänkte jag inte på det här förut?

Jag tänkte inte på det därför att när jag började skriva så tyckte jag så synd om huvudkaraktären och ville ge henne någon form av trygghet. Nja, nu är det ju inte riktigt så man ska tänka när man skriver, det vet ju de flesta som skriver. Jag tänkte att det räckte väl med allt annat hemskt jag utsatte henne för, men under tiden som jag skrev på manus två så insåg jag hur mycket bättre jag skrev när karaktärerna var mer motsträviga, jävliga.

En annan sak jag tagit med i omarbetningen är att jag inte bara skriver från ett perspektiv utan två. När jag testade detta insåg jag vilken positiv förändring det innebar. Jag kan tillföra en annan viktig karaktärs synvinkel och därmed skapa mer dynamik i berättelsen. Jag har funderat på det här länge och studerat hur andra gör. Skulle det krävas mycket planering? Orkade jag det? Jag som tidigare ogärna planerat någonting överhuvudtaget. Efter att ha testat så tror jag att det ska gå vägen utan att göra en C-uppsats på upplägget när och vems POV jag ska skriva. Jag kan det här manuset utan och innan och tror (hoppas) att jag ser vems POV som har största värdet för varje scen.

Och det här är jag klar med till sommaren? Haha, tror inte det. So what! Innan mitt nya motto hade jag säkert försökt utan att erkänna det för mig själv. Jag satte deadlines även om jag inte gjorde det medvetet. Nu är det slutlurat och jag gör det jag tycker är roligt. Skriver fantasy. Om det är bra eller inte, det för vi se när slutresultatet är klart. Annars är det väl bara att börja om. Igen.

Ser framåt

Julen har passerat och gav skön avkoppling. Själva julafton firades hos mina föräldrar. Även min syster med familj fanns på plats och magarna töjdes till bristningsgränsen på oss som vanligt av mammas goda mat. I mellandagarna har jag jobbat och hann med deadlinen inför att en ny avdelning startar upp i januari och ska kunna dokumentera i verksamhetssystemet. Maken och jag har också åkt runt till olika möbelaffärer och tittat på mattor och soffbord för att styla upp vardagsrummet nu när den nya soffan äntligen är på plats. Att välja matta är inte det lättaste. Vi var överens om att det skulle vara en ljus matta eftersom en altan begränsar ljusinsläppet och gör att rummet liknar mer en gillestuga. Fönstren bakom soffan förstärker den känslan så de kommer vi att byta ut så småningom till större. Mattan vid soffan upplevde vi som väldigt ljus i butiken men på plats blev den murrig. Intrycket stördes av att det då låg en grön ryamatta vid bokhyllorna. När den försvann och ersattes av en vit blev det en annan sak. Hela rummet lystes upp (så gott det går) och nu är det bara att vänta på att det nya soffbordet ska levereras.

Egentligen borde jag nu så här första dagen på det nya året sammanfatta mitt skrivår som har varit men det känns inte så inspirerande med tanke på de refuseringar jag fått under året. Ärligt talat vill jag hellre se framåt och det gör jag med ljus förhoppning. Jag har haft manuset hos lektör två gånger men nu lyssnar jag på magkänslan och med de förändringar jag ska göra kommer berättelsen få ett förhoppningsvis mycket bättre driv och begriplig lockande dramaturgi. Det är väl inte katastrofalt som det är nu men det skaver ändå inom mig. Närmast ska jag förändra en karaktärs personlighet och roll från moderlig och ödmjuk till misstänksam och en möjlig antagonist. Det här känns oerhört kul och inspirerande att få ta tag i.

Sedan skulle jag behöva tänka ut hur två karaktärer ska få mer plats i berättelsen utan att de begriper vad som egentligen försegår. Låter kryptiskt men jag behöver ha dem ovetande om vad huvudkaraktären går igenom för att behålla en del av spänningen och de problem som uppstår för huvudkaraktären. Detta kommer att ställa lite större krav på mig och innebär en något större omskrivning. Det får ta den tid det behöver och jag tänker inte stressa igenom manuset den här gången bara för sakens skull. Det är mitt nyårslöfte till mig själv att jag ska sluta stoppa huvudet i sanden när jag ser vad manuset behöver. Det har jag gjort allt för ofta och trott att jag kan komma undan. Refuseringarna har tvingat mig att vakna upp. Manuset är inte det jag vill att det ska vara. På ett naivt sätt har jag trott att jag kan komma undan, trott att förlagen sett potentialen och att de velat hjälpa mig finslipa det. Bah! Jag har sökt efter någon form av bekräftelse men den här branschen har inte det utrymmet att lyfta de som står på de lägre trappstegen. Vill jag nå målet måste jag arbeta hårdare och vara ärlig med mig själv.

Så för att vara ärlig med er så har jag en stark tro på att det här skrivåret kommer att vara tufft men troligtvis det roligaste skrivåret någonsin eftersom jag kommer att lita helt och hållet på mig själv. Att skriva romaner är inte samma sak som att gå i en simskola för sexåringar, det är snarare som att delta i Hungerspelen. Nästan i alla fall. Vilket fall som helst – jag är sjukt peppad om det inte är någon som har uppfattat det.

GOTT NYTT ÅR!

Mina språkliga brister och plot-skapande

Efter en veckas redigeringsstiltje har jag i helgen fått upp farten igen. Det jag upptäckt om mig själv och min brist i den här redigeringsomgången är min fula ovana att klämma in ”hon såg mannen närma sig”, ”hennes hår blåste in i ansiktet” och liknande. Nu har jag inte skrivit exakt de meningarna men bara som exempel. Jag får rysningar varje gång jag ser det. Varför krångla till det när det bara är att skriva ”mannen närmade sig”, ”håret blåste in i ansiktet och hon föste undan det”. Det är ju självklart att läsaren fattar att hon ser mannen närma sig utan att jag behöver ”säga” att det är hon som ser det eller att det är hennes hår och ingen annans hår som blåser in i ansiktet.

Det är ändå en lättnad att jag upptäckt det och kan göra något åt det. För övrigt är jag nöjd med de justeringar jag gör. Bortsett från språket så är det karaktärens känslor som jag fokuserar på för att få fram en viss stämning. Jag ser helheten bättre än tidigare då jag bara tänkte på detaljerna. Det är förvånansvärt lite som behöver justeras för att hela storyn ska få en bättre skärpa.

Det här med att planera sin story i förväg är något som jag tar till mig mer och mer. Jag trodde att jag skulle förlora de överraskningsmoment jag får till mig när jag skriver helt fritt utan synopsis men faktum är att jag får dem även i plot-fasen. Tankarna glider ofta iväg till andra och tredje delen och oväntade vinklingar ploppar fram titt som tätt. Att planera inser jag kommer bespara mig myyyycket arbete. Det här första manuset (som egentligen från början inte var tänkt att bli en bok) har haft massor av brister som kunnat undvikas med bättre planering. Men nu var det meningen att det skulle bli min introduktion till skrivandets värld och jag ser bara det positiva med att jag faktiskt utvecklas. I julhelgen hoppas jag få några korta stunder åt redigering och förhoppningsvis kommer minst en fjärdedel av manuset vara klart i början av året.

GOD JUL alla mina underbara bloggläsare!

Snabb eller långsam skrivprocess

Läste ett inlägg hos Katarina om en man som förordade att skriva en bok på bara två veckor. Det går helt emot vad jag själv kommit fram till hur min skrivprocess fungerar. Sedan snart en månad tillbaka har jag slappnat av i tanken och kravet att redigera om första manuset inom en bestämd tid. Det får ta den tid det tar. Jag har aldrig varit mycket för deadlines. Stressar upp mig och missar viktiga detaljer.

Utan dessa krav på mig har jag blivit ännu mer kreativ och vågar se andra vinklingar som manuset kan ta. En karaktär tex som har varit moderlig och omhändertagande kan jag nu se förvandlas till en misstänksam person som inte alls ger min huvudkaraktär Helena så stora fördelar. Med ens har jag en bättre intrig i flera scener med den här personlighetsförändringen jag inte velat/kunnat se tidigare.

När jag har gett mig den här oändliga tiden så kan jag se på manuset med andra ögon och blir inte lika lat. Jag blundar inte för förändringar som kan ta tid att skriva om utan jag vågar utveckla dem i tanken och kanske skriver jag om när jag väl kommer till det partiet i texten där det här händer. Men vad menar jag med oändlig tid? Det vet jag inte exakt själv och det är lite det som är meningen. Jag pillar i texten närhelst det passar mig och på något sätt har det hunnits med mer på skrivpassen nu.

Lektören gav mig en bra grund att redigera ”rätt” manuset och nu när förlagen ändå refuserade det så bröt jag ihop och kom igen. Nu går jag helt på magkänsla och idéer jag får från skrivhandböcker när jag redigerar och magkänslan har jag lärt mig mer och mer att lita på. Sedan är det okej att det får ta tid. Det är ingen tävling! Så någon tvåveckorsroman lär det aldrig bli skriven för min del. I´m cool. (Just nu i alla fall).

Hur fungerar er skrivprocess som bäst? Ska det vara en deadline eller skriver ni typ bara när andan faller på och tänker däremellan?

Disciplinens egna vägar

Ända sedan jag blev klar med första manuset i trilogin i maj så har jag varit bestämd med att jag absoluta inte ska gå tillbaka och redigera på det förrän andra manuset är färdigskrivet.
Det har skitit sig.
Allt för många tankar om rättelser och justeringar har cirkulerat i huvudet för att jag ska kunna hålla mig ifrån det. Det är främst temat som jag vill justera. Tydliggöra det i inledningen och koppla ihop det med ett slut som blir logiskt. Mer logiskt än innan. Temat speglar mycket av det vi ser hända i Europa just nu. Bemötandet av människor med en annan bakgrund. Kanske är det en yrkesskada jag har som ex-socionom men jag anammar det där om att gräva där jag står.

Temat var inte tydligt för mig när jag började skriva på storyn men ingenting var tydligt då. Jag bara skrev för att få ur mig karaktären ur huvudet. Att skriva helt utan mål eller några som helst riktlinjer kräver mycket efterarbete men jag har lärt mig otroligt mycket på vägen. Så mycket mer än att förtydliga temat gör jag inte nu. Det innebär att den här redigeringsomgången inte borde ta så lång tid. Några karaktärers inställning ska putsas till (inklusive huvudkaraktärens) och så är det den slutliga upplösningen som måste klicka lite mer extra än i nuvarande version. Det borde kunna fixas till inom tre månader. Sedan hoppas jag kunna få skrivro för uppföljaren utan störande tankar på första manuset. Hoppas kan jag ju, he he.

Rekordsnabbt svar

Första refuseringen trillade in i mejlen idag. Bara tre veckor efter att jag skickade in det till just det förlaget. Förstår att jag får en standardrefusering efter den korta tiden. Då måste de ha bestämt sig redan innan de ens läst det. Kanske söker de efter något särskilt i de här tuffa tiderna och refuserar utan en blinkning allt som inte är i närheten?

Trots detta nederlag, eller kanske just därför så öppnade jag filen med uppföljaren och började redigera. Motgångar får mig ibland att reagera med att drämma igen dörren som en tonåring och envist fortsätta på det jag höll på med. ”Jag ska minsann visa dem…” tänker jag. Samtidigt är det allt för många gånger jag tänker att det bara är skit det jag skriver. Klart att ingen vill läsa det tramset och så slår jag det ur hågen nästa sekund och skriver ändå. En berg-och-dalbana värdig Balder på Liseberg. (En bana som får magen att stanna kvar tio meter upp i luften där du befann dig för en hundradels sekund sedan.)

Redigerandet påbörjades där jag slutade sist. Egentligen borde jag skriva klart slutet men berättarperspektivet är fel och det stör mig så mycket att jag inte kan förbise det. Sedan funderar jag på att klämma in korta kapitel med händelser som sker parallellt med huvudkaraktärens aktiviteter på en helt annan plats. Finns lite att grubbla på. Skönt att ha det att ägna sig åt och döva nederlaget med. Fast jag vet inte om jag kan se det som ett nederlag med den där refuseringen. Inte ett personligt i alla fall när de uppenbarligen inte läst det alls. Med litteraturagentens svar i minnet att texten var okej rakt igenom så är jag inte allt för ledsen.

Hinner jag bli klar?

Styxx Fantasy söker nya manus. Detta bloggar Ylwa Karlsson om och jag kände hur paniken kom krypande. Förlaget tar bara emot manus i maj. Shit shit shit! Hur ska jag hinna? Jag har hunnit redigera en tredjedel av manuset men jag lade i och för sig ganska mycket tid på den nya inledningen. Lägger jag på dubbla kol och skippar läsandet så kanske jag hinner redigera klart innan månadens slut.