Fascinerande energiknippen

I senaste inlägget skrev jag om mycket privata saker som rör min familj. Då väntade jag på att få besked om skolan skulle gå med på att göra en pedagogisk kartläggning av äldsta dottern som går i sexan för att se vilka styrkor och svagheter hon har i de olika ämnena. Detta fick jag svar på att de inte gör så här i slutet av terminen. Däremot så skulle de sätta in åtgärder för att förbättra så de lektioner som vi och dottern uttryckt att hon behöver extra stöttning i blir mer anpassade utifrån hennes behov. Till en början avsåg det bara två ämnen med efter ett mail till hennes lärare så kommer det att göras justeringar i fler ämnen. Det är obeskrivligt hur lättade både jag och dottern är. Egentligen är det inte mycket som behövs. Lite mer individuell uppföljning och lite annat material att jobba med som berikar hennes kunskaper istället för att behöva sitta och bli frustrerad över tråkiga, meningslösa saker hon kan. Eller inte kan för den delen. Hjärnan hos särskilt begåvade barn (vuxna också för den delen) vill ha ständig stimulans och när den inte får det slår kroppen och psyket bakut.

Främst är jag lättad över att dotterns lärare tog oss på allvar och inte avfärdade att hon är särskilt begåvad. Tvärtom fick jag skicka länkar till sidor som förklarar det här på ett vetenskapligt sätt och vilka krav och råd som bland annat Skolverket samt Sveriges kommuner och landsting (SKL) har på området. Under veckan kommer jag också ha ett rådgivande samtal med en konsult inom ett nätverk som kallar sig Filurum. Där finns det möjlighet till kontakt med grupper av föräldrar till särskilt begåvade barn för att utbyta erfarenheter och få stöd. Att vara förälder till ett begåvat barn är sannerligen en utmaning. De är vetgiriga, ifrågasättande, starkt känslosamma och fulla av energi. De är helt enkelt mer av allt. Men mest av allt, underbart fascinerande. Möter man dem på deras nivå får man så ofantligt mycket tillbaka.

Skrivandet går sakta men säkert framåt. Mer om det i ett annat inlägg.

Startar en skrivgrupp

Mycket av skriv- och författarrelaterade evenemang sker främst i Stockholm eller i någon av de andra större städerna i landet. Jag som bor en bit från dessa städer måste boka dyra tågbiljetter och dessutom hoppas på att tåget överhuvudtaget går i tid eller kommer fram. Det är nämligen inte alltid de gör det heller. Jag offrar gärna denna tid och pengar det kostar emellanåt men oftast får jag inte ihop pusslet med övriga livet. Inte om jag vill fylla på skrivinspirationen med mer jämna mellanrum än typ en gång om halv- eller helåret.

Men det går att ändra på. Efter att jag läste bloggen Boktycke och hennes inlägg om vad de gör i deras skrivgrupp så blev jag inspirerad att vara med i en sådan aktiv skrivgrupp. Här i min egen trakt. Om det finns några sådana skrivgrupper i mina trakter vet jag inte men kom på idén att jag kunde starta en egen grupp. Jag har en kollega jag träffar i fikarummet någon gång emellanåt som jag visste skrev på en roman samt en annan tjej jag blev vän med via facebook utifrån att hon deltog i en kurs för Ann Ljungberg. Båda har visat intresse för en skrivgrupp och nu ska vi försöka hitta en tid där vi kan träffas en första gång för att lära känna varandra och berätta om vårt skrivande.

Det känns både läskigt och spännande på samma gång. Jag har svårt att berätta om handlingen i min trilogi inför andra men med skrivande människor brukar det gå lite lättare. I det här sammanhanget kommer det att bli en bra träning samt att vi kan lära av varandra.

Mina ”ticks”

Min testläsare hade ett bra uttryck för bristande saker man upprepar i sitt skrivande. ”Ticks.” Mina ticks är att jag slarvar med gestaltningen. Jag älskar att gestalta. Så till den milda grad att jag förstör dem med att klämma in beskrivande ord och berättar istället för att visa. Många gånger har jag varit övertygad om att jag visat när jag istället berättat. Som tur är har jag fått superbra hjälp med detta och fått upp ögonen vad det är för fel jag gör. Läsaren vill jobba för att skapa sig en egen bild av saker. Som filmmanus-författaren Andrew Stanton (Hitta Nemo, Toy Story och Wall-E) har sagt;

the audience actually wants to work for their meal. They just dont´t want to know that they are doing that. That´s your job as a storyteller – to hide the fact that you´re making them work for their meal. We´re born problem-solvers. We´re compelled to deduct and to deduce because that´s what we do in real life.”

Handlingen i sig, karaktärerna  och dramakurvan samt slutet fick fint beröm. Det jag behöver skriva om är inledningen. Få in käftsmällen redan i första meningen. Jag tror jag vet ganska säkert vilken scen det är som ska få bli den nya inledningen. Några meningar får flyttas så viktig information inte går förlorad men annars bör det bli ett ganska enkelt jobb.

Ett annat ticks jag hade i manuset var att jag några enstaka gånger hoppade in i andra karaktärers POV. Tanken var att jag skulle skriva två karaktärers POV, mest en karaktärs POV egentligen. Men ibland har jag känslomässigt gått in i bikaraktärerna så djupt att jag råkat skriva ur deras POV. Det blir väldigt konstigt för läsaren. Om jag ska vända det till en fördel är att jag enligt testläsaren inte har några scablonmässiga karaktärer. Jag har gått in för att lära känna även dem och gett dem egna personligheter.

För övrigt känns det äntligen, tack vare den fina feedbacken, som om det här manuset har växt färdigt med alla omskrivningar. Finputsningen av det tänker jag vänta med ett par månader. Det är alltid bra att låta det vila innan man kan se på det igen med nya fräscha ögon. Under tiden det vilar ger jag mig i kast med att skriva en outline på manus 2. Främst på en parallell handling som sker samtidigt som huvudkaraktären gör andra saker. Det mesta av huvudkaraktärens scener är redan skrivna i ett första utkast förutom slutscenerna. Anledningen var att jag fastnade och kom inte vidare. Nu vet jag att det beror på den här parallella handlingen som måste stråla samman med huvudkaraktärens.

Sedan hoppas jag hinna börja skriva en outline även på manus 3 i sommar. Bara så jag vet att jag inte missar något i manus 2 inför att det blir dags att skriva på manus 3.

Utlåtandet från lektören

Några dagar innan jag fick utlåtandet från lektören (Jenny Bäfving) så grubblade jag på temat i första manuset i trilogin. Jag såg att det inte riktigt hängde ihop och att det var början och slutet som inte riktigt klickade med varandra. Frågan var bara hur jag skulle vinkla till det. Och så kom svaret från Jenny som en skänk från ovan. Hennes förslag på hur jag kan skriva om inledningen och protagonistens problem gav mig en skjuts i ny riktning. Epilogen jag har i slutet föreslog hon också att jag ska ta bort. Jag gillar den, men inte så mycket att det känns som en stor uppoffring att deleta den. Tvärtom kan jag fylla ut det riktiga slutet och på så vis koppla ihop det med den nya inledningen jag redan planerar. Ja ni hör … jag går alltid igång på bra feedback som bekräftar det jag redan haft på känn och idéer ploppar upp som svampar. Med inledning så avser det inte bara de första sidorna eller ens det första kapitlet utan de tre första kapitlen. Kanske fyra.

Redan efter andra meningen när jag läste utlåtandet log jag och hade lust att jubla högt. (Gjorde inte det eftersom jag satt på mitt kontor intill lunchrummet på lunchtid och ville läsa allt ifred utan frågor.)  De meningarna som fick mig att le så lyckligt löd:
”Wow, detta känns som en fantastisk bearbetning. Jag tror aldrig jag läst en omskriven version där det hänt så mycket!” … ”Det finns en annan tyngd och ett annat självförtroende över både språket och berättandet…” Hon ger mig vidare beröm för hur bra jag genomfört hennes tidigare förslag. ”Hela manuset känns fyllt av en annan energi och fler dimensioner. Det främmande, fantastiska, ”påhittade”, det där som förflyttar läsaren och inger eskapismkänsla har fått mycket större plats. Det överflödiga är bortrensat och det är färgstarkt, sprakande, mångbottnat.”

Bättre bekräftelse på mitt omfattande arbete med omskrivningen kan jag inte få. Ett års arbete har varit värt all den möda jag lagt ner på manuset. Min avsikt vid omarbetningen var just att få det mer tajt och energifyllt. Efter första utlåtandet insåg jag att jag ska inte skriva vardagliga händelser. Jag är urusel på det. Nu har jag gjort det ändå till viss del eftersom det inte går att undvika helt men jag låter det alltid finnas med något som gör att det inte flyter på helt smärtfritt. Tex lite oenigheter, småpikar, personliga egenskaper och annat som tar bort det ”tråkiga”.

Vad gäller karaktärerna ska jag förändra lite i huvudkaraktärens personliga problem. Fokusera mer på identitetsfrågor än framtidsfrågor Kanske sänka åldern med ett år också. För mig känns det klyschigt att skriva om en gymnasieungdom men Jennys förslag gör att jag kan köpa det utan större problem. Sedan finns det två bikaraktärer som jag ska skapa en tydligare polaritet emellan så de inte blir så lika. I mitt huvud är de väldigt olika men jag kan se att jag inte har fått fram det så tydligt i manuset.

Nu ska jag låta utlåtandet smälta några dagar och sedan ska jag bestämma mig för om jag fortsätter på del 2 eller hoppar tillbaka till del 1 och gör ändringarna. Efter ändringarna kommer det här att vara ett killer-manus :-)

Gå gärna in på Jenny Bäfvings blogg. Hon har ofta bra och intressanta inlägg som utvecklar skrivandet.

Ny spännande vecka

Den här veckan blir extra spännande eftersom jag väntar på respons från lektören på mitt första manus. Igen. I januari för ett år sedan fick jag första responsen och gjorde den där sjukt stora omskrivningen av berättarperspektivet och en helt ny mitten. Vad hon tycker om det får vi se i slutet av denna vecka.

Sakta växer vi jag och mitt manus

Det är med rörd glädje jag ser hur mitt manus växer och utvecklas och jag med det. Utan all den fina konstruktiva kritik jag har fått hade jag aldrig kommit så här långt. Det är som att gå från klarhet till klarhet varje genomgång av det. Jag har fixat och donat utifrån den respons jag fått. Nästan in i minsta detalj när det stämt med min egen vision. Det är inte längre stora saker som hela kapitel som ska slängas och ersättas. Det är inget klossbyggande längre. Snarare det där finarbetet med att foga samman kapitlen så det räcker över stafettpinnen till nästa kapitel. Och nästa. Och nästa. Skriva in en mening som väcker en fråga, en känsla, en nyfikenhet och igenkänning. Trådar som vävs in i varandra och bildar ett harmoniskt nät av detaljer, relationer, händelser och upplevelser.

Vi är som ett gammalt par jag och mitt manus. Ibland har vi bråkat och långt ifrån varit överens, men nu ser jag hur vi hjälper varandra att gemensamt växa till något fint och starkt. Kanske inte nödvändigtvis något stort även om det stundvis känns så, men till något bra. En riktigt bra levande historia som jag hoppas ska få berika fler än mig. Nu är jag mer otålig än någonsin att få ut det men försöker håller mig själv tillbaka för att inte slarva och släppa ifrån mig det för tidigt. Det är det här sista finputsandet som kan vara skillnaden mellan ett ja och ett nej.