Djupdykning i gestaltning

I somras fick jag feedback på första delen i trilogin. Det som blev det stora fokuset var min gestaltning och POV. Ibland hade jag fått till det riktigt bra men på sina ställen blev det mer berättat än gestaltat vad karaktären kände. Nu när jag skriver på del tre i trilogin har jag med det där i tänket så mycket jag kan utan att det får komma i vägen för kreativiteten. Jag måste ju ha något att redigera när jag är klar, hehe. Problemet jag upplevt är att jag har lätt för att upprepa mig. De ler och ler och ler, eller stirrar och och rynkar pannan stup i kvarten. Jag har velat ha ett skafferi att plocka ur när jag fastnat och inte hittat något nytt ord för en kroppsgest. Kanske hittade jag det där skafferiet idag med hjälp av Pinterest.

Pinterest är ett forum med bilder och texter på specifika ämnen skulle man kunna säga för er som inte är insatta i vad det är. Jag har haft Pinterest ett tag men det är först nyligen som jag verkligen fått upp ögonen för det. Det finns hur mycket skrivtips som helst att hämta där. Och nya tips kommer med e-post inom de ämnesområden som jag klickat på.

Tillbaka till gestaltnings-skafferiet. En Pin (som en bildlänk kallas) ledde mig vidare till den här boken.

Bryn Donovan ger en smakbit av innehållet i sin bok på sin hemsida vilket gjorde att jag genast kastade mig till Amazons hemsida (bilden länkar dit) och klickade hem den till min Kindle-app. Det är ett och annat engelskt ord/begrepp jag inte kan men det mesta förstår jag och kan översätta till en svensk motsvarighet. Äntligen har jag ett lexikon med kroppsspråk/gester jag ser i mitt huvud men inte kan sätta ord på!

Boken tar även upp massor av förslag på plottar att bygga en roman på, miljöbeskrivningar, actionscener, dialoger för olika sätt att uttrycka sig, namn på karaktärer och lite till. Jag har inte läst hela boken än men det kliar ordentligt i fingrarna att djupdyka ner i alla dessa tips och idéer.

Annons

Mina ”ticks”

Min testläsare hade ett bra uttryck för bristande saker man upprepar i sitt skrivande. ”Ticks.” Mina ticks är att jag slarvar med gestaltningen. Jag älskar att gestalta. Så till den milda grad att jag förstör dem med att klämma in beskrivande ord och berättar istället för att visa. Många gånger har jag varit övertygad om att jag visat när jag istället berättat. Som tur är har jag fått superbra hjälp med detta och fått upp ögonen vad det är för fel jag gör. Läsaren vill jobba för att skapa sig en egen bild av saker. Som filmmanus-författaren Andrew Stanton (Hitta Nemo, Toy Story och Wall-E) har sagt;

”the audience actually wants to work for their meal. They just dont´t want to know that they are doing that. That´s your job as a storyteller – to hide the fact that you´re making them work for their meal. We´re born problem-solvers. We´re compelled to deduct and to deduce because that´s what we do in real life.”

Handlingen i sig, karaktärerna  och dramakurvan samt slutet fick fint beröm. Det jag behöver skriva om är inledningen. Få in käftsmällen redan i första meningen. Jag tror jag vet ganska säkert vilken scen det är som ska få bli den nya inledningen. Några meningar får flyttas så viktig information inte går förlorad men annars bör det bli ett ganska enkelt jobb.

Ett annat ticks jag hade i manuset var att jag några enstaka gånger hoppade in i andra karaktärers POV. Tanken var att jag skulle skriva två karaktärers POV, mest en karaktärs POV egentligen. Men ibland har jag känslomässigt gått in i bikaraktärerna så djupt att jag råkat skriva ur deras POV. Det blir väldigt konstigt för läsaren. Om jag ska vända det till en fördel är att jag enligt testläsaren inte har några scablonmässiga karaktärer. Jag har gått in för att lära känna även dem och gett dem egna personligheter.

För övrigt känns det äntligen, tack vare den fina feedbacken, som om det här manuset har växt färdigt med alla omskrivningar. Finputsningen av det tänker jag vänta med ett par månader. Det är alltid bra att låta det vila innan man kan se på det igen med nya fräscha ögon. Under tiden det vilar ger jag mig i kast med att skriva en outline på manus 2. Främst på en parallell handling som sker samtidigt som huvudkaraktären gör andra saker. Det mesta av huvudkaraktärens scener är redan skrivna i ett första utkast förutom slutscenerna. Anledningen var att jag fastnade och kom inte vidare. Nu vet jag att det beror på den här parallella handlingen som måste stråla samman med huvudkaraktärens.

Sedan hoppas jag hinna börja skriva en outline även på manus 3 i sommar. Bara så jag vet att jag inte missar något i manus 2 inför att det blir dags att skriva på manus 3.

Mellan raderna

Katarina nämnde i ett inlägg på sin blogg om känslor som väcks och inte väcks när man skriver en text som sedan inte motsvaras mot vad man förväntat sig när man läser igenom den. På ett ungefär så. Det är något jag kämpat med mycket i det senaste kapitlet som jag redigerat. Jag har hoppat lite fram och tillbaka mellan några kapitel men återkommit till det här för att få det så rätt jag kan. Det är den där stämningen jag vill skapa utan att tala om det med demonstrationsskyltar för läsaren. Att läsaren ska förstå vad som händer mellan raderna. Inte ens karaktären begriper vad hon känner. Hon omtolkar dem och bara läsaren ska förstå vad som egentligen händer inom karaktären.

Gestaltningen är oerhört viktig i det här. Jag älskar att gestalta och har sällan problem med det numera men här har jag utmanats ordentligt för att inte klanta till det. Blickar, miner, dialoger mellan karaktärer och inre tankar ska balansera på en tråd som inte får brista. Det är lätt att tvivla på sig själv i de här stunderna. Hur ska jag bäst presentera denna subtila känsla, förnimmelse av att något håller på att hända och ändå inte vara som en elefant på läsarens fötter? Bästa sättet är helt enkelt att skriva, tänka, skriva om och tänka…

Sedan i onsdags ansåg jag mig ha redigerat klart kapitlet för den här vändan. Känslan var obeskrivlig när jag insåg att jag äntligen kan komma vidare. Nu ska jag ta tag i den där scenen/kapitlet där jag nyligen fick en blixtrande bra idé hur jag ska utveckla intrigen. Det håller på att bli något bra av det här tror jag.

Härmar favoritförfattare

Gestaltning är oerhört viktigt för att en text ska bli läsvärd och intressant. Det här är något jag anammat och blivit bra på om jag ska tro mina testläsare. Givetvis gör jag missar, vem gör inte det? Men jag låter mig inte bli lat av sådant beröm utan försöker utveckla det ännu mer. Vissa författare är väldigt bra på det här. Maggie Stiefvater och Cassandra Clare för att nämna några av mina favoriter. När jag läser deras böcker får jag en väldigt tydlig bild av hur miljöer och karaktärer ser ut. Men hur gör de? Därför läser jag nu om boken Fallna änglars stad av Clare och skriver ner nästan varje gestaltning av både karaktärer och miljöer. Allt från den enklaste till den mer metaforiska liknelsen. 

Det här är så oerhört lärorikt att på ett sätt vandra i den författarens ordspår. Det händer att jag fastnar i min egen text när jag vill gestalta något som jag ser så tydligt framför mig men inte kan sätta ord på. Med hjälp av den anteckningsbok som jag dedikerat till bara sådana här meningar så kommer jag att ha en bok nära till hands sedan, bara att slå upp och låta mig inspireras.

Just gestaltning har jag egentligen fascinerats av hela mitt liv. Jag är den där typen som studerar människors hållning och rörelser i smyg för att tolka dem, läsa av hur de mår och är som person. De gestaltningsbiblar som finns ger mig inte riktigt det jag vill ha. Verkligheten och redan färdiga böcker ger mig betydligt mer material som känns mer genuina på något sätt.

Studerar ett proffs hur gestaltning och adjektiv går till

När jag läser en riktigt bra bok fastnar jag aldrig i obekväma meningsformuleringar och kan  obehindrat försvinna in i berättelsen. Jag kan förundras över språket som aldrig tycks slå krokben, jag kan njuta av metaforer som inte är plumpa eller fula. Det här väcker nyfikenhet hos mig hur författaren egentligen gör och det händer att jag gör som jag gjorde i morse, börjar läsa om boken men på slumpvisa ställen men mer medvetet. Patrick Rothfuss använder sig av extremt lite adjektiv i sina dialogavslut. Han gör det bara när det behövs och gestaltningen inte kan hjälpa till. Hans gestaltningar är oklanderliga, självklara och enkla.

Gestaltning är något jag själv jobbat hårt med att utveckla. Första utkastet jag lämnade till en av mina testläsare fick ständigt påpekanden på att det var för mycket tell istället för show. Jag hade inga som helst kunskaper då hur en bok skulle skrivas så därför kan jag bara skratta åt mitt okunniga misstag. Efter flera omskrivningar och redigering har jag blivit betydligt bättre på det här och försöker akta mig så långt det går att använda mig av adjektiv och istället gestalta. Ibland går det inte att låta bli. Det är inte ens lämpligt att låta bli. När det är så är väldigt svårt att förklara mer än när gestaltning inte är möjligt. Ibland är det helt enkelt rösten som säger mer än kroppsspråket. Ett tydligt exempel om jag ska leta fram ett, är när varesig kroppen eller ansiktsmimiken med avsikt inte ska visa något utan sättet karaktären säger sin mening på. ”…”, sa han bestämt. är ett sådant exempel. Finns säkert fler men beror som sagt helt på intentionen författaren har.

Vilket fall som helst är det här en kul grej att studera närmare vad det är som gör att en bok är bra. Dramaturgin, språket, gestaltningen – alla berättartekniska detaljer är bara att hämta från proffsen. Det svåraste tycker jag ändå dramaturgin är. Den är inte lika enkel och självklar samtidigt som jag tycker om att hela tiden sträva efter att bibehålla framåtrörelsen och läsarens vilja att veta hur det ska gå. Men om jag lyckas med det är svårt att bedöma själv. Det är då det är bra med testläsare och lektörer som kan peka på var jag behöver spänna strängen.

Språkligt balsam

I flera månader har jag gått och längtat tills jag betat av läshögen så djupt att jag kunde börja med Patrick Rothfuss ”En vis mans fruktan” del 1. Att läsa hans böcker är som balsam för mitt eget skrivande. Hans språk är som ljuv musik för min hungrande skrivsjäl. Han inspirerar mig på ett nästan magiskt sätt och gör underverk med mitt skrivande och sätt att uttrycka mig. För er som inte har läst något av honom ger jag ett exempel ur ovanstående bok där huvudkaraktären sitter på en scen och spelar luta:

”Jag spelade hårt som en hagelskur, som en hammare som bankar i mässing. Jag spelade milt som solen över höstvete, lågt som ett enda darrande löv. Snart började jag bli andfådd av ansträngningen. Läpparna blev som ett tunt, blodlöst streck över ansiktet. När jag tvingade mig igenom mittersta refrängen ruskade jag på huvudet för att få håret ur ögonen. Svetten flög i en båge och smattrade ut över scengolvets trä. Jag andades tungt, bröstet arbetade som en blåsbälg, kämpade som en löddrig häst.” 

Hans metaforer och gestaltningar är så självklara och enkla att jag nästan gråter. Jag är inte i närheten av hans briljanta språk men det färgar ändå av sig så att meningarna inte känns lika papperstorra och knastriga som tidigare. Jag blir mer vaken för vad mina karaktärer vill säga och uttrycka. Som om jag får en palett med färger utan att behöva konstruera färgerna själv och kan måla i fler nyanser än innan. Det är inte det att jag härmar och tar efter hans ord och meningar, utan det är som om jag lättare hittar min egen inre melodi och ser med klarare ögon. Det här blir väldigt flummigt beskrivet men jag kan inte förklara det på annat sätt. Rothfuss är för mig om solen är för växterna. Utan sol ingen fotosyntes. Nu krånglar jag till det ännu mer men jag hoppas ni förstår vad jag menar förutom att det är en hyllning till en av mina favoritförfattare. Har ni någon författare som påverkar er på ett liknande sätt i ert skrivande?

Reflektioner

Igår fick jag ner 1700 ord och känner mig väldigt tacksam över det flyt jag har just nu. Egentligen borde det flyta på lika bra till the end av manuset men det kommer säkert dagar av tvivel att språket är skit eller att jag fastnar i en liten löjlig detalj. Det värsta hotet är tröttheten som alltid drabbar mig under veckokvällarna. Det spelar ingen roll hur mycket jag vill och försöker så stockar sig orden i fingrarna. I huvudet kan jag ha scenen klar för mig men att få ur mig något är lika segt som att trycka ut kola ur en tandkrämstub (vad nu kola skulle ha där att göra). Det är helgerna som gäller för att få något gjort på allvar.

De senaste dagarna sedan jag blev provocerad av bloggtiteln; Have vampiers lost their bite? på Bonnier Carlsens blogg så har resterande upptaktsscener fallit på plats i huvudet. Det är anledningen till att jag tror att det kommer att flyta på ganska smärtfritt de kommande 30 000 orden (minst). För en del kanske 90 000 är mycket för att vara ett utkast men jag skriver ganska färdig text redan från början. Jag vill få med gestaltning så mycket som möjligt men hakar jag upp mig, går jag vidare och tänker att det tar jag sedan. Lika dant är det med miljöbeskrivningarna. De får göra störst avkall i första utkastet men ibland fuskar jag och unnar mig att lägga ner tid på dem bara för att jag tycker så mycket om att skriva dem. Jag är definitivt inte den som målar ut miljön sida efter sida. Tidigt lärde jag mig genom att studera böcker som var bra på miljöbeskrivningar att det räcker med bara en till tre meningar. Högst tre! Det finns alltid undantag men lagom är bäst. Det är inte mängden ord som gör bilden klarare för läsaren utan nyckelorden. De där orden som är laddade med något och skjutsar läsaren vidare i sin egen fantasi så man tror att man har läst hur det såg ut när man tänker tillbaka. Utmaningen är att hitta nyckelorden och lita på att läsaren gör resten av arbetet. Så är det med gestaltningen också. En bra skriven bok är för mig lite av magi när den är skriven på det sättet jag beskriver och det är utmaningen som jag älskar med mitt eget skrivande.

PS: Det här är mitt 500:ade blogginlägg