En berättelse med elektricitet

Alldeles nyss klickade jag hem e-boken Story Genius av Lisa Cron från Amazon. Den behandlar det jag funderat på väldigt många gånger – vad som egentligen gör en bok bra. Alltså bortsett från ett vackert språk och en dramatisk handling. Enligt Lisa är svaret protagonistens inre resa, vad hon kämpar med och utvecklas av. Vad som betyder något för karaktären, vilka beslut hon måste ta för att övervinna sina rädslor och ändå vara sann mot sig själv. I början av min skrivkarriär gjorde jag samma misstag som tusentals andra. Jag skrev om vardagliga ting, måltider, promenader, bla-bla-prat och måltider igen blandat med det där andra som hände.

Det var min lektör som satte fingret på vilka scener det var som drev handlingen framåt och vilka som inte gjorde det. Det här applicerade jag omedelbart i mitt fortsatta skrivande att skriva scener som drev handlingen framåt. När det blir tråkigt att skriva är det en indikator på att jag skriver en meningslös scen som inte hade någon betydelse för berättelsen. Sedan utvecklade jag den här känslan omedvetet som Lisa nämner kort i en artikel på bloggen Writers in the storm. Det här med orsak och verkan. För varje kapitel så försöker jag se till att den inleds med en stämning hos karaktären men att den ska vara någon helt annan när kapitlet är slut. Har den inte förändrats har jag misslyckats med att driva handlingen framåt.

Det handlar inte om att bara utsätta karaktären för en massa saker för att driva handlingen framåt, hon måste också reagera på dem för att det ska bli en elektricitet i texten. Det kan vara hur många actionscener som helst men får jag som läsare inte fram varför de händer och vad som händer inom karaktären är det dödfött. Men ska jag vara ärligt så är mitt första utkast på en ny text långt ifrån perfekt enligt den här regeln. Och så får det vara. Det jag ändå försöker ha med mig genom hela skrivprocessen är  protagonistens utveckling. Vad vill jag att hon ska genomgå för utvecklingsprocess? Det är en fråga vars svar jag vill ha med mig som en ledstjärna ända fram till det att jag sätter punkt för berättelsen. Faktiskt så är det bara ett år sedan som jag kom på detta när jag gjorde sista redigeringen på manus 1. Innan dess var jag mest fokuserad på vad som skulle hända utanför karaktären. Nu med Lisas bok Story genius ser jag fram emot att fördjupa mig i det här ännu mer. Det som är extra kul är att hon också tar upp tips som inte är plot-relaterade, alltså tips för oss pantsers som skriver utan synopsis.

 

 

Hur du planerar för en trilogi

För några kvällar sedan lyssnade jag på min favoritpodd, Helping wtiters become authors som leds av K.M Weiland. Avsnittet hette How to outline a series of bestselling books och är daterat 16 januari 2017. K.M Weiland berättar på ett enkelt och strukturerat sätt hur du bäst bygger upp en bra och framgångsrik trilogi. Det här avsnittet finns också att läsa på hennes hemsida.

Oavsett om poddavsnittet leder till ett framgångsrikt manus eller inte så var det upplyftande att lyssna på och inse att jag är på rätt väg i mitt eget trilogibyggande på ren magkänsla. Jag tänkte i det här blogginlägget varva mina egna reflektioner över mitt eget trilogiarbete med stöd av de punkter som hon tar upp.

Första frågan: Ska man skriva en outline på hela trilogin först?
Nej, är Weilands svar. Hon menar på att en outline är aldrig den slutliga berättelsen. Berättelsen ändras allt eftersom den skrivs och får eget liv när man börjar med utkastet. Jag skulle vilja lägga till att den förändras ännu mer vid redigeringen av utkastet. Det är då du får en känsla för vad som fungerar och vad som måste läggas till och tas bort. Så skriv den övergripande outlinen under arbetets gång men inte för alla tre böckerna på en gång. Du måste komma fram till hur slutet ska se ut, dels för varje bok och slutligen för hela serien.

Min egen erfarenhet är att jag först skrev första utkastet utan någon outline. Trilogin fanns inte ens i min föreställningsvärd när jag började. Det kom till mig först under tiden jag skrev och berättelsen växte inuti mitt huvud. Sedan efter att jag redigerat ett antal vändor på första delen började jag skriva utkastet på del två. Jag körde samma princip som med första, ”Bara skriv så växer berättelsen av sig självt”. Och det gjorde den. En outline skapades i mitt huvud som var mer detaljerad för den delen jag skrev på och mer övergripande över alla tre delarna. Jag antecknade ned de mest viktiga händelserna men någon strukturerad skriftlig outline skrev jag aldrig. Hur hela serien skulle sluta kom till mig tidigt och det har varit ett bra och nödvändigt mål för att jag ska ha känt mig trygg med att få en genomgående tråd i alla delarna.

Andra frågan: Hur ska jag skapa en plot för hela serien utan att varje bok känns ofullständig?
Personligen hatar jag böcker i en serie där första och/eller andra boken slutar utan att ge mig svar på hur den huvudsakliga konflikten löste sig. Lämna aldrig en för stor cliffhanger i slutet av bok ett eller bok två där huvudfrågan inte får något svar! En bok ska helst ha flera konflikter. En huvudkonflikt för varje bok som läsaren får svar på i slutet av boken, mindre konflikter som antingen löser sig eller leder vidare till nästa konflikt. Sedan ska du ha en huvudkonflikt som överskuggar hela trilogin och får sin slutliga lösning i bok tre.

Tredje frågan: Hur ska jag strukturera de olika delarna?
Här säger Weiland att det är viktigt att ha god förståelse för struktur. Det räcker inte att förlita sig på en singelboks enklare ekvation av händelser där allt är uppklarat i bokens slut. I en trilogi gäller det att ha kontroll på det känslomässiga flödet genom hela serien.Hon beskriver vidare att det är vanligt att första delen handlar om att protagonisten stöter på ett problem som denne övervinner på något sätt. I den andra delen fördjupas problemet och karaktären möter en svår förlust innan denne i tredje delen möter problemets klimax och reser sig som en hjälte.

Mittenboken bör med andra ord signalera skiftet in i det djupare mörkret och sluta med en känsla att allt blev inte helt bra men tillräckligt för att läsaren ska känna sig hoppfull.

Fjärde frågan: Hur planerar du kopplingen mellan de tre böckerna?
Som Weiland tog upp på andra frågan så ska varje bok var en egen solid berättelse med vars egna lösa trådar knyts samman i varje enskild bok. Men de lösa trådar som avser den överhängande konflikten ska finnas med genom alla böckerna för att lösas upp/knytas ihop i den slutliga boken. Det råd Weiland ger för att du ska hitta nästa grundfråga för varje bok är att fråga dig;

  • Vilken del av den huvudsakliga konflikten kommer att vara mest pressande för karaktären i nästa bok?
  • Vad ska den nästa individuella huvudkonflikten bestå av i nästa bok?

 

I mitt bygge av trilogin har jag en huvudkonflikt som spänner över hela trilogin som karaktären presenteras för i första boken. I den har jag en egen huvudkonflikt som får en lösning i slutet av boken men där vissa lösa trådar finns kvar som är kopplade till nästa del. I bok två så fördjupar jag problemet där en del har med seriens huvudkonflikt att göra och en del med bokens tema. Karaktären möter svåra förluster och huvudantagonisten som lurar ute i mörkret kommer henne allt närmare i hasorna och får allt större konsekvenser i hennes liv. I slutet sker ytterligare en förlust men där finns givetvis också ett hopp som ska locka läsaren vidare in i tredje boken. I tredje delen intensifieras tempot och huvudkonflikten för serien blir mycket påtaglig i andra halvan för att nå sitt klimax i slutscenen. Alla tre delarna har sitt eget tema. Första boken handlar om utanförskap, den andra om att våga välja en egen väg än vad andra vill. Den tredje får vi se vad det blir eftersom jag jobbar på utkastet på den just nu men bör ha något med konflikten gentemot huvudantagonisten att göra. Att tvingas möta något som inte bara kan förgöra henne själv utan allt annat som är gott i världen.

(I det här inlägget har jag valt begreppet outline och inte synopsis eftersom i utlandet definieras synopsis som en sammanfattning av ett färdigt manus du gör till en agent/förlag efter att manuset är klart.)

Jag skulle ju sluta!

På kort tid har jag fått två förfrågningar om att recensera böcker. En förfrågan från en för mig bekant författare som jag recenserat tidigare och den andra från ett stort förlag om en bok jag länge legat i startgroparna för att läsa bara den släpps. Jag har egentligen tagit ett beslut att sluta recensera nordisk fantastik för att hinna skriva på mitt eget. Så gick det med det. Men sedan är det stopp med recensioner! Kanske inte för alltid men inget mer just nu. Jag måste verkligen prioritera min trilogi så den blir klar någon gång.

Mitt mål för det här året är att skriva klart utkastet på sista delen i min trilogi Amaunet. Sedan under hösten är det dags att ta tag i första delen och finputsa på de saker min beta-läsare kommit fram till behöver justeras. Men utkastet jag jobbar på just nu tar sin tid. Mest för att jag inte hinner. När jag väl skriver går det undan och jag har tänkt att jag ska försöka vara mindre detaljerad än vad jag är med gestaltning, miljöer och dialoger för att få ett bra skal att jobba vidare på sedan. Det går inte så bra. Jag har aldrig varit bra på att skriva sammanfattande. Allt ska med på en gång, känslostämning, gestaltning, dynamik, miljöer, karaktärsbygget, you name it. Huvudsaken är väl att jag skriver och jag måste bli bättre på att utnyttja de små tidsluckorna som uppstår i vardagen.

Jul och nyår har varit bra och jag kan meddela er som läste tidigare inlägg om det där med julklappsförbud. Jag fick några julklappar jag också (flera stycken) och maken blev jätteglad för julklappen han fick av mig. Idag gav jag mig själv en gåva. Hudvårds- och makeuprådgivning. Det blev ganska dyrt men det var det värt. Med åren har huden blivit allt torrare och rosacea (hudrodnad i ansiktet) gör den inte bättre. Nu har jag äntligen hittat produkter som inte får mig att se ut som en fjällande guldtetrafisk.

 

Den envise har segrat

Hela söndagen har jag ägnat åt att skriva på utkastet som ska bli trilogins sista del. Ni som har läst mitt föregående inlägg har tagit del av de våndorna som jag hade för en dag sedan med den här delen. Min hjärna fick inte till detaljerna riktigt så som jag ville. Logiken och trovärdigheten stod på spel. Jag hade ingen bra lösning men gav mig den på att skriva ändå. Min tanke var att jag fick lösa det sedan i redigeringen. Men så fick jag en förträfflig idé och saken löste sig med den där detaljen som störde mig.

Inte nog med att detaljen löste sig. En synopsis har jag fått till också. Ni som känner mig höjer nog undrande på ögonen för ni vet att jag inte är en synopsistyp. Inte på minsta sätt. Men jo då ser ni. Jag har lyckats få till något som räcker ganska långt. Den är inte djupgående kapitel för kapitel men det är definitivt något som kan kallas synopsis.En perfekt karta i min smak som inkluderar de karaktärer som jag behöver ha med. Jag har en lista på karaktärer bredvid datorn som ska påminna mig om dem så de inte glöms bort och samtliga kommer med i en bra balans. Synopsisen fanns bara där och jag skrev ner det i rasande fart för att inte tappa bort det. Towanda! Den envise har segrat!

Sist kan jag säga att jag researchat lastbilar. Något så ointressant har varit av stort intresse en söndag som den här.

Hur har ert skrivande fungerat den här helgen då?

Vet inte vart jag är på väg

Som vanligt har jag snubblat över ett kaninspår i mitt skrivande och har ingen aning om vart det kommer bära iväg med historien. Jag skulle kunna bli orolig och analysera om det här är ett onödigt stickspår som slösar med min tid men det tänker jag inte göra. Det är så här mitt skrivande fungerar. Något, oftast någon oväntad karaktär dyker upp och rör om i grytan. Det här är en icke-synopsisplanerande skrivande persons vardag. De här oväntade vändningarna väcker alltid förvåning, frågor. Vad ska det här vara bra för? Skriver jag helt åt fanders om jag fortsätter på den inslagna vägen? Men mest väcker det nyfikenhet och glädje.

Som i de flesta andra fall har de här kaninspåren lett mig till en lösning jag aldrig kunnat föreställa mig. Det gäller att ha en stor tillit till sig själv att våga följa kaninspåren och inte vara rädd för att jag skriver något i onödan. Inget skrivs i onödan. Om den rädslan skulle få styra skulle jag inte våga skriva någonting alls. Att skriva för mig är som att ha läsarens frågor i huvudet emellanåt. Hur ska det här sluta? Trots att jag vet slutet. Helt galet underbart.

Manus 3 börjar ta fart

Efter fem år av skrivande börjar jag känna mig själv ganska bra och hur jag fungerar. Det gnagde en oro om jag skulle få till något bra inledningsvis när jag började skriva på manus 3 men den oron är helt borta nu. Istället njuter jag av att se utvecklingen när detaljer faller på plats allt eftersom jag skriver. Det är just det här jag älskar med skrivandet. Något jag sett lite luddigt klarnar och nya detaljer bekräftar att jag är på rätt spår. 2 kapitel är färdigskrivna och jag ska börja på kapitel 3. Cirka 2800 ord totalt hittills. Kapitlen är kortare än vad jag brukar ha dem men eftersom det är ett utkast så ägnar jag mig inte för mycket åt miljöbeskrivningar och gestaltning.

För att pausa läste jag i förmiddags i en skrivhandbok; ” ”Writing fantasy heroes – Powerful advice from pros”. En av medförfattarna, Glen Cook, kallar sig för en ‘intuitiv’ skribent. Med det menar han att han tar kontakt med ‘the sea of stories’ och låter berättelserna flöda och berätta på egen hand. Han slösar inte tid (som han själv uttrycker det) på outlines eller detaljerade karaktärsstudier. Han ser ett luddigt slut och börjar gå. Vägen mot bokens slut beskriver han som ett äventyr av upptäckter och hoppas att även läsaren kommer uppleva lika många överraskningar som han själv gör på vägen. Om allt går rätt så gör karaktärerna allt jobb själva med kanaliseringen av berättelsen.

Ungefär så är det för mig också. Karaktärerna hjälper mig att hitta rätt längs vägen och nyligen överraskade en ganska ny karaktär mig med vem han är och vilken agenda han har. Länge trodde jag att han hade med antagonisten att göra men se det hade han inte. Han har sin alldeles egna agenda och det sätter saker i en helt annan dager. Nästan så jag hörde hur kugghjulen klickade rätt och började rulla. Underbart.

Det här är min sista semestervecka och vädret är gynnsamt för många skrivtimmar innan vardagen träder in. Förhoppningsvis har jag nått 10.000 ord innan nästa vecka men inga krav är ställda. Alla ord är välkomna vare sig de är få eller många. Jag är på rätt väg. Det är det som räknas.

Att ge efter för kreativiteten

Mitt försök att skapa en outline som jag också skrev om i föregående inlägg blev aldrig lyckat. En anledning tror jag var att jag ansträngde mig för hårt, skulle vara duktig och ”göra rätt”. Jag har fortfarande ingen färdig outline men när jag satte mig för att fortsätta skriva på första kapitlet på manus 3 igår så blev det inget skrivet. Däremot i One Note-appen (där jag för anteckningar) när flera scen-idéer ploppade upp i huvudet. De scener jag antecknat har reducerat ångesten till att få till ett spännande och intrigfullt manus till i princip noll. Det är precis tillräckligt för att jag ska kunna orientera mig fram till slutet och veta att de där slukhålen till luckor fylls i bara jag sätter igång att skriva.

”Dä orner säj” som vi säger i Värmland. På svenska; Det ordnar sig. Ett måtto jag gillar ta till när en del av mig blir lite darrig inför en större utmanande uppgift. Det är inte så bara att knyta ihop säcken till en trilogi.