Svårt att ställa om

Jag hade inte väntat mig något annat men det är ändå frustrerande. Att gå in i nyskriv-läge tar tid. Jag hade trots det lite flyt härom dagen och ska nu börja på kapitel 2. Hjärnan vill hela tiden analysera och bedöma allt jag skriver. Mycket tid går åt till att försöka korrigera min edit-läge till skriv-läge. Rädslan att jag inte ska få till en bra och hållbar intrig genom hela manus tre ligger och stör, ändå vet jag att om jag bara skriver så kommer det lösa sig.

För att undvika den här inre konflikten så gör jag en massa andra saker istället. Kollar facebook, instagram, bloggar men helst undviker jag datorn överhuvudtaget. Enda fördelen är att jag har fått ut en massa skräp ur förråden som jag också dragit mig för under semestern att ta tag i. Nu är altanen fullproppad med sopsäckar och prylar som ska slängas.

För att försöka få lite inspiration plockade jag fram lite faktaböcker om svunna riken och mytologier men det gav inte så mycket. Bara en bekräftelse på att den plan jag har är den jag bör hålla. Läste i James Scott Bells senaste skrivhandbok ”The mental game of writing” att det kan ta månader att ställa om från edit-läge till skriv-läge. För övrigt en mycket bra bok som peppar en att skriva vidare. Och det är vad jag tänker göra. Fortsätta tvinga mig att sitta vid datorn varje dag och skriva minst tre meningar. Det har funkat hittills.

Kollega gånger 2

I fredags var det dags för personalfest för min arbetsplats. Nästan 300 personer slöt upp. Temat för årets fest var 70-tal. Det var många färgglada utstyrslar flera kollegor kom dit i. Några riktigt fula men underbart härliga just för att de bjöd på sig själva. För egen del valde jag att vara neutral med dagens mode. Att klä ut mig är sällan något jag finner nöje i. Egentligen beror det väl på brist på ork att leta efter passande kläder och att stilen på sådana här teman sällan lockar mig. Livebandet som stod för underhållningen lockade inte heller med sin 70-tals-countrystil. Dolly Parton och gänget får gärna roa någon annan än mig.

Trots detta hade jag fram till livebandets uppträdande väldigt trevligt. Särskilt med tanke på att jag hamnade bredvid en av våra nya kollegor som visade sig vara en lika skrivglad författarwannabe som jag. Det var ju givet vad vi pratade om under middagen. Första gången jag träffar på någon på min ort som har samma intresse och skrattar igenkännande åt de där plötsliga infallen man har när man måste anteckna ner något innan idén är borta lika fort som den kom. Vi kommer definitivt prata mer skrivande på våra kafferaster framöver.

Nu ska jag ta mig an manuset igen efter ett par dagars vila då Jante tog plats i mitt skrivrum. Det verkar som han har pyst sin väg. Kanske han har tagit kafferast han också och skrattar med sina kollegor om dessa idioter som tror att de kan skriva och dessutom fått för sig att få det utgivet. Kul för dem. Dags att kavla upp ärmarna. En anledning till att jag tvivlar brukar bero på att jag tappat tråden så nu ska jag läsa manuset från början och se vad det är jag har ändrat och inte.

Tre veckors skrivuppehåll

På ungefär tre veckor har jag inte tittat åt manuset. Det har inte handlat om någon skrivkramp för det har jag egentligen aldrig. Kanske för att jag inte ser på problemet som någon blockering eller skrivkramp längre som en del kallar det. När de där uppehållen kommer handlar det oftast om som den här gången, att jag är osäker på hur stämningen, eller hur karaktärens inställning ska vara. Ibland räcker det med ett par eller tre dagar för att jag ska komma fram till rätt idé men nu tog det lite längre tid än vanligt. Det härliga var att jag aldrig för en sekund var orolig för att jag aldrig skulle hitta en lösning. Det har hänt att jag ibland blivit lite orolig för att jag aldrig mer ska komma igång och skriva men jag gör ju alltid det. Så varför oroa sig? Allt jag läst den senaste tiden har på ett eller annat sätt lett mig vidare i mitt tänk kring min egen berättelse och så länge tankarna kring det är vid liv så är berättarlusten vid liv även om jag kanske inte skriver några konkreta ord just för stunden.

Det är skönt att ha den här avslappnade inställningen. Jag är också tacksam att jag inte har någon som förväntar sig se resultat inom en viss bestämd tid. Skrivandet är helt på mina villkor. Jag undrar hur pressen är för dem som gett ut en första bok och hur de upplever förväntningarna på en uppföljare eller bara en bok nummer två. Berätta gärna ni som har den erfarenheten och hur ni tacklade den.

Se det hjälpte

Om författare får skrivkramp har jag full förståelse för det. Särskilt debutanter inför sin andra bok. Hjärnspökena måste vara djävulska på att bombardera självförsvaret med prestationskrav som dödar vilket kreativt sinne som helst. Min skrivkramp är fullständigt väck nu efter att jag insåg att jag kan inte planera alla tre delarna i trilogin på samma gång. Än var tanken på del 1, än på del 3 och så var det del 2 som är under bearbetning. Det går inte att skriva något vettigt alls med så spretiga tankar i ett försök att bevisa (för förlagen) att det kommer att bli en komplett trilogi. Själv vet jag det. Men räcker det för förlagen? Just nu struntar jag i vad de tycker och tänker för det har bara stört min kreativitet.

Under helgen har jag jobbat mig igenom åtta sidor. Det låter kanske inte så mycket men minst två sidor är helt omskrivna för att handlingen ska bli mer optimal. Skrivglädjen är tillbaka och det är åter en njutning att få vara bland orden och umgås med karaktärerna. Att få vara just precis där jag är i texten och ingen annan stans. Än finns några timmar kvar av denna söndag så mer kan hända.

Glömde bort det roliga

Det här med att skriva är sannerligen en berg och dalbana. Jag har under flera veckors tid inte känt den där glädjen för skrivandet som jag gjorde före jul. Trots det har jag försökt strunta i det och tagit mig i nackskinnet och skrivit ändå. Inte lika mycket eftersom jag fastnat på internet eller störts av ljud runt omkring. Normalt har jag nästan en övernaturlig förmåga att stänga ute min omgivning när jag läser, ser på tv eller skriver men inte den senaste tiden. Det här fick mig att fundera lite vad det egentligen beror på. Blev jag så besviken på att agenten refuserade ”mig”? Jo, visst, besviken blev jag väl men det var heller inte oväntat och jag kan heller inte se att det är orsaken till min skrivtrötthet. Novellen jag skrev i januari flödade ju ur mig som värsta syndafloden så skriva tycker jag ju är kul. Men varför är det inte kul att skriva på LOA 2? En massa negativa tankar har dykt upp om att jag inte duger, skriver för dåligt och att hela skiten suger.

Idag kom jag på vad felet är. Jag har fokuserat alldeles för mycket på målet. Glömt bort att vara i nuet med mitt manus och bara velat se det som en färdigt produkt och blivit matt över hur mycket som är kvar. Vem som helst kan bli trött och uppgiven om man bara ser hur mycket som ska till för att nå målet med en trilogi. Jag har ju inte tröttnat på mina karaktärer eller handlingen när jag låter mig stanna i en scen och tänka på den. Men mina tankar har glidit bort från manus 2 som jag skriver på nu och oroat mig för vad jag ska skriva i del 3. Hur ska jag ens kunna skriva del 2 om jag inte fokuserar på den? Nog med rädsla nu. När jag började skriva utkastet på del 2 hade jag ingen aning om vad den skulle handla om och det löste sig alldeles galant ändå.

Nu när jag inser att jag glömde bort det roliga i nuet så känns det mycket mer inspirerande att få sätta sig att skriva igen. Del 3 kommer att kräva en noggran planering för att få ihop alla lösa trådar men jag måste inte göra det NU. Tänk vad man kan krångla till det ibland, helt i onödan.

Värsta berg-och-dal-banan

Just nu vältrar jag mig i tvivlets svårmodiga dimmor. Det här tvivlet vill verkligen inte släppa taget och jag tänker tankar som att skita i det här med skrivande. Vad ska det vara bra för? Jag är bara en simpel medelmåtta. Då poppar den där andra sidan av mig upp med armarna i kors och näsan i vädret; Det är väl inget fel med medelmåttor? Då suckar jag bara och stänger av. Jag orkar inte ens höra mina egna patetiska tankar och ägnar mig åt att läsa. Men mest åt livet. Livet med jobb, föräldramöten, utvecklingssamtal, tjänsteresor, födelsedagar, kalasplaneringar, ifyllande av tusen blanketter och … mina karaktärer. Fan vad de är envisa. De skiter i dramakurvor, gestaltning och allt som hör till hur manus ska byggas upp för att bli läsvärt och BRAAA. Överallt dyker karaktärerna upp och visar mig scener till nästa och nästa manus. Behöver jag tala om att jag är frustrerad? Ser verkligen fram emot Författarkliniken så jag kan rycka upp mig och få en liten spark i baken. Eller snarare en stor, så jag tar mig upp ur träsket.

Ett gäckande kapitel

Gudars skymning vad det där kapitlet väcker dåliga sidor hos mig. Nu har jag läst ut en bok jag började på häromdagen och tänkte att jag måste försöka komma igång med redigeringen igen, men kapitel 12 känns så himla motigt att ta sig igenom. Särskilt efter boken jag läst. Vindens namn del 2 av Patrick Rothfuss. Med det språket han har så är allt jag skriver patetiskt. Nu måste jag rycka upp mig och få fart på skrivhjärnan igen. Enda sättet att komma upp ur diket är att helt enkelt bara tvinga sig igenom kapitlet. Nu kavlar jag upp ärmarna och sätter på musik så jag kommer i stämning. I värsta fall får jag väl sätta på mig mitt diadem med djävulshorn för att spela hård. Så. Nu ger jag mig själv en spark i arslet så jag kommer upp ur diket och gör lite nytta. Att gnälla hjälper inte.