I en vecka har jag kämpat med en dialog som inte vill komma till sin rätt. Och jag som längtade så mycket efter att skriva just den här dialogen. Jag skriver. Raderar. Skriver. Raderar osv. Går upp och gör något annat för att slippa vränga på hjärnan som om det vore skalet av en halv, urgröpt apelsin. Går tillbaka och skriver igen. Raderar. Tänker. Gör något annat. Tänker. Läser. Får en snilleblixt. Tänker. Öppnar laptopen och … nä. Det blev inte heller bra. En vacker dag blir den nog bra. För ger jag inte upp så kan det ju inte bli sämre. Och på vägen har envisheten lärt mig något. Jag måste ju se det positiva i det för då är det lättare att hänga i och fortsätta försöka.
När jag läser en riktigt bra bok fastnar jag aldrig i obekväma meningsformuleringar och kan obehindrat försvinna in i berättelsen. Jag kan förundras över språket som aldrig tycks slå krokben, jag kan njuta av metaforer som inte är plumpa eller fula. Det här väcker nyfikenhet hos mig hur författaren egentligen gör och det händer att jag gör som jag gjorde i morse, börjar läsa om boken men på slumpvisa ställen men mer medvetet. Patrick Rothfuss använder sig av extremt lite adjektiv i sina dialogavslut. Han gör det bara när det behövs och gestaltningen inte kan hjälpa till. Hans gestaltningar är oklanderliga, självklara och enkla.
Gestaltning är något jag själv jobbat hårt med att utveckla. Första utkastet jag lämnade till en av mina testläsare fick ständigt påpekanden på att det var för mycket tell istället för show. Jag hade inga som helst kunskaper då hur en bok skulle skrivas så därför kan jag bara skratta åt mitt okunniga misstag. Efter flera omskrivningar och redigering har jag blivit betydligt bättre på det här och försöker akta mig så långt det går att använda mig av adjektiv och istället gestalta. Ibland går det inte att låta bli. Det är inte ens lämpligt att låta bli. När det är så är väldigt svårt att förklara mer än när gestaltning inte är möjligt. Ibland är det helt enkelt rösten som säger mer än kroppsspråket. Ett tydligt exempel om jag ska leta fram ett, är när varesig kroppen eller ansiktsmimiken med avsikt inte ska visa något utan sättet karaktären säger sin mening på. ”…”, sa han bestämt. är ett sådant exempel. Finns säkert fler men beror som sagt helt på intentionen författaren har.
Vilket fall som helst är det här en kul grej att studera närmare vad det är som gör att en bok är bra. Dramaturgin, språket, gestaltningen – alla berättartekniska detaljer är bara att hämta från proffsen. Det svåraste tycker jag ändå dramaturgin är. Den är inte lika enkel och självklar samtidigt som jag tycker om att hela tiden sträva efter att bibehålla framåtrörelsen och läsarens vilja att veta hur det ska gå. Men om jag lyckas med det är svårt att bedöma själv. Det är då det är bra med testläsare och lektörer som kan peka på var jag behöver spänna strängen.
Meddelar att redigerandet går som smort. Sidantalet sjunker vilket är bra. Nu är det på 115 000 ord mot 119 000 när jag började. En sak som lektören påpekade var att jag skulle rensa bort amerikanska uttryck. Är förvånad över hur mycket jag har gödslat med dem i dialogerna. Därför den ironiska rubriken på inlägget. Nu ryker varenda uttryck som är på engelska. Det är ju så fult. Oläsbart. Fattar inte hur jag tänkte.
Disciplinen har funkat riktigt bra med den här deadlinen. Nu är det bara 142 sidor kvar att gå igenom. Styxx Fantasy kan räkna med mitt manus om ett par veckor.
… så hade söndagen varit perfekt. Förmiddagen ägnades åt manusarbete och eftermiddagen åt trädgårdsarbete. Dessvärre blev jag allt snorigare och snorigare under ogräsrensandet. Jag hann en hel del innan jag gav upp efter två timmar och gick in för att ta desloratadin. Det hjälpte inte så mycket men däremot nässprayen. Dottern däremot som har haft det väldigt tufft med allergin den här tiden har fått ny medicin och det märks ingenting på henne. Är väldigt glad för hennes skull då det tidigare påverkat hennes allmäntillstånd och hindrat lek och andra aktiviteter.
Maken gjorde ett beundransvärt jobb med att rensa upp i garaget. Jag har fått två barncykelstolar sålda och i morgon säljer jag förhoppningsvis cykelkärran. Skönt att bli av med grejer och samtidigt få lite extra pengar.
Redigerandet är slut för helgen och måndagar är för köriga för att jag ska hinna med manuset. I nuvarande scen jag jobbar med skriver jag om dialogen. Den kändes så töntig och amatörmässig. Hoppas få till den lite bättre under veckan och att jag också får tid till det. Veckan som gick var otroligt intensiv men nu hoppas jag att det är lite lugnare igen men framförallt vill jag ha värme. Sol och värme. Skit samma om det blir mycket pollen. Jag avskyr den kyla som våren bjudit på hittills i de här trakterna.
När jag började skriva på allvar för snart fyra år sedan hade jag svårt att få till dialogerna så att det inte kändes styltiga och platta. Det har varit en lång process som fortfarande pågår att få dem krispiga och organiska. För en tid sedan laddade jag hem James Scott Bells e-bok ”How to write dazzling dialogue” och har börjat fördjupa mig i den. Jag har inte läst hela än men jag har redan hittat mycket som jag ska försöka ha med mig när jag skriver.
Mycket av det här med att skriva dialoger har jag redan innan vetat en del om men bara skrapat på ytan. Som att med hjälp av dialog visa karaktärens egen ton. Dvs att de säger saker på ett visst sätt och använder vissa ord men inte andra. Gestaltningen har varit viktig i kombination med det här också för att skala fram dem så att de känns unika och personliga. Andra saker har jag gjort på intuition, att låta dialogen avslöja vad som händer istället för genom karaktärens inre tänkande eller berättarens (författarens) beskrivningar. (Ja, ni vet det där med show don´t tell.) Nu använder jag mig av den varianten också emellanåt men ska man inleda en bok anser James att läsaren dras in i handlingen mycket snabbare om det sker genom handling. Tex dialog.
Han säger också: ”Allt som kommer ur din karaktärs mun måste alltid ha ett syfte”. Om det är att just babbla så måste det framgå. Kallprat är annars döden för en läsare och boken ligger snart i hyllan. Jag minns att jag hade svårt att få till de där dialogerna i första manuset när karaktärerna pratade i telefon. I verkliga livet kör vi ju alltid den där sociala etiketten att fråga hur man mår och så vidare men i en bok blir det dötråkigt och sänker läslusten enormt att läsa om väder och vind. Nu minns jag inte hur jag fick till det men jag vet att jag försökte skala bort det där och pang på rödbetan istället.
Någonting som James tar upp i boken som intresserade mig var hur man kan skriva dialoger utifrån transaktionsanalysens teori. Enligt den pratar vi med varandra utifrån tre olika roller. Förälder, vuxen och barn. Föräldern: Auktoritär, den som sätter reglerna. Nu gör vi på mitt sätt eller inget alls. Vuxen: Balanserad, realistisk och analytisk. Nu försöker vi vara objektiva för att lösa det här. Barn: Känslomässig, irrationell, självisk, oskyldig, gnällig. ”Jag viiiill…”
Om man har karaktärer som pratar med varandra utifrån de olika rollerna har man automatiskt en bra grund för att skapa en konfliktfylld dialog.
Det James varnar för är kombinationen Vuxen – Vuxen. Där kan du behöva tillföra någon form av spänning till scenen eller en hindrande barriär för att två så konfliktlösande personer inte ska bli tråkiga. En karaktär kan givetvis hoppa mellan de här rollerna under en och samma dialog. För mig blev det här en aha-upplevelse eftersom jag tidigare studerat den här teorin under min socionomutbildning (25 år sedan) men också delvis använt mig av den i mitt arbete som socionom. Från mina 16 år som socialsekreterare har jag hur mycket som helst att ösa ur när det gäller konflikter. När människor är i kris eller i pressade situationer hamnar de lätt i rollen som barn eller förälder.
Ytterligare något han nämner är: ”Låt karaktären säga något oväntat”. Jag gillar själv när jag läser dialoger och någon karaktär säger något helt oväntat mot vad jag hade förväntat mig., att det leder vidare till nya händelser bara genom att karaktären säger något utanför ramen.
I det här youtube-klippet intervjuar Joanna Penn (författare, skrivcoach) författaren James Scott Bell kring just dialoger. Det är en halvtimme långt men mycket intressant och matnyttigt för den som vill fördjupa sig i ämnet.
Boken jag pratat om ser ut så här och finns bl a att köpa på Amazon, Bokus eller Adlibris.
Alla karaktärer med en viktigare roll sägs ska ha ett mål och helst också utvecklas precis som huvudkaraktären. Jag kan inte referera till var exakt jag har läst det men troligen är det från nyhetsmailen från Writers Digest jag får regelbundet i min inkorg. Det där tipset har jag ändå tagit till mig och ibland händer det sig som så att bikaraktärerna själva tar tag i det när jag själv glömmer bort det. Nyligen skrev jag en dialog där bikaraktären tog över eftersom hennes problem uppdagades av de två andra karaktärerna. Egentligen hade jag tänkt mig att huvudkaraktären skulle ha första parkett men hon räddade mig från att tappa bort bikaraktären och även om jag försökt protestera så inser jag till slut att jag inte kommer ifrån att fokusera på den andra karaktären en liten stund.
Det här är en aning fascinerande hur karaktärerna nästan blir levande när de själva stretar åt ett annat håll än vad jag själv tänkt mig. Just det här exemplet jag nämnde gjorde mig först uttråkad och jag ville göra andra saker än att skriva färdigt dialogen. Till slut klev jag utanför det hela och frågade mig vad som hände med det hela för jag ville verkligen inte skriva dialogen i den riktning den tog. När jag väl fattade varför det var tvunget att bli som det blev insåg jag hur lysande det förtydligade huvudkaraktärens dilemma. Ibland undrar man om det finns något/någon bakom det hela som har en färdig plan och styr mig som om jag var en marionettdocka. När det blir bra är det rätt trevligt att vara marionettdocka. Nu känns det lite roligare att skriva på dialogen när jag ser syftet med den annars var jag nära att radera den. Det gäller att hålla strängen i ständig vibration.
Jag läste lite ur James Scott Bells; Revision and self-editing och blev väldigt glad över de råd han ger och att jag redan naturligt har följt dem. Till exempel det här med att skapa konflikt eller spänning i en dialog eller i handlingen över huvud taget. Inga vardagliga bestyr eller förskönande ombeskrivningar. Nej påt bara! När mina dialoger blir för slätstrukna tröttnar jag och låter någon bli vrång. Då är det genast lite roligare igen. Jag har slagit på mig själv ganska ofta och tyckt att jag varit dålig på dialoger men i kväll kände jag att jag faktiskt, på ett omedvetet sätt, strävar efter driv och konflikt. Något som sticker ut och berör. Skönt. Jag behövde verkligen läsa det :).
Här kommer ett bra citat ur boken;
Orchestration means you create characters who are sufficiently different from each other to allow för conflict and tension. Since dialogue is best when it is an extension of action, you give your characters different agendas in a scene, and the dialogue almost takes care of itself.
För övrigt kan jag meddela att jag har 272 av 409 sidor kvar att redigera. Ca 300 ord har reducerats och manuset ligger nu på 143 824 ord.
Klockan har passerat midnatt och manuset är uppe i 146 000 ord IGEN! Jag var nere på 144K men efter att jag har åtgärdat en del slarvfel med att bara referera till att dialoger sker så har jag skrivit dialogerna. Ja, och lite mer action – förstås :-). Skönt att vara på spåret igen.
Carola Strömstedt 