3 kilometer falu rödfärg

Första semesterdagen kavlade jag upp ärmarna och doppade penseln i färgburken. Efter bra många dagar blev vi klara med att måla panelen som delvis ska sättas upp i höst och resterande nästa år. Egentligen hade vi inte tänkt byta panel på hela huset men eftersom delar av den var i mycket dåligt skick tog vi beslutet strax innan semestern att byta allt. Det gav oss massor av jobb. Maken räknade ut att vi målat drygt 3 kilometer brädor. Minst! Jag är tacksam för att vi har en stor tomt så vi kunnat få plats med torkställningar och uppställningsplats för allt byggmaterial. Även hela baksidan var periodvis täkt av målade brädor.

Framsidan har fått nya dagvattenrör som ska kopplas på under byggets gång i höst. Denna vecka är det stiljte på utsidan efter att grävmaskinen blev klar med grävarbetena i torsdags. Uppröjning inomhus har också skett. Mycket återstår men jag har lugnat ner mig då jag blev allt för stressad över att få så mycket klart som möjligt innan jag börjar jobba 17 augusti. Snickarn ska inte bryta sig in och göra inomhusarbete än på ett tag. Först ska trappverandan byggas in och taket på hela huset läggas om.

Trots allt målande har vi hunnit med en sväng till Stockholm där vi hade underbara dagar och även en tur till mina föräldrar i andra änden av Svealand. De här sista semesterdagarna ska jag försöka njuta och koppla av. Förhoppningsvis skriva lite och umgås med mina älskade karaktärer som jag saknat hela sommaren.

Gropar och fint besök

Denna vecka har rusat iväg. Något skrivet på en kvart blev det inte. Grävandet runt huset och för grunden har tagit upp lite tid då vi har fått flytta på lite stenplattor för dagvattenrör som skulle ner och flyttat på saker i källaren för att rörmokaren skulle dra in en ny ledning för vattnet. Spännande saker händer varje dag.

Idag var det skolavslutning för barnen. Det firade vi med att äta lunch på restaurang. På vägen hem fastnade vi i en musikaffär och fick med oss en keyboard. Barnen har länge önskat sig ett piano. Eftersom vi inte har plats för en möbel som ett riktigt piano är så blev det därför en keyboard.

På lördag åker vi bort för att hälsa på mina föräldrar till på söndag. Skönt att få byta lite miljö och slippa se containern på uppfarten, de djupa larvbandspåren i gräsmattan och hålet utanför köket. Ett kaos jag gärna har men också gärna tar en liten paus ifrån.

I onsdag träffade jag Eva Karlsson som har bloggen Riktigare. Hon hade vägarna förbi mina hemtrakter i researchsyfte. En lång lunch med massor av skrivprat och en lagom promenad runt några kvarter och längs Klarälven hann vi med. Vi avskyr båda normalt att ta selfies men jag övertalade både mig själv och Eva att vi skulle gå utanför bekvämlighetszonen. Ett trevligt besök måste förevigas.

2017-06-14 13.23.02

Skrivandet – nära men ändå så långt borta

Skrivandet har verkligen stannat av helt för mig. Jag har till och med haft allvarliga tankar att lägga av. Inte för resten av mitt liv utan bara en period. Tills barnen är mer självständiga. Det skulle aldrig funka att ha pressen från ett förlag när jag behövs bättre som mamma. Inbillar jag mig i alla fall. Sedan läste jag ett citat på Eva Karlssons blogg.

”Whatever you´re meant to do, do it now. The conditions are always impossible.” Sagt av Doris Lessing.

Tankarna på manuset och mina karaktärer finns där varje dag. Jag tror inte jag kan sluta helt just därför. Det kommer bara ta lite längre tid att bli klar. Kanske det blir någon lucka att skriva i sommar men det ser inte så ljust ut på grund av det här.

IMG_3247

I två år har vi planerat för utbygge av huset och nu är vi äntligen igång. Det kommer innebära mycket jobb med att rensa bort alla onödiga saker vi samlat på oss för att kunna stuva undan det vi ska ha kvar när de efter sommaren bryter upp väggarna och gör om även på insidan. Hösten innebär tapetsering, målning och annat finlir för att bli klara. Till jul har vi i princip ett nytt hus och förhoppningsvis en lugnare tid i vårt liv.

Engagemang tar tid

För tre veckor sedan hade jag jättebra disciplin och skrev 200 ord om dagen på manuset. Sedan tvärvände det och blev noll. Åtminstone på manuset. Jag lade mer energi på ett medborgarförslag istället. Efter att jag har satt mig in i det här med särskilt begåvade barn så har jag insett att det är så många barn som missförstås kapital av lärare på sina skolor. Missförstås av vuxna som gör att de går in i depression och ångest. Det är fruktansvärt! Till och med min egen yrkeskår av socionomer ställer till det med sin okunskap. Det smärtar mitt modershjärta något katastrofalt. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting och skrev ihop ett medborgarförslag till min kommun att de ska ta fram en handlingsplan för barn och ungdomsnämnden hur dessa barn ska identifieras och få hjälp. Skolpersonal, pedagoger mfl måste få utbildning i detta. NU! Tusentals barn i vårt land blir hemmasittare, får depressioner, skadar sig själva, utvecklar ångest… Deras liv blir förstörda pga att dessa barn med högt IQ tolkas som att de minsann får anpassa sig till alla andra och följa skolundervisning på det sätt läraren tycker är lämpligast.

Ni märker säkert min ilska bakom orden. Själva har vi haft enorm tur och fått bra stöttning från skolan. Rektor och lärare (åtminstone för den stora) har varit mycket lyhörda och anpassat undervisningen. De har inte ansett att hon är särskilt begåvad men utesluter det heller inte. De erkänner tom att de behöver mer kunskap. Att erkänna sin brist på kompetens är professionellt. Vi blir aldrig fullärda. Varför skulle vi år 2017 har svar på precis allt? Jag har aldrig varit engagerad politiskt tidigare men jag vet hur svårt det kan vara för en offentligt politiskt styrd verksamhet som en kommunal verksamhet är, att få resurser att satsa på ett område. Därför skrev jag ihop detta med en annan engagerad mamma och hoppas på att politikerna förstår att det finns pengar att hämta i längden om dessa barn växer upp till friska och utbildade individer istället för till ett livslångt utanförskap med psykisk ohälsa. Jag är skarp i tonen men det här är den nakna sanningen om de särbegåvade barnen som inte får rätt hjälp. De är inte födda till Einsteins. De har bara ett annat sätt att ta till sig kunskap och tänker annorlunda än de flesta andra. Det går inte att pressa ner ett träd i en skokartong. Ett träd kan bli en skokartong men då krävs det rätt processer för att den utvecklingen ska ske. Hur svårt är det att förstå det?

Nu vet ni varför jag varit frånvarande både här och på era bloggar som jag brukar besöka. Jag brinner och behöver falna innan jag hittar tillbaka till manusvärlden.

Fascinerande energiknippen

I senaste inlägget skrev jag om mycket privata saker som rör min familj. Då väntade jag på att få besked om skolan skulle gå med på att göra en pedagogisk kartläggning av äldsta dottern som går i sexan för att se vilka styrkor och svagheter hon har i de olika ämnena. Detta fick jag svar på att de inte gör så här i slutet av terminen. Däremot så skulle de sätta in åtgärder för att förbättra så de lektioner som vi och dottern uttryckt att hon behöver extra stöttning i blir mer anpassade utifrån hennes behov. Till en början avsåg det bara två ämnen med efter ett mail till hennes lärare så kommer det att göras justeringar i fler ämnen. Det är obeskrivligt hur lättade både jag och dottern är. Egentligen är det inte mycket som behövs. Lite mer individuell uppföljning och lite annat material att jobba med som berikar hennes kunskaper istället för att behöva sitta och bli frustrerad över tråkiga, meningslösa saker hon kan. Eller inte kan för den delen. Hjärnan hos särskilt begåvade barn (vuxna också för den delen) vill ha ständig stimulans och när den inte får det slår kroppen och psyket bakut.

Främst är jag lättad över att dotterns lärare tog oss på allvar och inte avfärdade att hon är särskilt begåvad. Tvärtom fick jag skicka länkar till sidor som förklarar det här på ett vetenskapligt sätt och vilka krav och råd som bland annat Skolverket samt Sveriges kommuner och landsting (SKL) har på området. Under veckan kommer jag också ha ett rådgivande samtal med en konsult inom ett nätverk som kallar sig Filurum. Där finns det möjlighet till kontakt med grupper av föräldrar till särskilt begåvade barn för att utbyta erfarenheter och få stöd. Att vara förälder till ett begåvat barn är sannerligen en utmaning. De är vetgiriga, ifrågasättande, starkt känslosamma och fulla av energi. De är helt enkelt mer av allt. Men mest av allt, underbart fascinerande. Möter man dem på deras nivå får man så ofantligt mycket tillbaka.

Skrivandet går sakta men säkert framåt. Mer om det i ett annat inlägg.

Annat fokus

Hej på er! Det var längesedan jag skrev ett inlägg och har känt mig lite stressad över det. Men bara lite för jag har bestämt mig för att sluta ha ångest och dåligt samvete över sådant som egentligen inte skadar någon. Vad jag har pysslat med sedan sist är inte att skriva. Däremot har jag läst en suveränt bra bok. Wicked Game av Eva-Lisa Dezmin som har bloggen Signerat Dezmin. Tillsamman med Katarina Persson har de startat ett eget förlag DareMe Publishing efter att de tröttnade på all väntan på svar från förlag och refuseringar. Jag är megaimponerad av deras initiativ. Min finfina recension av boken kan du läsa på Goodreads.

Utöver att ha läst Wicked Game har jag läst på om särskilt begåvade barn. Jag citerar en mamma; ”Om jag berättar för dig att mitt barn behöver extra stöd i skolan skulle du kanske klappa mig tröstande på armen. Om jag berättar för dig att mitt barn är intelligent, drar du dig kanske undan och tittar på mig med förakt.”
Det här är precis den känslan jag går med sedan vi förstod att ett av våra barn (troligen båda) är särskilt begåvad(e). För den som aldrig hört begreppet kan det antigen uppfattas som störande att jag som förälder framhäver mitt barn som bättre än andra eller så tänker du; – Vilken tur att hon har ett barn som är intelligent och duktigt, Sanningen är betydligt mer komplicerad än så. Ett barn med högt IQ lär sig lättare än andra barn, det är sant, men föreställ dig att du har en mental nivå hos en tjugoåring men sitter i en klass med 11-åringar. Det som lärs ut tar du in på fem minuter och resterande 40 minuter måste du sitta av tiden och vänta in de andra. Tänk dig detta scenario repeteras varje lektion, varje dag, varje vecka, varje månad. Lägg till att du är extra känslig för andras kritik (och den är ganska hård mellan barn), pratar på en nivå som dina klasskamrater inte förstår, hatar att repetera sådant du redan kan och aldrig får lära dig något nytt som är det bästa du vet. Typ detta är vad mitt barn går igenom nu. Hon har fått fantastiskt stöd av skolan sedan skolstarten i höstas men mer behöver göras. Jag har goda förhoppningar att det kommer att lösa sig men oroar mig ändå för att de inte ska göra den pedagogiska kartläggningen jag bett om.

Jag har haft en regel att aldrig outa min familj här på bloggen men jag tycker det är viktigt att fler ska få kännedom om det här med särskilt begåvade barn. Det är så många barn som feldiagnostiseras för ADHD och andra bokstavskombinationer för att de är te x stökiga, pratiga, känsliga eller tystlåtna och introverta. De vet att de är annorlunda och det vet oftast alla andra barn också och därför undviker de dem då de inte förstår dem. Därför måste vi vuxna förstå dem och deras behov för att de ska kunna få en trygg uppväxt och skolgång som ger dem lusten att lära och få träffa andra likasinnade. Det här är något jag har börjat brinna för och kommer engagera mig mer i. Inte bara för mina barns skull utan också andras genom att sprida information och delta i en föräldragrupp som jag hoppas ska finnas lokalt. Om du är intresserad av att veta mer är det bara att googla. Det finns hur mycket som helst att läsa på nätet.

Efter att ha nördat ner mig i det här med särskilt begåvade barn ska jag försöka hitta tillbaka till skrivandet igen. Jag tror att jag lämnade mina karaktärer i en ganska så farlig situation så det är på tiden att jag räddar dem (också).

Tankar på manus och prioriteringar

Det blir inte mycket skrivet under veckorna. Inget alls om jag ska vara ärlig. Lediga helger gör jag ett ryck däremot och kan producera 1000 till 2000 ord per dag beroende på vad vi har inbokat. När jag inte skriver är manuset ständigt i huvudet och surrar. I helgen hoppas jag få till en date med The Antagonist och göra en intervju. Det är så mycket som jag inte vet om den här personen samtidigt som hen ständigt cirkulerar i kulisserna. Med den intervjun hoppas jag få fram fler idéer till spännande scener i sista delen som jag jobbar på just nu.

Utöver detta ska jag (vi) städa, planera barnkalas, skissa på nytt kök inför utbygge av hus och säkert något mer som dyker upp. Oavsett så ska jag försöka göra sånt som får mig att må bra. Förra helgen blev det för mycket av måsten så jag tvingades sjukskriva mig på måndagen för att orka med. Inte bra. Nog för att det var familjen som prioriterades den helgen men jag är också en familjemedlem och mina behov måste också få ta plats då och då. Detta är egentligen inget problem för de andra. Det är mest jag tror jag som tror att de inte klarar sig utan mig. Inser att jag måste prioritera mig själv mer än vad jag gör.