Engagemang tar tid

För tre veckor sedan hade jag jättebra disciplin och skrev 200 ord om dagen på manuset. Sedan tvärvände det och blev noll. Åtminstone på manuset. Jag lade mer energi på ett medborgarförslag istället. Efter att jag har satt mig in i det här med särskilt begåvade barn så har jag insett att det är så många barn som missförstås kapital av lärare på sina skolor. Missförstås av vuxna som gör att de går in i depression och ångest. Det är fruktansvärt! Till och med min egen yrkeskår av socionomer ställer till det med sin okunskap. Det smärtar mitt modershjärta något katastrofalt. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting och skrev ihop ett medborgarförslag till min kommun att de ska ta fram en handlingsplan för barn och ungdomsnämnden hur dessa barn ska identifieras och få hjälp. Skolpersonal, pedagoger mfl måste få utbildning i detta. NU! Tusentals barn i vårt land blir hemmasittare, får depressioner, skadar sig själva, utvecklar ångest… Deras liv blir förstörda pga att dessa barn med högt IQ tolkas som att de minsann får anpassa sig till alla andra och följa skolundervisning på det sätt läraren tycker är lämpligast.

Ni märker säkert min ilska bakom orden. Själva har vi haft enorm tur och fått bra stöttning från skolan. Rektor och lärare (åtminstone för den stora) har varit mycket lyhörda och anpassat undervisningen. De har inte ansett att hon är särskilt begåvad men utesluter det heller inte. De erkänner tom att de behöver mer kunskap. Att erkänna sin brist på kompetens är professionellt. Vi blir aldrig fullärda. Varför skulle vi år 2017 har svar på precis allt? Jag har aldrig varit engagerad politiskt tidigare men jag vet hur svårt det kan vara för en offentligt politiskt styrd verksamhet som en kommunal verksamhet är, att få resurser att satsa på ett område. Därför skrev jag ihop detta med en annan engagerad mamma och hoppas på att politikerna förstår att det finns pengar att hämta i längden om dessa barn växer upp till friska och utbildade individer istället för till ett livslångt utanförskap med psykisk ohälsa. Jag är skarp i tonen men det här är den nakna sanningen om de särbegåvade barnen som inte får rätt hjälp. De är inte födda till Einsteins. De har bara ett annat sätt att ta till sig kunskap och tänker annorlunda än de flesta andra. Det går inte att pressa ner ett träd i en skokartong. Ett träd kan bli en skokartong men då krävs det rätt processer för att den utvecklingen ska ske. Hur svårt är det att förstå det?

Nu vet ni varför jag varit frånvarande både här och på era bloggar som jag brukar besöka. Jag brinner och behöver falna innan jag hittar tillbaka till manusvärlden.

Annonser