Recension – Sällskapet (novell)

Saellskapet

Hon var aldrig ensam. Hon hade aldrig varit det. De var alltid med henne. Om nätterna när hon skulle sova viskade de. De viskade att hon var utvald. De viskade att hon skulle verka tillsammans med dem. De viskade, ropade, skrek. Gör si, gör så. Annars vet du vad som händer.

En kort skräcknovell av Anna Hansson som i vanliga fall skriver om snälla spöken och monster. I den här har hon tagit fram något som är mer skrämmande än vanligt eftersom sannolikheten för att det kan hända mycket väl är möjligt. Anna visar oss in i galenskapens värld hur mörker och monster kan ta över ett sinne och förvrida det till sanning. En sanning som kan leda till döden för de som inte ser upp.

Ingående beskriver Anna hur en flickas sinne inte är att leka med, än mindre bör nonchaleras. Sakta men säkert visas jag in i en värld som är så ryslig och sann att de kalla kårarna som har krupit upp längs ryggen på mig har tagit ett fast grepp om nacken likt krökta klor när jag når slutet. Välskrivet och rysligt verkligt.

Bild lånad från Epok förlag där novellen också säljs för endast 11 kr.

Livlig fantasi

Jag jobbar på men valde bort era bloggar idag. Sorry ;(. Istället ägnade jag mig åt att läsa och redigera ikväll för hela slanten – nästan.

Det började på jobbet och fortsatte en stund hemma. Jag sökte på google på förlag och refuseringar. Jag undrade om förlagen själva via egna bloggar eventuellt skrev något om hur det egentligen går till. Kontentan blev att jag började känna mig nedstämd. Nej, det kändes verkligen inte bra. Modet sjönk och då slutade jag läsa. Nu mår jag bättre igen efter att ha ägnat mig åt mitt underbara manus. Det må hända att jag blir refuserad men då funderar jag på att kanske släppa min trilogi lite och låta min surmulna farbror få ta lite mer plats. Det har spökat lite grå tomtar i skogen också. De får höra hemma i en barnbok. Sedan var det en rysare som ploppade upp på vägen hem som gjorde att jag höll på att köra av vägen. Farligt med livlig fantasi. Det var den där långtradern framför mig som väckte idéerna. Det fick mig att nostalgiskt minnas novellsamlingen som gavs ut på 80-talet som hette just Rysare. De ligger kvar någonstans hemma hos mina föräldrar. Kanske jag ska ta mig en titt i dem när jag hälsar på dem nästa helg :)?