Identifiera dina karaktärer och deras livslögner

Ett sätt att hitta inspiration för mig är att läsa skrivhandböcker eller lyssna på skrivpoddar. Under förmiddagen på lördag satte jag mig ner med KM Weilands e-bok Creating Character Arcs. Med hjälp av några frågor fick jag äntligen en bild av antagonisten och vem denne är. Och varför! I min trilogi finns flera olika antagonister men där finns en antagonist med stort A. The Antagonist som är hela seriens anledning till att min protagonist har lite att kämpa emot. Med både inre och yttre omständigheter. Den här antagonisten har varit lite svår att greppa för mig. Som i all fantasy är denne ond men jag har stört mig på att hen bara är ond. Elakingar utan bakomliggande syften är irriterande och patetiska.

För att undvika detta så såg jag lösningen i några frågor som KM Weiland tipsar om i boken. Frågorna avser protagonisten men jag använde dem till antagonisten. Den personen behöver vara precis lika genomtänkt som protagonisten. Kanske inte på lika många nivåer men snudd på. Frågorna avser att identifiera karaktärens livslögn.

En av de vanligaste misstagen av författare är att skapa ett problem för karaktären som inte har med berättelsen i det stora att göra. Livslögnen ska vara tillräckligt personlig för att något ska saknas i karaktärens liv och för att en förändring ska vara nödvändig. (Dramatica by Melanie Anne Philips and Chris Huntley)

1. Vilken bild/uppfattning har karaktären om sig själv eller världen?
2. Vad saknar karaktären mentalt, känslomässigt eller andligt och hur uttrycker sig det?
3. Hur reflekteras karaktärens livslögn i hennes omgivning?
4. I inledningen, gör livslögnen karaktärens liv miserabelt? Hur i så fall? (Den här kan man hoppa över när man använder frågorna mot antagonisten).
5. Om inte, kommer den inledande händelsen få karaktären att känna sig obekväm på grund av sin livslögn?
6. Kräver livslögnen något eller någon annans inblandning för att närma sig problemet?
7. Vilka är karaktärens symptom på livslögnen? (Hur yttrar de sig i karaktärens liv? Min anmärkning.)

För att identifiera livslögnen ytterligare, känner karaktären något av följande?
Rädsla?
Extrem sårbarhet?
Oförmåga att förlåta?
Skuld?

Frågorna fortsätter sedan med vad karaktären vill ha (wants) och behöver (needs).

”Protagonistens inre konflikt handlar om kriget mellan vad hon vill ha och det hon faktiskt behöver. Det är också bränslet till den yttre konflikten. Om dessa två element arbetar tillsammans så har du en berättelse och en karaktär på väg mot en perfekt harmoni.”

1. Hur håller livslögnen karaktären tillbaka?
2. På vilket sätt gör livslögnen karaktären olycklig?
3. Vilken insikt/sanning  behöver karaktären för att livslögnen ska motbevisas?
4. Hur kan karaktären motbevisas?
5. Vad vill karaktären ha mer än allt annat?
6. Hur är karaktärens plotmål  kopplat till eller en förlängning av vad vad hon vill ha?
7. Tror karaktären att det hon vill ha löser problemet?
8. Håller det som karaktären vill ha henne tillbaka från det hon  behöver?
9. Hindrar det karaktären behöver henne från att få det hon vill ha? Eller kan hon bara få det hon vill ha  om hon får/upptäcker det hon egentligen behöver?
10. Hur förändras livet när hon accepterar/inser vad hon egentligen behöver?

Slutligen måste man fråga sig varför karaktären tror på sin livslögn. Det är här spökena i garderoben måste identifieras. Varje orsak måste ha en anledning. Orsak och verkan ni vet. Garderobsspökena är ofta en del av karaktärens bakgrundshistoria och avslöjas för läsaren bit för bit under berättelsens gång. Främst när det gäller protagonisten. Det kan också gälla antagonisten och jag kommer att låta den karaktären även få ha sin POV framemot slutet när hen får ta mer plats och läsaren vet vem det är. När jag väl fick svar på frågorna blev det mer begripligt för mig vem antagonisten är och framför allt varför. Jag kan lättare se scener framför mig när jag vet vem hen är och vad hen vill. Det kuliga är att jag efter lite research hittade att antagonisten funnits i verkliga livet. Hen ska tom få bli den personen. Nu är personen död sedan 2000 år så jag tror inte hen har så mycket att säga om det.

 

Funderar på ondskan

De råd man läser om hur man bygger en antagonist (om denne nu är en karaktär, mänsklig som omänsklig) så ska ju hen ha ett mål och ett syfte. Antagonisten ska också korsa och hindra protagonistens väg mot sitt mål. Så långt är jag med. Men nu när jag skriver utkastet på sista delen så tvingas jag gå på ett djupare plan. Det är detaljer som saknas som jag måste reda ut innan jag kommer vidare. Jag vet vem antagonisten är samtidigt som jag inte är helt 100% säker. Vad sysslar hen med om dagarna? Vilka är de goda sidorna? När ska hen dyka upp i sin sanna person?

Jag har flera antagonister i trilogin men det finns Antagonisten med stort A. Han/hon som alltid funnits där som ett hotande orosmoln i protagonistens värld. Jag har försökt undfly att forska i vem den här individen är men kom till en punkt där jag helt enkelt måste ta tjuren vid hornen om det här utkastet ska fungera. Under helgen som var fanns inte tillfälle att skriva men istället har jag utnyttjat tiden till att tänka. Det är fördelen när vardagen hindrar själva ordskrivandet. Tankearbetet kan fortsätta och lite närmare har jag kommit de där detaljerna jag behöver veta för att fortsätta skriva. Inte helt och fullt men lite.

Den här veckan och eventuellt fram till jul kommer vara lika fullproppad med måsten så tankearbetet fortsätter. Känner hur abstinensen börjar riva och sno runt som en elddrake i kroppen efter att få skriva. Inte ens bloggen hinner jag med eller läsa era andras bloggar. Önskar att dygnet hade fler timmar. Men antagligen skulle de genast fyllas av andra måsten. Antagligen går den här tidsbristen över när barnen är större.

Tänka vitt och brett

Den omskrivning som jag gör av mitt första manus just nu handlar om att skruva till intrigerna. Också att försöka skapa något unikt i handlingen som inte finns i de vanligaste böckerna som är aktuella just nu. Att vara för mainstream tror jag är ganska vanligt i de manus som skickas in av debutanter till förlagen. Handlingen kanske är spännande och framåtdrivande, språket bra – kanske rent av perfekt – men är ändå inte tillräckligt för att bli antaget. Det ska väcka nyfikenhet, engagemang. Helst också vara så bra att berättelsen finns kvar hos läsaren i tankarna efteråt.

Om jag uppfyller detta är omöjligt att svara på eftersom det också hänger på yttre omständigheter som jag inte kan påverka. Förlagets representant som ska hitta nästa intäkt för att få ekonomin att gå ihop ska dels vara intresserad av ämnet och genren men också vara i rätt stämning. Inte för trött, grinig eller ofokuserad. Men bortsett från det så strävar jag efter att ge läsaren en anledning att läsa boken. Varför är min berättelse mer intressant än någon annans? Varför ska minst 5000 läsare anstränga sig och offra sin tid på att läsa just min berättelse? Ja, det är upp till mig att leverera det.

När jag började skriva på manuset var det bara av en ren slump för en envis bild i huvudet som inte ville släppa greppet om mig. När detta utvecklades till möjligheten att bli en hel bok, rentav en trilogi så bara skrev jag av hjärtats lust. Det var först senare som jag tog reda på mer information om hur en berättelse byggs upp med dramakurvor, intriger, karaktärsutveckling och så vidare. Det är en lång process som får ta den tid det tar. Vanliga misstag jag gjorde var att karaktärerna åt ganska ofta. Pratade om saker som inte hörde till saken, struntprat med andra ord. Dessutom var de för snälla. Fogliga och omtänksamma om varandra. Det var bara den där busen (antagonisten) där borta i horisonten som var det farliga.

Numera är karaktärerna betydligt kinkigare mot varandra (tom mot sig själva ibland). De sätter sig på tvären, ifrågasätter och krånglar till det för sig. Den där elakingen (antagonisten) har krupit in i flera karaktärer och är mer närvarande. Jag försöker hålla grytan kokande hela tiden utan att den för den skull stormkokar hela tiden. Det blir tröttsamt det också. Men vad är det unika med min berättelse då? Allt vill jag inte gå in på men det jag nämnt tidigare ligger den lite i tiden kring det här med utanförskap, att ha en annan etnisk bakgrund och tar upp människors rädsla för det som är annorlunda. Att vara kränkt och hur man hanterar det från bådas sidor (protagonist och antagonist). För att få till allt detta har jag tvingats tänka vitt och brett. Gå in i huvudet på hur det är att vara den som våldför sig på andra och vad det är som driver en människa till att göra det. Vad är det som rättfärdigar handlingen? Det har varit svårt men också oerhört nyttigt att våga se på saker ur en annan vinkel. Den här versionen hoppas jag ska tilltala något förlag så småningom men först ska det till testläsare och också ligga och vila för mognad under tiden jag skriver på del två och tre.

En inblick i fantasyns historia

För ett tag sedan läste jag ut ”Tusen år av Fantasy – Resan till Mordor” skriven av Bo Eriksson. Det är en bok som ingår i kurslitteraturen till den skrivkurs jag anmält mig till i höst. När jag kommit halvvägs började jag bli ganska orolig. Den innehåller enormt detaljerade fakta från berättelser i bibeln, eddan och andra medeltida berättelser som är grunden till mycket av dagens fantasylitteratur. Bland annat Sagan-om-ringen-trilogin av J.J.R Tolkien. Hur skulle jag kunna banka in all denna fakta inför en tentamen undrade jag smått skräckslaget. Det verkade lika meningslöst som att lära in när alla sveriges kungar föddes och dog. Jag har läst andra kurser på universitet där jag inför omtentamen lärde mig en engelsk bok om ekonomi helt utantill i ren desperation. Vad skulle det här bli? När jag läste kursplanen förstod jag syftet med boken och blev lugn igen. Målet är att redogöra för och kritiskt reflektera över fantasylitteraturens traditioner och genrer.

Ja men då så. Boken gav mig en mycket bra historisk bild över traditioner i fantasylitteraturen. De flesta väsen har ett ursprung långt tillbaka i medeltiden. Vissa härstammar långt utanför europas gränser. Det mest fascinerande är att människor verkligen på allvar har trott att det funnits cykloper, enfotingar, drakar och annat oknytt. Detta har sedan följt med i berättelser som förts vidare från mun till mun för att sedan antecknas ned av någon skrivkunnig och sedan i sin tur använts i nya berättelser med nya vinklingar. Alltså, vilken skatt våra förfäder skapade med sin fantasi som vi idag fortfarande kan ta del av och utveckla vidare till något nytt och fräscht!

Jag har själv hämtat inspiration från mytologier och av det skapat min egen värld. När jag läser på i ämnet får jag nya uppslag som pusslar ihop så att regler och syften med världen blir mer och mer komplex. Inte så komplex att det blir svårbegripligt och rörigt. Snarare att sammanhangen mellan olika detaljer blir naturliga och vävs ihop på ett trovärdigt sätt. Jag har fortfarande en del kvar att jobba med när det gäller mitt världsbygge. Precis som med karaktärerna är världen minst lika viktig att få till så läsaren upplever den intressant och spännande.

Oftast är det ganska enkla medel som behövs för att få till så detaljerna i den påhittade världen blir trovärdiga. Men ibland händer det att det enkla blir svårt. Fantasylitteratur kräver att man vågar tänka utanför ramarna. Tänja på verkligheten som man känner den till något annat men ändå att den ska ge någon sorts igenkänning hos läsaren. Jag har haft svårt (trots min vilda fantasi) att få till antagonistens värld och kultur som skiljer sig från protagonistens. Jag vill inte att antagonisten ska vara helt genomond och göra onda saker för sakens skull. Varför är det så viktigt att förgöra världen? Varför offra så många liv utan mening? Jag har några trådar som jag ska väva vidare på i min berättelse. Det kanske inte blir en tätvävd Gore-TEX-kappa. Kanske mer en grovt virkad slöja.

Det här blogginlägget börjar bli lite långt nu men jag vill avsluta med att slöjor är det där enkla jag pratar om. Slöjor som lägger ett skimmer av mystik över berättelsen. Det behöver inte vara en hel encyklopedi med förklaringar om hur världen ser ut och fungerar. Mystiken väcker nyfikenhet, spänning och framförallt läsarens egen fantasi. Encyklopedier är uttröttande och hemska läsdödare. Om man inte använder dem som researchmaterial då förstås för att skapa slöjor :)

Research lönar sig

Nu är jag igång och jobbar på medeltidsnovellen som ska bli en roman. Det går lite trögt eftersom karaktärer, språk och POV är helt annorlunda mot vad jag skrivit tidigare. Men jag är igång, och det är det viktigaste efter den där jobbiga refuseringen. Under söndagen uppstod en del frågor kring historiska detaljer som jag kände att jag borde ta reda på för att inte tvingas skriva om.

Tur var väl det!

Handlingen utspelar sig 1667 där huvudkaraktären Cecilia skrivs in på ett kloster. Det tokiga är att alla svenska kloster lades ner i slutet av 1500-talet visade det sig, i och med kristendomsreformen som den dåvarande svenske kungen Gustav Wasa beslutade att genomföra för att stärka sin makt. När jag grävde vidare i historien hittade jag annan intressant information kring vad klostren använts till. Bland annat till krigsmanshus för pensionerade soldater som inte hade möjlighet att försörja sig själva.

I det materialet hittade jag Elin. En alkoholiserad hustru till klosterträdgårdsmästaren som blev ganska våldsam när hon blev berusad. En perfekt antagonist för min roman. När jag läser om historien kring Vadstena kloster som det här berör blir jag sugen på att göra en researchresa för att få veta mer. Känna in stämningen i klostret, se omgivningarna och lyssna till de som är pålästa om klostrets historia. Vadstena ligger inte så fasligt långt bort så kanske jag gör en resa över en helg till våren.

Den här upptäckten med att klostren lades ner i slutet av 1500-talet bevisar att det är oerhört viktigt att vara noggrann med sin reserach. Ibland hjälper det att skriva fantasy för att få tillåtelse att hitta på lite egna saker men det här hade blivit katastrofalt fel. Nu kommer jag ändå skriva om allt och nya idéer tar form under researcharbetet så det här kommer absolut bli ett spännande projekt.

Och så har jag blivit peppad att testa Scrivener, ett ordbehandlingsprogram som många författare använder. Än så länge har jag inte hittat hur jag lägger in formateringarna med indrag och så vidare men det får lösa sig sedan. Jag är i alla fall igång och det är det som räknas, tjohooo.

Världar hit och världar dit

Julen närmar sig med stormsteg och jag vet inte vart dagarna tar vägen. Det jag ändå försöker prioritera är att redigera lite varje dag. Och så tänker jag en hel del. På en antagonist och vad tredje manuset ska innehålla. Egentligen borde jag sätta mig ner och kartlägga den där antagonisten som till viss del ”visar” sig i andra manuset som jag skriver/redigerar på just nu. Antagonisten har sin egen värld att styra över och hur ser den egentligen ut? Vet jag tillräckligt om honom? Och så är det den där andra, motsatta världen. Hur fungerar den? Det låter som gigantiska byggen det här att det finns två parallella världar i min trilogi förutom den verkliga som vi känner till men så värst mycket kommer inte att utspela sig där. Fast jo, en av världarna besöker huvudkaraktären i andra delen förstås. Världarna får gärna vara lite mystiska men inte så mystiska att de blir otydliga och ogreppbara. För att få ihop det så behövs det en del dagdrömmande och det bästa sättet är att sätta sig i en skön fåtölj med hörlurar och stämningsfull musik. Främst då filmmusik. Det där kan vara lite svårt att få till när man bor i ett hus med tre ytterligare familjemedlemmar men jag ska nog få till det på något sätt under julhelgen. Hoppas jag.

Ett alternativt slut?

Den där besserwissern inom mig som vill hitta på nya scener i mitt i princip färdiga manus vägrar hålla tyst. Men den här gången är det faktiskt något som jag gillar. Besserwissern har försökt med flera grejer för att få mig att ändra i handlingen men det här sista är riktigt bra. En twist i slutscenen som bara kräver högst en eller två extra sidor. Just nu känner jag mig riktigt tänd på idén även om det innebär att jag flyttar fram ett avslöjande som jag hade tänkt ha med i andra boken. Ja, det här tål att tänkas på. Verkligen!

Andra manuset (uppföljaren) tränger sig på i mitt huvud och i den kommer en av antagonisterna att få en mer framträdande roll. Än så länge har jag inte gjort någon djupare karaktärsbeskrivning för mig själv vilket jag måste göra inser jag för att det dels ska bli trovärdigare, men också för att lättare att få till bra scener. Därför köpte jag den här e-boken i går på Amazon.com till min Kindle-app.

 

Ser fram emot att skapa den här skrämmande och världsherravälde-älskande galningen som också måste ha sympatiska drag. Hoppas boken kan guida mig i rätt riktning. Idéerna spann igång bara av att läsa innehållsförteckningen. Nu betyder det inte att boken behöver vara bra utan står mer för hur taggad jag är att få börja jobba med uppföljaren som jag redan har ett nästan färdigt utkast på.

Utvecklar mig framåt

Den senaste svackan jag hade i redigeringsarbetet var en riktig pärs men det gör det extra roligt att skriva nu när det går bra. Nyanserna gör det lite spännande. Utmanande. Nu ligger svackan bakom mig och jag ser framåt. Väldigt mycket framåt. Det är knappt jag kan bärga mig tills jag får skicka in manuset till förlagen igen. Är väldigt nöjd med både språk, gestaltning och handling. Har även fått positiv feedback på den biten.

Just nu är jag i början av andra halvan på manuset med redigeringen och utökar det med lite djupare dramakurva än tidigare. Skapat lite fler trådar som jag ska försöka fästa i manus-tygstycket redan ganska snart. Några antagonister dyker oväntat upp och stökar till det och de ska få lite mer kött på benen om vilka de egentligen är. Antagonister som puttar huvudkaraktären över den där gränsen så hon måste ta tag i sig själv och inte längre kan gömma sig så som hon vill. Jag ser verkligen fram emot att fylla ut det här kapitlet innan upptakten till den slutliga uppgörelsen där allt ställs på sin spets.

Gick till en tråkig fest…

… men upptäckte att det var riktigt kul. Det är en metafor för hur jag upplevde perspektivbytet. Så jag har alltså inte varit på en fest (tyvärr) och tänker tjata lite mer om det här med perspektivbytet. Jag har ju tvekat länge över det här med att gå från jag-perspektiv till tredje person. Det har varit ungefär samma känsla som när man tackat ja till en fest som alla tycker ska bli så himla kul och bra på alla sätt men själv känner man mest ett tvång att gå dit och behöva stå ut tills det är dags att få gå hem igen. Men väl på festen upptäcker man vad trevligt det är och man vill inte gå hem när det är slut. Så var det för mig att byta perspektiv.

Jag har fått feedback på första kapitlet av min testläsare och bortsett från de blunders alla gör lite till mans så uppskattade hon perspektivbytet. Nu ger jag mig i kast med andra kapitlet och trivs förvånansvärt bra med det här nya sättet att skriva. Nu kan jag vinkla in antagonistens uppfattning och ställa handlingen mer på sin spets. Allvaret lyser igenom på ett helt annat sätt än om jag bara låter huvudkaraktären få spegla sin synvinkel. Yay för det!

Mot slutet med stormsteg

Stormsteg är kanske att ta i för slutet känns fortfarande avlägset men ändå nära. Femtusen ord närmare slutet än dagarna före jul. Det är vad jag presterat trots jul, gäster och aktiviteter med familjen. Och julen är inte slut än om jag pratar lediga dagar. Kanske jag hinner med tretusen ord till innan nästa år?

De senaste tjugo, trettio sidorna har jag insett att det är faktiskt inte så farligt att jäklas lite med sina karaktärer. Tvärtom är det riktigt underhållande att experimentera med jäkelskap. Pressa dem till den yttersta gränsen där jag för längesedan hade gett upp och dött om jag råkat ut för samma sak. Ändå är jag så otroligt avundsjuk på min karaktärs äventyr. Hon … eller snarare hennes antagonist har lärt mig att hon är inte så himla superstark som jag varit rädd för. För att påminna eller informera nya läsare så är det fantasy jag skriver. Världen och min huvudkaraktär är inte vad de tycks vara. Inte ens för mig som trodde att jag visste.

Tankar på sista delen i trilogin har avspeglat sig lite i texten jag skrivit de senaste dagarna. Det är dags att plantera lite lösa trådar som väcker lite nyfikenhet och knyts ihop först i tredje boken. Några frågetecken ska få lysa som små små dioder och äventyren lär inte vara slut med den här andra delen. Det kan jag lova. Mina dioder får lysa upp vägen för mig när jag ger mig i kast med nästa manus. Men det lär dröja till 2015.