Gropar och fint besök

Denna vecka har rusat iväg. Något skrivet på en kvart blev det inte. Grävandet runt huset och för grunden har tagit upp lite tid då vi har fått flytta på lite stenplattor för dagvattenrör som skulle ner och flyttat på saker i källaren för att rörmokaren skulle dra in en ny ledning för vattnet. Spännande saker händer varje dag.

Idag var det skolavslutning för barnen. Det firade vi med att äta lunch på restaurang. På vägen hem fastnade vi i en musikaffär och fick med oss en keyboard. Barnen har länge önskat sig ett piano. Eftersom vi inte har plats för en möbel som ett riktigt piano är så blev det därför en keyboard.

På lördag åker vi bort för att hälsa på mina föräldrar till på söndag. Skönt att få byta lite miljö och slippa se containern på uppfarten, de djupa larvbandspåren i gräsmattan och hålet utanför köket. Ett kaos jag gärna har men också gärna tar en liten paus ifrån.

I onsdag träffade jag Eva Karlsson som har bloggen Riktigare. Hon hade vägarna förbi mina hemtrakter i researchsyfte. En lång lunch med massor av skrivprat och en lagom promenad runt några kvarter och längs Klarälven hann vi med. Vi avskyr båda normalt att ta selfies men jag övertalade både mig själv och Eva att vi skulle gå utanför bekvämlighetszonen. Ett trevligt besök måste förevigas.

2017-06-14 13.23.02

Skrivandet – nära men ändå så långt borta

Skrivandet har verkligen stannat av helt för mig. Jag har till och med haft allvarliga tankar att lägga av. Inte för resten av mitt liv utan bara en period. Tills barnen är mer självständiga. Det skulle aldrig funka att ha pressen från ett förlag när jag behövs bättre som mamma. Inbillar jag mig i alla fall. Sedan läste jag ett citat på Eva Karlssons blogg.

”Whatever you´re meant to do, do it now. The conditions are always impossible.” Sagt av Doris Lessing.

Tankarna på manuset och mina karaktärer finns där varje dag. Jag tror inte jag kan sluta helt just därför. Det kommer bara ta lite längre tid att bli klar. Kanske det blir någon lucka att skriva i sommar men det ser inte så ljust ut på grund av det här.

IMG_3247

I två år har vi planerat för utbygge av huset och nu är vi äntligen igång. Det kommer innebära mycket jobb med att rensa bort alla onödiga saker vi samlat på oss för att kunna stuva undan det vi ska ha kvar när de efter sommaren bryter upp väggarna och gör om även på insidan. Hösten innebär tapetsering, målning och annat finlir för att bli klara. Till jul har vi i princip ett nytt hus och förhoppningsvis en lugnare tid i vårt liv.

Engagemang tar tid

För tre veckor sedan hade jag jättebra disciplin och skrev 200 ord om dagen på manuset. Sedan tvärvände det och blev noll. Åtminstone på manuset. Jag lade mer energi på ett medborgarförslag istället. Efter att jag har satt mig in i det här med särskilt begåvade barn så har jag insett att det är så många barn som missförstås kapital av lärare på sina skolor. Missförstås av vuxna som gör att de går in i depression och ångest. Det är fruktansvärt! Till och med min egen yrkeskår av socionomer ställer till det med sin okunskap. Det smärtar mitt modershjärta något katastrofalt. Jag kände att jag var tvungen att göra någonting och skrev ihop ett medborgarförslag till min kommun att de ska ta fram en handlingsplan för barn och ungdomsnämnden hur dessa barn ska identifieras och få hjälp. Skolpersonal, pedagoger mfl måste få utbildning i detta. NU! Tusentals barn i vårt land blir hemmasittare, får depressioner, skadar sig själva, utvecklar ångest… Deras liv blir förstörda pga att dessa barn med högt IQ tolkas som att de minsann får anpassa sig till alla andra och följa skolundervisning på det sätt läraren tycker är lämpligast.

Ni märker säkert min ilska bakom orden. Själva har vi haft enorm tur och fått bra stöttning från skolan. Rektor och lärare (åtminstone för den stora) har varit mycket lyhörda och anpassat undervisningen. De har inte ansett att hon är särskilt begåvad men utesluter det heller inte. De erkänner tom att de behöver mer kunskap. Att erkänna sin brist på kompetens är professionellt. Vi blir aldrig fullärda. Varför skulle vi år 2017 har svar på precis allt? Jag har aldrig varit engagerad politiskt tidigare men jag vet hur svårt det kan vara för en offentligt politiskt styrd verksamhet som en kommunal verksamhet är, att få resurser att satsa på ett område. Därför skrev jag ihop detta med en annan engagerad mamma och hoppas på att politikerna förstår att det finns pengar att hämta i längden om dessa barn växer upp till friska och utbildade individer istället för till ett livslångt utanförskap med psykisk ohälsa. Jag är skarp i tonen men det här är den nakna sanningen om de särbegåvade barnen som inte får rätt hjälp. De är inte födda till Einsteins. De har bara ett annat sätt att ta till sig kunskap och tänker annorlunda än de flesta andra. Det går inte att pressa ner ett träd i en skokartong. Ett träd kan bli en skokartong men då krävs det rätt processer för att den utvecklingen ska ske. Hur svårt är det att förstå det?

Nu vet ni varför jag varit frånvarande både här och på era bloggar som jag brukar besöka. Jag brinner och behöver falna innan jag hittar tillbaka till manusvärlden.

Fascinerande energiknippen

I senaste inlägget skrev jag om mycket privata saker som rör min familj. Då väntade jag på att få besked om skolan skulle gå med på att göra en pedagogisk kartläggning av äldsta dottern som går i sexan för att se vilka styrkor och svagheter hon har i de olika ämnena. Detta fick jag svar på att de inte gör så här i slutet av terminen. Däremot så skulle de sätta in åtgärder för att förbättra så de lektioner som vi och dottern uttryckt att hon behöver extra stöttning i blir mer anpassade utifrån hennes behov. Till en början avsåg det bara två ämnen med efter ett mail till hennes lärare så kommer det att göras justeringar i fler ämnen. Det är obeskrivligt hur lättade både jag och dottern är. Egentligen är det inte mycket som behövs. Lite mer individuell uppföljning och lite annat material att jobba med som berikar hennes kunskaper istället för att behöva sitta och bli frustrerad över tråkiga, meningslösa saker hon kan. Eller inte kan för den delen. Hjärnan hos särskilt begåvade barn (vuxna också för den delen) vill ha ständig stimulans och när den inte får det slår kroppen och psyket bakut.

Främst är jag lättad över att dotterns lärare tog oss på allvar och inte avfärdade att hon är särskilt begåvad. Tvärtom fick jag skicka länkar till sidor som förklarar det här på ett vetenskapligt sätt och vilka krav och råd som bland annat Skolverket samt Sveriges kommuner och landsting (SKL) har på området. Under veckan kommer jag också ha ett rådgivande samtal med en konsult inom ett nätverk som kallar sig Filurum. Där finns det möjlighet till kontakt med grupper av föräldrar till särskilt begåvade barn för att utbyta erfarenheter och få stöd. Att vara förälder till ett begåvat barn är sannerligen en utmaning. De är vetgiriga, ifrågasättande, starkt känslosamma och fulla av energi. De är helt enkelt mer av allt. Men mest av allt, underbart fascinerande. Möter man dem på deras nivå får man så ofantligt mycket tillbaka.

Skrivandet går sakta men säkert framåt. Mer om det i ett annat inlägg.

Annat fokus

Hej på er! Det var längesedan jag skrev ett inlägg och har känt mig lite stressad över det. Men bara lite för jag har bestämt mig för att sluta ha ångest och dåligt samvete över sådant som egentligen inte skadar någon. Vad jag har pysslat med sedan sist är inte att skriva. Däremot har jag läst en suveränt bra bok. Wicked Game av Eva-Lisa Dezmin som har bloggen Signerat Dezmin. Tillsamman med Katarina Persson har de startat ett eget förlag DareMe Publishing efter att de tröttnade på all väntan på svar från förlag och refuseringar. Jag är megaimponerad av deras initiativ. Min finfina recension av boken kan du läsa på Goodreads.

Utöver att ha läst Wicked Game har jag läst på om särskilt begåvade barn. Jag citerar en mamma; ”Om jag berättar för dig att mitt barn behöver extra stöd i skolan skulle du kanske klappa mig tröstande på armen. Om jag berättar för dig att mitt barn är intelligent, drar du dig kanske undan och tittar på mig med förakt.”
Det här är precis den känslan jag går med sedan vi förstod att ett av våra barn (troligen båda) är särskilt begåvad(e). För den som aldrig hört begreppet kan det antigen uppfattas som störande att jag som förälder framhäver mitt barn som bättre än andra eller så tänker du; – Vilken tur att hon har ett barn som är intelligent och duktigt, Sanningen är betydligt mer komplicerad än så. Ett barn med högt IQ lär sig lättare än andra barn, det är sant, men föreställ dig att du har en mental nivå hos en tjugoåring men sitter i en klass med 11-åringar. Det som lärs ut tar du in på fem minuter och resterande 40 minuter måste du sitta av tiden och vänta in de andra. Tänk dig detta scenario repeteras varje lektion, varje dag, varje vecka, varje månad. Lägg till att du är extra känslig för andras kritik (och den är ganska hård mellan barn), pratar på en nivå som dina klasskamrater inte förstår, hatar att repetera sådant du redan kan och aldrig får lära dig något nytt som är det bästa du vet. Typ detta är vad mitt barn går igenom nu. Hon har fått fantastiskt stöd av skolan sedan skolstarten i höstas men mer behöver göras. Jag har goda förhoppningar att det kommer att lösa sig men oroar mig ändå för att de inte ska göra den pedagogiska kartläggningen jag bett om.

Jag har haft en regel att aldrig outa min familj här på bloggen men jag tycker det är viktigt att fler ska få kännedom om det här med särskilt begåvade barn. Det är så många barn som feldiagnostiseras för ADHD och andra bokstavskombinationer för att de är te x stökiga, pratiga, känsliga eller tystlåtna och introverta. De vet att de är annorlunda och det vet oftast alla andra barn också och därför undviker de dem då de inte förstår dem. Därför måste vi vuxna förstå dem och deras behov för att de ska kunna få en trygg uppväxt och skolgång som ger dem lusten att lära och få träffa andra likasinnade. Det här är något jag har börjat brinna för och kommer engagera mig mer i. Inte bara för mina barns skull utan också andras genom att sprida information och delta i en föräldragrupp som jag hoppas ska finnas lokalt. Om du är intresserad av att veta mer är det bara att googla. Det finns hur mycket som helst att läsa på nätet.

Efter att ha nördat ner mig i det här med särskilt begåvade barn ska jag försöka hitta tillbaka till skrivandet igen. Jag tror att jag lämnade mina karaktärer i en ganska så farlig situation så det är på tiden att jag räddar dem (också).

Identifiera dina karaktärer och deras livslögner

Ett sätt att hitta inspiration för mig är att läsa skrivhandböcker eller lyssna på skrivpoddar. Under förmiddagen på lördag satte jag mig ner med KM Weilands e-bok Creating Character Arcs. Med hjälp av några frågor fick jag äntligen en bild av antagonisten och vem denne är. Och varför! I min trilogi finns flera olika antagonister men där finns en antagonist med stort A. The Antagonist som är hela seriens anledning till att min protagonist har lite att kämpa emot. Med både inre och yttre omständigheter. Den här antagonisten har varit lite svår att greppa för mig. Som i all fantasy är denne ond men jag har stört mig på att hen bara är ond. Elakingar utan bakomliggande syften är irriterande och patetiska.

För att undvika detta så såg jag lösningen i några frågor som KM Weiland tipsar om i boken. Frågorna avser protagonisten men jag använde dem till antagonisten. Den personen behöver vara precis lika genomtänkt som protagonisten. Kanske inte på lika många nivåer men snudd på. Frågorna avser att identifiera karaktärens livslögn.

En av de vanligaste misstagen av författare är att skapa ett problem för karaktären som inte har med berättelsen i det stora att göra. Livslögnen ska vara tillräckligt personlig för att något ska saknas i karaktärens liv och för att en förändring ska vara nödvändig. (Dramatica by Melanie Anne Philips and Chris Huntley)

  1. Vilken bild/uppfattning har karaktären om sig själv eller världen?
  2. Vad saknar karaktären mentalt, känslomässigt eller andligt och hur uttrycker sig det?
  3. Hur reflekteras karaktärens livslögn i hennes omgivning?
  4. I inledningen, gör livslögnen karaktärens liv miserabelt? Hur i så fall? (Den här kan man hoppa över när man använder frågorna mot antagonisten).
  5. Om inte, kommer den inledande händelsen få karaktären att känna sig obekväm på grund av sin livslögn?
  6. Kräver livslögnen något eller någon annans inblandning för att närma sig problemet?
  7. Vilka är karaktärens symptom på livslögnen? (Hur yttrar de sig i karaktärens liv? Min anmärkning.)

För att identifiera livslögnen ytterligare, känner karaktären något av följande?
Rädsla?
Extrem sårbarhet?
Oförmåga att förlåta?
Skuld?

Frågorna fortsätter sedan med vad karaktären vill ha (wants) och behöver (needs).

”Protagonistens inre konflikt handlar om kriget mellan vad hon vill ha och det hon faktiskt behöver. Det är också bränslet till den yttre konflikten. Om dessa två element arbetar tillsammans så har du en berättelse och en karaktär på väg mot en perfekt harmoni.”

  1. Hur håller livslögnen karaktären tillbaka?
  2. På vilket sätt gör livslögnen karaktären olycklig?
  3. Vilken insikt/sanning  behöver karaktären för att livslögnen ska motbevisas?
  4. Hur kan karaktären motbevisas?
  5. Vad vill karaktären ha mer än allt annat?
  6. Hur är karaktärens plotmål  kopplat till eller en förlängning av vad vad hon vill ha?
  7. Tror karaktären att det hon vill ha löser problemet?
  8. Håller det som karaktären vill ha henne tillbaka från det hon  behöver?
  9. Hindrar det karaktären behöver henne från att få det hon vill ha? Eller kan hon bara få det hon vill ha  om hon får/upptäcker det hon egentligen behöver?
  10. Hur förändras livet när hon accepterar/inser vad hon egentligen behöver?

Slutligen måste man fråga sig varför karaktären tror på sin livslögn. Det är här spökena i garderoben måste identifieras. Varje orsak måste ha en anledning. Orsak och verkan ni vet. Garderobsspökena är ofta en del av karaktärens bakgrundshistoria och avslöjas för läsaren bit för bit under berättelsens gång. Främst när det gäller protagonisten. Det kan också gälla antagonisten och jag kommer att låta den karaktären även få ha sin POV framemot slutet när hen får ta mer plats och läsaren vet vem det är. När jag väl fick svar på frågorna blev det mer begripligt för mig vem antagonisten är och framför allt varför. Jag kan lättare se scener framför mig när jag vet vem hen är och vad hen vill. Det kuliga är att jag efter lite research hittade att antagonisten funnits i verkliga livet. Hen ska tom få bli den personen. Nu är personen död sedan 2000 år så jag tror inte hen har så mycket att säga om det.

 

Flummar mig fram

Så är illa har jag nog aldrig skött mitt bloggande som jag gjort nu. Ursäkten är brist på tid. Eller snarare, jag prioriterar annat. När jag väl får en lucka med egen tid ägnar jag den åt att läsa eller skriva. Mitt mål har varit att skriva minst en halvtimme om dagen. Det har inte lyckats så bra men jag ser inget misslyckande i det heller. När jag väl suttit ner har jag inte bara bankat ner bokstäver utan också tänkt. Planerat vad som ska hända i de kommande scenerna. Inte likt mig alls men jag har varit tvungen för att ha en riktning att sträva mot. Det här tänkandeT har lönat sig och gett mig ett bra märke på kartan så jag vet vart jag är på väg med sista manuset i trilogin.

Jag älskar ju att skriva mig fram till lösningarna istället för att planera varje kapitel minutiöst. När jag börjar på ett nytt kapitel skriver jag oftast en rubrik som sammanfattar vad det ska handla om. En arbetsrubrik så att jag själv kan hitta tillbaka om jag behöver ta reda på någon detalj jag glömt. Efter ett tag fick jag börja döpa dem till AAAA, BBBB osv för de började handla om helt andra saker än vad jag tänkt mig när jag inledde dem. Som tur är håller jag mig till ämnet och spretar inte iväg åt något helt obegripligt håll utan det är bara så att berättelsen vecklar ut sig i skrivande stund. Ett sätt som antagligen skulle göra en planerare tokig men en sån som mig lycklig över att få bli överraskad av min egen berättelse.

För snart två veckor sedan hade min skrivgrupp en träff igen. Lika inspirerande och kul som vid första tillfället. Vi hade testläst varandras texter och den fråga jag fick var; ”Var får du allt ifrån?” Jag blev förvånad över deras reaktion. Kanske gör mitt sätt att utveckla berättelsen allt eftersom mer fantasirik? Faktiskt så tror jag inte det. Det är nog bara så som jag är och alltid har varit. På den kreativa skrivkursen återupptäckte jag hur lätt jag har för att spotta ur mig berättelser bara genom att börja skriva. Att tänka ut dem innan är som att famla i ett stort kolsvart rum. Inget vill komma fram förrän jag börjar på en mening eller ett tema jag får till mig. Det är som om ord för ord lyser upp min väg bit för bit. Det kan vara ganska skrämmande när jag börjar på ett helt nytt skrivprojekt. Det fladdrar i magen och tvivlet gnager. Första och andra manuset är det som övertygar mig om att om jag har gjort det förut kan jag göra det igen.