Några steg närmare

Äntligen var det ingen eller inget som krävde min insats och jag kunde sätta mig en stund med manuset. Hela 400 ord rann ur mig som om jag aldrig hade haft det där uppehållet på två månader. När jag öppnade dokumentet såg jag att det var sparat senast 5 maj. Det är en så härlig känsla att få ösa ur sig ord som legat uppdämda och väntat på att få bli verkliga. Nu är jag några steg närmare att nå slutet på trilogin. Men det är fortfarande myyyycket kvar att skriva innan det blir verklighet. Det lilla räcker gott för mig just nu.

Huset då? Jo nu finns det ett enkelt tak och ramar för fönstren.

 

Annons

Identifiera dina karaktärer och deras livslögner

Ett sätt att hitta inspiration för mig är att läsa skrivhandböcker eller lyssna på skrivpoddar. Under förmiddagen på lördag satte jag mig ner med KM Weilands e-bok Creating Character Arcs. Med hjälp av några frågor fick jag äntligen en bild av antagonisten och vem denne är. Och varför! I min trilogi finns flera olika antagonister men där finns en antagonist med stort A. The Antagonist som är hela seriens anledning till att min protagonist har lite att kämpa emot. Med både inre och yttre omständigheter. Den här antagonisten har varit lite svår att greppa för mig. Som i all fantasy är denne ond men jag har stört mig på att hen bara är ond. Elakingar utan bakomliggande syften är irriterande och patetiska.

För att undvika detta så såg jag lösningen i några frågor som KM Weiland tipsar om i boken. Frågorna avser protagonisten men jag använde dem till antagonisten. Den personen behöver vara precis lika genomtänkt som protagonisten. Kanske inte på lika många nivåer men snudd på. Frågorna avser att identifiera karaktärens livslögn.

En av de vanligaste misstagen av författare är att skapa ett problem för karaktären som inte har med berättelsen i det stora att göra. Livslögnen ska vara tillräckligt personlig för att något ska saknas i karaktärens liv och för att en förändring ska vara nödvändig. (Dramatica by Melanie Anne Philips and Chris Huntley)

1. Vilken bild/uppfattning har karaktären om sig själv eller världen?
2. Vad saknar karaktären mentalt, känslomässigt eller andligt och hur uttrycker sig det?
3. Hur reflekteras karaktärens livslögn i hennes omgivning?
4. I inledningen, gör livslögnen karaktärens liv miserabelt? Hur i så fall? (Den här kan man hoppa över när man använder frågorna mot antagonisten).
5. Om inte, kommer den inledande händelsen få karaktären att känna sig obekväm på grund av sin livslögn?
6. Kräver livslögnen något eller någon annans inblandning för att närma sig problemet?
7. Vilka är karaktärens symptom på livslögnen? (Hur yttrar de sig i karaktärens liv? Min anmärkning.)

För att identifiera livslögnen ytterligare, känner karaktären något av följande?
Rädsla?
Extrem sårbarhet?
Oförmåga att förlåta?
Skuld?

Frågorna fortsätter sedan med vad karaktären vill ha (wants) och behöver (needs).

”Protagonistens inre konflikt handlar om kriget mellan vad hon vill ha och det hon faktiskt behöver. Det är också bränslet till den yttre konflikten. Om dessa två element arbetar tillsammans så har du en berättelse och en karaktär på väg mot en perfekt harmoni.”

1. Hur håller livslögnen karaktären tillbaka?
2. På vilket sätt gör livslögnen karaktären olycklig?
3. Vilken insikt/sanning  behöver karaktären för att livslögnen ska motbevisas?
4. Hur kan karaktären motbevisas?
5. Vad vill karaktären ha mer än allt annat?
6. Hur är karaktärens plotmål  kopplat till eller en förlängning av vad vad hon vill ha?
7. Tror karaktären att det hon vill ha löser problemet?
8. Håller det som karaktären vill ha henne tillbaka från det hon  behöver?
9. Hindrar det karaktären behöver henne från att få det hon vill ha? Eller kan hon bara få det hon vill ha  om hon får/upptäcker det hon egentligen behöver?
10. Hur förändras livet när hon accepterar/inser vad hon egentligen behöver?

Slutligen måste man fråga sig varför karaktären tror på sin livslögn. Det är här spökena i garderoben måste identifieras. Varje orsak måste ha en anledning. Orsak och verkan ni vet. Garderobsspökena är ofta en del av karaktärens bakgrundshistoria och avslöjas för läsaren bit för bit under berättelsens gång. Främst när det gäller protagonisten. Det kan också gälla antagonisten och jag kommer att låta den karaktären även få ha sin POV framemot slutet när hen får ta mer plats och läsaren vet vem det är. När jag väl fick svar på frågorna blev det mer begripligt för mig vem antagonisten är och framför allt varför. Jag kan lättare se scener framför mig när jag vet vem hen är och vad hen vill. Det kuliga är att jag efter lite research hittade att antagonisten funnits i verkliga livet. Hen ska tom få bli den personen. Nu är personen död sedan 2000 år så jag tror inte hen har så mycket att säga om det.

 

Kurs i kreativt skrivande

Min lyckliga stjärna har lyst över mig. För drygt en vecka sedan anmälde jag mig via jobbet (ett kommunalt arbete) till en utlottning för en plats på en kurs i kreativt skrivande. Kursen är vid ett tillfälle och genomförs redan nästa vecka. Jag har aldrig gått något skrivkurs så det här ska bli superkul.

Snart närmar sig skrivgruppsträffen också. Mitt skrivliv känns ganska dött ibland när vardagen tar över men de här två sakerna peppar och inspirerar mig enormt mycket. Snart har jag testläst färdig sista manuset i skrivgruppen och då ska jag ta tag i mitt eget manus igen. Jag kom en bit på väg men Antagonisten behöver studeras närmare för att vissa saker ska bli tydligare för mig. Dessutom har jag fått feedback på delar av manus 2. Som vanligt har jag irrat bort mig i olika POV (point of view) som var en del av kritiken jag fick på första manuset för några månader sedan. Något jag tagit till mig och inte gör om när jag skriver nytt numera.

Det är fascinerande att följa sin egen utveckling. Från att ha skrivit alla typiska nybörjarfel till att vara medveten om de berättartekniska detaljerna i nyskrivandet är inspirerande och ger lusten att fortsätta utvecklas. Utmaningar har alltid varit en stark drivkraft hos mig. Nu ser jag fram emot den där skrivkursen på måndag så får vi se vad jag tar med mig i lärdom från den.

Fastnat i New York

Det jag befinner mig i just nu är en högintensiv plot/scen/struktur-tänkar-period. Manus tre som är sista delen i min ungdoms-fantasy-trilogi utspelar sig inledningsvis i New York. En stad jag aldrig varit i och inte kan platserna där scenerna äger rum. Därför har jag tagit hjälp av Google Maps. Ett suveränt verktyg där jag kan gå ner på gatunivå och röra mig på gatorna nästan som om jag var där.

Min karaktär är ganska så rörlig av sig och för att göra en så bra miljöbeskrivning som möjligt behöver jag veta hur det ser ut. På riktigt. Vanligtvis brukar jag inte grotta ner mig allt för mycket i miljöbeskrivningar i nyskrivsfasen men här var jag tvungen för att hitta rätt ställe för en viss scen. Och när jag hittade den på Google Maps kom scenerna till mig så mycket lättare. Nästan som om jag var där. Och området jag hittade är perfekt! På en viss gata ligger det tätt med butiker, pubar och restauranger medan bara två kvarter bort skabbiga lagerlokaler och kontorsbyggnader med igenbommade fönster. Att vistas där en mörk natt som min karaktär är inget jag skulle vilja göra. Särskilt inte för det som rör sig i gränderna.

Ska bara skriva ner det också. Fastnar i gatuvyerna och drömmer mig bort i handlingen.

Några raders lycka

Efter några månaders skrivpaus har jag öppnat manuset och skrivit. Bara drygt en sida, men ändå. Det känns fantastiskt. Och jag har ingen press på mig själv att skriva massor eller ens varje dag. Än. Jag är bara glad att livet normaliserats och att skrivglädjen fortfarande finns kvar. Det där med att ge ut något har jag skjutit långt på framtiden. Hur långt vet jag inte men jag undviker pekpinnar så långt som möjligt. Pekpinnar, deadlines och liknande krav dödar min kreativitet. Men det betyder inte att jag inte har några mål. Jag SKA skriva klart min trilogi. Hur lång tid det än kommer att ta. Och det ska ges ut i bokform på ett eller annat sätt.

Ska jag vara ärlig har jag haft många tveksamma tankar kring sista delens innehåll, om handlingen och intrigerna kommer räcka, vara tillräckligt bra och locka läsaren hela vägen till slutet. Men vad sista tidens upplevelser lärt mig så vet jag att bara jag släpper taget och bara skriver för att det är kul plus med måttot ”free your mind” så kommer det här bli hur bra som helst.

Att ge efter för kreativiteten

Mitt försök att skapa en outline som jag också skrev om i föregående inlägg blev aldrig lyckat. En anledning tror jag var att jag ansträngde mig för hårt, skulle vara duktig och ”göra rätt”. Jag har fortfarande ingen färdig outline men när jag satte mig för att fortsätta skriva på första kapitlet på manus 3 igår så blev det inget skrivet. Däremot i One Note-appen (där jag för anteckningar) när flera scen-idéer ploppade upp i huvudet. De scener jag antecknat har reducerat ångesten till att få till ett spännande och intrigfullt manus till i princip noll. Det är precis tillräckligt för att jag ska kunna orientera mig fram till slutet och veta att de där slukhålen till luckor fylls i bara jag sätter igång att skriva.

”Dä orner säj” som vi säger i Värmland. På svenska; Det ordnar sig. Ett måtto jag gillar ta till när en del av mig blir lite darrig inför en större utmanande uppgift. Det är inte så bara att knyta ihop säcken till en trilogi.

Svårt att lära nytt

Jag är en sådan som gärna skriver rakt upp-och-ner utan någon planering alls. Sedan en lång tid tillbaka har jag haft ambitionen att inför tredje manuset – sista delen i trilogin – göra en outline på vad som ska hända. Inte för detaljerat men ändå skriva ner viktiga hållpunkter och vändningar för att få ihop en bra story. Jo pytsan. Det gick ju åt skogen. Kanske gav jag upp för snabbt. Jag har ingen som helst erfarenhet av detta och kanske ska de ta flera veckor att få till något som är en bra karta.

På något sätt känns scenerna så torftiga och avlägsna som jag ”tänker” fram. De vibrerar inte på det sättet som när jag skriver ur tomma intet. Kanske ska det vara så? Det jag har åstadkommit är en lista på karaktärer som måste vara med. Den känns bra i alla fall. Sedan har jag börjat på en lista på frågor som måste besvaras. Behöver definitivt kompletteras. Sedan så är det ju det som ska hända. Jag har inledningen i huvudet och slutscenen. Fluffet där emellan är väldigt vagt. Något har jag pressat fram men det är mer på en övergripande nivå än konkreta scener. Det här är läskigt som fan! Fixar jag det här?

Jag laddade hem James Scott Bells senaste skrivhandbok till min Kindle-app. Den heter ”The mental game of Writing – How to overcome Obstacales. Stay creative and prodictive, and free your mind for success”. Precis vad jag behövde. Bli påmind om mitt gamla måtto – Free Your Mind! I början av boken tar han upp att om du vill vara en skrivande person (tyvärr finns det i svenska språket ingen bra motsvarighet till writer därför använder jag begreppet skrivande person) så måste du besluta dig för att vara det. Det är stor skillnad mellan att vilja vara och besluta sig för att vara en skrivande person. För mig var det enkelt. Jag har aldrig tänkt i banor att jag vill vara en skrivande person, jag ÄR en skrivande person. Det handlar inte om att jag vill bli framgångsrik författare och sälja tusentals böcker även om det vore trevligt. Jag vill skriva för att jag älskar att vara i min värld som jag själv skapat och knacka ner den på en vit skärm.

Det fick mig att besluta mig för något annat. Jag ska börja skriva utan outline. Göra som jag gjort förut. En bloggvän skrev ett inlägg med en passande rubrik nyligen. In i kaklet. För det är vad som funkar bäst för mig när hjärnan vill vara med och bestämma – skriva av bara farten och se vart man hamnar först när man är i mål. Min skrivglädje kommer när jag överraskar mig själv med alla kaninspår som jag hakar på och de verkar inte vilja visa sig när jag kämpar med en outline. Huvudsaken är att jag vet början och slut. Fluffet däremellan vet jag kommer om jag låter mig flyta med strömmen. Den kan virvla till ordentligt ibland, även hamna i någon stillsam pöl men då är det bara att grabba tag i årorna och ro sig ur den stiltjen också.

Nu grabbar jag tag i de där årorna … Hjärnan får stanna kvar på land. Men fatta – jag skriver på manus 3! :)

En inblick i fantasyns historia

För ett tag sedan läste jag ut ”Tusen år av Fantasy – Resan till Mordor” skriven av Bo Eriksson. Det är en bok som ingår i kurslitteraturen till den skrivkurs jag anmält mig till i höst. När jag kommit halvvägs började jag bli ganska orolig. Den innehåller enormt detaljerade fakta från berättelser i bibeln, eddan och andra medeltida berättelser som är grunden till mycket av dagens fantasylitteratur. Bland annat Sagan-om-ringen-trilogin av J.J.R Tolkien. Hur skulle jag kunna banka in all denna fakta inför en tentamen undrade jag smått skräckslaget. Det verkade lika meningslöst som att lära in när alla sveriges kungar föddes och dog. Jag har läst andra kurser på universitet där jag inför omtentamen lärde mig en engelsk bok om ekonomi helt utantill i ren desperation. Vad skulle det här bli? När jag läste kursplanen förstod jag syftet med boken och blev lugn igen. Målet är att redogöra för och kritiskt reflektera över fantasylitteraturens traditioner och genrer.

Ja men då så. Boken gav mig en mycket bra historisk bild över traditioner i fantasylitteraturen. De flesta väsen har ett ursprung långt tillbaka i medeltiden. Vissa härstammar långt utanför europas gränser. Det mest fascinerande är att människor verkligen på allvar har trott att det funnits cykloper, enfotingar, drakar och annat oknytt. Detta har sedan följt med i berättelser som förts vidare från mun till mun för att sedan antecknas ned av någon skrivkunnig och sedan i sin tur använts i nya berättelser med nya vinklingar. Alltså, vilken skatt våra förfäder skapade med sin fantasi som vi idag fortfarande kan ta del av och utveckla vidare till något nytt och fräscht!

Jag har själv hämtat inspiration från mytologier och av det skapat min egen värld. När jag läser på i ämnet får jag nya uppslag som pusslar ihop så att regler och syften med världen blir mer och mer komplex. Inte så komplex att det blir svårbegripligt och rörigt. Snarare att sammanhangen mellan olika detaljer blir naturliga och vävs ihop på ett trovärdigt sätt. Jag har fortfarande en del kvar att jobba med när det gäller mitt världsbygge. Precis som med karaktärerna är världen minst lika viktig att få till så läsaren upplever den intressant och spännande.

Oftast är det ganska enkla medel som behövs för att få till så detaljerna i den påhittade världen blir trovärdiga. Men ibland händer det att det enkla blir svårt. Fantasylitteratur kräver att man vågar tänka utanför ramarna. Tänja på verkligheten som man känner den till något annat men ändå att den ska ge någon sorts igenkänning hos läsaren. Jag har haft svårt (trots min vilda fantasi) att få till antagonistens värld och kultur som skiljer sig från protagonistens. Jag vill inte att antagonisten ska vara helt genomond och göra onda saker för sakens skull. Varför är det så viktigt att förgöra världen? Varför offra så många liv utan mening? Jag har några trådar som jag ska väva vidare på i min berättelse. Det kanske inte blir en tätvävd Gore-TEX-kappa. Kanske mer en grovt virkad slöja.

Det här blogginlägget börjar bli lite långt nu men jag vill avsluta med att slöjor är det där enkla jag pratar om. Slöjor som lägger ett skimmer av mystik över berättelsen. Det behöver inte vara en hel encyklopedi med förklaringar om hur världen ser ut och fungerar. Mystiken väcker nyfikenhet, spänning och framförallt läsarens egen fantasi. Encyklopedier är uttröttande och hemska läsdödare. Om man inte använder dem som researchmaterial då förstås för att skapa slöjor :)

Att fastna i sin skapade värld

I många skrivhandböcker (om hur man skriver fantasy) så varnas det om att inte beskriva den egna påhittade världen allt för mycket. Jag kan förstå att det är frestande att sida efter sida berätta om den fantastiska värld som växt fram i ens tankar och få läsaren att känna samma kärlek till den som du själv. Särskilt om den är storslagen och episk a´la Sagan-om-ringen-världen. Jag har inte skapat en sådan fantastisk värld som J. J. R. Tolkien på långa världar men visst, jag gillar den. Och jag beskrev den. I mitt första utkast. Inte så där passionerat och utförligt som vissa nybörjare kan göra men ändå lite väl mycket för att det skulle passa sig.

Lite rätt gjorde jag ändå. Jag beskrev den genom karaktärernas ögon och i dialoger. Men det blev ändå lite för mycket. Bland annat var jag så förtjust i en scen där ett hem beskrevs och då särskilt ett par kandelabrar med mytologisk anknytning. Jisses vad jag beskrev dessa i detalj. Och vad vackra det var! Nu finns de inte kvar sedan förra redigeringsvändan. Kill your darlings you know. Hemmet finns kvar men det kommer att skalas ner till de där tre meningarna som oftast räcker för att läsaren själv ska fylla i resten med sin egen fantasi.

För en rookie som mig – ser mig fortfarande som det efter fem år av skrivande då jag ständigt lär mig något nytt – så har jag sedan ett par år fattat det här med drama. Att bygga berättelsen på en spännande handling och inte på karaktärernas värld. Det här utvecklas och finslipas hela tiden och det är nog först i den här redigeringsvändan som jag verkligen ser vad scenerna behöver för att hålla ihop med nästa och nästa och nästa… Den där tråden som ska engagera och sysselsätta läsaren. Väcka engagemang och frågor som de bara måste få svar på. Inga lätta grejer men roligt.

Min urbana fantasyvärld har utvecklats en hel del i huvudet under de här åren och kommer behöva utvecklas ännu mer då det finns olika världar som integrerar med varandra och får större betydelse i de uppföljande två delarna. Allt det här måste stanna i mitt huvud och pytsas ut i lagom doser och på rätt sätt för att inte stjälpa hela berättelsen. Det skulle vara lätt att tyngas av den här utmaningen av komplexitet, särskilt med planer på en trilogi, men jag är envis och tålmodig av naturen så jag gnetar på. Sida för sida. Kapitel för kapitel.

 

Perfektionistens fördelar

Det här inlägget blev jag inspirerad att skriva utifrån ett inlägg på en av mina amerikanska favoritbloggar; Writers in the storm. Ett av inläggen tar upp vad det betyder att vara en perfektionists. Eftersom jag själv anser mig vara en detaljist och perfektionist så log jag igenkännande. Men för en gångs skull var det i positiva ordalag. Inte det där att man petar i detaljer och aldrig blir klar. Visst, det är en av sidorna men för en perfektionist behöver det inte vara negativt. Som i mitt fall, jag vill helt enkelt få texten så bra som jag bara kan och helst mer därtill. Då får det helt enkelt ta tid. Att jag ändrat och redigerat på ett manus i nästan fem år gör mig inte stressad eller nedslagen på något sätt. Till och med så är jag inne på att skriva klart hela trilogin innan jag skickar in det till förlagen.

Om jag skulle välja det så vet jag inte hur lång tid det skulle ta. Kanske åtta år till? Fast så länge tror jag inte att jag orkar vänta. Riktigt så tålmodig är jag inte. Annars är det ännu ett kännetecken för perfektionisten. Tålmodighet. Och så är det en annan grej som inlägget tog upp. Att det är roligt att hitta manusets brister för då finns det något att fixa och rätta till. Exakt så är det för mig. Som ett barn går jag igång på idéer hur jag kan fixa till manuset och få det att bära bättre än vad det gjorde tidigare.

Det är nämligen en dålig sida jag hade när jag började skriva på första manuset. Jag var så detaljfixerad att jag inte såg helheten. Den röda tråden hade många knutar och avbrott som jag upptäckt allteftersom i redigeringsarbetet och av det har perfektionisten lärt sig något till nästa gång.

Se helheten först och plocka sedan ut detaljerna.

Alla mina tillkortakommanden har jag sett som något jag lämnar bakom mig och tar några kliv framåt. Att utvecklas är det roligaste som finns. Att ständigt putsa på sina färdigheter och skala fram berättelsen till rätt skärpa är den perfekta utmaningen. Jag kommer antagligen aldrig bli nöjd men jag har ändå förmågan att tillåta mig att vara tillräckligt nöjd emellanåt och testa berättelsens bärighet hos förlagen. Refuseringarna är ibland tyngande men oftast så är de väntade. Det där och det där … och det där … ja, det kunde ju ha varit bättre tänker jag när jag ser tillbaka på scenerna. Jahapp. Bara att kavla upp ärmarna och fixa till :)