Recension – Ödeland

Eva Holmquist har i den här novellsamlingen samlat berättelser där hon utforskar en känsla vi ofta tror vi är ensamma om men som vi alla känner då och då. Utanförskap. Känslan av att inte få vara inkluderad, att stå ensam som i ett ödeland.

Hon leker fritt med känslan genom att använda sig av olika genrer som skräck, prosa och sience fiction för att komma åt den från olika vinklar. ”Passa tiden” är en suggestiv berättelse som är mer symbolisk för hur vi inte orkar bry oss om andra, att vi tar det sedan när allt det andra är avklarat. Men då är det oftast för sent. En novell som träffar mitt i prick om hur vi lever idag, stressade och bara förmögna att se genom en smal tunnel som vi väljer att vinkla åt ett håll där vi slipper känna allt för mycket.

I novellerna finns utsattheten, rädslan att bli övergiven som kan få oss att göra hemska saker för att till vilket pris som helst inte hamna i det där ödelandet. Jag följer med fascination Evas resa genom flera ödeland och kan trots det djupa allvaret inte låta bli att njuta av berättelserna. De blir som en tankeställare hur jag är själv som människa men också en ögonöppnare för hur rädsla kan ta sig uttryck på ett ibland brutalt men också livsnödvändigt sätt. Äta eller ätas – det är det som är rädslans fotspår i Evas noveller.

Tack Eva för recensionsexemplaret!

(Bild lånad från Ordspira förlag.)

Annons

Hittade en liten skatt

I helgen besökte jag mina föräldrar som bor på annan ort och passade på att leta lite i bokhyllorna. Det mesta har jag tagit med mig det jag vill ha men dessa serieböcker hittade jag.

Favoriter som jag läste huuuur många gånger som helst. Tyvärr finns inte första delen men den ska jag nog försöka hitta vid något lämpligt tillfälle. Jag vet att jag har sett samma serie när jag var på en comiconmässa för några år sedan, så jag vet att det finns nya upplagor.

Sedan så hittade jag också den här. En stor favorit i tonåren.

Det roliga med den här novellsamlingen är att Isaac berättar lite om uppkomsten och refuseringar kring novellerna. Inte ens han har haft det lätt. Det som jag häpnade mest över var att vissa redaktörer i USA på den tiden gick in och ändrade i författarens text utan att fråga eller ens nämna det. Finns inte ord för hur fräckt det är att gör en sådan sak. Att det kanske behöver göras justeringar innan publicering är inte konstigt men varför i hela friden inte ta upp det med författaren?

Denna vecka är sista arbetsveckan innan semestern och det ska bli jätteskönt att få koppla av, göra vad som faller mig in. Framförallt vill jag komma igång och jobba på mitt utkast till uppföljaren av manuset som nu ligger ute hos förlagen. Det har gått en månad utan att jag har skrivit en rad. Detta hänger ihop med att jag satsat allt på att läsa klart alla recensionsböcker jag fått och nu är detta klart. Jag hoppas kunna öppna dokumentet till veckan om det inte blir en massa andra saker ivägen. Vi väntar ett lass grus till uppfarten, arkitekten ska komma och visa förslag på hur vi kan bygga ut huset och jag har lovat dottern att färga hennes hår någon kväll. Längtar verkligen till den där ledigheten.

Recension – Stormvinge

Bild lånad från Munins skärvor

Minna älskar att flyga men får bara göra det på gamla Lera. En dag trotsar hon sin farbrors order och flyger djupt in bland bergen. Där hittar hon en rasande vildhingst med bruten vinge. De attackeras av pumor och Minna blir strandsatt med vildhingsten som enda sällskap. Omgivna av rovdjur tvingas de samarbeta för att överleva.

Detta blir början på en oväntad vänskap med vilda kappflygningar och rafflande äventyr. Men det finns andra som är ute efter hingsten. Så när lömska planer hotar familjens ranch måste Minna satsa allt för att vinna, även om det kan kosta henne livet.

Oskars hyllning till Walter Farley bokserie Svarta hingsten i form av Stormvinge är rörande vacker med en storslagen miljö som närmast kan liknas vid en blandning av Yellowstone och Grand Canyon. Och spänningen låter inte vänta på sig. Som en käftsmäll kastas man in i ett äventyr tillsammans med Minna som flera gånger riskerar sitt liv i samband med att hon träffar på vildhingsten Stormvinge. En djup vänskap växer fram mellan dem genom alla faror som drabbar dem. Tempot är högt genom hela boken och får vilken slöläsare som helst att greppa hårdare om boken och hålla andan i svängarna.

När jag var liten plöjde jag Svarta Hingsten-böckerna med en djup frenesi trots att jag inte var ett dugg intresserad av hästar. (Allergisk). Men precis som Farley har Källner fångat samma anda där det är spänningen som får ta plats även om det finns inslag av hästtypiska händelser i ett stall. Jag tror att det här kommer att vara en ny hit för nya som vana unga läsare då språket är lätt och okomplicerat. Handlingen är modern med sitt tema i en sience fiction-värld med framtida teknik men också märkliga väsen. Endemiska (djurart som endast finns på en specifik plats) och genmanipulerade djur berikar handlingen och särskilt gillade jag de talande ödlorna. Mystiska men genomtrevliga. Också mindre trevliga djurarter spetsar handlingen och ställer till det för Minna och Stormvinge.

En bok som passar hästtokig som spänningstokig, gammal som ung.

Tack Oskar för recensionsexemplaret!

 

Recension – Tills tiden skiljer oss åt

(Bild lånad från Bokus)

Jag skulle vilja likna Oskar Källner vid en poetisk Isac Asimov. Det är många år sedan jag läste något av Isac Asimov, tonåren närmare bestämt, men tankarna till hans böcker drogs oundvikligen dit. Det obegränsade perspektivet på livet, världen och det materiella. När jag läste novellen ”Tills tiden skiljer oss åt” begav jag mig ut på en kosmisk resa där tanken kröktes och tänjdes likt ett uppfriskande yogapass. Det tidsperspektiv novellens handling spänner över är hissnande liksom den erfarenhet och utveckling människan står inför. Sofia som novellen handlar om, söker svaret i framtiden för att nå det hon vill ha tillbaka från det förflutna. Mannen hon älskar. Och hur hon ska besegra döden för att återförenas med honom. Oskar bevisar att vi nordbor definitivt är i samma klass att kunna skriva sci-fi som amerikanarna. Så varför gå över ån…? Efter att ha läst den här novellen fick jag vatten på min kvarn att scandinavier mycket väl har förmågan att skriva bra fantasy och sic-fi. Dags för förlagen att vakna och se vilken marknad det finns utomlands för den här genren och inte bara deckarlitteratur.