Några steg närmare

Äntligen var det ingen eller inget som krävde min insats och jag kunde sätta mig en stund med manuset. Hela 400 ord rann ur mig som om jag aldrig hade haft det där uppehållet på två månader. När jag öppnade dokumentet såg jag att det var sparat senast 5 maj. Det är en så härlig känsla att få ösa ur sig ord som legat uppdämda och väntat på att få bli verkliga. Nu är jag några steg närmare att nå slutet på trilogin. Men det är fortfarande myyyycket kvar att skriva innan det blir verklighet. Det lilla räcker gott för mig just nu.

Huset då? Jo nu finns det ett enkelt tak och ramar för fönstren.

 

Annons

Skrivandet – nära men ändå så långt borta

Skrivandet har verkligen stannat av helt för mig. Jag har till och med haft allvarliga tankar att lägga av. Inte för resten av mitt liv utan bara en period. Tills barnen är mer självständiga. Det skulle aldrig funka att ha pressen från ett förlag när jag behövs bättre som mamma. Inbillar jag mig i alla fall. Sedan läste jag ett citat på Eva Karlssons blogg.

”Whatever you´re meant to do, do it now. The conditions are always impossible.” Sagt av Doris Lessing.

Tankarna på manuset och mina karaktärer finns där varje dag. Jag tror inte jag kan sluta helt just därför. Det kommer bara ta lite längre tid att bli klar. Kanske det blir någon lucka att skriva i sommar men det ser inte så ljust ut på grund av det här.

I två år har vi planerat för utbygge av huset och nu är vi äntligen igång. Det kommer innebära mycket jobb med att rensa bort alla onödiga saker vi samlat på oss för att kunna stuva undan det vi ska ha kvar när de efter sommaren bryter upp väggarna och gör om även på insidan. Hösten innebär tapetsering, målning och annat finlir för att bli klara. Till jul har vi i princip ett nytt hus och förhoppningsvis en lugnare tid i vårt liv.

Flummar mig fram

Så är illa har jag nog aldrig skött mitt bloggande som jag gjort nu. Ursäkten är brist på tid. Eller snarare, jag prioriterar annat. När jag väl får en lucka med egen tid ägnar jag den åt att läsa eller skriva. Mitt mål har varit att skriva minst en halvtimme om dagen. Det har inte lyckats så bra men jag ser inget misslyckande i det heller. När jag väl suttit ner har jag inte bara bankat ner bokstäver utan också tänkt. Planerat vad som ska hända i de kommande scenerna. Inte likt mig alls men jag har varit tvungen för att ha en riktning att sträva mot. Det här tänkandeT har lönat sig och gett mig ett bra märke på kartan så jag vet vart jag är på väg med sista manuset i trilogin.

Jag älskar ju att skriva mig fram till lösningarna istället för att planera varje kapitel minutiöst. När jag börjar på ett nytt kapitel skriver jag oftast en rubrik som sammanfattar vad det ska handla om. En arbetsrubrik så att jag själv kan hitta tillbaka om jag behöver ta reda på någon detalj jag glömt. Efter ett tag fick jag börja döpa dem till AAAA, BBBB osv för de började handla om helt andra saker än vad jag tänkt mig när jag inledde dem. Som tur är håller jag mig till ämnet och spretar inte iväg åt något helt obegripligt håll utan det är bara så att berättelsen vecklar ut sig i skrivande stund. Ett sätt som antagligen skulle göra en planerare tokig men en sån som mig lycklig över att få bli överraskad av min egen berättelse.

För snart två veckor sedan hade min skrivgrupp en träff igen. Lika inspirerande och kul som vid första tillfället. Vi hade testläst varandras texter och den fråga jag fick var; ”Var får du allt ifrån?” Jag blev förvånad över deras reaktion. Kanske gör mitt sätt att utveckla berättelsen allt eftersom mer fantasirik? Faktiskt så tror jag inte det. Det är nog bara så som jag är och alltid har varit. På den kreativa skrivkursen återupptäckte jag hur lätt jag har för att spotta ur mig berättelser bara genom att börja skriva. Att tänka ut dem innan är som att famla i ett stort kolsvart rum. Inget vill komma fram förrän jag börjar på en mening eller ett tema jag får till mig. Det är som om ord för ord lyser upp min väg bit för bit. Det kan vara ganska skrämmande när jag börjar på ett helt nytt skrivprojekt. Det fladdrar i magen och tvivlet gnager. Första och andra manuset är det som övertygar mig om att om jag har gjort det förut kan jag göra det igen.

En berättelse med elektricitet

Alldeles nyss klickade jag hem e-boken Story Genius av Lisa Cron från Amazon. Den behandlar det jag funderat på väldigt många gånger – vad som egentligen gör en bok bra. Alltså bortsett från ett vackert språk och en dramatisk handling. Enligt Lisa är svaret protagonistens inre resa, vad hon kämpar med och utvecklas av. Vad som betyder något för karaktären, vilka beslut hon måste ta för att övervinna sina rädslor och ändå vara sann mot sig själv. I början av min skrivkarriär gjorde jag samma misstag som tusentals andra. Jag skrev om vardagliga ting, måltider, promenader, bla-bla-prat och måltider igen blandat med det där andra som hände.

Det var min lektör som satte fingret på vilka scener det var som drev handlingen framåt och vilka som inte gjorde det. Det här applicerade jag omedelbart i mitt fortsatta skrivande att skriva scener som drev handlingen framåt. När det blir tråkigt att skriva är det en indikator på att jag skriver en meningslös scen som inte hade någon betydelse för berättelsen. Sedan utvecklade jag den här känslan omedvetet som Lisa nämner kort i en artikel på bloggen Writers in the storm. Det här med orsak och verkan. För varje kapitel så försöker jag se till att den inleds med en stämning hos karaktären men att den ska vara någon helt annan när kapitlet är slut. Har den inte förändrats har jag misslyckats med att driva handlingen framåt.

Det handlar inte om att bara utsätta karaktären för en massa saker för att driva handlingen framåt, hon måste också reagera på dem för att det ska bli en elektricitet i texten. Det kan vara hur många actionscener som helst men får jag som läsare inte fram varför de händer och vad som händer inom karaktären är det dödfött. Men ska jag vara ärligt så är mitt första utkast på en ny text långt ifrån perfekt enligt den här regeln. Och så får det vara. Det jag ändå försöker ha med mig genom hela skrivprocessen är  protagonistens utveckling. Vad vill jag att hon ska genomgå för utvecklingsprocess? Det är en fråga vars svar jag vill ha med mig som en ledstjärna ända fram till det att jag sätter punkt för berättelsen. Faktiskt så är det bara ett år sedan som jag kom på detta när jag gjorde sista redigeringen på manus 1. Innan dess var jag mest fokuserad på vad som skulle hända utanför karaktären. Nu med Lisas bok Story genius ser jag fram emot att fördjupa mig i det här ännu mer. Det som är extra kul är att hon också tar upp tips som inte är plot-relaterade, alltså tips för oss pantsers som skriver utan synopsis.

 

 

Nu har Trump ställt till det för min karaktär

Det här hade jag inte räknat med eller ens kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi. USAs president har lyckats förhindra att min huvudkaraktär flyttar till New York! Hennes födelseattest säger att hon är född i Mexiko City. Jag är så arg så jag står och stampar. Här har jag de senaste månaderna förälskat mig i New York efter en massa researcharbete och vandrat runt på gator i Google Erth-programmet för att skriva realistiska scener – så får hon inte flytta dit. AAAAAAAAAAAAARRRRGGGGH!

Visserligen skriver jag fantasy så jag kan hitta på vad jag vill men eftersom det är urban fantasy så utspelar sig handlingen i vår verkliga värld så jag måste ta hänsyn till verkliga regler också. Men jag har ett kort i ärmen som jag tänker använda. Hon får helt enkelt ta sig in illegalt. Bara det att jag måste skriva om inledningen. Det ska jag göra ändå eftersom det bara är första utkastet jag skriver på. Nu smider jag elaka planer att den där presidenten ska få en plats i manuset och jag tänker inte vara snäll mot honom. Faktiskt så hade jag planer på att blanda in presidenten ändå men efter de här utspelen han har för sig att stänga ute vissa medborgare så lär det bli hett runt öronen på honom i mitt manus.

Bortsett från konsekvenserna för mitt manus så skrämmer det mig vad det är som händer där borta på andra sidan havet. Precis som Pigge Werkelin tipsar om i en artikel i Aftonbladet så ska jag bojkotta alla produkter från USA från och med nu. Pengar verkar som sagt vara det enda han begriper sig på och när omvärlden inte längre vill ha med dem att göra så blir det snart märkbart i hans kassa.

Hur du planerar för en trilogi

För några kvällar sedan lyssnade jag på min favoritpodd, Helping wtiters become authors som leds av K.M Weiland. Avsnittet hette How to outline a series of bestselling books och är daterat 16 januari 2017. K.M Weiland berättar på ett enkelt och strukturerat sätt hur du bäst bygger upp en bra och framgångsrik trilogi. Det här avsnittet finns också att läsa på hennes hemsida.

Oavsett om poddavsnittet leder till ett framgångsrikt manus eller inte så var det upplyftande att lyssna på och inse att jag är på rätt väg i mitt eget trilogibyggande på ren magkänsla. Jag tänkte i det här blogginlägget varva mina egna reflektioner över mitt eget trilogiarbete med stöd av de punkter som hon tar upp.

Första frågan: Ska man skriva en outline på hela trilogin först?
Nej, är Weilands svar. Hon menar på att en outline är aldrig den slutliga berättelsen. Berättelsen ändras allt eftersom den skrivs och får eget liv när man börjar med utkastet. Jag skulle vilja lägga till att den förändras ännu mer vid redigeringen av utkastet. Det är då du får en känsla för vad som fungerar och vad som måste läggas till och tas bort. Så skriv den övergripande outlinen under arbetets gång men inte för alla tre böckerna på en gång. Du måste komma fram till hur slutet ska se ut, dels för varje bok och slutligen för hela serien.

Min egen erfarenhet är att jag först skrev första utkastet utan någon outline. Trilogin fanns inte ens i min föreställningsvärd när jag började. Det kom till mig först under tiden jag skrev och berättelsen växte inuti mitt huvud. Sedan efter att jag redigerat ett antal vändor på första delen började jag skriva utkastet på del två. Jag körde samma princip som med första, ”Bara skriv så växer berättelsen av sig självt”. Och det gjorde den. En outline skapades i mitt huvud som var mer detaljerad för den delen jag skrev på och mer övergripande över alla tre delarna. Jag antecknade ned de mest viktiga händelserna men någon strukturerad skriftlig outline skrev jag aldrig. Hur hela serien skulle sluta kom till mig tidigt och det har varit ett bra och nödvändigt mål för att jag ska ha känt mig trygg med att få en genomgående tråd i alla delarna.

Andra frågan: Hur ska jag skapa en plot för hela serien utan att varje bok känns ofullständig?
Personligen hatar jag böcker i en serie där första och/eller andra boken slutar utan att ge mig svar på hur den huvudsakliga konflikten löste sig. Lämna aldrig en för stor cliffhanger i slutet av bok ett eller bok två där huvudfrågan inte får något svar! En bok ska helst ha flera konflikter. En huvudkonflikt för varje bok som läsaren får svar på i slutet av boken, mindre konflikter som antingen löser sig eller leder vidare till nästa konflikt. Sedan ska du ha en huvudkonflikt som överskuggar hela trilogin och får sin slutliga lösning i bok tre.

Tredje frågan: Hur ska jag strukturera de olika delarna?
Här säger Weiland att det är viktigt att ha god förståelse för struktur. Det räcker inte att förlita sig på en singelboks enklare ekvation av händelser där allt är uppklarat i bokens slut. I en trilogi gäller det att ha kontroll på det känslomässiga flödet genom hela serien.Hon beskriver vidare att det är vanligt att första delen handlar om att protagonisten stöter på ett problem som denne övervinner på något sätt. I den andra delen fördjupas problemet och karaktären möter en svår förlust innan denne i tredje delen möter problemets klimax och reser sig som en hjälte.

Mittenboken bör med andra ord signalera skiftet in i det djupare mörkret och sluta med en känsla att allt blev inte helt bra men tillräckligt för att läsaren ska känna sig hoppfull.

Fjärde frågan: Hur planerar du kopplingen mellan de tre böckerna?
Som Weiland tog upp på andra frågan så ska varje bok var en egen solid berättelse med vars egna lösa trådar knyts samman i varje enskild bok. Men de lösa trådar som avser den överhängande konflikten ska finnas med genom alla böckerna för att lösas upp/knytas ihop i den slutliga boken. Det råd Weiland ger för att du ska hitta nästa grundfråga för varje bok är att fråga dig;

• Vilken del av den huvudsakliga konflikten kommer att vara mest pressande för karaktären i nästa bok?
• Vad ska den nästa individuella huvudkonflikten bestå av i nästa bok?

 

I mitt bygge av trilogin har jag en huvudkonflikt som spänner över hela trilogin som karaktären presenteras för i första boken. I den har jag en egen huvudkonflikt som får en lösning i slutet av boken men där vissa lösa trådar finns kvar som är kopplade till nästa del. I bok två så fördjupar jag problemet där en del har med seriens huvudkonflikt att göra och en del med bokens tema. Karaktären möter svåra förluster och huvudantagonisten som lurar ute i mörkret kommer henne allt närmare i hasorna och får allt större konsekvenser i hennes liv. I slutet sker ytterligare en förlust men där finns givetvis också ett hopp som ska locka läsaren vidare in i tredje boken. I tredje delen intensifieras tempot och huvudkonflikten för serien blir mycket påtaglig i andra halvan för att nå sitt klimax i slutscenen. Alla tre delarna har sitt eget tema. Första boken handlar om utanförskap, den andra om att våga välja en egen väg än vad andra vill. Den tredje får vi se vad det blir eftersom jag jobbar på utkastet på den just nu men bör ha något med konflikten gentemot huvudantagonisten att göra. Att tvingas möta något som inte bara kan förgöra henne själv utan allt annat som är gott i världen.

(I det här inlägget har jag valt begreppet outline och inte synopsis eftersom i utlandet definieras synopsis som en sammanfattning av ett färdigt manus du gör till en agent/förlag efter att manuset är klart.)

Ett steg i taget

Det blir inte många inlägg här vilket beror på att livet händer. Jag prioriterar att finnas till för mina barn i första hand, i andra hand kommer skrivandet. Nu testläser jag två manus dessutom. Mycket spännande och lärorikt. Trots allt detta har jag hunnit peta lite i mitt eget manus. Det går otroligt sakta framåt men så länge det går framåt så är jag helnöjd. Alla krav på prestation har jag lagt av mig för det skulle ta knäcken av mig.

Ibland funderar jag på om jag ska lägga skrivandet på hyllan eftersom det känns som om jag inte kommer bli klar förrän jag går i pension om sisådär 20 år. Sedan påminner jag mig om att det är skrivandet i sig som är roligt, inte målet att vara klar. Det kommer också vara fantastiskt kul när trilogin är klar men jag inser att skrivandet är en oas där jag hämtar energi för att orka vara den stabila mamman för mina barn. De har en tuff period i livet och det viktigaste är att alltid finnas där när de behöver mig.

Just nu har jag kommit till kapitel nio i utkastet på sista delen i trilogin. Lite drygt 16.000 ord. Det är en bedrift om något efter en hektisk höst. Så nej, sluta skriva gör jag inte, men bloggandet får bli lite mer sporadiskt än vad det en gång var.

Första skrivgruppsträffen

Idag träffades min skrivgrupp för första gången. Det var först lite trixigt att få till en tid som passade alla men till slut fick vi till det. På nästan två timmar hann vi berätta om oss själva, vad vi skriver och lite om våra skrivprocesser. En av medlemmarna kände jag lite lätt sedan innan eftersom vi ses emellanåt på arbetet och den andra medlemmen var en cybervän genom Facebook. Eftersom det var första träffen vi sågs berättade vi om oss själva, vad vi skriver på och hur skrivprocessen ser ut.

Vi har olika erfarenheter som kommer bli en tillgång för oss alla på olika sätt. För min del var det inspirerande att få prata om skrivande i allmänhet med likasinnade. Höra hur andra gör och få nya infallsvinklar. Kvällen innan hade jag plockat ut en text från första delen i trilogin och redigerat den till max innan den fick följa med på träffen. Själv upplevde jag texten som styltig men fick feedbacken att texten flöt på bra och att de fångades direkt av den och av stämningen. Framöver gäller det att våga lämna ifrån sig mindre färdig text.

Det planer vi har för framtiden är att träffas varannan månad, dela texter för feedback men också att eventuellt åka någonstans till en avskild och lugn miljö för att skriva en hel helg. Här i Värmland har vi flera herrgårdar som erbjuder logi och lugna miljöer. Att åka till typ London var alldeles för distraherande som en av deltagarna så klok påpekade. Har man aldrig varit där vill man ju gärna uppleva staden också. Det här kommer att bli hur bra som helst. Är du med i någon skrivgrupp och vad är din erfarenhet av den?

Funderar på ondskan

De råd man läser om hur man bygger en antagonist (om denne nu är en karaktär, mänsklig som omänsklig) så ska ju hen ha ett mål och ett syfte. Antagonisten ska också korsa och hindra protagonistens väg mot sitt mål. Så långt är jag med. Men nu när jag skriver utkastet på sista delen så tvingas jag gå på ett djupare plan. Det är detaljer som saknas som jag måste reda ut innan jag kommer vidare. Jag vet vem antagonisten är samtidigt som jag inte är helt 100% säker. Vad sysslar hen med om dagarna? Vilka är de goda sidorna? När ska hen dyka upp i sin sanna person?

Jag har flera antagonister i trilogin men det finns Antagonisten med stort A. Han/hon som alltid funnits där som ett hotande orosmoln i protagonistens värld. Jag har försökt undfly att forska i vem den här individen är men kom till en punkt där jag helt enkelt måste ta tjuren vid hornen om det här utkastet ska fungera. Under helgen som var fanns inte tillfälle att skriva men istället har jag utnyttjat tiden till att tänka. Det är fördelen när vardagen hindrar själva ordskrivandet. Tankearbetet kan fortsätta och lite närmare har jag kommit de där detaljerna jag behöver veta för att fortsätta skriva. Inte helt och fullt men lite.

Den här veckan och eventuellt fram till jul kommer vara lika fullproppad med måsten så tankearbetet fortsätter. Känner hur abstinensen börjar riva och sno runt som en elddrake i kroppen efter att få skriva. Inte ens bloggen hinner jag med eller läsa era andras bloggar. Önskar att dygnet hade fler timmar. Men antagligen skulle de genast fyllas av andra måsten. Antagligen går den här tidsbristen över när barnen är större.

Den envise har segrat

Hela söndagen har jag ägnat åt att skriva på utkastet som ska bli trilogins sista del. Ni som har läst mitt föregående inlägg har tagit del av de våndorna som jag hade för en dag sedan med den här delen. Min hjärna fick inte till detaljerna riktigt så som jag ville. Logiken och trovärdigheten stod på spel. Jag hade ingen bra lösning men gav mig den på att skriva ändå. Min tanke var att jag fick lösa det sedan i redigeringen. Men så fick jag en förträfflig idé och saken löste sig med den där detaljen som störde mig.

Inte nog med att detaljen löste sig. En synopsis har jag fått till också. Ni som känner mig höjer nog undrande på ögonen för ni vet att jag inte är en synopsistyp. Inte på minsta sätt. Men jo då ser ni. Jag har lyckats få till något som räcker ganska långt. Den är inte djupgående kapitel för kapitel men det är definitivt något som kan kallas synopsis.En perfekt karta i min smak som inkluderar de karaktärer som jag behöver ha med. Jag har en lista på karaktärer bredvid datorn som ska påminna mig om dem så de inte glöms bort och samtliga kommer med i en bra balans. Synopsisen fanns bara där och jag skrev ner det i rasande fart för att inte tappa bort det. Towanda! Den envise har segrat!

Sist kan jag säga att jag researchat lastbilar. Något så ointressant har varit av stort intresse en söndag som den här.

Hur har ert skrivande fungerat den här helgen då?