Recension – Ordbrodösen

Det är så roligt att se när ett stort förlag som Rabén och Sjögren väljer att ge ut en bok för unga vuxna i genren fantasy. Det hör inte till vanligheterna. Efter att ha läst Ordbrodösen av Anna Arvidsson så kan jag förstå varför de inte kunde motstå just den. Den har ett djup av allvar, vackert språk och en handling som fångar ung som gammal.

Beskrivning
I en värmländsk bruksort bor sedan århundraden tillbaka en säregen släkt. De har en stark ställning och en kraft som till varje pris måste hållas hemlig. Kvinnorna i släkten är ordbrodöser. Alba har aldrig önskat sig förmågan att styra andra människor, men accepterat att hennes framtid är utstakad. Hennes mor, mormor och mormors mor har alla fått kraften på sin artonårsdag. Inträdesprovet ska vara en ritual, inte ett verkligt test. När Alba misslyckas står alla handfallna. Ingen berättar vad de misstänker ligger bakom hennes oförmåga. Istället skickas Alba hastigt till en avlägsen släkting i Stockholm och bit för bit börjar hon själv lägga pusslet.
Men någon försöker hindra hennes sökande. Någon som inte skyr några medel för att nå sitt mål.
Någon som kan få vem som helst att lyda. (Bokus)

Vad jag tycker
Om jag börjar med själva boken så gillar jag att den är i formatet flexband. Det gör den mjuk och följsam att hålla i. Omslaget är egentligen ganska intetsägande enligt min smak men ändå tycker jag om det. Kompositionen av den unga kvinnan som blundar, bläckplumparna och rökslingan, eller om det är ett utsmetat bläckstreck, inger en viss känsla av mystik. Precis det som genomsyrar hela boken när jag läser den.

Anna har varit smart med att kalla prologen för Före. Det är ofta jag hör läsare som har svårt för prologer och hoppar ofta över dem. Den här inledningen är emellertid ingen tung backstory alls utan en mycket kort återblick i Albas liv som litet barn där en tidig oroskänsla kommer in och jag vill veta mer om hur det går för den lilla flickan. I första kapitlet ska Alba fylla 18 år. Dagen då hon förväntas uppfyllas av kraften och bli den ordbrodös som hennes mamma, mormor och mormors mor blivit på sin 18-årsdag före henne. När kraften inte ger henne gåvan att styra andra med skrivna ord väcks många frågetecken bland de invigda som känner till hemligheten om kraften. Men som läsare förstår man också att de där frågetecknen hos alla inte är av godo.

Lögner och svek kantar Albas resa och vid sin sida har hon underbara Lo och hennes mamma Klara som gör allt för att hjälpa henne komma närmare svaren varför hon saknar kraften, oavsett vad det kostar. De plötsliga vändningarna när man tror att man fått svaren är suveränt bra. Flera gånger får vi bekanta oss med Albas mamma Siri om hur tiden var fram till hennes död. Om de uppoffringar och bekantskaper hon gjorde som samtidigt formade Alba till den hon är. Flera ledtrådar slängs ut i en jämn ström och ökar på spänningen.

Som karaktär är Alba lätt att tycka om. En stillsam och ödmjuk tonåring som trots motgångarna finner sig i sitt öde och bara vill gott. Den glöd hon har inom sig är både vacker och beundransvärd. En beskrivning som även kan appliceras på själva boken och andemeningen i den. Att våga gå sin egen väg när allt det man levt för raseras, se möjligheterna och trotsa ett hot som skulle skrämma vilken tonåring som helst till total underkastelse. Det finns en kombination av skörhet och styrka som tillsammans med ett flyt i språket lyfter den här boken till en fantastisk debut.

När jag började läsa Ordbrodösen hade den redan fått skyhöga omdömen i recensioner och det gjorde inte att förväntningarna blev mindre. Trots detta så måste jag hålla med övriga recensenter och våga påstå så här tidigt på året att det här är en av årets bästa debutantböcker.

Annons

Recension – Alfa och Omega

Oskar Källner har via sitt eget förlag Fafner förlag gett ut ännu en antologi där han samlat sina senaste noveller. När jag fick frågan om jag ville recensera den så tvekade jag inte en sekund trots att jag har bestämt mig för att sluta recensera böcker på ett tag för att hinna med mitt eget skrivande. Den här ville jag bara läsa för Källner har aldrig gjort mig besviken med någon av sina texter. Definitivt inte den här gången heller.

Som vanligt imponerar Källner med noveller som bär dig bortom alla kända världar till ett universum fyllt av de mest fantastiska varelser, väsen och teknologier. Vid ett recensionstillfälle kallade jag Källner för en poetisk Isaak Asimov. Detta är också med som en blurb på baksidan av omslaget. Upprinnelsen till den kommentaren var i samband med en recension om en novell som också finns med i den här samlingen och heter Tills tiden skiljer oss åt. Jag är fortfarande lika förälskad i den berättelsen som spänner över miljarder och åter miljarder av år. Sofia mister sin älskade man i cancer och beslutar sig för att hitta ett botemedel och återkomma med det från framtiden dit hon kommer ta sig genom att sova i en kryobädd. Då och då vaknar hon upp med hjälp av sin robot som hon namnger med samma namn som sin bortgångne make. Genom sin besatthet tar hon sig längre och längre in i framtiden i ett hissnande äventyr av mänsklig och universell utveckling.

Flera andra noveller har samma hissnande visioner och teknologier som vidgar min bild av framtiden och universum till något gränslöst vackert och ja, jag säger det igen – poetiskt. Det är inte skrivet med poetiska ord men de världar Källner tar mig med till kittlar och berör mitt medvetande på ett högre plan än någon annan science-fictionförfattare har lyckats med.

Första novellen i antologin Vid världens ände, blev en ny favorit.  Här gör vi bekantskap med en framtida konstnär som planerar livesända sin egen död samtidigt som han skapar sitt sista mästerverk innan världen går under.

En annan favorit jag läst förut är Stockholms drottning från antologin Stadens väsen. Ett Stockholm befolkat av drakar och andra mindre trevliga varelser att se upp för. Bland annat Bacchio, en minotaur som är motorcykelgängets ledare och gör livet surt för de flesta. Den unge draken Pug misslyckas tillsammans med sin mänskliga vän Beth att utföra ett uppdrag. Som straff måste de ge sig utanför murarna där ondskan regerar för att stjäla ett paket åt den ledande drakdrottningen. Ett uppdrag som innebär en säker död.

Gamma är en novell där jag märkligt nog inte begriper något av de teknologiska termerna men ändå känner mig lyrisk över den galet häftiga cybervärlden. Novellen inleds ”Gamma  sträckte ut sig genom kvantskummet. Virtuella fotoner och elektroner kittlade hennes subtidskropp.” Alltså, även om jag skriver själv kan jag inte låta bli att ställa mig frågan; Var får han allt ifrån? Novellen som avslutar antologin liknar ingenting annat jag läst. Så galet obegripligt samtidigt så vackert berättad om en framtid bortom all begriplighet. Förlåt om jag upprepar mig men, det här är poesi för själen.

Antologin innehåller sju noveller där samtliga varit publicerade i andra antologier av blandade författare. Det fantastiskt vackra omslaget är gjort av Andreas Raninger. Om du vill köpa boken finns den på Bokus, Adlibris, CDON.

Tack Oskar Källner för recensionsexemplaret!

(Bild lånad från Fafner förlags hemsida)

Recension – Enda vägen

Enda vägen är sista delen i en dystopisk trilogi skriven av indie-författaren Anna Jakobsson Lund. Karaktärsgalleriet är ganska stort men inte rörigt på något sätt. Snarare är balansen mellan de olika karaktärernas medverkan väl genomtänkt. De tre huvudkaraktärerna Ava, Leymah och Levi får vi följa genom hela trilogin samt deras inre demoner. Inslagen av övernaturliga förmågor som flera av karaktärerna har framställs på ett sätt som gör dem mänskliga trots det orealistiska att kunna känna av andras känslor, närvaro eller minnen. Förmågor med en baksida som lockar till droger för att döva dess effekter. Just detta beskriver Anna på ett mycket realistiskt sätt. I många andra fall (i främst amerikansk film och litteratur) romantiseras eller förenklas droger som något som går att hantera vid sidan av det vanliga livet. Påläst och väl komponerat av författaren (enligt en fd socionom).

Språket är avskalat och direkt. Passande för en dystopi där svulstiga och allt för målande ord inte riktigt passar sig (enligt mitt tycke).

I Enda vägen kämpar Ava, Levi och Leymah vidare med att hitta ett sätt att avslöja de rådsmedlemmar som skyddar hemlig information som gör att beslutssystemet bara gynnar de rika medan skiftarbetarna tvingas leva i fattigdom. Men fienderna finns inte bara i toppen av den dystopiska hierarkin utan också i de egna leden. Både karaktärer och jag är på helspänn. Ingen går att lita på. Även om de helst inte vill använda sig av våld är det en hel del blod och våldsscener som förstärker den dystopiska känslan av hopplöshet. Slutet är riktigt nervkittlande. När det återstod cirka 40 sidor var det omöjligt att förstå hur Anna skulle knyta ihop säcken men alla frågor får ett svar och när jag lade ifrån mig boken var det med en fånig stolthet att vi har en svensk författare som lyckats med bedriften att skriva en trilogi väl värd att jämföras med de stora utländska författarna som Veronica Roth eller Marie Lu.

Jag kan inte annat än imponeras av Annas hårda arbete som indieförfattare. Att ge ut på eget förlag med en bok om året är en stor bedrift. Dessutom jobbar hon på att översätta första delen ”Tredje principen” till engelska med titeln ”Articel three”. Om du vill stödja det projektet kan du göra det på Kickstarter. Men skynda dig! Det går bara att göra det fram tom 5 november.

För dig som inte vet vad Kickstarter är kan du läsa mer här på Wikipedia.

Recension – Vattnet drar

Kroppen av en kvinna hittas vid Malmjärn i Gästrikland. Har det något med den illegala sprithandeln att göra? Eller stölden av den värdefulla madonnan i Ovansjö kyrka? Något har förändrats i bygden under den här helvetesvarma sommaren. Det känns i själva luften. Som ett elektriskt stråk av begär och desperation. Det som legat dolt i hundratals år har vaknat igen.

Bara att hålla i den här boken ger en föraning om dess innehåll. Omslaget känns härligt mossig, mjuk och len som en sten i en fuktig skog. För det är vad den handlar om, både en märklig sten och något som vaknat ur sin djupa sömn från bottnen av en skogsbäck.Det är ett väl genomarbetat omslag med en djupare tanke bakom än bara en bild som ska förmedla ett budskap. Något som får mig att gilla den här boken extra mycket.

Handlingen utspelar sig i trakterna kring Järbo och Gävle i Gästrikland. Madeleine beskriver småorten med stor igenkänning, om hur det kan vara att vara ung och uttråkad på en plats där nöjet blir vad man själv gör det till. Det dröjer några kapitel innan jag lär känna de olika karaktärerna men jag har aldrig tråkigt medan jag gör det. Alla har de spännande och intressanta sidor och det är med stor spänning jag följer de trådar som så småningom vävs in i de andra karaktärernas liv mot det nervkittlande slutet. Kopplingen dem emellan är till en början helt obefintlig och så långsökt att jag under läsningen inte kan låta bli att fundera på hur Madeleine ska få ihop det. Det som jag uppskattar lite extra är att de flesta karaktärerna är över tjugo år och inga finniga tonåringar som tampas med läxor på gymnasiet.

Dialoger och språk är skickligt träffsäkra. Det övernaturliga inslaget är pirrigt närvarande och det kryper av obehag i mig när den uppväckta varelsen jagar karaktärerna över boksidorna. Inte ens i drömmarna lämnas de ifred. Att varelsen till en början framställs något diffust gör det extra spännande.

Slutet lämnar flera trådar oknutna. Inte på det där störande sättet som vissa amerikanska böcker där du gapar av häpnad över den ofullständiga logiken och undrar om det saknas flera sidor. Här får jag belöningen, men också cliffhangers som ger suget efter nästa bok. Vattnet drar är första delen i en trilogi och att jag kommer läsa uppföljaren är givet. Det som är extra roligt är att det är ett av de större förlagen (Natur & Kultur) som har vågat satsa på den här fantasytrilogin och som dessutom vänder sig till en målgrupp som är äldre än 12 år. Utbudet av svenskskriven fantasy för 6-12 år är relativt gott men med den här trilogin hoppas jag fler förlag vågar satsa lite mer på fantasy för den äldre läsgruppen. Det är dags för något som kan bräcka Cirkeln-trilogins framgång och visa att det här är en genre som vuxna mycket väl kan läsa lika gärna som deckare eller chic lit. Madelaine Bäcks Vattnet drar har definitivt det som krävs för att det ska vara möjligt!

Tack Natur & Kultur för recensionsexemplaret!

(Bild lånad från Natur & Kultur)

 

Recension -Ishavspirater

Jag föll i första hand för den här boken på grund av det vackra omslaget. När jag läste baksidestexten tänkte jag att det här blir en perfekt högläsningsbok för min åttaåriga dotter. Och det blev det.

”Vithuvud har tagit min syster! Vi måste fara efter och ta tillbaka henne!”
Men ingen rörde sig. De såg bort, tittade ner i sina glas, började mumla saker till varandra, och snart var det någon som sa: ”Siri, din syster är borta. Så är det med dem som Vithuvud tar. De … finns inte mer.”

Den fruktade piraten Vithuvud rövar bort barn och tvingar dem att hacka fram diamanter i en mörk och farlig gruva. Så fruktad är Vithuvud att ingen vågar söka efter barnen och alla vet att ingen överlever länge i hans gruva. Men den dag han tar Siris lillasyster, Miki, får han en motståndare han aldrig räknat med. Siri gör det som ingen annan vågar – ger sig ut på jakt efter Vithuvuds ö, trots att hon själv är livrädd. För hon vet hur rädd lillasyster Miki måste vara i piratens våld. Ensam i gruvans mörka gångar.
En fantastisk äventyrshistoria om systerskap, vänskap, rädsla och mod,  rikt illustrerad i svartvitt av Alexander Jansson. (Text och bild hämtad från Natur & Kultur.)

Min dotter är mycket svårflörtad med vilken bok vi läser om kvällarna innan läggdags och varje gång jag träffar rätt blir jag smyglycklig. Det svåra är när en så här bra bok är slut och vad som kan fylla dess plats. Det händer att vi helt enkelt får lägga bort boken även om jag tycker att den är bra. Med just den här boken av Frida Nilsson älskade vi båda Siris farliga och kringelikrokiga äventyr. Alla märkliga möten med ett galleri av färgstarka karaktärer. Bland annat den där övergivna sjöjungfrupojken som inte värmde bara Siris hjärta utan också våra.

Boken är uppbyggd med härligt skildrande möten och lagom balans av med- och motgångar. Både rädsla, hopp och mod vävs in på ett bra sätt utan att det känns för svårmodigt med tanke på Siris mål att rädda sin syster ur Vithuvuds grepp och de som försöker hindra henne på vägen. För det är råbarkade busar hon träffar på. Det är inte lätt för Siri att försöka följa sitt samvete när ingen vuxen vill tro att också den lilla människan kan förändra det som känns övermäktigt. För även de vänliga människorna som hjälper henne när det ser som mörkast ut blundar hellre för det mörka och onda och gömmer sig i sina små ishavspinade stugor.

En välskriven berättelse av Frida Nilsson som också blev nominerad med den här boken till Augustpriset 2015. Bland annat med denna motivering; ”Språket är rikt och mustigt. Kylan biter och havet piskar i denna berättelse som lär oss att både det goda och det onda vi gör lämnar spår. Det gäller att välja rätt. Den som inte lyssnar till sitt samvete går under.” 

Nu återstår utmaningen att hitta en lika bra och fängslande bok som kan fortsätta förtrolla våra kvällar.

Recension – Bortom Portalen

Idag släpps antologin Bortom portalen, ett samarbete mellan flera förlag som också samverkar på fantastikportalen.se och det förlag som ger ut själva boken är Fafner förlag. Några av novellerna är sedan tidigare utgivna på de olika förlagen. Tre av de elva novellerna är vinnande bidrag från en tävling som utlystes av fantastikportalen.se förra året (2015). Samtliga noveller är ett härligt potpurri av eskapism. En väl balanserad blandning av välskrivna av (för mig) både bekanta och obekanta författare. Att recensera alla elva novellerna insåg jag skulle bli övermäktigt, därför har jag valt att bara gå djupare in på de tre vinnande bidragen.

EMMA 2.0 av Anita Medryd
Filip bär på skuldkänslor efter att ha orsakat Emmas förlamning i en trafikolycka. När hon får den fantastiska möjligheten att få tillbaka sin rörelseförmåga och till och med att kunna dansa igen tack vare ny medicinsk teknik kan han ändå inte riktigt slappna av. Efter operationen blir det inte riktigt som någon av dem tänkt sig.
En fängslande novell i sann sience fictionanda. Det är lätt att känna för Filip som oroas över sin sambo. Emma genomgår en tillfälligt stark personlighetsförändring som dalar ut och klarnar allt eftersom. En välskriven komplex karaktärsutveckling hela vägen. Det är i sista meningen man tar tag i bordskanten och drar djupt efter andan och önskar att man kunnat få läsa lite till.

SJUNG, KÄRA SYSTER av Marcus Olausson
Tre systrar har överlevt ett krig och kämpar för sin fortsatta överlevnad i en trasig och förändrad värld. Krigets bomber dödade inte bara människor utan förde också med sig något som tog över de dödas kroppar. Gjorde dem till de tondöva, varelser som hatar musik. De överlevande är de som bemästrar audiomantiken. I musiken döljer sig magiska krafter som är så starka att de till och med dödar.
En mycket fascinerande berättelse med nya grepp kring apokalypsens verkan. Musiken har magiska krafter som barnen försöker bemästra så gott de kan för att överleva i en värld med tondöva som skildras som levande döda. Ett fräsch, nytt grepp att beskriva zombies som annars lätt blir för patetiska i mitt tycke. Beskrivningarna av de musikaliska striderna är helt underbara. Hela novellens tema med musik som maktmedel är nytänkande och härligt uppfriskande. Slutet bär på ett ess i skjortärmen som ger en skön twist på denna värdiga vinnare.

DE TOMMA av Alexandra Alexandersson
Detta är en berättelse beskriven i en målande, typisk medeltida miljö. Vidar väntar spänt på att hans hustru ska föda deras första barn. När jordemodern äntligen kommer ut med barnet från sovkammaren och lägger det i hans famn faller hela hans värld samman. Barnets tomma, svarta ögon och det apatiska intrycket avslöjar att det är en av De tomma. En själlös. Om ett sådant barn får växa upp förvandlas det till en demon och dödar allt i sin väg. Vidar kan inte förmå sig till att döda det så som lagen kräver och flyr blint in i skogen med barnet i sin famn.
Berättelsen slukade mig fullständigt och jag kunde inte förstå efteråt att jag bara hade läst en kort novell på femton sidor. Känslan av tid och rum försvann och eftersmaken var som om jag hade läst en hel roman. Alexandra beskriver handlingen i en längre tidsrymd på ett skickligt sätt utan att det känns forcerat. Mittendelen är något stillsammare än inledningen och slutet men inte någonstans tröttnar jag och följer nyfiket den oundvikliga utvecklingen mot det spännande slutet.

Dessa tre noveller är bara ett smakprov av vad Bortom portalen erbjuder. Antologin är en härlig godispåse med perfekt blandade godbitar av eskapism som jag verkligen kan tänka mig att läsa om. Kvalitén är mycket hög och ingen novell gör mig besviken. En novell jag läst och recenserat tidigare här på bloggen är En hemlighet i öknen dold av Lupina Ojala. Jag beundrar den passion och envishet som dessa personer bakom projektet drivs av och jag är mycket tacksam att de orkar hänga i och skapa sådana här antologier. Det gör att vi som älskar fantasy kan få ta del av dessa fantastiskt, härliga berättelser som skrivs runt om i landet.

Samtliga noveller och medverkande är:
EMMA 2.0 – Anita Mederyd
MARINA – KG Johansson
TIDSÖGAT – Hans Olsson
DE VITA – Boel Bermann
SJUNG, KÄRA SYSTER – Marcus Olausson
EN HEMLIGHET I ÖKNEN DOLD – Lupina Ojala
IRRBLOSS – Linda Hallgren
OPPENHEIMER BLUES – Love Kölle
VÄSKAN – Ida Tellestedt
DE TOMMA – Alexandra Alexandersson
JORMUNGAND – Oskar Källner

Tack Faner förlag för recensionsexemplaret!

Recension – Middagsmörker

Det är alltid lite pirrigt att läsa en debutbok av någon jag känner. Charlotte Cederlund har jag följt en längre tid på hennes blogg och även haft äran att träffa i verkliga livet. Att äntligen få läsa hennes berättelse om Áili är en stor glädje och också uppmuntran i mitt eget skrivande att det är fullt möjligt att nå sin dröm.

Middagsmörker handlar om sextonåriga Áili som tvingas flytta till sin morfar i den samiska byn Idijärvi i Norrland efter att hennes pappa dött i cancer. Morfar Egel visar ingen större entusiasm när hon anländer och anklagar Áili för att hennes mamma dog när hon föddes. Inte blir det lättare för Áili när även viktiga huvudpersoner i den samiska byn öppet visar sitt ogillande över hennes närvaro. Som tur är finns gammelfarmor Ráijá som tar hand om henne och jämngamla Olivia som blir ett stort stöd när Áili upptäcker att hon har förmågor som är både skrämmande och spännande på samma gång.

Áili är en känslosam sextonåring vars känslor stundvis flammar lika intensivt som norrskenet över samebyn Idijärvi där handlingen utspelar sig. Gestaltningen av känslorna är emellanåt lite väl utbroderande men jag faller ändå för Áili, en stark och målmedveten tjej som kämpar med att förstå vad hon är och överleva den fiende som hotar att krossa henne för att nå makten över Sapmi (samernas land). Olivia som finns med som en trogen följeslagare är en härligt, färgrik personlighet. Trots sin unga ålder är hon den mentor Áili behöver för att växa in i den roll hon har ålagts av andevärlden.

Flera hinder uppstår på vägen och får spänningen att hålla i sig och driva handlingen framåt. Fram mot slutet undrar jag hur Charlotte ska få ihop det men hon knyter så fint ihop säcken och när jag läst sista bladet lämnar jag boken med känslan av sorg över förlusterna, lättnad över vinsterna och också nyfikenhet över vad som händer efter att kulisserna gått ner. För viss öppenhet finns det att Áili har mer att bidra med i byn Idijärvi.

Jag förvånas över hur mycket Charlotte kan om den samiska kulturen och förstår att den har inspirerat henne att skriva Middagsmörker. Det känns exotiskt, nytt och fräscht i genren fantasy då det är en kultur som sällan beskrivs i skönlitteraturen. Här finns shamanska trummor, formskiftare och sprakande magi. Det samiska känns ständigt närvarande och ger berättelsen en extra touch med vacker, nordisk mystik.

I morgon kommer en intervju med Charlotte så titta gärna in här igen då.

Recension – Röta

Än en gång har jag svepts in i Hirkas liv. Röta är andra delen i en fantasytrilogi av norska författaren Siri Pettersen.

”Hirka den svanslösa är inte längre kvar i Ymslanden, istället är hon fast i en värld som är döende, som saknar Kraften och som ruttnar inifrån. I vår urbana tillvaro är Hirka papperslös och ett fritt villebråd. Hennes enda bundsförvanter är en fruktad människojägare och en likfödd och Hirka slits mellan dem. Samtidigt gnager saknaden i henne, saknaden efter Rime och den värld hon kallar hemma. Men allt detta bleknar när hon sakta inser vem hon är och vad hon har för betydelse. Källan till rötan har törstat efter frihet i tusen år. En frihet bara Hirka kan ge honom.”

Jag förvånades över att andra delen delvis utspelades i vår nutid, här bland oss människor. Trots det uppslukades jag av berättelsen och blev åter igen nostalgisk av de norskklingande orden och namnen på platser som används. (Norge var i min uppväxt inte ett annat land utan bara en plats i grannskapet.) Nábyrn till exempel är ett fyndigt namn på ett väsen i berättelsen som också kallas likfödd och kommer från en värld som gränsar till Ymslanden och människornas värld. Det norska ordet nabo betyder nämligen granne. Sedan blev jag också imponerad av Siris förmåga att göra läsaren osäker på vem som var god och vem som var ond. Argumenten var övertygande i varje vändning och det var omöjligt att lista ut vem av de likfödda bröderna Naiell eller Graal som gick att lita på.
Hirka är en stabil karaktär rakt igenom berättelsen. Hon viker inte en tum från sitt karaktäristiska sätt att vara. Envis, självsäker utåt och tydlig med vad hon vill.

Det som också var tydligt var vad de andra karaktärerna ville. Naiell, Graal och Rime. Rime kämpar till varje pris för att rädda Hirka och det pris han får betala i Röta blir mycket högt. Graal och Naiell är inga dumbommar till antagonister som det ibland är lätt att de elaka framställs som i fantasy. Även de har tydliga mål som blir klarare och klarare ju närmare slutet jag kommer.

Några besvikelser jag kände var varje gång mitt liv kom emellan och jag tvingades slå igen boken. Jag ville alltid ha mer. Sedan att boken inte var lika tjock som den första med sina 524 sidor mot 661 i första. Jobbigt. Allt annat var en njutning. Karaktärerna är väl genomtänkta liksom storyn. Siris uppbyggnad av Hirkas värld har inspirerat mig ofantligt mycket både med min trilogi och med hur jag kan utveckla min medeltidsliknande novell till en fullroman. Ryktesvägen har jag hört att sista delen kommer på svenska under våren och det kommer vara svårt att slita sig från Hirka och hennes värld efter den boken. Det är sällan jag känner så starkt för en fantasyvärld men antagligen är det för min nostalgi till det norskinspirerade världsbygget och dessutom delvis i medeltida miljö som alltid legat mig varmt om hjärtat. Jag hissar Norska flaggan och ropar; Heja Norge! Så morsomt (kul) att även de kan det här med fantasy.

Recension – 1007

Vad gör man när solen inte går ner om natten och bränner som helvetet, när vanlig mat får din mage att protestera lika vildsint som vågorna kastas upp på land under en storm? Du är instängd i din egen lägenhet, smittad av något virus som får dig att göra sånt du inte vill. Det är vad som händer Anton efter att han haft sitt livs första sex med en vacker, främmande tjej. Med febriga hallucinationer stänger han in sig i badrummet, den enda plasten där han kan undkomma solen efter att ha tejpat för fönstret. Traktens katter stryker runt hans badrumsfönster och kackerlackorna börjar invadera hans enda fristad.

1007 är en orgie i blod och samvete. En djupstudie i en människas skräck att förvandlas till något omänskligt, något som livnär sig på – blod. Inte sedan jag läste The Radleys av Matt Haig har jag läst en så välskriven handling om en vampyrs dilemman, om att vara något som inte hör hemma bland civilisationen men ändå vill känna tillhörighet bland människorna.

Huvudpersonen Anton är en tjugoåring som har oturen att bo i Gällivare när han mitt under midsommarsolståndet ställs inför att bli något han aldrig kunnat föreställa sig. Att bli något överhuvudtaget har aldrig varit ett mål för honom men nu tvingas han ta ställning till hur han ska hantera sin situation för att överhuvudtaget överleva.
Det är lätt att tycka om Anton trots de vidrigheter han begår. Oskyldig, ung och naiv kämpar han för att återställa den Anton han en gång var. Kan han verkligen lura viruset att förvandla honom? Eller slutar det lika tragiskt som den dröm han har i inledningen? Det var med både spänning, äckel och förtjusning jag plöjde mig igenom boken för att få ett svar.

Tack Swedish Zombie för recensionsexemplaret!

Fascinerande vad mycket som kan hända i ett badrum…

Recension – Skönheten

För att läsa den här boken ska man ha väldigt starka magmuskler. Efter första kväll hade jag nästan träningsvärk på grund av att jag spänt magen av den skoningslösa spänningen.

Handling: Magnus vikarierar som präst och när hans anställning är slut tar han med sig Anne-Marie och hennes dotter till ön Skönheten över sommaren. De trivs bra och bestämmer sig för att stanna. Ett ödesdigert beslut. Ur en människas vansinne läcker snart helvetet ut, bokstavligen.

Till en början får man som läsare bekanta sig med flera olika karaktärer och man anar att det finns ett sammanhang mellan dem. Hela tiden försöker jag lista ut hur deras öden hänger ihop. Först mot slutet knyts trådarna ihop, omöjliga att förutse.

Handlingen i sig vill jag sammanfatta med ordet skoningslös. En ondska som är så ofattbar men så äkta att det mycket väl skulle kunna vara sant. Antagligen är det därför som den här berättelsen blir extra otäck. Det finns inget övernaturligt att bortförklara de onda gärningarna med. Det är så välskrivet att det du anar ska hända alltid slutar tio gånger värre. Jag förstår inte ens hur jag orkade mig igenom boken och hur jag kan tycka att den är bra. Men gamla ränder går aldrig ur. Skräck-genren har alltid kittlat mig. Jag vill känna mig berörd när jag läser och den här boken lovar jag lämnar ingen oberörd. Christian bjuder inte bara på allmän skräck typ en billig spöktågstur bara för att skrämmas utan det finns en psykologisk mening bakom varje karaktär och handling. En känsla för det logiska och att människans svagheter kan få oanade konsekvenser om de får tillräckligt med svängrum.

Ska jag gnälla över något så hade jag önskat en annan titel. Skönheten ger inte alls de vibbar som boken faktiskt bjuder på. (I det här fallet syftar Skönheten namnet på en ö där delar av handlingen utspelar sig.)

Det här är andra boken jag läser av Christian Johansson. 2014 kom han ut med Parasitus. Min recension av den kan du läsa här. Han har också tidigare gett ut Herr Lombardo (2012). Det är ingen tvekan om att jag kommer att läsa mer av Christian. En värdig konkurrent till en av mina stora favoriter; Mr King him self.

Tack Swedish Zombie för recensionsexemplaret!