De råd man läser om hur man bygger en antagonist (om denne nu är en karaktär, mänsklig som omänsklig) så ska ju hen ha ett mål och ett syfte. Antagonisten ska också korsa och hindra protagonistens väg mot sitt mål. Så långt är jag med. Men nu när jag skriver utkastet på sista delen så tvingas jag gå på ett djupare plan. Det är detaljer som saknas som jag måste reda ut innan jag kommer vidare. Jag vet vem antagonisten är samtidigt som jag inte är helt 100% säker. Vad sysslar hen med om dagarna? Vilka är de goda sidorna? När ska hen dyka upp i sin sanna person?
Jag har flera antagonister i trilogin men det finns Antagonisten med stort A. Han/hon som alltid funnits där som ett hotande orosmoln i protagonistens värld. Jag har försökt undfly att forska i vem den här individen är men kom till en punkt där jag helt enkelt måste ta tjuren vid hornen om det här utkastet ska fungera. Under helgen som var fanns inte tillfälle att skriva men istället har jag utnyttjat tiden till att tänka. Det är fördelen när vardagen hindrar själva ordskrivandet. Tankearbetet kan fortsätta och lite närmare har jag kommit de där detaljerna jag behöver veta för att fortsätta skriva. Inte helt och fullt men lite.
Den här veckan och eventuellt fram till jul kommer vara lika fullproppad med måsten så tankearbetet fortsätter. Känner hur abstinensen börjar riva och sno runt som en elddrake i kroppen efter att få skriva. Inte ens bloggen hinner jag med eller läsa era andras bloggar. Önskar att dygnet hade fler timmar. Men antagligen skulle de genast fyllas av andra måsten. Antagligen går den här tidsbristen över när barnen är större.
Carola Strömstedt 
Spännande funderingar kring antagonisten, jag tänker också att den är som en spegel i vilken protagonisten kan se sin utveckling. Att överkomma hindren kräver ju nya angreppssätt.
Vad härligt det låter att du längtar så efter att skriva, men tiden rår vi som du skriver inte på. December och maj känns som barnfamiljernas mest upptagna månader. Tack och lov finns skrivandet (och bloggarna/din blogg) kvar. Att prioritera är en konst och du verkar hålla bra i penslarna 😄
Penslar var ett bra uttryck! :) De vill gärna färglägga manuset och det gör de ju faktiskt även innuti huvudet, hehe.
Antagonister kan vara lite kluriga och ibland måste man lära känna dem på djupet för att förstå sig på dem, men det där reder du alldeles säkert ut :)
December är ju en speciell månad när man brukar få prioritera om lite.
Det är bara att acceptera tidsbristen och så vill jag ju att det ska bli en bra jul för barnen så julklappsbestyr och pyntande behöver få sin tid också. Manuset springer ju inte bort någonstans ;)
Min antagonist lider av vanföreställningar och måste därför sprida sitt mörker i världen för att få ro. Han är väl egentligen inte ond i den bemärkelsen, bara ett ”experiment” som gick fel :P Jag har haft jätteproblem med denna karaktär, men nu börjar det mesta äntligen falla på plats.
Vissa karaktärer vill inte falla på plats från början och kanske är antagonisten svårare än andra, jag vet inte. De ska vara elaka men inte för elaka så de blir platta och klichéaktiga. Det krävs lite arbete för att få dem trovärdiga och jag tror att det börjar falla på plats även för mig. Mitt problem är att jag ofta krånglar till det för mycket, överarbetar deras syften.
Det är viktiga funderingar, och värda att lägga lite krut på. Antagonisten är ju nästan ännu viktigare än protagonisten på ett sätt, för utan en stark och trovärdig sådan blir det ingen bra och spännande bok. Den måste nog vara MINST lika stark som protag. annars kommer den senare vinna en närkamp alldeles för enkelt… SÅ kan tänka mig att det är en del att fundera kring :)
Pust ja! Men jag har fått lite idéer som jag tror funkar. Jag börjar med dem så får jag se vart det bär hän :)
Tiden ja, den tycks spela något eget spel med mig där jag hela tiden känner mig som förloraren. Färre bloggaktiviteter till följd förstås. Men desto roligare när jag väl har en stund över. Och lite skönt att höra att någon annan upplever samma 😊
Förlorare var bra beskrivet, för det är lite vad man känner sig som i kampen med tiden och allt jag vill hinna med. Nu innan jul är det de praktiska göromålen som vinner min tid men manuset är hela tiden i mitt huvud och tänkandet gör nytta det också tröstar jag mig med :)
Nog fortsätter manusprocessen även när jag inte skriver, mer eller mindre medvetet. 😊
Håller med Katarina att antagonisten är viktig. Ta dig en funderare och strunta i allt annat. Man ska ta sig tid att tänka när man kan!
Tänka är ett bra sätt att utnyttja tid som inte finns. Tänka kan jag liksom göra samtidigt som jag gör andra saker. Oftast. :)
Det roliga med antagonister är ju att de faktiskt kan ta sig en mängd friheter, för de känner liksom inte alltid för att hindra sig själv från att få som de vill, omedelbart. Det är rätt befriande att skriva om.
He he, det är sant! När man är i huvudet på en antagonist kan man vara rätt hämningslös. Mölja på och leva rövarliv, eller nåt åt det hållet.