Varför inte mer export av fantastik?

Jag har gått och grubblat på det här med nordisk fantastik och varför den inte uppmärksammas på samma sätt i Sverige som i tex USA eller Storbritannien. Om nu fantasy och sci-fi är så stort som det faktiskt är over there – varför börjar inte förlagen i Sverige exportera den genren så som de exporterar deckare? Pengar styr ju ofta företag och här tycker jag att det borde finnas pengar att hämta in för förlagen. Nu förstår jag att de små förlagen har svårt med att bekosta en bra översättning men de stora då? Vet ni någon svensk fantastik som översatts mer än Engelsfors-trilogin och Astrid Lindgren? Det finns säkert mer (ge gärna förslag) men visst är det för begränsat? Jag skulle gärna se min trilogi ges ut i flera länder men jag har inte råd att översätta den (att översätta själv är inte att tänka på) och skulle jag ha de pengarna är det en djungel att ge sig in den utländska bokbranschen för en rookie som mig. Jag känner mig något frustrerad å alla fantastikförfattares vägnar.

Pajjad lins och mejl från förlag

Sedan några veckor har jag börjat använda linser för första gången i mitt liv. Jag har haft glasögon ungefär sex år men jag är så satans trött på dem. Fula. Tantiga. Och så lyckas de där linsjävlarna spricka. Om jag har tur får jag nya innan helgen. Tills dess tvingas jag ha på mig tantglasen. Faaan…

Jag tröstar mig med ett uppiggande mail jag fick från ett förlag. Ja, ni läste rätt. Ett f ö r l a g. Men det gällde inte mitt manus. De erbjöd mig recensionsexemplar av två noveller. Jo jag tackar! Kom alldeles lägligt. Fantasy är det också. Av svenska författare dessutom. Yay! Fram för mer Scandinavisk fantastik! Jag har inte recenserat här på ett tag men jag ska nog ta upp den tråden igen. Det är en bra träning och så hjälper jag fantasyvänner att nå ut med sina texter. Vad gör man inte för likasinnade? Ni får veta mer om novellerna när jag läst och begrundat.

Fick använda disciplin

Vanligtvis behöver jag aldrig tvinga mig att ta mig tid med manuset. Snarare är det tvärtom. Men igår (lördag) fick jag verkligen anstränga mig för att komma igenom en av scenerna. Det är en viktig scen men för mig (ämnesmässigt) mindre rolig att skriva. Nu är jag nästan klar med den och intresset, glöden och passionen börjar vakna igen för det som närmar sig. Jag är snart vid upptakten till det spännande slutet. Lite återstår innan dess men snart…

Känslan för manuset är att jag har något riktigt bra här. En kioskvältare. Jag är galet kär i den här berättelsen. Så besatt att jag tänker på den varje dag även om jag inte skriver eller redigerar på den. Till sommaren är jag klar och då får vi se om det bara är en luftbubbla när förlagen får den till sig.

Go känsla i magen

Det var med lite skräckblandad förtjusning som jag till slut fick iväg manuset igår till lektören. Nu är jag bara förtjust, näst intill euforisk. Beslutet kom ovanligt snabbt. Egentligen var jag inte alls inne på att anlita en lektör, inte den närmaste framtiden, men så tänkte jag att det är ju bra att första manuset får sig en professionell genomgång under tiden jag skriver andra manuset så har jag svart på vitt vad jag ska hugga tag i när det är dags. Det dök upp ett tillfälle och jag högg den.

Under tiden har jag också funderat på våra svenska förlag. Vad är det som gör att redaktörerna gör reklam för svensk litteratur så att de väcker intresse för den utländska marknaden? Finns det några särskilda kriterier? Genre? Antal utgivna böcker? Är det de utländska agenterna som har bestämda kriterier för att anta svensk litteratur? Lyssnade på ett radioprogram idag på väg hem där en svensk reporter intervjuade en amerikan (vet inte namn på programmet eller personerna) och hur stor Stieg Larssons trilogi har blivit i USA. Amerikanen (en han) menade på att amerikanerna gärna ser mer utländsk litteratur eftersom det är exotiskt och spännande.

Fantasy är enormt stort i USA, varför inte leta efter en svensk Stephanie Meyer, Neil Gaiman, J K Rowling? Sverige har ju idrottsmän/kvinnor i världsklass. Varför inte författare? Nu blev jag ännu mer nyfiken på hur den där förlagsvärlden fungerar. Inte på ett gnälligt sätt, nej nej. Det typiska för mig är att alltid försöka hitta lösningar och nu ska jag plötsligt lösa förlagsbranschens utländska marknadsföring. Man kan ju hålla sig för skratt :-).

Fram för mer svenska äventyr!

Susanne gav mig ett bra bloggtips genom en diskussion vi hade på hennes blogg kring en artikel; ”Har författarna helt glömt bort äventyret?” Det är Jerker Virdborg och Daniel Sjölin som skriver ett öppet brev i SvD Kultur till litteratursverige. Innan jag hade läst denna artikel så hade jag reflekterat över mitt eget manus som jag skriver på just nu och det äventyr min karaktär är med om. Jag försökte hitta någon svensk litteratur jag läst som liknar de äventyr som våra utländska författare skriver om. Tex Cassandra Clare, Rick Riordan om halvguden Percy Jackson, Brandon Mull om Fablehaven och för att inte tala om Lev Grossman och Neil Gaiman. Vilka svenska författare har vi som kan liknas vid deras äventyr? De enda jag kan komma på som är i närheten är Peter och Sofia Bergting, Sara Bergmark Elfgren, Mats Strandberg och Catrine Tollström. Varför är det så? Jag kan väl inte vara den ende svenske wannabe´n som skriver om vindlande äventyr som tar oväntade vändningar i varje hörn? Eller?

Jag vill inte riktigt tro på att förlagen väljer bort de äventyrliga manusen eftersom de översätter bra äventyrsböcker. Divergent, Stad av skuggor (och aska), Drömgångare för att nämna några. Varför kan inte Sveriges förlag satsa på äventyren som de satsat på deckargenren? Vi är väl inte sämre än någon annan? Jag är beredd att låta min trilogi flyga långt utanför landets gränser. Det är vad jag kommer att kämpa för. För bara några dagar sedan skämdes jag för att jämföra mig med med Clare och Grossman men vart finns de svenska författarna som älskar och skriver om äventyren? Så himla ensam kan jag väl inte vara? Eller är det verkligen snobbigheten som styr vad som ges ut? Förlåt alla förlags redaktörer om jag är ohövlig men jag vill verkligen inte själv tro att det är så.

Grubblerier kring fantasy

I går la jag krut på att googla efter fler förlag som ger ut fantasy. Några av er har också kommit in med värdefulla tips. Tusen tack för er hjälp! Efter att ha letat på internet en stund hittade jag några förlag till men letandet förde också med sig tvivel till min genre. De stora förlagen verkar enligt flera artiklar inte våga satsa på fantasy. Jag och många andra med mig gillar fantasy och många gör det utan att veta om det. Det finns äldre litteratur som aldrig klassats som fantasy utan kanske mer som sagor. I USA är en genren omåttligt populär och säljer i miljonbelopp.

Jag har svårt att tro att svenskarna bara vill läsa deckare och vanlig skönlitteratur. Det är ofta jag hör från människor att de någon gång läst Sience Fiction av tex Isac Asimov eller Fantasy av Tolkien och verkligen slukat den världen. Vi är många som vill ha mer, inte nödvändigtvis så episka som Sagan om ringen, men det där som twistar om vår verklighet till att inte vara riktigt som vi tror. Nu när jag insett de stora förlagens försiktighet i att anta sådana manus är det naturligt att jag börjar ifrågasätta om det jag skriver verkligen är värt all möda. För en stund tappade jag all lust och tänkte att nu är det läge att skriva något nytt, något ickefantasy. Då var det en röst inom mig som sa att det jag skriver är originellt och värt att våga satsa på. Är jag bara tillräckligt envis så kommer jag att ge ut min trilogi. Och det finns faktiskt förlag som bara ger ut den här genren så helt hopplöst borde det inte vara.

Bara för att peppa mig lite extra har jag skrivit ut nedanstående bild. Kings ord eldar på den där inre jäveln som vägrar ge upp.

 

 

Det jag måste jobba på är ännu mer originalitet i manuset. Det spår jag har halkat in på nu är inte särskilt originellt och jag behöver researcha för att få inspiration. Som tur är finns det massor att ösa ur inom det ämne jag använder mig av och twista om det till mitt eget. Det här är en utmaning som heter duga och det är det jag lever för. Att tänja gränser och våga vinna.

Första förlaget …

… har fått mitt manus nu. Herregud vad jag petade i följebrevet till dem. Hur skulle jag få fram berättelsen så att den verkar spännande, unik och få fram kärnan utan att avslöja för mycket? Till slut fick jag helt enkelt nöja mig och ta mod till mig och trycka på den där förb… skicka-knappen. Så. Nu är det gjort. En hemsk väntan på respons återstår.

Har noterat att det är många förlag som tar emot manus per mejl numera. Åtminstone de som jag har tänkt mig för min genre. Måste vara enklare att hantera digitalt än att ha stora pappershögar där något lätt kan tappas bort i mängden. Men vad vet jag? Jag har noll koll på den där branschen.

Har börjar skriva lite smått på tvåan nu. Känns så j… kul!

 

En boll (bok) i rullning

Jag ringde det där samtalet och jag vet inte vad jag har rullat igång. Känner mig lätt panikslagen över om jag måste kasta mig över manuset och göra den där genomläsningen innan de där två/tre veckorna gått. Kanske jag måste skjuta på det där mötet jag bokade nästa vecka på torsdag? Har sms:at en fråga för att kontrollera det men har inte fått något svar än. Och vad är det nu jag har hittat på undrar ni? Min plan är att överraska förlagen lite och göra något annorlunda. Det beror på kostnaden förstås men med rätt kontakter kanske det fixar sig. Istället för att skicka en gigantisk bunt med papper på 406 sidor så tänkte jag istället skicka en bok. Ja en sådan där med pärmar och omslag på. Min kontakt har lovat hjälpa mig med sättningen av texten så att den är anpassad för tryck och förhoppningsvis kan tryckeriet ge mig ett bra pris på några provexemplar. Känns overkligt att mitt manus kommer att hamna i ett bokformat men det är onekligen mycket spännande.

Dags att börja jobba på följebrev

Jag prenumererar på Writers Digest nyhetsbrev och hittade tack vare det den här sidan om query letters. Där hittar man flera exempel på följebrev (på engelska) som varit framgångsrika och kommentar från förläggaren varför de fångades av följebrevet. De ger i alla fall mig väldigt mycket inspiration. Jag ska inte kasta mig över att börja skriva något följebrev än men snart så…

Följebrevet

Jag sitter här och är arg, frustrerad, kaxig, passionerad, ödmjuk… Jag säg den känslan som jag inte har känt när jag har skrivit på mitt följebrev. Gud vad jobbigt det är! Jag känner mig som matadoren i filmen Ferdinand på julafton när han stampar, hoppar och sliter både sitt hår och sina kläder. Vet ni hur många sidor det bör vara på? Jag har fått ihop två A4-sidor med 4,5 cm indrag på båda sidor. För att få lite uppslag på vad det bör innehålla (enligt svenska mått mätt) så hittade jag den här bloggen av Mattias Boström som jobbar som produktions- och redaktionsansvarig på Piratförlaget. Jag har varit extremt kortfattad för att få med allt. Sedan är det viktigt att sticka ut också enligt Mattias. HA! Nog har jag försökt att sticka ut. Frågan är bara om jag uppfattas som en egotrippad idiot som använder sig av samma klyschor som alla andra wannabe´s. SUCK!