Slukhålen öppnar sig

Versionen av manuset jag skickade till lektören hade ett slukhål i mitten vilket jag inte var förvånad över när hon satte lampan på det. Så det partiet har jag skrivit om helt. Sedan har jag fortsatt mitt envetna jobb att skriva om berättarperspektivet och har ungefär tre till fyra kapitel kvar. Efter vägen har jag hittat fler slukhål. Inga stora som rymmer lastbilar och hus utan de där små som hjul eller foten fastnar i. Tillräckligt djupa för att skapa frågor hos läsaren som aldrig får något svar.

De här groparna, slukhålen eller vad man nu ska kalla dem, har jag åtgärdat allteftersom men efter att jag började läsa James Scott Bells handbok Conflict & Suspense har jag kommit på fler sådana slukhål. Ju mer jag läste desto mer kom jag på vad jag hade missat. Försöker jag vara realistisk är det inget jättearbete att åtgärda dem men min hjärna vill göra dem till ett oöverskridligt hinder. Att jag kanske borde börja skriva något annat och dumpa den där första delen. För del två på trilogin som jag skrivit ett nästan färdigt utkast på – DEN har minsan alla de där scenerna, meningarna av kontinuerliga ”konflikter” och karaktären strävar ständigt för att nå det hon vill men hinder dyker hela tiden upp.

Det är inte det att jag har brist på lösningar, tvärtom. Så snart jag kommit på bristen så har jag genast en lösning på vad som skulle kunna hända istället. Men jag börjar bli ganska trött på att ständigt skriva om och peta överallt. Varför kan det aldrig bli klart? Ja, svaret beror ju helt på mig. Och oerfarenhet. Det här är ju faktiskt mitt första riktiga manus med avsikt att bli en bok. Men för att peppa mig själv försöker jag tänka att; Hellre får det ta sin tid och att det blir ett väldigt väl genomarbetat manus, än ett manus fullt av slukhål.

Slukhal

 

12 tankar på “Slukhålen öppnar sig

    • Ja, det är så jag försöker tänka. Jag har haft målet att bli klar i sommar men när det målet tycks bli mindre och mindre realistiskt så känns det motigt. Men med fem veckors ledigt framför mig kanske jag får lite sprutt på skrivandet :).

  1. Ibland undrar jag också varför det aldrig blir klart, men till slut brukar det komma en gräns då man känner sig nöjd och då vet man att man har gjort sitt bästa, så pepp pepp för att slukhålen ska försvinna.

  2. Jag förstår verkligen att det känns segt, just det där när man nästan trodde att det var klart och så visade det sig att det fanns massor kvar. Det känner jag väl igen. Men du tänker helt rätt, mycket bättre att det blir väl genomarbetat och bra och tar tid, än att det blir klart fort och inte alls lika bra. Så kämpa på!

    /Linda

    • Upptäckte nyss att min skrämselhicka kanske var lite väl överdriven. Den lucka jag trodde fanns fanns inte. Den var redan tilltäppt sedan tidigare, bara det att jag glömt det :). Men jag har nog inte lika stor tur med de andra hålen. Har kavlat upp ärmarna och gett mig den på att fixa det här :). Tack Linda för pepp!!

  3. Håller med Fia. Egentligen kan man ju peta hur länge som helst, men till slut måste man bara våga släppa taget och lita på att texten är färdig :)

    • Så är det. När man bara flyttar kommatecken och stryker något ord och lägger till ett annat – då är det dags att ge sig. Snart hoppas jag vara där.

  4. Känner verkligen igen mig. Har jobbat så mycket med mitt manus och alla fel och skrivit om, skrivit om igen, ändrat historien, ändrat historien igen. Men vi får trösta oss med att det blir bättre i vart fall. Full fart framåt!
    /Heléne

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

This site uses Akismet to reduce spam. Learn how your comment data is processed.