För några år sedan läste jag en bok för min äldsta dotter och vi älskade den. Nu läser jag samma bok igen för min yngsta dotter. Hon tycker den är fantastisk, men inte jag. Faktiskt är det den första boken hon gillar utan bilder. Berättelsen i sig är fylld av äventyr, dråpliga situationer och roliga karaktärer men det finns så mycket som hade kunnat tas bort. Sådant som saktar ner och inte tillför någonting. Boken är en egenutgivning och jag kan förstå om förlagen refuserat den men samtidigt förstår jag författaren som inte velat ge upp och inte haft tålamod utan gav ut den själv. Det är där jag ser faran med att ge ut själv. Att ha för bråttom och inte arbeta igenom texten, låta den få mogna och poleras fram ur överflödet av ord.
Min reflektion är ändå hur jag själv har utvecklats sedan jag läste boken första gången. Hur texten av en lekman uppfattas på ett helt annat sätt än av den som lärt sig något om skrivandets konst. Just den här boken gjorde det så påtagligt för mig. Jag är fortfarande lekman och kommer alltid att behöva lära mig nytt kring språk, dramaturgi och annat. Den dagen jag ser mig som fullärd hoppas jag någon slår mig på käften för då har jag stagnerat och är en skymf för de skrivande.
Det är sådana här upptäckter som gör att jag vill ha ett bra förlag i ryggen. En redaktör som styr upp mig så jag får ordning på orden. Jag är inte rädd för den sortens kritik. Det jag är rädd för är att ge ut något som jag sedan får skämmas för. Ångra att jag hade för bråttom och inte gjorde berättelsen rättvisa. Tålamod är min största styrka och jag tror att det är hemligheten till framgång. Inte se tiden som en fiende utan ge manuset den resa det behöver för att det ska bli så bra som det förtjänar. Men bara för att jag inte ska fastna så har jag en deadline. Senast 2017 ska manuset ges ut. Och blir det inte så är det dags att satsa på en ny story.
Carola Strömstedt 
Ja, det är väldigt intressant det där, att läsa om gamla favoriter och se med helt andra ögon. Både hemskt och härligt på samma gång. Hemskt för besvikelsen, härligt för att man känner att man utvecklas.
Ibland tycker jag också konstigt nog att jag lär mig mer av att läsa böcker som jag tycker är riktigt dåliga (eller i alla fall inte färdiga), för att det på något sätt är lättare att se vad som är fel och hur man inte ska göra, än att se vad som är rätt och hur man ska göra. Jag vet inte om andra människor också kan känna så, men jag gör det i alla fall :)
/Linda
Dåliga böcker lär oss en hel del. Jag tror det är vanligt bland oss skrivande (om inte en regel) att vi ser vad som är skrivtekniskt fel. Det kan hända ibland att jag är glad för att jag läste en dålig bok bara för att veta hur jag inte ska skriva. Men det finns böcker jag bara inte står ut att läsa till sista sidan. Det är de som jag antingen inte begriper ett ord av vad som händer (trots svenska språket) eller där det inte finns någon som helst intrig. De är inte värda min dyrbara tid =).
Mycket kloka tankar, kan inte mer än att hålla med.
=)
Jag som faktiskt börjat fantisera lite om egenutgivning tänker att det visst borde gå att nå samma kvalitet som med ett traditionellt förlag – man får bara stå för investeringen själv. Jag tror att faran med egenutgivning är att man tror att man kan göra för mycket själv. Om förlagen tar in en tjänst bör man även som egenutgivare gör det. Samtidigt betyder det såklart att man måste spara ihop en rätt så rejäl summa innan man ens kan tänka på egenutgivning – så det är väl lika bra att jag börjar omedelbums! :)
Jag håller med dig i allt! Egenutgivning är något jag själv kan tänka mig om förlagen inte ser att mitt manus passar in. Det jag lärt mig av andras misstag är att inte ha för bråttom, anlita lektör och göra ett lika gediget jobb som förlagen med texten innan det går till tryckning. Så ja – jag ska nog också börja spara till mer lektörs- och redaktörstjänster =).
Jag håller med Charlotte :) Jag tror att egenutgivning kan bli minst lika bra om man bara köper in de tjänster som krävs. Då behöver du kanske inte ens vänta till 2017 ifall inget förlag nappar.
Exakt :)! Läs mitt svar till Charlotte :).
Redaktör eller lektör eller nån som gör ett ärligt och bra jobb med manus innan det ges ut på förlag eller genom egenutgivning är guld värt. För man vill inte att nån ska läsa om en bok och inse några år senare att den inte riktigt räcker till. Håller alltså med dig, med en bra redaktör blir det ett annat sätt att närma sig texten. Det är skönt med nån som inte är liksom känslomässigt engagerad i ens text. Så man måste ta hjälp av andra för själv blir man blind och behöver yttre impulser.
Jag var lite otydlig med det i mitt inlägg men det är just så jag också menar. Egenutgivning är en toppengrej, bara man låter någon utanför få hitta de där bitarna som har lösa trådar och sådant som blivit en hårdknut. Boken jag läste och nu läser igen hade blivit ett guldkorn med sådan hjälp. Ibland är det inte mycket som behövs för att det ska bli brilliant. Och det arbetet hade den här berättelsen definitivt varit värd.