Recension – Tills tiden skiljer oss åt

(Bild lånad från Bokus)

Jag skulle vilja likna Oskar Källner vid en poetisk Isac Asimov. Det är många år sedan jag läste något av Isac Asimov, tonåren närmare bestämt, men tankarna till hans böcker drogs oundvikligen dit. Det obegränsade perspektivet på livet, världen och det materiella. När jag läste novellen ”Tills tiden skiljer oss åt” begav jag mig ut på en kosmisk resa där tanken kröktes och tänjdes likt ett uppfriskande yogapass. Det tidsperspektiv novellens handling spänner över är hissnande liksom den erfarenhet och utveckling människan står inför. Sofia som novellen handlar om, söker svaret i framtiden för att nå det hon vill ha tillbaka från det förflutna. Mannen hon älskar. Och hur hon ska besegra döden för att återförenas med honom. Oskar bevisar att vi nordbor definitivt är i samma klass att kunna skriva sci-fi som amerikanarna. Så varför gå över ån…? Efter att ha läst den här novellen fick jag vatten på min kvarn att scandinavier mycket väl har förmågan att skriva bra fantasy och sic-fi. Dags för förlagen att vakna och se vilken marknad det finns utomlands för den här genren och inte bara deckarlitteratur.