Anders Björkelid skriver vanligtvis lysande fantasy men den här tappade jag och dottern intresset för ganska snabbt. Den blev tröttsam och enformig. Flera kapitel i rad trampade de två huvudkaraktärerna (syskon) Sunia och Wulf runt i en skog och på en myr med det passande namnet Ändlösamyren. Förbundsbryterskan är tredje delen i en serie och de två föregående Ondvinter och Eldbärare var betydligt bättre och mer händelserika. Serien handlar om tvillingarna Sunia och Wulf som bor med sin far på en gård. En dag kommer deras far hem från skogen med ett otäckt sår kring halsen som slutligen tar död på honom. Det är galgmännen som hämnats honom för att ha dödat konungen för många år sedan, långt innan Sunia och Wulf föddes. Båda barnen tvingas ut på en vandringsresa som leder till många farliga äventyr men också upptäckter om sin bakgrund som deras far har hållit hemlig. Barnen blir snart varse att de tillhör ett förbund som kallas Blodet och att en kamp pågår att förgöra Kylan som hotar förbundets existens. Kylan är en osynlig fiende som tränger sig in i kroppen på dem som tillhör Blodet och långsamt förvränger deras sinnen.
De två första böckerna var fartfyllda och spänningen fanns hela tiden närvarande. I Förbundsbryterskan blir det flummigt och segt av att de ständigt glider in i någon märklig drömvärld fylld av mörker och märkliga möten som är svåra att greppa. Om jag ska ta fram det som var bra så var ändå handlingen vackert skriven. Anders har ett målande språk och ett djup som få behärskar. Trots att jag inte orkade hänga med i alla vindlingar i mörkret så vill jag ändå läsa sista boken i serien, Frostskymning. Detta för att de två tidigare böckerna var så otroligt välskrivna och spännande, och för att jag vill veta hur det slutar. Ingen av böckerna är helt fristående utan frågan hänger fortfarande kvar om de ska lyckas få bukt med Kylan som hotar att förgöra deras släkte.
Carola Strömstedt 
Lite synd när man gillat andra böcker i samma serie och den senaste inte riktigt faller en i smaken. Men har man läst de första två, vill man ju veta hur det fortsätter :)
En lite besvikelse var det men det hela beror ju på mig som inte orkade ta till mig den djupare dimensionen av berättelsen. Särskilt inte dottern. Lite väl avancerad för en tioåring kanske :). Den riktar sig också till en lite äldre målgrupp. Kanske var det därför jag själv hade svårt att sätta mig in i den för att jag kände av hennes förvirring? Sista boken ska jag läsa på egen hand för att slippa tänka på vad hon förstår och inte.