… efter att inte ha tittat på det på minst fyra månader. Det är en otroligt skön känsla när jag inser vilken bra story jag har. Ett tag fick jag för mig att jag skulle behöva ta fram stora macheten och aggera byggfirma men det är bara små justeringar som behövs för att få det där flytet i texten. Helst kortar jag in så långt det går. Ingen maschete med andra ord utan mer täljknivs-känsla. Nästan 140K är lite väl mycket men jag har rensat bort 800 ord på de 52 sidorna jag har gått igenom hittills.
Vid ett tillfälle när jag redigerade idag kom jag på mig själv att stirra ut i tomma luften och ha en ny bra scen till andra delen. GP2. En lösning på att hålla undan en viss karaktär som inte får vara i närheten när dramakurvan tar ett skutt uppåt. Jag trodde att jag skulle (mot min vilja) släppa tankarna på GP2 när jag gav mig i kast med GP1 men det visade sig vara ett lyckat drag. Jag nosar även på ett annat problem som närmar sig en lösning i bakhuvudet medan jag redigerar. Eller möjligen lösningen på flera problem.
Carola Strömstedt 
Visst är det lustigt det där, hur man ofta löser problem med ett manus medan man skriver på eller gör något annat!?
Det verkar nästan vara en fördel att fokusera på annat för att det ska lossna i den andra änden. Bara man slappnar av kommer lösningen när man minst anar.
En perfekt dag helt enkelt när bitarna faller på plats. Grattis!
Absolutly fabulous :)!
Den bästaste känslan när man tror man måste skriva om allt typ och så blir man positivt överraskad! Go you!!! Kram K.
I´m on my way :).
Kul! Så ska det vara. Om man själv gillar berättelsen är det rätt ju. För man ska gärna känna en längtan efter att läsa den eller hur.
Känner man ingen längtan efter texten har den ingenting att ge. Så det är en himla tur att det inte var en katastrof – men de trodde jag egentligen inte heller :)
Härlig känsla!
Oh yes indeed!!!