När jag hade redigerat klart ett kapitel och skulle börja på nästa så hade jag svårt att få till inledningen. Det skavde och skavde och ingenting blev rätt. Scenen kändes så abrupt och plötslig. Men när jag höll på med något helt annat så kom jag på vad felet var. Jag hade glömt miljöbeskrivningen. Att introducera läsaren om var karaktären befann sig eftersom det var en annan plats än där föregående kapitel slutat.
Och när man talar om trollen så kom ett inlägg på Writers Digest någon dag senare om just det här med miljöbeskrivningar. I artikeln så fokuserar de på de vanligaste misstagen man gör och ett av dem var att man glömmer dem. Jag brukar komma ihåg dem eftersom jag tycker om att skriva sådana. Ge läsaren en möjlighet att skapa sig en egen bild utan att jag överdriver. Det var en annan miss som oftast görs av nybörjare. Man skriver för mycket miljöbeskrivning så storyn tappar fokus. Nu tror inte jag att jag gör det för jag nöjer mig med högst två meningar, ibland tre beroende på.
Det jag däremot är sämre på är att använda mig av är dofter. I allra första utkastet fanns de överallt men jag insåg vad jobbigt det blev att läsa dem. Det var liksom inte boken Parfymen jag skrev. Så jag rensade och nu har det slagit över lite åt andra hållet istället. Skönt ändå att mitt undermedvetna reagerar och ringer i de små klockorna när jag missar något. Gå gärna in och läs artikeln (länk ovan) om de fem vanligaste felen med miljöbeskrivningar och vad man kan göra åt dem. Bra miljöbeskrivningar kan lyfta en bok från okej till wow! enligt Mary Buckham som också skrivit böcker i ämnet. Kan bara hålla med.
Carola Strömstedt 
Man brukar ju säga att man ska ha med minst ett av de fem sinnena i varje scen, men trots att jag vet detta, är det sällan jag upplever att det finns tillfällen som gör det möjligt. Det blir ofta att jag tar med vad karaktärerna ser och hör. Dofter använder jag inte lika frekvent, men faktum är ju att de levandegör scenen väldigt mycket :)
Nummer två på listan brukar aldrig vara något problem för mig, jag vill gärna få ner miljöbeskrivningarna på några få rader :)
Jag tror berättelsen i sig måste få styra hur mycket det passar. När jag läst dina böcker har jag iaf aldrig haft problem att visualisera miljöerna runt karaktärerna :)
Jag har också lätt att glömma miljöbeskrivningarna i det första utkastet, de brukar komma senare. Intressant artikel. :) Jag funderar på en prenumeration av WD snart. Saknar att läsa den varje månad men den har blivit så hiskeligt dyr i butikerna.
I första utkastet till andra delen fokuserade inte jag heller på miljöbeskrivningarna. Bara när det peppade mig att komma vidare efter en trög passage. Jag köper WD digitalt numera i lösnummer. Det finns en app för iPads där man kan köpa dem men jag har upptäckt att de finnas att köpa på Amazon och ladda ner till Kindle-appen. Det är bättre eftersom jag då får tillgång till den både i telefonen (vilken kanske inte är så viktigt eftersom det blir svårt att läsa på en liten skärm) men framförallt på datorn. Den digitala varianten är också billigare. Ca 65 kr tror jag. Mycket det också men så innehåller vissa magasin mycket matnyttigt också :)
Nej det kanske är bra att fokusera på att få ett driv i storyn i det första utkastet. Miljön kan man ju ofta ta sedan om det inte kommer sig naturligt från början. En bok som verkligen hade fina miljöbeskrivningar tycker jag var Fridas Dränkt.
”Dränkt” nästan doftade fuktig skog ibland :) Ja, den är bra skriven på många sätt.
Håller med Eva-Lisa där, svårt att ha med sinnena, men jag försöker så gott det går. Ska tänka på det när jag gör en av de sista genomläsningarna.
Det är mycket att tänka på i redigeringen. I utkastet går det av bara farten, vilket det ska, och så får man ta de där detaljerna sedan :)
Tack för tips på artikeln, miljöbeskrivningar måste jag verkligen bli bättre på.
Trevlig helg!
Kul att du gillade det! Det är de ”små” detaljerna som sätter guldkant på texten :)
Trevlig helg!
Jag tror att det är väl Kerstin Ekman som rätt ofta har alla sinnen på gång på de flesta sidorna. Men det är så snyggt gjort att man nästan inte märker det. Men visst tusan är det lätt hänt att både gå till över- och underdrift. För man kan ju inte tänka på allt hela hela hela tiden.
Det är tur vi lever i en tidsålder så vi slipper skriva på en skrivmaskin. Jag vet inte hur många redigeringsomgångar jag gjort. Olika fokus varje gång också just för att det inte går att ha allt i huvudet.
Nu när jag redigerar är jag extra uppmärksam. Ibland blir det för mycket av allt och ibland för lite. Just i skrivflödet kommer inte balansen med alls utan den får jag arbeta med nu. Tänker att det hör till lite, och att det är i redigerandet som detaljer och helhet får sin fina form – den som gör att det blir en bok :)
Precis. Håller med. Redigeringen är den fas som får fylla igen luckor och skrapa bort där det behövs. Som Mia sa; Det går inte att ha allt i huvudet :)