Snart flyger det ut ur boet

Nu har jag fått fin fin feedback på baksidestexten och efter en liten justering så ska jag börja på det personliga brevet. Men det blir först ikväll efter jobb, mat och läxläsning. Sedan. Då blir det till att kaxa upp sig lagom mycket och tota ihop något som väcker intresse för mig och det jag skrivit. Helst kort och sakligt. Hmm. Minst sagt en utmaning för någon som har en förmåga att breda ut sina ord. Försöker hitta inspiration på Writers Digests hemsida men det bästa sättet är egentligen att bara skriva. Spit it out. Just do it. Max en A4. Helst inte ens det. Ugh!

Flätar om strukturen

Nu har jag avklarat genomgången av alla ord man kan tänkas missbruka till vansinnets gräns. Det ord som jag tydligen hakat upp mig mest på var *bara*. Det kan användas i många olika sammanhang men att det ska förekomma i genomsnitt en gång per sida i ett manus på 387 sidor är en onödig överdrift. Det som återstår nu är ett litet tillägg på slutscenen som jag råkade ta bort men vill ha tillbaka och spänna åt drivkraftssträngen. Den slackade lite runt sidan 200 men nu har jag spänt åt den och ska se till att den hålls spänd hela vägen fram till slutet.

Jag är fast besluten att inte lämna ifrån mig ett halvdant manus och den här gången kommer det att vara betydligt mer välarbetat och förhoppningsvis genomtänkt. Hålla ihop hela vägen och inte vara två olika berättelser i en som lektören påpekade. Det jag ser som en utmaning är den där baksidestexten som jag fortfarande inte har fått till så att den fångar intresse och nyfikenhet för berättelsen. Och för att inte tala om det personliga brevet. Bah! Vågar inte ens tänka på det.

Ett alternativt slut?

Den där besserwissern inom mig som vill hitta på nya scener i mitt i princip färdiga manus vägrar hålla tyst. Men den här gången är det faktiskt något som jag gillar. Besserwissern har försökt med flera grejer för att få mig att ändra i handlingen men det här sista är riktigt bra. En twist i slutscenen som bara kräver högst en eller två extra sidor. Just nu känner jag mig riktigt tänd på idén även om det innebär att jag flyttar fram ett avslöjande som jag hade tänkt ha med i andra boken. Ja, det här tål att tänkas på. Verkligen!

Andra manuset (uppföljaren) tränger sig på i mitt huvud och i den kommer en av antagonisterna att få en mer framträdande roll. Än så länge har jag inte gjort någon djupare karaktärsbeskrivning för mig själv vilket jag måste göra inser jag för att det dels ska bli trovärdigare, men också för att lättare att få till bra scener. Därför köpte jag den här e-boken i går på Amazon.com till min Kindle-app.

 Writing villains

Ser fram emot att skapa den här skrämmande och världsherravälde-älskande galningen som också måste ha sympatiska drag. Hoppas boken kan guida mig i rätt riktning. Idéerna spann igång bara av att läsa innehållsförteckningen. Nu betyder det inte att boken behöver vara bra utan står mer för hur taggad jag är att få börja jobba med uppföljaren som jag redan har ett nästan färdigt utkast på.

Sitter i dikeskanten och läser

Rubriken är en liten metafor för vad som händer med mitt manus just nu. Redigeringen har tuffat på med ganska hög fart tills för bara någon dag sedan då det blev tvärstopp. Flowet spårade ur. Anledningen var ett kapitels vara eller icke vara. Tillför det något eller är det bara tomt prat? Frustrationen och osäkerheten blev så stor att jag bestämde mig för att släppa allt och bara ägna mig åt att läsa. Men den där oron gnagde så jag slängde iväg ett mail till testläsare två och bad denne titta på min fråga om kapitlet. Han hade inte kommit dit än men för övrigt fick mailet mig att le brett och länge. Kanske gör jag en höna av en fjäder? Och det sägs ju att man är sin egen största kritiker. Tillsvidare läser jag.

Sedan är det en del förberedelser för dottern som fyller tio år på onsdag nästa vecka. Idag kom mina föräldrar och min syster med son för att fira henne. Nästa helg ska jag och dottern som fyller år gå på rockkonsert. Huvudbandet är Sabaton men supportbandet Amaranthe är dem vi går dit för att lyssna på. Ett band jag lyssnar väldigt mycket på under mina skrivsessioner.

Konserten är en present till henne och bandet är kända för sina spektakulära uppträdanden med eld. Hoppas det blir en minnesvärd upplevelse för henne. Helgen därefter är det dags att fira hennes kusin som fyller år och så ska det vara kalas för dottern och allt som följer med det. På tisdag börjar allvaret igen då semestern är slut. Hösten kommer att vara fullspäckad med utveckling av verksamhetssystemet jag är ansvarig för och har jag otur så måste jag påbörja en upphandling av ett nytt system för att avtalen går ut. Ibland är reglerna inte helt optimala. Kanske vi kan hitta en lösning som inte innebär ett allt för stort projekt. Inte helt enkelt att implementera ett nytt system med 600 användare kan jag säga. Been there – done that.

Slukhålen öppnar sig

Versionen av manuset jag skickade till lektören hade ett slukhål i mitten vilket jag inte var förvånad över när hon satte lampan på det. Så det partiet har jag skrivit om helt. Sedan har jag fortsatt mitt envetna jobb att skriva om berättarperspektivet och har ungefär tre till fyra kapitel kvar. Efter vägen har jag hittat fler slukhål. Inga stora som rymmer lastbilar och hus utan de där små som hjul eller foten fastnar i. Tillräckligt djupa för att skapa frågor hos läsaren som aldrig får något svar.

De här groparna, slukhålen eller vad man nu ska kalla dem, har jag åtgärdat allteftersom men efter att jag började läsa James Scott Bells handbok Conflict & Suspense har jag kommit på fler sådana slukhål. Ju mer jag läste desto mer kom jag på vad jag hade missat. Försöker jag vara realistisk är det inget jättearbete att åtgärda dem men min hjärna vill göra dem till ett oöverskridligt hinder. Att jag kanske borde börja skriva något annat och dumpa den där första delen. För del två på trilogin som jag skrivit ett nästan färdigt utkast på – DEN har minsan alla de där scenerna, meningarna av kontinuerliga ”konflikter” och karaktären strävar ständigt för att nå det hon vill men hinder dyker hela tiden upp.

Det är inte det att jag har brist på lösningar, tvärtom. Så snart jag kommit på bristen så har jag genast en lösning på vad som skulle kunna hända istället. Men jag börjar bli ganska trött på att ständigt skriva om och peta överallt. Varför kan det aldrig bli klart? Ja, svaret beror ju helt på mig. Och oerfarenhet. Det här är ju faktiskt mitt första riktiga manus med avsikt att bli en bok. Men för att peppa mig själv försöker jag tänka att; Hellre får det ta sin tid och att det blir ett väldigt väl genomarbetat manus, än ett manus fullt av slukhål.

Slukhal

 

En bit av mig precis så som jag är

Det här inlägget kommer att vara det mest personliga och utlämnande jag skrivit om mig själv men det känns viktigt att få dela med sig av vad jag går igenom. Något som det pratas alldeles för lite om. Om att vara kvinna och att mogna. Och att mogna är stundvis väldigt jobbigt. Jag pratar inte om livserfarenheter som får en att växa och bli stärkt. Jag pratar om den fasen i livet då man som kvinna går från att vara förmögen att skapa liv, föda barn, till att inte göra det.

Klimakteriet.

Det här pratar vi alldeles för lite om. Åtminstone i den krets jag rör mig. Även i media. Varför är det så tyst om det? Är det för oglamouröst, hispigt och kärringaktigt? I viss media framstår kändisar som åldras som om de begått något brott bara för att de har fler rynkor, slappare hud och valkar lite här och där. Vad i hela friden är det med den här världen?
Den senaste tiden har jag inte känt igen mig själv och grubblat på om jag är sjuk. Men så är jag bara på väg att passera ett stadium till ett annat. Lika oförberedd som jag var den dagen då jag fick min första blödning och trodde att jag höll på att dö så var jag lika oförberedd på att passera det här stadiet. Kliva in i klimakteriet med allt vad det innebär. Nedstämdhet, plötsliga utbrott, oregelbundna blödningar typ varannan vecka, ständigt frysa som om jag vandrade omkring i ett kylskåp för att i nästa stund kasta av mig kläderna för att släcka den eld som härjar inom mig.

Efter en period då jag hade otäcka hjärtklappningar och ändå inte blev nedstämd trodde jag att jag var immun mot depression. Nu är jag inte deprimerad men jag har fått känna på hur det är att allt plötsligt känns så meningslöst. Allt. Nattsvart och tomt, för att sedan vara mig själv igen. Ärligt – jag trodde jag var immun mot att känna så men inser att jag inte kan kämpa mot hormonerna som börjar härja i min kropp. Tonåren var en djävulsk tid och jag anar att det kommer att bli en sådan period igen. Men det jag har till min fördel nu är min enorma envishet att slåss mot motgångar, min tillit till att jag kan klara den här fasen också bara genom att acceptera den utan att bli ett offer. Det pratas om att det är först efter 50-strecket som livet börjar och det är mycket möjligt men ingen pratar om vilket helvete det kan vara att nå dit. Tack och lov är det än så länge inget helvete för mig mer än de stunder då något oförklarligt tungt och mörkt lägger sig över mig och suger ur mig glädjen som om en demon har passerat kroppen och dragit med sig min själ. De här stunderna är ytterst korta eftersom jag är starkare än demonen och vet hur jag ska jaga bort den och hitta glädjen igen. Glädjen att få vara med mina barn, min familj. Vad vore jag utan dem? Och skrivandet? Kreativiteten i att skriva är också en läkande och stärkande aktivitet jag är glad att jag har. En räddning i tonår som mognadsålder.

Den här texten skrev jag i tonåren när det var extra tungt och jag bar på så många starka känslor inom mig som ingen visste något om. Slutklämmen visar lite av den envishet jag hade redan då.

BEGRAVEN

Löven faller av sina grenar
Solen har försvunnit bakom bergen
Ingen vet – bara tror
Maskarna kryper runt min kropp som är begraven

Mitt hjärta fylls av sorg
Ingen vet – bara tror
Hjärnan plågas av maskarna som äter på mig

Jag – ett ingenting och ett med jorden
Ingen vet – bara tror
Jag måste resa mig för att överleva

1989

Delete-knappen går varm

Helgen har gett bra utrymme för lite redigerande. Jag nådde mitt mål att nå fram till sidan 200 och det totala sidantalet minskar ständigt. Det är ett ihärdigt tryckande på den där delete-knappen och det känns obeskrivligt skönt att bli av med tjafset. Allt som är ovidkommande raderas och de där pärlorna plockar jag ut och får fram essensen av världsbyggandet. Lägger till lite annat som förhöjer stämningen. Ibland backar jag och läser det jag redigerat och blir riktigt glad över vilken förändring som har skett med både berättelsen, språket och karaktärerna.

Otåligheten finns ändå där. Att bli klar. Men jag är tacksam för den otåligheten för det är den som får mig att varje dag försöka redigera så mycket jag bara kan. Sakta men säkert närmar jag mig den slutliga finishen för att sedan få skicka ut det till förlagen igen. Redan nu polerar jag i tanken på ett personligt brev. Helt annorlunda mot det förra. Jag har mycket i tankarna; Manus, karaktärer, marknadsföring, serie-version av manuset, del 2 och del 3, förlag, omslag. Trevliga tankar som pushar mig framåt.

Ingen stor prioritet

Det känns som om jag inte hinner med den här bloggen riktigt just nu så jag ber om ursäkt om jag dröjer lite med mina svar till er som kommenterar. Jag har långt ifrån glömt vare sig er eller min blogg men det är som vanligt – loads to do.

Med manuset tampas jag med hur mycket jag egentligen ska skala bort. Kapitel 11 som jag redigerar just nu måste reduceras väldigt mycket för att jag ska få in det jag vill istället. Det är bara det att den här delen innehåller relationsbyggande som inte får försvinna helt. Samtidigt måste manuset hålla sig på en rimlig nivå med antal ord. Det känns som om det här är en större utmaning än jag hade förväntat mig. Näste värre än att byta berättarperspektiv. Jag vet att det kommer att lösa sig men det krävs en del klurande och faktiskt också mod. Modet att våga vara drastisk i sitt deleteande.

Jag måste vara galen

Den senaste tiden har jag känt mig riktigt nöjd med redigeringen av manus 1. Så nöjd att jag blir rädd. Är jag verkligen redo att bli utgiven? Tänk om jag får skrivkramp inför manus tre bara för att det finns förväntningar från läsarna? Utkastet för manus 2 är i stort sett klart så den är jag lugn inför. Klarar jag av att skriva under press från ett förlag? Hur ska jag få ihop tiden med jobb och ungar? Ärligt tala finns det betydligt värre problem än mina grubblerier men nu finns de där. Törs jag det här? Att jag vill skriva är en sak men jag är plötsligt feg för utgivning och det är inte likt mig. Finns det utmaningar så kastar jag mig normalt in i dem med hull och hår. Så varför denna tvekan? Nu tänker jag inte låta det här hejda mig på något sätt. Eller jo. Jag funderar på att skriva utkastet för del tre. Då kanske skrivkrampen blir lindrigare när jag har något att utgå ifrån? Ni hör ju hur knäppt det låter. Oavsett behöver jag inte ta ställning nu utan fortsätta redigera på första delen och tillåta mig njuta av hur kul det är. Även med up´s and down´s. Fokusera nu Carola! Fokusera! Free your mind, är ju mitt ledord sedan start så jag får upprepa det som ett mantra igen.